Nu är det återigen dags för ett nytt Veckans Citat, och den här gången är det ett citat som jag kom på själv i samband med att jag hörde en låt i kyrkan ett tag tillbaka.

 

Veckans Citat: Dreams are meant to be lived!

 

Alla människor har drömmar. Vissa har några få medan andra har fler än vad de kan hålla räkning på. Vissa drömmer om små saker och andra om stora saker. Men alla har de. De ger oss något att hoppas på, att längta efter och att tänka på då andra saker känns jobbiga. De ger oss något att sträva efter. Vissa går dock genom hela sin liv och gör aldrig något konkret av sina drömmar. De fortsätter bara att vara just drömmar. Instängda i ett litet fack någonstans i hjärtat. Det är inte meningen att det ska vara så. Drömmar är menade att bli verklighet, att bli levda! Vissa tar längre tid än andra att uppfylla, men så länge det är mänskligt möjligt så vill jag uppmana er att satsa på att era drömmar ska bli sanna. Och de som inte är mänskligt möjliga kan vi alltid gå till Gud med…

 

 

♥

Ikväll var jag på bio och såg After Earth som är ett amerikansk actionäventyr från 2013 med bl.a. Will Smith och Jaden Smith i rollerna.

 

Filmen handlar om Cypher och hans son Kitai som lever på planeten Nova Prime efter att jorden tusen år tidigare blivit obeboelig och hela mänskligheten tvingad att evakueras. Cypher är en legendarisk general som är känd för att kunna döda hemska bestar, ursor, som lokaliserar människor genom fermonerna som kroppen avger då vi känner rädsla. Han är inte rädd. Hans son drömmer om att vara som honom och då han får följa med på vad som skulle vara en övning på en annan planet och de istället kraschlandar på jorden får han chansen. Cypher ligger döende och med Kitai som den ende andra överlevaren måste Kitai ta sig tio mil genom den tuffa terrängen för att kunna sända ut en nödsignal som finns i bakre delen av deras rymdfarkost som slitits isär och hamnat där. För att göra situationen något värre fanns en ursa med i övningssyfte som nu eventuellt går fri…

 

Det här är utan tvekan min typ av film. Jag tycker att den är spännande och har en väldigt bra handling. Skådespelarna är fantastiska och budskapet om vad rädsla egentligen är känns så starkt. Jag gillar det.

 

Filmen får betyget: 9/10

 

 

♥

Jag försöker tycka bättre om vetenskaplig metodik än vad jag egentligen gör, springer ärenden mer än någonsin förr, lär mig drama och tappar tandborsten i toaletten på morgonen då jag har bråttom. Jag kan lugnt konstatera att livet är lite mer hektiskt än vanligt den här veckan. Fast eftersom jag visste om det och har mig själv att skylla så kan jag inte göra mycket annat än att skratta, och såklart köpa ett gäng nya tandborstar.

 

Om en stund ska jag ta tag i tentapluggandet så att jag åtminstone har en chans att klara mig på fredag. Och eftersom jag blev godkänd på seminariet idag så känner jag lite hopp. Sen slipper jag pluggandet i drygt två månader, och oj så kul jag kommer att ha under de månaderna. För att fira det underbara sommarlovets ankomst, och kanske speciellt att just den här kursen är slut, står det bio på prognosen. På lördag hänger jag i kyrkan och lyssnar på Johannes mirakelundervisning och då jag kommer hem på eftermiddagen ska jag packa för glatta livet. Två packningar till och med. Det är inte illa pinkat. En för roadtripen med Susanne och en för Tanzania för att slippa stresspacka ifall tiden blir knapp nästa vecka. Så som ni kanske har förstått redan kommer bloggen att ligga på is i ungefär tre veckor. Det är i och för sig möjligt att jag slänger upp nåt inlägg innan Tanzania om jag hinner. Kanske en filmrecension om bion blir av eller ett tidsinställt Veckans Citat. Men jag tänker att det ändå är bäst att jag låter er veta att bloggen blir rätt så tyst framöver, för hur mycket jag än gillar att ni tar er tid att läsa så vägrar jag leta datorer och sitta uppe med tunga ögonlock i Tanzania då jag egentligen borde sova och ladda för nästa dag. Missionsresor brukar ha en förmåga att vara ganska intensiva, and that's just the way it should be. Vi är trots allt där för människors frälsning, och inte för att steka fläsket på stranden och leta internetcafér. Det kan man åka på semester för att göra.

 

 

♥

Juni är här och sommaren har börjat ta över vårt land mer och mer. Ord som sommarlov och semester är något som känns allt närmare för varje dag nu.

