De utvalda.

Ikväll har jag sett De utvalda (originaltitel: Runaway Jury) som är en amerikansk dramathriller från 2003 med bl.a. John Cusack, Rachel Weisz och Gene Hackman i rollerna.
 
Filmen handlar om en rättegång där en kvinna skyller ett vapenföretag för mordet på hennes man. Ett vapenföretag har aldrig tidigare förlorat en sån här rättegång, men hennes advokat tror att de har en chans. Företaget har mycket som står på spel och är villiga att använda sig av skumma metoder för att få jurymedlemmarna att ge vad som i deras ögon är en rätt dom. Men de är inte de enda som kan påverka juryn…
 
Det här är en sån där film som jag fastnar för redan i början. Det är något som fängslar mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är spännande och spänningen håller i sig ända till slutet. Inte förrän då förstår man allt.
 
Betyg: 8/10
 
 

Petrus och Loka.

Idag fick jag chansen att fotografera Petrus och Loka både enskilt och tillsammans. På bilderna tillsammans är Loka katten längst till vänster och på de enskilda bilderna är Petrus katten längst ner. Visst är de fina!?
 
 
Jag kommer att sakna dem och mina andra små skruttar då jag åker hem till Stockholm på lördag. Men som tur är kommer byn att fortsätta vara ganska nära huvudstaden. Nästan bara ett upptåg bort. Och jag är här tillräckligt ofta för att inte ha någon anledning till att klaga. Och på tal om att inte ha någon anledning att klaga så har jag verkligen ingenting att gnälla över då det gäller flytten. Jag har tänkt lite på att jag måste ordna med att hämta lådorna från Alby till Helenas lägenhet, men igår frågade hon om jag ville att hon skulle göra det nu då hennes föräldrar ändå var och hälsade på och hade bilen med sig. Så alla mina lådor och några andra saker är redan i lägenheten nu. Så det är bara att börja packa upp sen…
 

The moon in the sky.

Igårkväll var månen så vacker. Den var alldeles rund och var precis vid ett moln och ett stort träd. Det var precis som om det hade kunnat vara taget direkt ur en vacker tavla, eller kanske ett foto. Jag ångrar inte för en sekund att jag tog fram kameran, även om jag först reflekterade över att jag inte hade något stativ och att jag inte orkade fixa ihop något kreativt som lösning. Det var sent och jag var trött. Men bilderna blev bra ändå. Stadig hand, kallas det visst.
 
 

Jag går på stigen som går till Evert…

Jag och mormor. Mormor och jag. Jag vet ärligt talat inte om det finns någon annan människa på den här jorden som jag har skrattat lika mycket tillsammans med. Med henne kan jag alltid vara mig själv. Alltid. Vi har samma humor. Samma dumma, knasiga humor. Ikväll tog vi en liten skogspromenad tillsammans. Mormor sjöng på den där sången som hon och morfar hörde på radion en morgon; den om stigen som går till Evert som jag aldrig hört förut. Två katter hakade på. Pontus och Tarzan. Jag fick en fotoidé då jag såg gamla granar, en stor mossig sten och vad som skulle kunna vara skogsulvens hem. Skogsulven är mitt fantasifoster som jag hittade på för att reta mormor med. Om jag bara hade en person i gröna och kanske lite svarta kläder som kunde posera där så skulle det bli perfekt. Lite som konst. Mormor var snabb med att säga att hon vägrade ställa upp. Hon tänkte på ormar och insekter. Jag tänkte på bilder som är lite sådär härligt perfekta. Då vi kom hem sjöng hon om stigen till Evert igen. Jag sjöng om stigen till himlen. Och långt innan det sjöng vi en duett om sommar, sol och koskit. Vi skrattade. Hon skrattade. Jag skrattade. Inne vid köksbordet där vi åt upp det sista av jordgubbstårtan från min födelsedag hittade vi på andranamn åt morfar som inte har något andranamn. Knut, Hesekiel eller Habackuk var mina förslag. Mormor skrattade ännu mer. Jag är nästan säker på att hon fick lite ont i magen för att hon skrattade så mycket. Jag älskar den här människan. Så otroligt mycket. Då man är med henne har man roligt.
 
Ingen är som min mormor. Hon är chockerande underbar.
 

Remember, you are not who people say you are, you are who God says you are.

