This is not the end. I'm pretty sure I'll be back. I might just need a break from it all…

Det har gått nästan en vecka nu, och jag tror att jag har bestämt mig. Den senaste tiden har bloggen varit långt ifrån en prioritet, inspirationen har ofta inte varit så tillgänglig, jag har mått upp och ner och jag har många gånger känt att jag inte riktigt har lust att varken blogga eller svara på kommentarer. I söndags slog därför en tanke mig. Tanken att ta en paus från bloggen för att förhoppningsvis komma tillbaka med full kraft längre fram när jag vill och orkar. Jag är inte helt säker själv på hur denna paus kommer att se ut eller hur lång den kan komma att bli. Jag vet att jag älskar att skriva och att bloggen har varit en av mina största fritidsintressen, så jag är ganska säker på att jag kommer att komma tillbaka hit förr eller senare. Ni som vill vara säkra på att inte missa detta kan lägga till mig på bloglovin' eller helt enkelt ta för vana att kika in här med jämna mellanrum. Jag har fortfarande idéer och planer för bloggen. Jag har inlägg som jag har tänkt att jag ska skriva, men jag har nog bara inte haft orken för det så mycket som tidigare. Jag. Vill. Liksom. Inte. Riktigt. Fast ändå vill jag. Bara inte nu. Men sen. Någon gång. Skrivandet är en del av mig, och det har det alltid varit på olika sätt, men jag behöver en liten paus. Jag tror att det kan vara rätt grej för mig just nu, helt enkelt. Jag behöver nog bara få vara lite. Kanske få hitta tillbaka till lite saker igen.
 
Jag har funderat lite på om den här bloggpausen, vilken för övrigt blir min första efter att ha bloggat i åtta år, ska bli total eller om det ska komma upp vissa inlägg ändå. Jag har funderat framför allt på filmrecensionerna som jag tycker om att skriva ihop efter att ha sett en film och på Veckans Citat som är något som jag hade, och fortfarande har, i min kalender redan innan jag ens startade bloggen. Men det lutar nog åt att det blir en total bloggpaus. Åt att Veckans Citat kanske "bara" blir en kort anteckning för mig i min kalender, och att filmrecensionerna kanske reduceras till enbart en rating på IMDb, eller eventuellt ett utkast eller något annat som kanske kan finnas kvar för publicering i framtiden. Delvis för att jag känner att jag verkligen vill ha en paus ändå. En riktig paus.
 
Och hur lång den pausen blir? Spontant så funderar jag på några månader. Jag funderar på att bara bestämma mig för att pausen ska vara fram till augusti-september-oktober ungefär. Om jag nu inte skulle känna innan det att jag verkligen vill komma tillbaka före. För att jag vill det. För att jag orkar det. För att min inspiration skriker åt mig att göra det. Men vi får se. Jag lämnar det nog lite öppet åtminstone…
 
Bild härifrån.
 

Time Lapse

Time Lapse är en amerikansk science fiction-thriller från 2014 med bl.a. Danielle Panabaker, Matt O'Leary och George Finn i rollerna.
 
Callie, Finn och Jasper bor tillsammans och upptäcker en dag att deras granne som bor i huset mitt emot och som har insyn till deras vardagsrum har tagit bilder av dem. Grannen är nu spårlöst försvunnen och hittas död. När det sedan visar sig att kameran som bilderna har tagits med är inställd på att fota automatiskt en viss tid på dygnet och att bilderna dessutom är tagna 24 timmar in i framtiden börjar saker att spåra ur. Speciellt när de tre vännerna försöker att bli rika och förändra saker till sin fördel, och för att göra det hela ännu mer komplicerat börjar det dessutom komma störande och otäcka bilder…
 
Jag fastnade aldrig riktigt för den här filmen. Jag känner att handlingen hade potential för att kunna vara riktigt bra, men istället blev det mest tråkigt eller åtminstone inte något som passade mig. Att jag sedan inte fastnade helt för karaktärerna hjälpte inte heller. Jag tycker egentligen inte att filmen är helt värdelös, men jag tycker inte riktigt om den så mycket heller utan det är mer en film som jag såg och som jag med all sannolikhet inte kommer att tänka tillbaka så mycket på eller vilja se igen i framtiden. Not my cup of tee.
 
