Bönenatt igår och en omtumlande dag idag.

Bönenatten igår var fantastisk. Jag njöt av hela mitt hjärta av att få vara tillsammans med min församling för att lovsjunga Gud, njuta av Hans underbara närvaro, be och ta nattvarden tillsammans. Jag vet inte när nästa bönenatt är. Men jag vet att jag längtar efter den och att jag inte kommer att vilja vara någon annanstans än i en källare på Kungsholmen den kvällen. ♥



Idag har varit en omtumlande dag. Jag och Rebecka har smitt planer och jag satt i sovkläder med rufsigt hår ända till sent in på eftermiddagen eftersom det aldrig riktigt blev läge för att gå och duscha mitt i alla våra planer. Jag har känt mig ensam och haft en stark längtan efter att vara mer med Gud. Sen har jag hunnit ta en promenad också. Det är lite så min dag har sett ut. Den blev inte alls som jag hade tänkt mig. Planen var att antingen fråga Diana om jag skulle komma till henne och sova över eller gå på en överraskningsfest i Huddinge, men då jag hade fixat iordning mig och ätit så var klockan så mycket redan. Det var då jag tog den där promenaden och resten av kvällen kommer jag att spendera hemma. Just nu känns det lite tråkigt med en hemmahelg och jag saknar byn samtidigt som jag inte ångrar att jag kom tillbaka hem igår med tanke på bönenatten. Tankarna snurrar åt alla möjliga håll

Imorgon kommer jag att få krama min älskade Rebecka igen. Då borde jag iallafall känna mig allt annat än ensam. Hon flyttar in hos oss imorgon. Jag vet inte om jag har fattat det riktigt än. Det är nog ganska mycket som jag inte har fattat riktigt än, nu då jag tänker efter. Jag hoppas att allt löser sig, med allt möjligt som jag tänker på just nu. Men jag får försöka att slappna av, andas och lita på Gud. Han har allt i sin hand och Han släpper aldrig taget om mig. ♥

(Dagens Bibelord är Ps 4:8.)

Platsen där en liten del av mitt hjärta alltid kommer att finnas, och några bilder på Tirsah och Petrus.

Jag gör mig redo för att än en gång lämna mitt andra hem, min by och platsen där en liten del av mitt hjärta alltid kommer att finnas. Jag har varit här i drygt en vecka nu, och oftast då jag har varit här så länge och har hunnit komma tillbaka in i känslan av att bo på landet så brukar det kännas lite tråkigt att åka tillbaka hem igen. En del av mig vill stanna. Så är det idag också. Fast jag är inte ledsen för det, för jag vet att då jag kommer tillbaka till mitt älskade Stockholm och är på väg till bönenatten ikväll så kommer jag att vara lycklig som ett barn på julafton. Då jag står och lyfter händerna till lovsången och har tårar i ögonen av kärlek till min Gud så kommer jag inte att vilja vara någon annanstans. Då kommer jag att vara hemma igen, och längtan efter att ta skogspromenader med katterna och njuta av lugnet ute på landet stillas tills jag är på väg tillbaka igen. Det är så livet kan vara då man har två platser som känns som hemma

Jag tänkte avsluta min vistelse här med att visa några bilder på Tirsah och Petrus från fotopromenaden i tisdags.







På tal om något annat så har jag ovanligt många tankar som snurrar omkring i huvudet just nu. De flesta är positiva, några är nervösa och några är nog bara förvirrade. Det handlar om allt från en Rebecka som kanske, om allt löser sig, flyttar in hos mig redan på måndag till ledarskolan som jag vill gå till hösten. Det handlar också lite om mormor som opereras om mindre än två veckor. Och så handlar det om hur underbar min Gud är. Vi är så nära varandra. Tänk att jag får leva i en nära relation till den allsmäktige skaparen av hela universum. Vissa saker är för stora för att jag ens ska kunna börja att förstå dem


Ps 32:8.

Dagens Bibelord:
Ps 32:8.

Citat:
Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra, jag vill ge dig råd och låta mitt öga vaka över dig. (Folkbibeln)

Kommentar:
Om man har gett sitt liv till Gud och följer Honom så behöver man aldrig oroa sig över vad man ska göra. Gud lär oss och undervisar oss om den väg vi ska gå på. Han ger oss råd och Han vakar över oss. Hans väg är den bästa vägen, och hos Honom är vi trygga.

Vårbilder från min vackra by. ♥

Nu kände jag att det skulle vara kul att visa lite fler bilder som jag tog igår, den här gången med temat vår. Det är så här våren känns i min lilla fina by. Livet här är fantastiskt. Det är en underbar känsla att se hur allt blommar upp igen då det sista av vintern dör ut och naturen får nytt liv igen. Jag njuter av det, och jag påminner mig själv om att en vacker vår väntar på mig i Stockholm också. Snart åker jag hem dit igen, till min vackra storstad. Vi har bönenatt i kyrkan på fredag, så jag tänkte ta mig hem då så att jag inte missar det. Bönenätter är bland det mest underbara jag vet. Det är då krigarna samlas i en källare på Kungsholmen och sjunger lovsånger till Gud, ber och får fyra timmar att flyga fram…

Den lilla stugan på den femte bilden är förresten det övergivna lilla huset som jag nämnde senast i det förra inlägget. Ingen har bott där på väldigt länge nu och huset är typ över 100 år gammalt.










Lite modigare, lite mysigare och en liten dejt…

I måndags, efter min lilla incident med skogen i söndags, hade jag fått idén att jag skulle gå ut igen då det började bli mörkt och den här gången vara lite modigare. Jag tänkte gå till det lilla övergivna huset runt hörnet bara för att visa mig själv att det inte var så farligt trots allt. Den här gången tog jag dock inte bara med mig hunden, utan mormor fick följa med också. Det var inte speciellt läskigt. Vi stod där runt hörnet vid den lilla stugan en stund och bad. Det var mysigt.


För att våga gå här då mörkret börjar falla över byn så krävs det att man inte är så lättskrämd.