Jag har några citat uppskrivna som jag tycker om som jag fortfarande inte har haft som Veckans Citat, och nu känner jag att jag vill dela med mig av ett av dem. Det här citatet såg jag på facebook. Någon av mina vänner hade citerat Joel Osteen som är en amerikansk pastor i Texas.
 
Veckans Citat: Remember, you are not who people say you are, you are who God says you are.
 
Lyssna inte alltid på vad människor har att säga om vem du är. Lyssna istället på vad Gud har att säga om vem du är. Enligt Bibeln är vi mer än övervinnare, förlåtna, en ny skapelse, värdefulla, vackra och så mycket mer. Enligt Bibeln finns det ingen fördömelse för dem som är i Kristus. I honom är vi så mycket mer än vad vi någonsin kunnat drömma om. Det finns något vackert med varje människa och vi är alla lika värdefulla i Guds ögon, men om vi vill vara förlåtna och bli en ny skapelse så behöver vi Jesus. Faktum är att vi behöver honom oavsett om vi vill eller inte. Han älskar dig och han dog för dig. Nu vill han ha ditt hjärta. Om det är helt eller trasigt spelar ingen roll, så länge han får alla delar så att han kan sätta ihop dem igen.
 
Du är den HAN säger att du är!
 

För evigt - En askungesaga.

Ikväll har jag sett För evigt - En askungesaga (originaltitel: Ever After). Det är en amerikansk romantisk dramakomedi från 1998 med bl.a. Drew Barrymore, Anjelica Huston och Dougray Scott i rollerna.
 
Filmen handlar om en ung tjej, Danielle, som lever som en tjänare i sitt eget hem. Efter sin fars död tog hennes styvmor och hennes två styvsystrar över och hela hennes liv förändrades. Trots detta växer Danielle upp till att bli en stark och positiv tjej med ett stort hjärta. En dag träffar hon av en slump prins Henry som även han har problem hemma. Han ska gifta sig med en spansk prinsessa mot sin vilja. Dock så ger hans far tillslut med sig om Henry själv kan hitta en fästmö till en bal som kommer att hållas om mindre än en vecka. Då Henry och Danielle träffas igen utger hon sig för att vara någon annan för att kunna frige en tjänare, och det dröjer inte länge förrän känslor uppstår då de fortsätter träffas i hemlighet…
 
Jag tycker att den här filmen är väldigt fin på så många sätt. Den handlar om kärlek över gränserna och den gör sagan om askungen lite annorlunda från vad många av oss är van vid.
 
Betyg: 7/10
 
 

Då jag fyllde 24 år.

Nu är den där dagen som är min födelsedag över. Det blev trots allt en helt okej dag. Anledningen till att jag tänkte som jag gjorde för några dagar sen är enkel; människor som har haft en jobbig uppväxt kan ha svårt för högtider som exempelvis födelsedagar och julafton. Högtider där familj och släkt vanligtvis samlas för att fira. Minnen kommer lätt tillbaka. Minnen som gör ont. Mina sår är läkta nu och det är bara ärren som är kvar. Ärr som ingen kan se. Ärr på insidan. Vissa har läkt finare än andra. Jag mår bra nu. Åtminstone så länge som det förflutna får stanna i det förflutna och i mitt fall känner jag mig ibland jagad av det. Mer än så vill jag inte säga. Jag vill inte ge det uppmärksamhet. Istället vill jag prata om vad som var bra med igår då jag fyllde 24 år.
 
Mormor och morfar sjöng för mig på morgonen. De hade med sig en jordgubbstårta med riven choklad på och några presenter. Den största presenten bestod av pengar, precis som jag hade önskat. Pengar behövs. Speciellt om man vill undvika studielån eller åtminstone låna så lite som möjligt. Förutom pengarna var mina nya hörlurar som passar till både datorn och mobilen den present som jag gillade mest. De är från urbanears och är i moccafärg. I think I'm in love. Till middag åt vi smörgåstårta och jag blev så mätt så att jag inte riktigt ville se mer mat sen på ett tag. Kvällen slutade sen med att jag och mormor såg två avsnitt av Alias. Vi har snart sett klart den första säsongen nu.
 