 

• Under maj avslutades kursen i folkhälsa med en tenta som jag blev godkänd på. Några dagar senare började den nuvarande kursen i vetenskaplig metodik som har pågått i fyra veckor nu. Den är tråkig och jag längtar till den är över.

• I kyrkan hade vi en bönenatt som var minst lika fantastisk som vanligt.

• Lite Tanzania-förberedelser har blivit av i form av exempelvis bön och fasta och ett besök på Svea Vaccin.

• I mitten på månaden anordnade Mission SOS missionskonferensen Mission #13. Den var en underbar och intensiv helg där vi fick den fantastiska nyheten att en missionsbas kommer att startas i Libanon under januari nästa år. Något lite mindre fantastiskt var att jag bestämde mig för att inte åka av olika anledningar.

• Tirsah och Petrus fyllde fem år den 11:e och deras mamma Tindrah fyllde sju år den 17:e. De gratulerades via telefon. Mina bebisar börjar bli stora nu. ♥

• Livet har känts helt okej den här månaden som har gått. Jag kan känna att vissa saker inte blev helt som jag tänkt i och med att jag nog hade velat hinna lite mer, men magen har fått i sig en del goda glassar åtminstone…

 

• Nu i början av månaden blir det en del tentaplugg och den 7:e avslutas vetenskaplig metodik-kursen med en tenta och sen är det sommarlov.

• I kyrkan har vi en föreläsning om att leva i mirakel med vår pastor Johannes Amritzer, en fortsättning från den vi hade förut.

• Innan Tanzania åker jag och min vän Susanne iväg på en roadtrip.

• Den 13:e lyfter planet mot Tanzania och jag kommer att vara borta i två veckor. Den 19:e till 23:e har vi en festival i staden Mwanza där tusentals människor kommer att ta emot Jesus och många sjuka bli friska. It's going to be amazing.

• Rent allmänt kan jag nog konstatera att vardagen den här månaden blir väldigt speciell på många sätt. Istället för plugg nästan varje dag så blir det slappa dagar, häng med vänner och en och annan glass. Och tiden i Tanzania kommer såklart att vara ännu mer speciell…

 

♥

The rest is still unwritten. Det är ord som handlar om resten av mitt liv. Jag sitter och tänker lite på hur stort det är. Resten av mitt liv är som ett oskrivet blad där jag har en väldigt stor påverkan. Jag kan göra i princip vad jag vill med mitt liv. Det kan vara allt från att skaffa jobb på ICA och leva Svensson-liv till att flytta till något exotiskt land och odla kokosnötter eller ananas. Eller åka runt i universums galaxer som kapten Picard och hans besättning. Okej, ni kanske får stryka det där sista. Tänk att tankarna kan skena så mycket av att bara höra en låt.

 

Det jag egentligen hade tänkt skriva om var att de kommande sju-åtta dagarna kommer att bli fyllda med förberedelser för främst Tanzania men också för min kommande roadtrip med min vän Susanne. Sen får vi ju såklart inte glömma att jag har en tenta att plugga till, och att jag måste ta igen seminariet som jag missade idag. Vi kan nog konstatera att jag inte kommer att få tråkigt, och att jag då jag sitter i bilen med Susanne säkert kommer att skratta av glädje åt att bara få toknjuta av livet utan massa saker att tänka på och ta itu med. Redan nästan fredag vid tre-tiden kommer jag nog att känna en lättnad bara över att sommarlovet har börjat. Som jag har längtat.

 

 

En del av det jag kommer att göra den kommande veckan innebär att springa ärenden i stan. I mitt vackra Stockholm. Malariatabletter ska hämtas på Apoteket, ett armbandsur ska köpas att ha på resan (vilket på ett sätt är historiskt eftersom jag inte har haft ett sånt på mig på typ ett år!) och en reserverad bok ska hämtas på biblioteket. Och det är bara en del av det jag har att göra. Tur för mig att förkylningen verkar bli kortlivad. Kände mig febrig imorse, men mår bättre idag än vad jag gjorde igår. Hoppas att jag orkar filmkväll och mys hemma hos Ulla imorgonkväll.

 

♥

På den senaste föreläsningen satt jag och Hanna längst bak och körde hänga gubbe i hennes block med allt från ord som litteraturöversikt till kryddkorv. Det är inget jag kan säga att jag är stolt över egentligen. Jag längtar till den här kursen är över. Det var också samma dag som jag åt min lunch ute i solen och köpte en god glass till efterrätt. Sommarlovet kändes nära. Det gör det visserligen fortfarande, även om jag förtillfället sitter ihopkrupen under en blå fleecefilt och fryser. Huvudet värker, jag känner mig febrig och har lite ont i halsen. Jag är sjuk.