Fast hur mysigt det än visade sig vara att gå djupare in i skogen längs den lilla skogsvägen sent på kvällen så var igår med mina små utflykter ändå mysigare. Ni vet redan att jag gick hela vägen till slutet av skogsvägen och fotograferade tillsammans med Tirsah och Petrus, men vad ni inte vet är att jag senare under dagen lånade mormors gamla cykel och cyklade till havet. Det är ungefär en mil dit och mina otränade ben kändes som gele då jag var framme. Jag gick ut på vågbrytaren som består av stora stenar och satte mig längst ut på en filt. Jag har alltid älskat att gå ut och sätta mig där, till och med då jag var mycket yngre och mormor och morfar inte alls gillade att jag hängde där ute. Det är en perfekt plats att sitta och tänka på medan man ser solen glittra i havet. Jag fick skjuts hem sen då mormor och morfar hade kommit hem från Uppsala och cykeln hamnade då i bakluckan på morfars bil

Dagen blev riktigt bra. Eller den blev nästan riktigt bra. Mormor var på sjukhuset igår, och det är inte så bra med henne. Fast jag är övertygad om att det kommer att bli bra. Det måste det bli. Och jag tror på en Gud som helar, så det finns egentligen ingenting att oroa sig för. Men trots det så har jag varit lite extra snäll mot henne nu. Hon är värd att få bli lite bortskämd. Hon har t.ex. fått välja film både igår och idag då vi hade filmmys.

På tal om film så är det förresten Vänner för livet på åttan ikväll klockan tio. Den filmen är grymt bra, och fram tills den börjar var det meningen att jag skulle ha en liten dejt med Rebecka över datorn. Fast hon har inte dykt upp än. Jag vet att hon är sjuk, så jag antar att hon har somnat eller nåt. Men hon hinner fortfarande komma, så jag fäller inga tårar än så länge. Och nu då vi ändå pratar om denna helt fantastiska tjej så måste jag få berätta att hon eventuellt kommer att flytta in hos mig under sommaren eller till hösten om hon bestämmer sig för att börja på en dansskola i Stockholm. Isåfall skulle vi få kramas varje dag. Vilket lyx isåfall

(Dagens Bibelord är Rom 12:2.)

En historia om en övergiven plats med en känsla av vemod.

Nu har jag kommit tillbaka in igen. Den första utflykten är över och jag har hunnit kolla igenom alla bilder på datorn. Det blev sammanlagt 180 bilder och om jag ska dela in de i kategorier så är det vår, djur och vemod. Det är från den senaste kategorin som jag har valt att lägga upp bilder nu.

Det är bilder med den här känslan som jag kände att jag ville fota i söndags och sen dess har jag tänkt på det. Jag hade dock inte tänkt att jag skulle ta bilderna vid slutet av den där skogsvägen, men det blev så. Då jag kom dit var jag som i en fotografs dröm. Jag kände att jag var precis där kameran ville att jag skulle vara, om nu en kamera hade haft en vilja alltså. Jag känner att bilderna har en historia att berätta. En historia om en plats som en gång betydde något för någon men som nu är lämnad åt sitt öde. Övergiven. Det verkar ha hänt ganska snabbt. Ett lås hänger kvar och det står fortfarande blommor och en vas i ett fönster. Jag undrar vad som hände…












Och om någon undrar så är det Petrus som är med på den andra bilden. Han och Tirsah följde med mig hela tiden. Jag var ute i två timmar och hela den tiden hade jag mina sötnosar efter mig. Stannade jag så stannade dem, satte jag mig så la dem sig och gick jag så gick de. I think you get the picture.


Top 10 för vecka 16.

Det som är nytt för den här veckan är att Welcome Home (You) har kommit tillbaka in på listan efter att ha varit med tre veckor i början på året och att Shelter From The Storm har kommit in som en helt ny låt efter att jag hörde den i nåt avsnitt av FlashForward.

Fetstil
betyder att låten är ny på listan och ett plus eller minus efter låten visar hur många placeringar låten eventuellt har gått upp eller ner på listan.




MercyMe - I Can Only Imagine

1. MercyMe – I Can Only Imagine

2. TobyMac – City On Our Knees

3. Robbie Seay Band – Song Of Hope (Heaven Come Down) (+ 2)

4. Chris Tomlin – God Of This City (- 1)

5. Gateway Worship – The More I Seek You (- 1)

6. Casting Crowns – Who Am I

7. Brian Littrell – Welcome Home (You)

8. Den Fiori – Shelter From The Storm

9. Kristian Stanfill – Beautiful Jesus (- 2)

10. Jeremy Camp – I Still Believe (- 2)


Idag är en dag med två utflykter inplanera...

foto_0088 (MMS)

Idag är en dag med två utflykter inplanerade. Jag är på den första nu och känner att jag lever en fotografs dröm. Jag har tagit ungefär 100 bilder och många har en känsla av vemod. Jag tror att några av de bästa bilderna jag någonsin har tagit blev tagna idag...


if you love somebody …

Jag är mitt uppe i ett långt och skönt lov. Det känns som sommar och solen skiner med all sin kraft in genom mitt fönster. Jag är på en plats där jag känner mig som hemma. Jag inser att all den här lediga tiden som jag har fått ger mig chansen att skriva så mycket som jag vill. Ord efter ord, mening efter mening och blogginlägg efter blogginlägg. Jag älskar det. På tal om ord så hittade jag förresten helt fantastiska ord i det här blogginlägget från Alexa, så jag tänkte att jag delar med mig av dem till er



De här orden är så sanna. De går direkt in i hjärtat, antingen som något mjukt och vackert som en rosa bomullstuss eller som en skarp kniv. För mig är det det sista alternativet. Jag tänker på någon som jag har förlorat. Jag släppte taget, och hon kom aldrig tillbaka. Då jag tänker tillbaka så var det nog just därför som det tog så lång tid för mig att släppa taget och gå vidare. Jag tror att jag djupt inom mig visste att om jag släppte henne så skulle hon inte komma tillbaka. Jag gråter lite nu då jag tänker på det. Men det är så livet är, och genom allt som gör ont så lär man sig något och blir lite starkare än vad man var innan. Jag lärde mig att jag är starkare än vad jag trodde. Jag är en överlevare. Jag lärde mig också att det gör mer ont att hålla fast vid någon som gång på gång lämnar dig, trots alla löften, än vad det gör att släppa taget och le åt det som du faktiskt har


Jag stod ungefär där skogen börjar och lät tankarna snurra omkring i huvudet…

Jag hann ta den där promenaden. Under den ganska korta tiden som jag och hunden var ute insåg jag två saker. Det första var att jag fortfarande tycker att de där granarna är stora och läskiga då mörkret har fallit över byn. Den andra var att jag hellre skulle krama Gisela, sitta och berätta äventyrshistorier från missionsresor för Rebecka, ta bilder på Annika, fika med någon sötnos eller vara med min klass än att vara själv här ute i byn på obestämd tid. Jag är gärna här ibland, men den tiden då jag kunde "gömma mig för världen" ganska länge verkar nog vara förbi.