 
Det är inte så lång tid kvar här i byn. Jag kommer att åka hem till Stockholm under nästa vecka. Till mitt nya hem hos min vän Helena. Jag har varit här länge nu. I fem veckor. Så det känns både roligt och en aning konstigt att åka tillbaka. Men jag tror att jag ganska snabbt kommer att vänja mig vid storstaden igen. Jag har ju trots allt bott där i två år…
 
Annars så är allt som vanligt. Åtminstone nästan. Jag saknar att jogga. Mitt knä har blivit ömt och jag väntar därför med att fortsätta träna till det känns helt bra igen. Antagligen har jag överansträngt mig med tanke på att jag inte alls är van att träna sen innan, plus att jag har slarvat lite med att värma upp. Anna har tipsat mig om att springa en gång i veckan istället och sen sakta öka på det, så jag tänkte köra på det.
 

Nåd, del 8: Nåd är inte rättvist.

Eftersom nåd inte är något som vi förtjänar så är det inte heller något som är rättvist. I Matt 20:1-16 hittar vi en liknelse som demonstrerar detta. Det handlar om husbonden som går ut och lejer arbetare till sin vingård. Han gick vid fem tillfällen ut för att leja arbetare. De första som han lejde började arbeta på morgonen och han kom överens med de om att de skulle få en denar som betalning i slutet på dagen. Då arbetarna skulle få sin lön hade vissa av dem arbetat tolv timmar medan andra bara hade arbetat en timme. De som kom sist var de första som fick sin lön; en denar. De som hade arbetat hela dagen blev då sura då de också fick en denar, trots att det var överenskommelsen. De tänkte helt enkelt att eftersom de hade arbetat längre så borde de få mer. Husbonden sa då: Ta det som är ditt och gå. Men åt den siste vill jag ge lika mycket som åt dig. (vers 14)
 
 
Vissa hade arbetat hela dagen. Andra bara en timme.
 
Nådens matematik är inte riktigt så som vi är vana vid. Nåd är inte rättvist överhuvudtaget. Om vi tar frälsningen som exempel så kan vi se hur det egentligen inte alls är rättvist. Stefanus t.ex. kan ses som en av troshjältarna som stod upp för sin tro trots att han fick lida martyrdöden på grund av det. Han fick betala ett högt pris. Paulus däremot var killen som stod och såg på och tyckte att det var helt rätt att döda honom. Senare blev han frälst och börjar då predika. (Apg 7,9) Visserligen förföljde han de kristna till en början, men senare gjorde han en helomvändning och gjorde mycket bra för Guds rike. En tredje kille som också fick ta emot frälsningen var en av rövarna som hängde bredvid Jesus på korset. Han hade gjort sig förtjänt av döden. Han var en brottsling och hans dom var rättvis, till och med han själv tyckte det. Då han bara hade några timmar kvar att leva sa han till Jesus att han skulle tänka på honom då han kom till sitt rike. Han gjorde en sista minuten omvändelse och Jesu svar på den var: Amen säger jag dig: Idag skall du vara med mig i paradiset. (Luk 23:41-43) De här tre killarna fick alla samma "lön". De fick precis lika mycket trots att deras liv sett så annorlunda ut som det bara är möjligt. Nåd är som sagt inte rättvist. Inte rättvist alls. Stefanus blev avrättad för sin tro precis som Paulus senare kom att bli, men den här killen på korset, han blev avrättad för att han var en brottsling. Det är inte rättvist att de fick samma "lön". Men det är nåd, och nåd är inte rättvist. Faktum är att det är bra för oss att det inte är rättvist. För ingen av oss kan förtjäna frälsningen. Rövaren på korset kunde inte det, Paulus kunde inte det och Stefanus kunde inte det.
 

when it is painful.

Idag kände jag ingen inspiration. Idag tänkte jag på saker som lämnade mig med en sorgsen känsla. Idag önskade jag för en stund att min födelsedag om två dagar bara skulle vara över. Idag tänkte jag på hur skönt det skulle vara om man kunde gå vidare så mycket som man ville utan något som höll tillbaka. Det slutade i inspiration, trots allt. Mina tankar gick till en fotoidé som jag haft ett tag. En fotoidé som visar smärta och tårar. En fotoidé som visar hur det är when it is painful.
 
 
Det känns lite bättre nu, förresten. Jag har hopp.
 

Tristan & Isolde.

Ikväll kände jag för att krypa ihop i soffan framför en film igen. Det blev Tristan & Isolde på TV4 Film. Det är ett amerikanskt äventyrsdrama från 2006 med bl.a. James Franco, Sophia Myles och Rufus Sewell i rollerna.
 