 

 

Orkade inte ta mig upp ur sängen förrän vid tolv idag. Stoppade i mig två alvedon och tänkte att jag ville få något gjort, så jag började bocka av lite saker som jag måste göra innan Tanzania. Trots att det inte var några alltför energikrävande saker så kände jag efter ett tag att jag inte orkade mer. Tänkte se ett avsnitt av Star Trek: The Next Generation för att hålla mig sysselsatt, men insåg att jag inte orkade det heller. Så jag kröp ihop i sängen och tänkte spela på mobilen en stund, bara för att inse att jag inte orkade det heller. Nu har jag legat och vilat ett tag och planerar att orka sitta uppe till jag lägger mig sen. Nu kanske jag orkar ett Star Trek-avsnitt. Jag ska hur som helst försöka orka följa med Helena på en miniroadtrip för att få se var hon har jobbat på sina dagisgig. Egentligen orkar jag inte, men jag vill. Gå på det obligatoriska seminariet imorgon orkar jag däremot inte alls. En timme till skolan, tre och en halv timme där och en timme hem. Aldrig i livet.

 

♥

Ni som läser här på bloggen någorlunda regelbundet eller som åtminstone har kollat igenom några inlägg har nog lagt märke till att jag är kristen. Vilket innebär att jag tror på och följer Jesus. Jag tror på det som står i Bibeln.

 

Jag tror på att Gud skapade människan och att hon sedan vände ryggen mot honom för att istället gå sin egen väg. En väg som var långt bort från vad han hade tänkt. En väg där man tänkte, sa och gjorde saker som var fel. Som var synd. Man mördade, var otrogen mot sin man/fru, ljög, stal, tänkte illa om sina medmänniskor och var upprorisk mot sin skapare. Kanske man till och med trodde på Satans lögn om att Gud bara var ett påhitt. En bluff. Bibeln säger att synd aldrig kan gå ostraffad utan att med synd följer död. Det finns ingenting man själv kan göra för att bli fri om man har syndat. Det spelar ingen roll hur många goda gärningar man gör och hur mycket man än försöker bli ren från alla fel man har gjort. Det är omöjligt. Det krävs inte heller mycket för att en människa ska bli en syndare. En syndare är du inte bara om du har misshandlat din familj eller stulit en bil. En syndare är du om du någon gång har tänkt en dålig tanke om en annan människa. Om du någon gång har ljugit. Om du någon gång har förnekat Gud, om så bara i ditt hjärta. Så vi kan konstatera att alla människor som någonsin har satt sin fot på den här jorden är en syndare. Dömd till döden. Oren. Det spelar ingen roll hur mycket tvål och vatten du använder för att försöka bli ren för på insidan kommer du ändå att vara lika smutsig. Lika äcklig. Det är i princip kört vad du än gör.

 

 

Detta faktum fick Gud att i sin kärlek komma ner till jorden som en människa i Jesus Kristus. Världens skapare och herre blev så den enda som kunde leva helt utan synd, och just därför kunde han ta på sig vårt straff och dö för oss. Hans blod rann för oss då han hängde uppspikad på ett kors. Genom honom, och bara genom honom, finns det därför förlåtelse, upprättelse och frihet. Jesus är den enda som kan tvätta dig ren. Den enda som kan upprätta relationen mellan dig och Gud så att du en dag kan stå inför honom rättfärdig. Det enda du behöver göra är att säga ja. Om du inte har gjort det redan behöver du be Gud om förlåtelse för din synd, tacka honom för vad han har gjort för dig och berätta för honom att du från och med nu vill leva för honom. Den bönen kommer att förändra ditt liv. Vad du väljer att göra är ditt val, men efter att ha läst det här kan du aldrig igen säga att du inte visste…

 

♥

Nu har jag sett ett bra citat på Facebook igen, och det tycker jag passar alldeles utmärkt som Veckans Citat för den här nya veckan.

 

Veckans Citat: Worrying is stupid. It's like walking around with an umbrella waiting for it to rain.

 

Att oroa sig skulle kunna beskrivas som att känna en lätt rädsla för något som kanske kan hända. Det ger dig inte något egentligen. Och det gör absolut inte saken bättre på något sätt. Det enda det leder till är att du mår mer eller mindre dåligt över något som eventuellt kan hända dig. Kanske. Lite som att du en solig dag går omkring med ett paraply ifall det börjar regna. Jag oroar mig ibland. Fast jag försöker låta bli. Jag försöker att istället tänka på Jesu ord i Joh 14:1: Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.