Då solen går ner gnistrar det vackert i trädtopparna, men då mörkret tar över är det inte så mysigt längre…

Jag stod ungefär där skogen börjar och lät tankarna snurra omkring i huvudet precis som de ville. Jag tänkte att granar blir svarta då det är mörkt. Jag tänkte att jag inte skulle våga gå längre och stå utanför det övergivna lilla huset en bit längre in i skogen. Jag tänkte att min fantasi kan bli för stor ibland. Jag tänkte att det skulle vara creepy om ett gäng små demoner med horn dansade omkring utanför det lilla övergivna huset. Jag hörde tre ljud. Fåglar som kvittrade, något som lät som en hund som skällde men som lika gärna kunde ha varit något annat och sen hörde jag något som jag inte vet vad det var men som fick mig att vilja lägga benen på ryggen och springa hem igen. Jag hade dock tillräckligt mycket självbehärskning för att hem. Jag tänkte på älgar, björnar och konstiga monster. Ibland tänker jag för mycket. Jag som ska vara en Guds äventyrare och en onådda folk-missionär till jordens ände är rädd för den mörka skogen utanför huset där jag växte upp. Jag som drömde om att åka till Pakistan och inte var minsta lilla orolig trots situationen där och trots att det kan vara farligt att vara kristen där är rädd för de läskiga granarna som man kan se från mitt sovrumsfönster. Det är ganska komiskt egentligen. Det är skrattretande. Jag berättade det för mormor. Hon skrattade.

Då jag kom hem la jag mig i sängen och bläddrade i Bibeln på måfå. Då fastnade mina ögon på två verser som liksom talade till mig. Jag tror att Gud ville säga något. Så här stod det

Kol 2:10 - och i honom är ni uppfyllda, han som är huvudet över alla makter och väldigheter.

2 Tim 1:7 - Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande.


Idag har varit en udda dag där jag har tagit hand om djuren och tänkt mycket.

Idag har varit en minst sagt udda dag. Jag har känt saker som jag egentligen inte vill känna. Jag har gjort saker som jag egentligen inte vill göra. Jag har stängt av mobilen och har nu haft den avstängd i flera timmar för första gången på länge. Ingen kan nå mig. Jag har tänkt mycket idag, I do that sometimes. Sist jag kollade så var jag redan frälst sen över sju år tillbaka, men trots det så vill en del av mig ändå be en frälsningsbön. Jag har tänkt på att det känns som sommar och att jag packade ner kläder för våren innan jag satte mig på tåget på väg norrut mot en liten by någonstans nära havet. Det har varit varmt idag. Jag har tänkt att jag någon gång snart ska fota bilder som ska ge en känsla av nostalgi och vemod. Jag har tagit hand om djuren idag eftersom mormor och morfar åkte till några släktingar för att fira en födelsedag. Jag har gett katterna mat ute i solen, och jag har gått ut med hunden på en skogsväg och satt mig på huk i flera minuter och stirrat ut över landskapet bara för att jag kände för det. Jag har tänkt att skogen kan kännas ganska läskig from time to time, även för lantisar som myself. Sanningen är att jag då jag var liten var livrädd för de gigantiska granarna som man kan se från mitt sovrumsfönster. De såg så skräckinjagande ut. Jag trivs helt otroligt bra i Stockholm, men att jag har växt upp i ett hus mitt ute i ingenstans har verkligen satt sina spår. Jag kan gå lång tid utan att nästan träffa någon alls förutom de som bor här omkring utan att det stör mig alltför mycket. Och jag älskar att gå ut med hunden på den där skogsvägen lite extra mycket då ett gäng katter följer med och det nästan känns lite som att jag är herde för en något udda hjord av fyrbenta sötnosar…


Loka - en av katterna som har ätit mat utomhus en solig sommardag som idag.

Nu känns det lite som att det är dags för ännu en sån där promenad. Åtminstone om inte mormor och morfar hinner hem innan jag hinner skriva klart det här och få på mig skorna. För hunden behöver säkert kissa, och jag är lite sugen på att se om de där granarna fortfarande skrämmer mig lika mycket. Så jag ska ge mig ut igen nu, och fundera lite mer på vad jag kan göra för att få fram den där tjejen som jag är på insidan som jag inte alltid visar. Men det är en helt annan historia…


Ett fotoinlägg med vårbilder.

Idag var jag och mormor ute och cyklade en stund i ett vårigt Barknåre. Jag hade inte suttit på en cykel på en väldigt lång tid. Sanningen är att det antagligen var flera år sen sist. Men har man en gång lärt sig att cykla så kan man det sen, även om det känns lite konstigt i början. Men det var kul. Jag lånade en av mormors gamla cyklar och blev påmind om vilken kortis jag är då morfar fick sänka sadeln så mycket som det bara gick…

Då jag såg alla underbara vårtecken och söta små blommor kände jag att ett fotoinlägg med vårbilder skulle vara en bra idé. Så jag lägger upp några av de bilderna som jag tog i onsdags då jag och Gisela hade en fotodejt i ett vårigt Stockholm, och antagligen så kommer det en del nya vårbilder härifrån byn sen nån dag också. Jag älskar våren. Jag älskar då det kalla försvinner och sakta men säkert börjar ersättas med något bättre.