Filmen handlar om Tristan som är en engelsk hjälte. Han är en krigare som har vunnit många segrar för kung Marke som styr en del av England. Den handlar också om Isolde som är kungen av Irlands dotter. Irland och England är i krig och Tristan och Isolde blir förälskade. Hur ska det här någonsin kunna sluta lyckligt?
 
På ett sätt är den här filmen otroligt fin. På ett annat sätt är den inte riktigt det, bara nästan. Men den är utan tvekan tragisk, men samtidigt är den bra.
 
Betyg: 6/10
 
 

Nåd, del 7: Nåd som bjuder in den orättfärdige.

På Jesu tid var det, precis som idag, inte helt ovanligt med självrättfärdiga människor. Människor som ansåg att de var Guds gåva till mänskligheten och som mer än gärna såg ner på dem som "inte var lika bra som de själva var".
     Ett perfekt exempel på en sådan person som de gärna såg ner på var Levi. Han var en tullindrivare som arbetade för romarna och som var allmänt hatad av samhället. Tullindrivarna brukade oftast inte enbart ta den summa pengar som skulle gå till Rom, utan de använde den romerska auktoriteten för att få ihop så mycket pengar som de ville vilket kunde göra dessa människor väldigt rika. Detta var dock inte det värsta, om man frågade judarna. Det värsta var att man för att bli en tullindrivare var tvungen att köpa ämbetet av någon i regeringen. Detta innebar med all sannolikhet att man behövde sälja sin egendom eller sätta den i pant. För en jude var detta något förskräckligt eftersom en del av judarnas identitet var att de ägde en del av det utlovade landet. Enligt lagen fick man inte sälja sin egendom, åtminstone inte för alltid. Sålde man den skulle man ha rätt att köpa tillbaka den när man ville och kunde man inte det skulle man ändå få tillbaka den under jubelåret. (3 Mos 25:23-28) Detta var alltså den typ av person som Levi var. Då man såg på honom såg man en person som hade sålt sig själv till Rom och det var ingen vacker syn. Han hade säkert vant sig vid folkets arga blickar vid den tid då Jesus började bli känd i landet. Så det som skulle komma att hända kom antagligen att förvåna honom. Vi kan läsa om det i Luk 5:27: När Jesus sedan gick ut, såg han en publikan som hette Levi sitta vid tullhuset. Han sade till honom: "Följ mig!" Och det gjorde han. Han lämnade allt och steg upp och följde honom för att senare till och med ordna en fest för Jesus i sitt hem. På den festen fanns det många publikaner och andra som man gärna inte ville umgås med. Fariseerna och de skriftlärda kritiserade att Jesus gjorde det. Som svar på detta sa Jesus: Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare. (Luk 5:31-32)
     Jesus kom med en nåd som räckte till alla människor. Han kom med en nåd som bjöd in de orättfärdiga. De som ingen ville ta i ens med tång. De som var hatade och smutsiga i andra människors ögon. Jesus älskade sådana människor och de älskade honom. Han förvandlade deras liv och gjorde så att "strömmar av levande vatten flödade fram i dem och gav evigt liv" (Joh 4:10,14). Det var hans ord till en samaritisk kvinna i staden Sykar som var ännu en människa som Gud genom nåd ville dra nära efter att ha varit bortdragen av synden och de självrättfärdiga som ständigt puttade bort dem ännu mer. Guds svar till en törstig själ är nåd. Med Guds nåd i bilden behöver man inte vara bra nog, vilket är väldigt goda nyheter för oss människor eftersom vi inte ens kan vara det. Tacka Gud för hans nåd, för utan den hade det varit kört för oss.
 
En syndare. Någon som vet att hon aldrig skulle ha en chans i universum att bli accepterad in i Guds rike om Gud skulle se på alla hennes misstag och brister. De är många. Det skulle vara större chans att grisar började flyga. Såna människor bjuder Gud in. Såna människor visar Gud nåd. Såna människor kan, tack vare Jesu död på korset, komma in i hans rike. Jag är en sån människa.
 

Ormen som jag fotograferade i söndags.