Betyg: 4/10
 
Bild härifrån.
 

Sleep in peace tonight. God is bigger than anything you will face tomorrow.

Den här bilden delade TobyMac på facebook förut, och jag fastnade för den så pass mycket så att jag vill dela den här med er. Detta vill jag påminna mig själv om ikväll när det är dags att krypa ner i sängen ännu en gång. Jag vill påminna mig själv om att jag kan sova i frid för att Gud, som har frälst mig genom Jesus som dog för mig på korset, är större än allt som jag kan komma att ställas inför imorgon. Gud är universums skapare. Han är den som kan allt och vet allt. Han är den som är svaret på alla våra problem. Han är den som älskar oss mer än vad någon annan någonsin kommer att älska oss. Han är allt vi behöver.
 
 

I'll go through the deserted land towards the light at the top of the mountain…

Jag kämpar fortfarande. Så länge jag kan minnas har jag kämpat, till och med när jag inte förstod att jag kämpade så gjorde jag det. Till och med när jag inte orkade längre. När jag ville gå ut och lägga mig i snön och sakta känna hur livet skulle rinna iväg. När Gud bar mig och kämpade åt mig. Efter alla dessa år har jag hela tiden velat intala mig själv att allt är bättre, om och om igen. På många sätt är det bättre. På andra är det inte alls bättre. Men jag kämpar fortfarande, och jag vet att jag inte behöver stå ensam och slåss mot mina demoner. Det är jag och Gud. Det är jag och Margareta. Det är jag och mina vänner. Ja, jag stänger mer eller mindre alla ute fortfarande och murarna som jag har gömt mig bakom finns kvar. Men jag kämpar fortfarande. Jag vet att jag inte är själv. Jag vet att jag kan ta mig igenom det här. Jag måste tro det. För livet är till för att levas och inte för att genomlidas. Jesus dog för mig för att ge mig liv, inte för att jag ska leva i fångenskap med depression och ångest.
 
Något i stil med detta kände jag för att skriva när jag såg den här bilden. Den här bilden inspirerar mig. Den här bilden visar ett ödsligt land, men bortom det finns det ljus. Bortom det finns det hopp.
 
Bild från unsplash.
 

Failure is not a disgrace unless you make it the last chapter of your book.

Den här veckan har jag valt att dela med mig av ett citat som tobyMac delade med sig av på sin facebook sida ganska nyligen, och det är också därifrån jag har tagit bilden till det här inlägget.
 
Veckans Citat: Failure is not a disgrace unless you make it the last chapter of your book.
 
Vi kommer alla att misslyckas någon gång med något. Det är så livet är. Vi misslyckas, vi lär oss (förhoppningsvis!) av våra misstag och sedan vi går vidare. Oavsett vad du har som du kämpar med just nu, och där du kanske känner att du har misslyckats eller är på väg att misslyckas eller bara är rädd för att misslyckas, så är det inget att skämmas över eller att se som ett misslyckande så länge du inte låter det bli slutet. Så länge du inte låter det bli det sista kapitlet i din bok.
 
 

Maj 2016

Tro det eller ej så har det hunnit bli maj nu. Jag kanske inte kan påstå att jag har hunnit med i svängarna helt och hållet, men nu är det ju typ sommar snart… Väldigt snart.
 