Två verser i Ps 112…

Imorse då jag satt och läste i Bibeln fastnade jag för två verser i Ps 112. Det var en ganska vanlig morgon då jag som vanligt läste i min bibel, och trots att jag läst Psaltaren många gånger så såg jag något nytt idag. Något som jag inte hade tänkt på eller lagt märke till på samma sätt innan. Kanske var det för att jag fick höra två jobbiga saker igår. Kanske var det det som fick de här verserna att sticka ut så mycket idag. De talade rakt in i min lite halvt trasiga vardag och gav mig uppmuntran. Jag behöver inte vara orolig eller rädd. Det spelar ingen roll vilket budskap jag får höra. Det spelar ingen roll om någon berättar att de ska till sjukhuset och att något kanske är allvarligt fel, om någon säger att jag kommer att förlora allt jag äger, om jag får höra att det kilometerlånga blogginlägget jag skrev är spårlöst försvunnet, om jag får veta att en av mina närmsta vänner har vänt mig ryggen eller om mitt förflutna river upp gamla äckliga sår igen som aldrig riktigt hann läka som de skulle. Även om allt av detta skulle hända så behöver jag inte vara orolig eller rädd, för det finns något som är så mycket större. Istället för oro och rädsla kan jag välja att ha ett hjärta som förtröstar på Gud…



Ps 112:7-8a.
Han fruktar inte ett ont budskap, hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på HERREN. Hans hjärta är tryggt och utan fruktan


Allt från en fotodejt till vad påsken egentligen handlar om.

Den där förkylningen som jag pratade om sist jag skrev blev det inget mer av. Allt som tydde på att en förkylning var på gång försvann och veckan visade sig bli ganska så fantastisk

I måndags på dramat började vi förbereda ett drama som vi kan använda under vår missionspraktik i Stockholm. Och nu kom jag på att jag aldrig berättade om varför det blev ändrat, men jag ska göra det sen. Men nu tillbaka till dramat. Jag kände att jag gjorde stora framsteg i måndags. Jag har aldrig varit så bra på dramat tidigare. Dock så fick jag ändå inte rollen som jag ville ha, men jag är reserv på den rollen, så alltid något.

Resten av veckan har jag sysselsatt mig med att ta med Miia hem i tisdags, ha en teamsamling inför missionspraktiken efter skolan i onsdags där jag bl.a. fick veta några roliga fakta om de andra i teamet och sen hade jag en fotodejt med min fina Gisela. Vi pratade, skrattade, hade väldigt kul med min kamera och hann också med att ta en promenad där vi våldgästade Williams. Jag har också hunnit ladda ner alla avsnitten av Flashforward och kan därför se hur många jag vill nu under lovet. Jag har redan tagit mig tid för att se ett avsnitt och smaskat på min favoritsmak av Ben & Jerry's - Chocolate Fudge Brownie. Jag har det bra här i byn och en lovkänsla regerar. Jag fick dock veta lite jobbiga saker igår, två jobbiga saker till och med. Jag tänker inte skriva vad, men jag kan berätta att en av de fortfarande känns för overklig för att jag ska kunna hantera det och den andra mådde jag dåligt av igår så att det räckte och blev över. Men idag deppar jag inte längre. Idag påminner jag mig själv om att Gud är min styrka och att jag tänker komma ut stark oavsett vad livet kastar för skit på mig…


En av bilderna som jag tog på Gisela.

Igårkväll var jag tröttare än vad jag har varit på länge och idag har jag en välförtjänt latdag. Jag har sovit från och till under dagen, läst fantastiska kapitel i Bibeln och fastnat för två helt otroligt bra verser i Ps 112, suttit ute i solen med katterna och försökt njuta av livet så mycket som möjligt.

Idag är det förresten långfredagen. Det är påsk nu. Det brukar många gånger få mig att tänka på vad påsken egentligen innebär. Det handlar inte om häxor (som vi gärna kallar för påskkärringar den här tiden på året) som ska till Blåkulla, om söta små kycklingar och fjädrar i alla möjliga färger, om godis tills man nästan får ont i magen eller om andra vanliga eller ovanliga svenska påsktraditioner. Jag säger inte att det är fel att äta godis eller att tycka att kycklingar är bland det sötaste du har sett. Men det är inte det som påsken handlar om. Det handlar om Jesus och om hur Hans blod rann för oss på korset, om hur Han tog på sig alla våra synder och sjukdomar, om hur Han uppstod på den tredje dagen och om hur Han är den enda som kan rädda dig…


Top 10 för vecka 15.

Den här veckan är det fyra nya låtar som har kommit in på listan. I Can Only Imagine är en låt som jag fastnade för i kyrkan för snart två veckor sen, och de andra tre har jag lyssnat på förut.

Fetstil
betyder att låten är ny på listan och ett plus eller minus efter låten visar hur många placeringar låten eventuellt har gått upp eller ner på listan.




MercyMe - I Can Only Imagine

1. MercyMe – I Can Only Imagine

2. TobyMac – City On Our Knees (- 1)

3. Chris Tomlin – God Of This City (+ 1)

4. Gateway Worship – The More I Seek You (+ 1)

5. Robbie Seay Band – Song Of Hope (Heaven Come Down) (- 3)

6. Casting Crowns – Who Am I

7. Kristian Stanfill – Beautiful Jesus (- 4)

8. Jeremy Camp – I Still Believe

9. Aaron Shust – Jesus I Come (+ 1)

10. Aaron Shust – Rescue The Perishing


Klockan bara rusar fram…

Idag blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Planen var att hänga i kyrkan med min SOS-familj och kanske också passa på att njuta av våren en stund. Istället är jag hemma med en lite rastlös känsla och en kropp som har segat ihop och mest känner för att vila. En förkylning är på gång. Vid såna tillfällen finns det ju lite olika huskurer som man kan använda sig av. Jag har kommit på en egen som jag har hjälpt mig mycket tidigare. Den går ut på att jag säger till andra att be för mig, ber själv, vilar då det inte är skola och försöker ta hand om mig själv lite extra mycket. Jag är nog mig själv snart igen…



Som vanligt finns det massa tankar i huvudet, och speciellt då jag sitter med blicken mot ett nytt inlägg och fingrarna på tangentbordet. Jag tänker att nästa vecka snart är här och att det då skolan är slut på torsdag har dykt upp ett tio och en halv dagar långt påsklov. Sen är det maj. Ibland får jag känslan av att klockan bara rusar fram. Efter skolan på torsdag börjar resan mot byn igen. Jag har tänkt stanna en hel vecka och inte komma hem förrän bönenatten den 29:e ropar på mig att det är dags att be med gänget igen. Jag älskar våra bönenätter. En till sak som jag har börjat älska, eller åtminstone tycka om, är Flashforward. Jag laddar ner avsnitt efter avsnitt från den första säsongen. Jag passar på nu medan jag är hemma och Internet inte är segare än knäck som håller på att stelna runt jul. Tanken är att jag ska ha en del avsnitt att kolla på under lovet. Nu funderar jag starkt på att se en till film. Jag såg Helens små underverk för en stund sen, men känner att det är dags för en till film. Eller så går jag ut och lägger mig i gräset och stirrar på flygplan som åker förbi då och då. Fast det lutar åt en film. :p

(Dagens Bibelord är 2 Krön 15:2.)