 

 

♥

Imorse då jag vaknade kände jag mig helt manglad. Tröttheten som tog över mig igår var till en början kvar och jag mådde nog dåligt på mer än ett sätt. Ett tag kändes det som att den här dagen inte alls skulle bli så bra. Till en början blev den kanske inte det heller. Men den slutade riktigt bra. Jag pluggade en del och fick lite vettiga saker gjort trots att jag inte tog mig upp ur sängen förrän efter elva. Senare blev det en promenad till affären med Helena. Solen sken och värmen omslöt oss. Hemma lagade vi mat tillsammans och kröp sen ihop i soffan och glodde på Doktor Quinn. Till efterrätt blev det vaniljglass med Helenas hemmagjorda chokladsås på. Det var den godaste chokladsåsen jag någonsin ätit! Så det är inte en överdrift att säga att jag blev nöjd med dagen ändå, och kanske speciellt kvällen.

 

 

Livet är vackert som ett träd fullt av rosa körsbärsblommor. Gud är god. Jag gläder mig åt allt som jag har att se fram emot. Inom den närmsta tiden är några exempel på sådana saker att ha fullföljt första året på utbildningen och få ett välförtjänt sommarlov, en roadtrip med Susanne och en resa till Afrika för nästa missionsäventyr. Juni kommer sannerligen att bli en händelserik månad, och snart är den här. Jag ska bara ta mig igenom två veckors plugg, sen så…

 

♥

Ikväll har jag sett Valentine's Day som är en amerikansk romantisk komedi från 2010 med bl.a. Jessica Alba, Jamie Foxx, Anne Hathaway, Ashton Kutcher, Jennifer Garner och Julia Roberts i rollerna.

 

Den här filmen utspelar sig i Los Angeles på alla hjärtans dag där vi får följa olika historier som alla på ett eller annat sätt har med kärlek att göra…

 

Det är en ganska söt film där man gillar vissa historier bättre än andra. Som helhet är den helt okej trots att det blir lite "för mycket" av allt ibland.

 

Filmen får betyget: 5/10

 

 

♥

Vissa låtar är så vackra. Vackra som ett konstverk målat av någon stor konstnär någon gång. Låtar precis som den här. Texten får mig att tänka efter, känna efter. Jag vill det mer än något annat. Att få vara närmare Honom. Jesus.

 

 

 

♥

Föreläsningarna i vår nuvarande kurs i Vetenskaplig Metodik verkar bara bli tråkigare och tråkigare för varje dag som går. Jag har vid mer än ett tillfälle den här veckan valt att plugga hemifrån istället för att åka in till skolan. I onsdags däremot hade vi en obligatorisk föreläsning där tre av skolans forskare kom för att presentera artiklar som de skrivit, vilken metod de använt sig av och ge oss tillfälle att ställa frågor. Detta har tidigare varit ganska intressant och enligt mig tillhört de roligare delarna av kursen, men nu var till och med det tråkigt. Jag och Hanna hade valt att sitta längst bak dagen till ära och jag spelade på mobilen och hon ritade i sitt block medan tjejen på min andra sida nästan såg ut som om hon skulle dö om inte föreläsningen tog slut snart. Men för att se det på den ljusa sidan har jag lånat en av kursböckerna på skolans bibliotek och det är faktiskt en riktigt bra bok. Nackdelen är att den bara kan lånas i en vecka, men jag står på kö på den på ett annat bibliotek också så det blir nog bra. Jag ser fram emot att ta mig igenom den här kursen och få ägna mig åt roligare kurser till hösten.

 

Idag njuter jag hur som helst av en vilodag från allt pluggande. Idag kan jag unna mig själv att sätta mig och skriva här på morgonen utan att faktiskt känna att jag borde komma igång med plugget. Härlig känsla. Snart ska jag gå in i köket och slänga ihop lite frukost och sen sätta mig och spela lite på Neopets. Och lite senare hämtar Susanne upp mig med bilen och ska bjuda mig på glass. Gött!