Detta hände i april:
• Den första april flyttade jag ut från H:s lilla lägenhet och bor nu i min egen lilla lägenhet. Detta är visserligen också ett tillfälligt boende, men jag är glad ändå.
• Jag har fortsatt jobba och känner att jag sakta men säkert kommer in mer och mer i saker. Jag fick till och med skola in en annan sjuksköterska i att ha hand om operationspatienterna en dag. Fast ändå får jag väl erkänna att jag fortfarande kan vara lite pirrig själv, trots allt.
Vardagen har rullat på ungefär som vanligt, förutom kanske att jag verkligen känner att tiden har gått så väldigt fort. Den liksom bara rusar iväg. Men jag har kommit till ro i nya lägenheten, hunnit andats, se lite serier, läsa lite och har till och med försökt komma igång med både lite fler matlådor och gymbesök så får vi se hur det går fortsättningsvis.
 
Månadens kattbild är en gammal favorit i repris från 2010 med min lilla sötnos Loka.
 
Detta händer i maj:
• Jag kommer att fortsätta jobba och bara… fortsätta leva. Fortsätta försöka hinna med saker som känns viktiga så gott det går. Fortsätta andas en månad till. Fortsätta läsa böcker, se avsnitt av tv-serier och dricka Coca Cola ur vinglas. Fortsätta försöka ta mig framåt, typ…
 

Mercy Rule

Mercy Rule är ett amerikanskt familjedrama från 2014 med bl.a. Kirk Cameron, Chelsea Noble, Nicole Neilson och Jared Miller i rollerna.
 
John Miller driver ett familjeföretag inom återvinning tillsammans med sin bror. Det har nu blivit problem inom företaget på grund av en man som spelar fult med avsikt att kunna köpa upp en majoritet av företaget. John försöker lösa detta på egen hand samtidigt som hans son, Cody, har problem i sitt baseball-lag där han inte får så mycket speltid som han vill och inte får vara kastare trots att han frågar tränaren om det hela tiden. Även Cody kämpar på egen hand med sina motgångar. De behöver dock båda lära sig hur man är en teamspelare…
 
Jag vill börja med att säga att jag tycker att den här filmen är gjord på ett väldigt snyggt sätt, samtidigt som det också är kul att se ännu en film med Kirk Cameron från Left Behind-filmerna. Jag tycker också att filmen förmedlar ett bra budskap och att den även har en del humor. Den känns dock något seg stundtals i handlingen, men jag tycker ändå att den är helt okej trots detta. Fast jag är ju å andra sidan kanske något biased för att det är en Kirk Cameron-film, who knows.
 
Betyg: 6/10
 
Bild härifrån.
 

If you prayed about it, don't worry about it.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på facebook där en av mina vänner där hade lagt upp det i en kristen grupp som han har startat.
 
Veckans Citat: If you prayed about it, don't worry about it.
 
Att sluta oroa sig för saker kan vara lättare sagt än gjort. Men en tumregel är att när vi oroar oss över något, vad det än kan vara, så ber vi och överlämnar det till Gud. Gud är större än vilka problem vi än kan tänkas ha. Gud är större än allt. Försök att se på det så här; om du har pratat med universums skapare om något som du är orolig över och fått möjligheten att överlämna det till honom, hur onödigt är det inte då att fortsätta oroa sig!?
 
 

Before We Go

Before We Go är ett amerikanskt romantiskt drama från 2014 med bl.a. Chris Evans och Alice Eve i rollerna.
 
Nick är på väg till ett bröllop där han vet att hans före detta flickvän, Hannah, kommer att vara. På gund av blandade känslor kring detta stannar han kvar på tågstationen i New York och spelar trumpet inför en audition han har nästa dag. Brooke har varit i New York genom jobbet och ska nu åka tillbaka hem till Boston när hon missar det sista tåget. Hon har precis blivit rånad och har ingenting mer än en trasig mobil på sig. Hon är desperat att komma tillbaka hem, men när det inte verkar gå att lösa för tillfället för det henne och Nick samman. Tillsammans vandrar de omkring i New York efter att tågstationen stängt för natten och försöker på olika sätt att hjälpa varandra…
 
Det här var nog lite min typ av film. Jag gillar själva kärnan i storyn med att det inte blev som man hade tänkt sig och att man istället vandrar runt i natten med en vänlig främling. Jag gillar det spontana i filmen. Jag gillar karaktärerna, och jag gillar att det inte är så förutsägbart hur allt kommer att sluta.
 