Det är dags för ett vanligt vardagsinlägg…

Det var över en vecka sen jag skrev ett vanligt vardagsinlägg nu, so it's about time. En hel vecka har gått och det har hunnit hända en hel drös av saker…

Jag har hunnit komma tillbaka från byn och åka direkt till Stadshagen där världens bästa kyrka finns. Jag har hunnit få för mig att det är en briljant idé att handla på vägen hem från kyrkan trots att det resulterade i min vanliga väska, en tung datorväska och två matkassar. Jag har fått ett nytt beroende i I Can Only Imagine som Nina sjöng i kyrkan i söndags och som jag nu lyssnar på flera gånger varje dag. Jag har hunnit vara i skolan fem dagar i veckan och fått helt otroligt bra undervisning om allt från att fatta rätt beslut till vad tjänstegåvorna egentligen innebär. Jag har lunchat med den bästa andliga mamman jag kan tänka mig ute i solen på en parkbänk, med en subwaymacka i handen och en cola bredvid mig. Jag har hunnit fått veta att missionspraktiken kommer att vara här i Stockholm istället för i Faisalabad i Pakistan, fast det tänker jag inte skriva så mycket om nu eftersom jag har ett eget inlägg planerat för det längre fram. Jag har fikat hemma hos Miia och Sarita i ledarskolan, försökt bli kompis med Miias katt och lärt mig fler ord på finska. Jag har varit på en överraskningsfest för Kristina som fyller 20 på lovet. Sen har jag hunnit göra ett prov som gick väldigt bra och någonstans mitt under allt annat som rör sig i huvudet börjat inse mer och mer att skolan snart är slut oavsett vad jag tycker om det. Jag har dagdrömt om allt från att gå ledarskolan till att starta upp nya missionsbaser och hitta den där snygga missionären som hittills bara verkar existera i mitt hjärta. Jag har gjort upp lite planer för nästa vecka, och jag har suttit i Kungsträdgården och lunchat med Annika innan vi åkte hem till mig och hon ställde upp på att bli fotad i alla möjliga konstiga miner och grimaser. Jag har njutit av livet och jag har skrattat.


En av de mer seriösa bilderna som jag tog på Annika.

Nu är det helg. Solen skiner med full kraft, våren har tagit över mitt vackra Stockholm och Gud är god. Livet är fantastiskt. Jag har veckans vilodag idag, och flinar fortfarande åt hur min morgon började. Jag vaknade av mig själv tjugo i sju, blev lite halvt förskräckt över att jag trodde att jag hade försovit mig, tog mobilen för att kolla varför inte alarmet ringt och insåg då att jag hade ställt det på tio - för att det är lördag idag. Det är helg, och inte någon annan dag i veckan som innebär bibelskola och att hänga med min fina klass. Ibland kan det bli så fel. Ibland är man så komiskt morgonförvirrad. Ibland kan man inte göra annat än att le åt allt, samtidigt som man får för sig att ta bussen till affären bara för att det känns som en bra idé. Jag hade mina nya svarta tygskor, jag njöt av värmen och log åt en söt liten flicka på bussen. And here I am now. Här sitter jag och skriver och förundras över hur fort tiden går. Snart är klockan fem och då ska jag ha min bönetimme för missionspraktiken. Då ska jag be för ett förvandlat Stockholm…


2 Mos 15:11.

Dagens Bibelord:
2 Mos 15:11.

Citat:
Vem är som du bland gudarna, HERRE? Vem är som du, härlig i helighet, värdig förundran under lovsång, du som gör under. (Folkbibeln)

Kommentar:
Det finns ingen som är som min Gud. Idag tillber man alla möjliga olika gudar ute i världen, men egentligen har dem inget att ge eftersom de är falska gudar. Det är gudar av sten eller trä som människor böjer knä för idag, gudar med dollartecken där man tänker att om man bara har pengar så blir livet perfekt och i hemlighet tillber man idealmänniskan som syns ute på reklampelare lite varstans. Men den enda verkliga guden är min Gud. Det är Han som har skapat himmel och jord, det är Han som frälser oss och det är Han som botar våra sjukdomar…

Top 10 för vecka 14.

Den här veckan är det tre nya låtar på listan, men utöver det har det inte hänt så mycket. All Because Of Jesus är helt ny och de två andra är låtar från förr som jag har börjat lyssna mer på igen.

Fetstil
betyder att låten är ny på listan och ett plus eller minus efter låten visar hur många placeringar låten eventuellt har gått upp eller ner på listan.




TobyMac - City On Our Knees

1. TobyMac – City On Our Knees

2. Robbie Seay Band – Song Of Hope (Heaven Come Down) (+ 4)

3. Kristian Stanfill – Beautiful Jesus (+ 6)

4. Chris Tomlin – God Of This City (+ 3)

5. Gateway Worship – The More I Seek You (- 3)

6. Casting Crowns – All Because Of Jesus

7. Geoff Moore – Holy Is The Lord (- 2)

8. Lou Fellingham – Christ Crucified

9. Christine Dente – Once Again

10. Aaron Shust – Jesus I Come (- 7)


En tjej hoppade framför tåget förra veckan, och det hade kunnat vara jag…

Förra veckan, under vad som utåt sett verkade vara en helt vanlig onsdag, hörde jag på tunnelbanan på väg till skolan att den gröna linjen var avstängd. Trots att jag var helt galet trött just den dagen kunde jag inte låta bli att reagera på det eftersom jag vet att Williams brukar åka den vägen då hon ska till skolan. Jag ringde till henne och tipsade henne om att ta den andra vägen idag. Sen tänkte jag inte så mycket mer på det. Problem i SL-trafiken är ju trots allt tyvärr inte helt ovanligt…



Senare den dagen läste jag i Jennys blogg att detta berodde på att en tjej tog livet av sig. Hon hoppade framför tåget. Hon valde att hennes liv skulle ta slut där och då, en vanlig onsdagmorgon i slutet på mars. Medan livet fortsatte för alla andra som antagligen var på väg till skolan eller jobbet så tog det slut för henne. Hon kommer aldrig mer att vakna av klockan på morgonen, äta frukost och kliva på tunnelbanan för att ta sig till skolan eller jobbet. Hon kommer aldrig mer att fika med sina vänner och skratta åt ett dåligt skämt.