 

 

♥

Idag skiner solen över Stockholm och alla människor verkar vara lite gladare än vanligt. Ute är det varmt. Varmare än vad jag kan komma ihåg att det har varit hittills i år. Somrigt varmt. Livet känns härligt och idag har varit en sån där dag som man liksom inte kan låta bli att bara älska. Den började med en tråkig föreläsning som resulterade i mer kladd och ritande i blocket än vanligt. Men det blev bättre. Lunchen intogs med Hanna utanför skolan i gräset och till efterrätt blev det glass. Jag kommer inte ihåg när glass sist smakade så gott som det gjorde idag. Jag var vid det här laget riktigt sugen på att skippa eftermiddagen i skolan och bara njuta av livet istället. Läraren hade ändå bara planer för oss som inte kändes så väldigt viktiga att vara en del av. Så jag ringde till optikern och frågade om jag kunde få komma tidigare till min inbokade synundersökning (som vi som har linser brukar behöva göra en gång om året), och det gick bra. Sen satt jag på donken och åt en sån där god cheeseburgare som jag älskar och pluggade lite för att inte få alltför dåligt samvete. Precis då jag var på väg att gå kom en kille fram till mig, antagligen var han en av uteliggarna i området, och jag trodde först att han ville ha pengar vilket är lite svårt då man som jag oftast inte har så mycket kontanter. Men han ville ha mat så jag köpte en cheeseburgare och en cola till honom och passade samtidigt på att bjuda in honom till kyrkan. Om han lyssnade för att vara artig eftersom jag precis köpt mat till honom eller om han verkligen var intresserad återstår att se. Innan bussen hade fått köra hem mig hade jag redan hunnit berätta för tre personer att jag blev godkänd på tentan som vi skrev för drygt två veckor sen. Den i folkhälsa. It made my day. Var lite osäker om jag verkligen skulle klara den faktiskt, men det gjorde jag och nu tycker jag att jag förtjänar att inte plugga så mycket mer idag. Kan återkomma till böckerna imorgon istället.

 

 

♥

Det är fredag och efter en ganska slö vecka börjar jag känna mig piggare. Idag gick jag upp vid åtta och har redan hunnit handla och fixa lite. Det känns bra. Och som ni ser har det blivit lite fotoinspiration också. Älskar att kunna se träden blomma så vackert precis utanför fönstret. Om nån månad kan vi plocka körsbär från träden igen.

 

 

Jag vill förresten tillägna dessa blommor åt Tindrah som fyller sju år idag. Innan jag tar mig igenom en stunds vetenskaplig metodik-pluggande är planen att ringa till mormor och fråga om hon kan vidarebefordra en kram och några pussar till min söta kisse. Har jag tur får jag höra henne jama lite över telefonen också.

 

♡

Livet rullar på i ungefär samma takt som träden börjar blomma. En dag var de liksom bara där, och jag tror att jag är ganska säker på vilket motiv jag vill ha då jag fotar nästa gång. Blommor, solsken och ett somrigt Stockholm är ord som klingar lite extra starkt just nu. Och mission förstås. Alltid mission. Helgen var intensiv och alldeles underbar. Bättre än en bal på slottet. Återigen blir jag påmind om att mission är det jag vill leva och dö för. Fast det är mycket möjligt att det inte är rätt tid för mig att lämna Stockholm och flytta till Libanon på obestämd tid i januari nästa år. Men egentligen är väl ingenting skrivet i sten än. Inte förrän den feta damen gungar, eller vad det är man brukar säga. Fast jag måste erkänna att jag i flera år trodde att jag skulle rusa fram och anmäla mig som missionär på nästa missionsbas som dyker upp inom SOS. Men jag gjorde inte det. Det var svårt att låta bli. Jag grät och mina vänner kramade mig lite extra hårt. Jag tror att de förstod. Förstod varför det gjorde så ont. Speciellt Ulla. Jag kommer ihåg i bibelskolan då jag knappt kunde vänta på att få åka ut till en missionsbas och hur segt det kändes att möjligheten inte fanns då. Jag lovade mig själv att alltid vara beredd, alltid vara redo och aldrig säga nej då chansen kom. Aldrig bli som henne. Alltid leva mina drömmar fullt ut. No matter what. Men jag tror att det är något som jag måste bli klar med innan jag kan lämna Stockholm i vad som antagligen kommer att bli flera år åt gången. Kanske till och med fler saker. Det känns som rätt sak att göra, även om en del av hjärtat redan hoppat ur kroppen och sitter på nästa flyg till Libanon. Men jag och Gud snackade om det här i söndags, och det känns okej nu. Kanske kommer jag att gråta en eller två gånger till. Men jag är okej. På riktigt. Jag bad om ett specifikt tecken innan det är för sent om det är så att jag tänker fel nu, men som det ser ut nu så stannar jag här.