Betyg: 8/10
 
Bild härifrån.
 

Livet ger alla en andra chans: det kallas morgondag.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag fick som ett personligt citat via facebook för drygt en månad sedan. Jag fastnade för det. Det kändes som att det verkligen talade till mig.
 
Veckans Citat: Livet ger alla en andra chans: det kallas morgondag.
 
När allt bara blir fel, när livet inte verkar dela ut något annat än sura citroner och när man mest känner sig trasig och skadad från det förflutna så behöver man såna här citat. Jag har själv varit med om allt detta på ett eller annat sätt. Flera gånger. Då är det underbart att veta att det finns en andra chans. Att det finns en ny dag som väntar där man får en möjlighet till något bättre. Vi behöver alla en andra chans ibland. En morgondag som är ett oskrivet blad och där vi har möjlighet att forma våra liv så som vi vill istället för så som det förflutna har tänkt…
 
 

När jag inte kommer på något vettigt att säga…

Jag är ledig den här helgen, och det har varit så otroligt skönt. Det känns lite som att jag behövde det här. En ledig helg utan några direkta planer förutom att ta det lugnt och göra precis vad jag känner för att göra. Vilket inte har varit så väldigt mycket, men det har varit nice.
 
En sak som jag har lagt märke till är att jag har varit lite väl seg den senaste tiden. Jag har liksom slappat till ibland och somnat i soffan lite för ofta och snoozat/somnat om på morgonen lite för mycket. Så nu har jag bestämt mig för att bryta den dåliga vanan och det började bra imorse. På tal om ingenting, liksom. Ni märker ju hur mycket jag har att skriva den här gången. Egentligen är det ganska tomt i huvudet just nu. Det är lite som att jag ville säga något, men jag kommer inte på något vettigt. Jag orkar inte. Sorry, bloggen.
 
Instagramselfie från i onsdags.
 

Before I Disappear

Before I Disappear är ett amerikanskt drama från 2014 med bl.a. Shawn Christensen, Fatima Ptacek och Emmy Rossum i rollerna.
 
Richie är på väg att ge upp. Han orkar inte längre. Han har skurit sig i handleden, ligger hemma i sitt badkar och väntar på att livet ska rinna ifrån honom när telefonen ringer. Det är hans syster, Maggie, som han inte har haft någon kontakt med på flera år och som nu ber honom om hjälp med att hämta hennes dotter i skolan…
 
Jag tycker att den här filmen är ganska bra. Den är lite tung att se på stundtals och kommer kanske inte att gå till historien som den bästa filmen jag sett, men den handlar också om hopp och om att orka lite till och det tilltalar mig väldigt mycket just nu. Så länge du fortfarande andas är det inte försent för en förändring.
 
Betyg: 6/10
 
 

Notice your heart. Still beating. Still fighting. You made it, after all. You made it, another day. And you can make it one more.

Jag hittade det här citatet på Instagram förra veckan, tror jag det var, och fastnade för det direkt. Det talar till mig på så många sätt. Under eftermiddagen och kvällen idag efter att jag har kommit hem från jobbet vill jag göra någon variant av detta. Typ ta en dusch och skölja av dagen, sen krypa ihop i vad jag kallar för min pyjamas och slappna av framför datorn eller en bok eller nåt liknande. Jag vill dricka lite vatten, och när jag ska lägga mig på kvällen vill jag göra och tänka precis som det står här. Jag har klarat det, trots all skit som jag har gått igenom i mitt liv så har jag klarat det. Trots allt. En dag till. Mitt hjärta slår fortfarande. Det kämpar fortfarande. Jag klarade det, och jag kan fortsätta klara det en dag till. En dag i taget. Det finns hopp för mig.
 
Bild härifrån.
 

Give up, give in or give it all you've got!

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag har tänkt på lite från och till i flera veckor nu, och den här veckan känns det som att det passar som foten i skon att ha som Veckans Citat.
 