Då jag började tänka på detta tänkte jag på mig själv. För det hade kunnat vara jag. Det hade kunnat vara jag som en vanlig morgon låg död framför tåget för att jag inte såg någon mening i att leva längre. Det är till och med troligt att det hade varit jag om inte Jesus hade frälst mig och förvandlat mitt liv. Jag vet alltför väl hur det är att leva i depression, i ångest, med ett tomt mörker på insidan, med människor som sviker och där tankarna om att få ett slut på allt sakta men säkert börjar växa. En dag blir det mer än bara tankar. En dag blir ångesten alltför outhärdlig. En dag orkar man inte mer och då säger man hejdå till livet om inte något händer som gör så att man tänker om. För mig hände något. Jag fick höra om Jesus. Jag fick känna Guds kärlek som en stark dimma som fyllde rummet. Jag förstod att jag aldrig mer behövde vara ensam. Jag förstod att jag kunde leva för Jesus, och det förändrade allt. Jag säger inte att mitt liv blev perfekt då jag tog emot Jesus i mitt hjärta, men jag fick något som jag inte hade haft innan. Jag fick hopp. Idag ser mitt liv helt annorlunda ut. Det är fortfarande inte perfekt, men allt som Jesus har gjort för mig gör att jag idag kan säga att jag mår bra och att jag har en framtid.

Jag tänkte också på att de här människorna som känner så här finns lite överallt. Många gånger syns det inte så mycket på utsidan att någon mår dåligt, men på insidan pågår det en kamp som gäller livet. De här människorna kan finnas på din skola, på din arbetsplats och de kan sitta mitt emot dig på tunnelbanan en vanlig morgon mitt i veckan. Vi behöver se människor. Vi behöver kliva ur vår mysiga bubbla där allt har ett rosa skimmer och börja prata med mannen i kostym som är på väg hem efter en stressig dag på jobbet, med tjejen som står bredvid oss då vi väntar på bussen eller med småbarnsmamman i kassan på ica. Människor behöver evangeliet, för i längden så är det det enda som kan rädda dem…

Vi behöver be: Give me Your eyes for just one second, give me Your eyes so I can see everything that I keep missing, give me Your love for humanity, give me Your arms for the broken hearted, the ones that are far beyond my reach, give me Your heart for the ones forgotten, give me Your eyes so I can see…


Hemma i byn efter en helt fantastisk vecka.

Nu är jag tillbaka hemma i byn igen och har precis varit ute på en promenad på en liten skogsväg. Jag, mormor, Gusten och Petrus tyckte att en kvällspromenad kändes som en bra idé. Att vara här blir en bra avslutning på den här helt fantastiska veckan.


En bild på mormor från en annan promenad.

Det känns som om livet bara blir bättre och bättre hela tiden. En del av detta beror på att jag verkligen kände en förändring i tisdags. Jag känner mig fri nu. Enough is enough - nu tänker jag våga låta människor komma nära mig och jag vägrar låta mitt förflutna begränsa mig. En annan sak är att jag har fått ett sommarjobb. Jag ska jobba som telefonförsäljare på MySafety och ska på utbildning där den 6:e juni, so then it all starts. Jag har också haft kul med min husis igen och igår var jag med Gisela. Vi köpte över ett halvt kilo naturgodis, satt på ett mysigt café, kollade igenom mina anteckningar från skolan, var inne i stan och pratade om lite allt möjligt.

(Dagens Bibelord är Fil 4:13.)

Flashforward - den 6:e oktober 2011…

I söndags berättade jag att jag hade laddat ner det första avsnittet av Flashforward från days.nu. Jag berättade också att jag inte trodde att jag skulle fortsätta kolla på det eftersom det räcker att följa en serie. Fast riktigt så blev det inte. Days kommer såklart i första hand, men jag tänker nu att om jag ändå inte har några nya avsnitt av Days att se så kan jag ju kolla på Flashforward eftersom jag har fastnat lite för det. Och även om jag har nya Days-avsnitt att se så kanske jag ser ett avsnitt i veckan av Flashforward.



Den här serien har fått mig att tänka på en sak. Den handlar om att hela mänskligheten förlorar medvetandet i två minuter och 17 sekunder och under den tiden får se sin framtid ett halvår senare. Vissa får se bra saker, vissa dåliga saker och vissa ser inget alls vilket tyder på att de kommer att vara döda inom sex månader. Det jag har tänkt på är att jag först och främst inte skulle vilja veta min framtid så som de får veta den. Men att tänka på hur jag tror att mitt liv ser ut om exakt sex månader kan jag inte låta bli att göra. Sanningen är att jag faktiskt tänker så ibland, fast det behöver dock inte handla om en tidsperiod på just ett halvår. Men nu då vi ändå är inne på ett halvår så tänker jag dela med mig lite av hur jag tänker

Om ett halvår är det den 6:e oktober 2011. Det är en torsdag mitt i hösten. Det är en halvt mulen dag med regn ibland och lite sol ibland. Det ligger löv i alla möjliga färger på marken och jag går fortfarande omkring i min snygga skinnjacka trots att det börjar bli kallt. Mitt hår är inte lika långt som det är nu och frisyren är lite annorlunda. Jag går på ledarskolan och jag ler åt livet. Varje ny dag är en utmaning och jag formas till att bli den ledare som jag drömmer om att vara. Jag börjar få mer ansvar i församlingen, och jag njuter av det. Jag älskar fortfarande livet i Stockholm och jag känner att jag är på rätt plats även om jag ibland drömmer mig bort till en avlägsen plats på jorden där jag är onådda folk-missionär på heltid. Men tills det är dags att åka till den platsen så njuter jag av livet här och nu. Jag är precis där Gud vill att jag ska vara just nu. Jag skrattar mycket, och man kan se vilken förändring som har skett på insidan bara det senaste halvåret. Bl.a. så känner jag mig mer trygg med människor och vågar lita på andra mer. Jag vågar låta människor komma nära mig och jag har fått några nya vänner. Det förflutna bleknar bort mer och mer för varje dag och jag är starkare än vad jag någonsin har varit tidigare. Jag har en lärjunge som jag nyligen har döpt och nu lärjungatränar. Jag är fortfarande galen i choklad och jag hänger gärna på mysiga caféer inne i stan. Jag har ett extrajobb som jag gör mitt bästa för att försöka hinna med trots allt annat som händer i skolan och i kyrkan. Jag försöker hinna fota lite mer och blir bättre och bättre på det. Livet har aldrig tidigare varit så fantastiskt som det verkar vara nu. Jag kommer närmare och närmare Gud varje dag och Jesus gör helt fantastiska saker i mitt liv, och som om inte detta räckte så är jag kär och flyter omkring på rosa moln. Jag ser hjärtan lite överallt; i gula löv, i moln och i regndroppar som jag har fotat


En ny vecka, och att börja förändra saker…

En ny vecka började igår och jag känner att det här blir en bra vecka. Det är mycket som händer, vårkänslor börjar ta över mer och mer och låttexter fastnar i huvudet precis som vanligt. Så ser livet ut nu.
___Igår efter skolan åkte jag till CityVaccin vid Hötorget och vaccinerade mig. Jag överlevde sprutan och fick med mig ett drickvaccin hem. På kvällen var det dramaövning inför Pakistan och jag känner hur det närmar sig nu. Med stormsteg. Snart åker vi. I skolan lär jag mig mer och mer varje dag, och på fredag är det upp till bevis på hur mycket som har fastnat i ämnena Den helige Ande och Ande, själ & kropp. Så en del av veckan kommer att spenderas med att kolla igenom anteckningar och se till så att jag är något av en expert på detta. Fast jag tänker inte sitta med ögonen klistrade i min svarta anteckningsbok hela tiden. Jag hinner med annat också. Idag har jag fikat med Nina på ett mysigt café bara några minuters promenad från skolan. Imorgon ska jag köpa en tårta och åka hem till Miia som fyllde år igår och äntligen ska jag få träffa hennes katt Mimosa, och på kvällen blir det husförsamling och sleep-over i Alby igen. På torsdag efter skolan ska jag hänga med Gisela. Vi har bestämt att vi ska köpa en stor påse med naturgodis och bara njuta av livet



Då jag var på väg hem idag tänkte jag på citatet som jag har som Veckans Citat den här veckan. Jag tänkte på orden, jag tänkte på vad de innebär och jag tänkte på hur jag vill satsa på att förändra saker. Jag tänker inte låta mitt förflutna styra hur jag tänker och agerar längre. Jag börjar förändra här och nu. Jag ska våga låta människor komma nära mig och jag ska våga lita på människor mer. En sak som slog mig idag var också att möjligheten att någon överhuvudtaget kommer att såra mig djupare än vad jag redan har blivit sårad är minimal. Jag har redan gått igenom något av det värsta man kan tänka sig - och jag överlevde. Enough is enough!
___Ett annat citat som jag har lagt upp här förut är Every passing minute is another chance to turn it all around. och det passar också in lite i hur jag tänker nu. Det är aldrig försent att förändra. Vissa saker känns jobbigare än andra att ändra på, men vill man något tillräckligt mycket så klarar man det. Så börja förändra saker här och nu, idag

(Dagens Bibelord är Ps 50:15.)

Top 10 för vecka 13.

Den här veckan har mitt senaste beroende, City On Our Knees, kommit in direkt på förstaplatsen och två andra nya låtar har hamnat på sjunde respektive nionde plats. Annars är det ganska likt förra veckan.

Fetstil
betyder att låten är ny på listan och ett plus eller minus efter låten visar hur många placeringar låten eventuellt har gått upp eller ner på listan.




TobyMac - City On Our Knees

1. TobyMac – City On Our Knees

2. Gateway Worship – The More I Seek You

3. Aaron Shust – Jesus I Come (+ 7)

4. Aaron Shust – Rescue The Perishing (- 1)

5. Geoff Moore – Holy Is The Lord (+ 4)

6. Robbie Seay Band – Song Of Hope (Heaven Come Down) (- 5)

7. Chris Tomlin – God Of This City

8. one sonic society – Forever Reign (- 4)

9. Kristian Stanfill – Beautiful Jesus

10. Mac Powell – Mighty To Save (- 5)


If you gotta start somewhere, why not here? If you gotta start sometime, why not now?

Jag har inte uppdaterat Veckans Citat på över en månad nu. Jag antar att inspirationen dog litegrann. Men nu är den tillbaka igen. Nu har jag fastnat för ett nytt citat. Det är från City On Our Knees med TobyMac, och det gör mig peppad och får mig att vilja drömma ännu större drömmar

Veckans Citat:
If you gotta start somewhere, why not here? If you gotta start sometime, why not now?

Många av oss tänker ofta att vi skulle vilja vara annorlunda, göra saker annorlunda eller tänka annorlunda. Det kan gälla vad som helst. Vi kanske vill sluta röka, bli bättre på att gå upp på morgonen, bli bättre på att släppa in människor i våra liv eller börja predika på tunnelbanan på väg till skolan. En till sak som vi ofta tänker är att vi ska ändra på det som vi vill ändra på, fast bara inte just nu. Men varför vänta!? Varför inte börja här? Varför inte börja nu?

Låten som det här citatet kommer från är en av mina favoriter just nu. Lyssna på den.


TobyMac - City On Our Knees


Tankarna snurrar åt alla möjliga håll - igen.

Nu har jag än en gång glidit in i ett sånt där humör där tankarna snurrar åt alla möjliga håll, och än en gång känner jag för att skriva meningar som kanske egentligen inte alls hänger ihop med varandra. Jag vill skriva vad jag tänker.