Veckans Citat: Give up, give in or give it all you've got!
 
Någon sa till mig förra veckan att jag behövde bestämma mig för vad jag vill. För jag vill satsa på. Jag har velat så mycket fram och tillbaka. Det har liksom varit som att jag säger att jag vill en sak, inte riktigt vågar och sen börjar dra åt ett annat håll som egentligen är destruktivt bara för att det ibland är så lockande när det känns som om allt faller. Typ så. Så nu har jag mer eller mindre fått i uppgift att ta ett beslut en gång för alla till på onsdag, och då tänkte jag på det här citatet. Ska jag ge upp allt som jag sa att jag ville kämpa för, ska jag ge in för all smärta och låta den långsamt dränka mig i sitt djup för att det kan tyckas vara det enklaste alternativet, eller ska jag ge allt jag har för att få det liv som jag egentligen vill leva. Det kan tyckas vara ett lätt beslut att ta, och jag kan egentligen inte tänka mig att jag skulle välja något annat än att kämpa. Men samtidigt är det inte bara svart eller vitt, och jag är rädd. Fast jag skulle ju kämpa det här året. Jag har försökt så länge. Jag halkade in på några gamla blogginlägg från för fem år sen förra veckan och där skrev jag hur jag skulle kämpa för en förändring och jag var liksom på rätt väg. Fast det sket sig. Jag mådde inte tillräckligt bra för att ta mig ur det då, och nu är det faktiskt värre. Mycket värre. Fast nu får jag å andra sidan hjälp, så då ska jag väl inte kasta bort allt…
 
Så mitt Veckans Citat-inlägg råkade förvandlas till något typ av terapi-inlägg den här veckan. Sorry about that ni som är ute efter just själva inspirationen i de här inläggen. Jag tror att vi alla har någon situation där vi kan ta till oss detta, och det gäller bara att bestämma sig. Vill jag ge upp och ge in eller vill jag kämpa och ge allt jag har för att nå mitt mål? Vad kämpar ni för!?
 
Bild härifrån.
 

Heart of the Country

Heart of the Country är ett amerikanskt romantiskt drama från 2013 med bl.a. Jana Kramer, Gerald McRaney, Randy Wayne och Shaun Sipos i rollerna.
 
Faith har inte varit hemma på flera år sedan hon flyttade till New York. När hennes man hamnar i fängelse för bedrägeri och deras konton blir låsta förändras dock allt. När Faith inte vet var hon ska ta vägen åker hon tillbaka hem till landet i North Carolina där hennes pappa och syster fortfarande bor. På många sätt blir hon lite som den förlorade sonen, eller i det här fallet; dottern, som kommer hem igen…
 
Jag tycker att det här är en fin film som visar hur stark kärleken i en familj kan vara, och då både mellan en förälder och ett barn och mellan en fru och hennes man. När det finns kärlek är allt möjligt.
 
Betyg: 7/10
 
Bild härifrån.
 

Follow



Ålder: 27 år
Kommer från: En liten by i norra Uppland.
Bor: I Stockholm sen 2010. Jag älskar den här staden!
Bakgrund: Mission SOS bibelskola i två år, från 2010 till 2012, och många missionsdrömmar och fyra missionsresor. Pluggade sedan till sjuksköterska på Röda Korsets Högskola från 2012 till 2015. Innan jag kom till Stockholm var min bakgrund färgad av mycket som var jobbigt och som lämnade djupa sår på insidan, och det kämpar jag fortfarande med även om jag nu kan se mycket av det ljusa i livet också.
Aktuell: Jobbar som sjuksköterska på Karolinska Universitetssjukhuset sen januari i år.
Fritid: Jesus, Star Trek, tv-serier och filmer, böcker, choklad, skrivande och fotande. Bland annat.
Bloggen: Ett utlopp för mycket av min kreativitet! Här delar jag med mig av saker som texter, tankar, foton, ord om vardagen, musik, drömmar, citat och recensioner.




RSS 2.0