Jag tänker på hur tråkigt det kan vara med gråa persienner, speciellt då du bor på den nedersta våningen och inte vill att grannarna ska se in. Jag tänker på att jag måste bli bättre på att släppa in människor i mitt liv trots att det känns läskigt. Jag vill prata mer med fina människor som jag inte brukar prata så mycket med. Ibland känner jag mig som den mest ensamma människan i hela världen, och ibland vill jag bara bli lämnad ifred. Jag behöver mycket musik i mitt liv och är nästan alltid inloggad på Spotify då datorn är på, och ska jag någonstans har jag en grym spellista i mobilen. Jag har väldigt lätt för att frysa och älskar värme. Igår efter veckans out reach som innebar en show på Drottninggatan frös jag så mycket så att jag dagdrömde om fleecefilten och elementet hemma i mitt rum. Den här helgen har varit så väldigt lugn och efter veckans trötthetskoma så kanske det behövdes. Jag älskar choklad mer än någonsin förr. Jag tycker så väldigt mycket om min husförsamling och eftersom jag vet att jag alltid är välkommen i Alby så tänkte jag för en sekund att jag kanske skulle hänga där hela veckan, fast det gör jag nog inte ändå. Jag har ett annat inlägg planerat i den här kategorin som handlar om väldigt seriösa saker, fast jag har inte tagit mig tid för att skriva det än. City On Our Knees med TobyMac är mitt senaste musikberoende. Jag har nyligen sett alla avsnitt av Days som finns att se på days.nu för oss som inte är premium-medlemmar, och impulsivt laddade jag då ner första avsnittet av Flashforward trots att jag antagligen aldrig kommer att se mer avsnitt eftersom en serie är tillräckligt att följa för mig just nu. Jag hittade tre bilder på mig från förra året som aldrig kom upp här trots att de är grymma, en av de får ni se här nu. Om drygt en månad är jag i Pakistan och fokuset ligger på att nå de onådda i staden Faisalabad. Hjärtat slår slag efter slag, dag efter dag, utan att jag ens tänker på det. The man of my dreams has gone missing, om man nu kan säga så då man aldrig har hittat honom från första början. Mormor och morfar träffade min förra pastor i en kyrka i Tierp idag, han och hans fru hälsade till mig och han hade sagt att jag skulle bli en bra missionär. Ibland är jag rädd för att mitt hjärta ska rasa ihop i tusen bitar igen, men jag tror att det är bättre än att det är hårt och kallt för att skyddas. Jag behöver sluta bete mig så svenskt som jag gör många gånger. Jag ska åka ut med en monter för bibelskolan i sommar, bestämde jag mig för i veckan som gick. Jag längtar efter att få vara en stark ledare och förebild för andra. Jag längtar efter att få bo mitt ibland de onådda vid världens ände. Jag vill så väldigt mycket. Om jag av någon anledning är ledsen eller har en dålig dag så skjuter humöret i höjden av att dagdrömma om framtiden och hur jag vill att den ska se ut. För inte så längesen fick jag världens glädjerus bara av att tänka på hur roligt det skulle vara att få leda böneskolan nästa år då jag förhoppningsvis går ledarskolan. Jag tror att jag är både svagare än vad många tror och starkare än vad många tror - all at the same time. Erica är svag, men den helige Anden i henne är allt annat än svag. Jag är en av dem som tycker att det känns konstigt att skriva om sig själv i tredje person. Jag toklängtar efter att få bli coachad av en av ledarna i församlingen, som jag vet att man får bli då man går ledarskolan, och komma ut i min fulla potential. Planen för de närmsta timmarna är att ta en liten promenad, se det där avsnittet av Flashforward och äta skinkmackor...


En tänkande Erica i en svart mössa.


April 2011.

Idag är det den första april. Det är en ny månad med nya möjligheter och jag är helt säker på att vårkänslorna som redan har börjat komma upp till ytan kommer att blomma ut helt den här månaden.

• I mars var jag först ledig i en hel vecka. Jag valde att vara hemma i byn hela veckan och stornjöt eftersom det var första gången sen jag flyttade i höstas som jag var där så lång tid i sträck. Det blev en mysig vecka med väldigt många kattkramar.
• SOS Church hade en supersunday på Nalen och det blev en grym söndag med många som tog emot Jesus som sin frälsare.
• Vi hade ännu en bönenatt, och som vanligt var det utan tvekan en av månadens höjdpunkter.
• Jag har fortsatt lära mig helt otroligt underbara saker på bibelskolan, och jag älskar min vardag här i Stockholm. Jag har nog aldrig haft det så här bra innan.
• Förberedelserna inför Pakistan fortsätter och jag har verkligen känt hur det närmar sig. Snart åker vi.
• Jag har varit i byn två helger och om vi räknar med att det var lov så har jag bara varit hemma en helg under hela månaden. But it's been fun.
• För inte så längesen var jag på en jobbintervju om ett sommarjobb, och det kändes bra. Sen har jag även fortsatt att söka jobb lite då och då under hela mars.
• Trots att det snöade senast igår så är snön nästan helt borta nu. Våren bryter igenom.



• I april har jag en helg i byn inplanerad där jag kan pussa på mina små skruttisar igen.
• Jag har planerat in några dejter med lite vänner. Först och främst har jag en dejt med Gisela nästa torsdag efter skolan och eventuellt en hel helg i slutet på månaden, detta ser jag fram emot extra mycket nu då hon har slutat på skolan. Sen ska jag träffa bl.a. Annika och Jenny. It will be so much fun.
• Det blir fler förberedelser för Pakistan, och snart ska jag fixa med vaccinationer och lite annat.
• Det blir fler spännande ämnen i skolan, underbara träffar med husförsamlingen, söndagar i kyrkan, out reach med klassen, dramaövningar och annat kul. Livet kommer att fortsätta vara helt fantastiskt även den här månaden.
• Jag har bjudit hit mormor och morfar en dag i slutet på månaden någon gång. Jag hoppas att de vill komma och att jag får visa de lite av Stockholm och hur jag bor, speciellt morfar som inte har varit här och hälsat på mig tidigare.
• Den sista veckan, i samband med påsken, är vi lediga i över en vecka. Det är många lov numera känns det som, men istället för att klaga över det så har jag valt att njuta av det. Antagligen så kommer jag att åka till byn i en vecka
och sen avslutar jag lovet med att den sista helgen i april vara med på bönenatten i kyrkan och kanske hänga med Gisela.



RSS 2.0