Här kommer några av bilderna på ormen som jag fotograferade i söndags. Det var en helt ofarlig liten kopparorm, enligt morfar. Annars hade jag aldrig vågat sätta mig på huk med kameran så nära en orm. :p
 
 
På tal om ormar så kommer jag ihåg att jag då jag var yngre lite halvt ville ha en orm som husdjur. Han skulle isåfall ha fått namnet Pepsi. Ingen annan tyckte att det här var en bra idé.
     I efterhand kan jag tillägga att jag nu är mer än nöjd med mina katter som jag har här ute i byn. Jag tror att jag trots allt föredrar söta pälsdjur som man kan ligga och gosa med då man ser en film på tv. Ikväll blir det en till film, Uppdraget, och då är det säkert nån av katterna som inte har något emot att ligga på min mage och spinna en stund…
 

The Forgotten.

Idag har jag sett The Forgotten som visades på TV4 Film. Det är en amerikansk science fiction/thriller från 2004 med bl.a. Julianne Moore, Gary Sinise och Dominic West i rollerna.
 
Filmen handlar om Telly som träffar en psykolog för att bearbeta sin åttaårige son Sams död 14 månader tidigare. Dagligen ser hon på bilder av honom och hon har även en video som hon ser på. En dag är boken med bilderna och tidningsurklippen från hans död utbytt mot en tom bok och videobandet är tomt. Telly blir ursinnig på sin man som hon anklagar för att försöka radera Sam från deras liv. Då får hon höra att hon har hittat på allt som ett sätt att ta itu med att han var dödfödd, något som Telly vägrar att acceptera. Hon flyr i ett försök att hitta sanningen…
 
Jag tycker att filmen börjar otroligt bra. Det är spännande och samtidigt väldigt mystiskt. Man vill tro på Telly, men samtidigt är det alltför mycket som går emot hennes påstående att hennes son dog i en flygkrasch som åttaåring. Med tiden förstår man mer och mer, och jag kommer ihåg att jag undrade hur filmen skulle kunna hålla kvar samma höga standard ända till slutet. Det kunde den inte. Jag tycker att det blev lite för mycket, helt enkelt. Mer än så tänker jag inte säga ifall någon här fortfarande inte har sett filmen men vill göra det.
 
Betyg: 5/10
 
 

Ett sånt där vardagsinlägg som Rebecka tycker om.

Imorse då jag vaknade visste jag mer än väl att det hade gått två dagar utan att jag hade varit ute och gjort vägarna osäkra med mitt joggande. Jag visste det, men just idag var att dra på mig träningskläder och försöka komma längre i träningsschemat det sista jag ville. Men jag har gjort en regel åt mig själv för just såna tillfällen; jag ska ha åtminstone en dag emellan träningarna för att inte trötta ut mig själv nu i början och det får inte gå mer än två dagar emellan så att jag inte ska komma av mig. Visserligen kan det finnas speciella anledningar. Undantag. Idag fanns det inga såna. Inte alls. Och jag är trött på att ha en så väldigt dålig kondition. Så jag joggade på den lilla skogsvägen och körde intervaller med tre minuters joggande och två minuters promenad, och allt det gånger fyra. En paus blev det innan den sista intervallen. En förbättring från förra gången och jag tänker fortsätta till jag får bort pauserna helt. Om det är någon som vet vad man kan göra åt håll så berätta gärna. Då vi hade kommit tillbaka, och jag säger vi för att mormor och morfar tog en promenad åt samma håll, så upptäckte vi att Petrus och Lukas antagligen helt utmattade hade stannat kvar längst bort på skogsvägen eftersom de rusat efter mig i full fart och sen inte orkat gå tillbaka. Så jag och mormor tog en promenad tillbaka och hämtade dem. Inte för att de inte skulle hitta tillbaka själva sen, men för att det var roligare att hämta dem. De satt på varsin sida om vägen och jamade då de hörde oss och då vi hälsade på dem och kramade dem spann de. Som två små traktorer.
 
Då jag senare satt och läste några kapitel i Jesaja fastnade jag för de här verserna i kapitel 42: Jag, HERREN, har kallat dig i rättfärdighet, jag skall hålla dig i handen. Jag skall bevara dig och göra dig till ett förbund för folket, till ett ljus för hednafolken, för att du ska öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen dem som sitter i mörker. (vers 6-7) Det är en profetia om Messias. Om Jesus. Den är skriven ungefär 700 år innan han föddes och den berättar om hur han skulle göras till ett nytt förbund för folket, till ett ljus även för de som inte var judar och den berättar om hur han förde mig ut ur fångenskapen som jag var i. En fångenskap av mörker och depression.
 
 
Nu på kvällen har jag fastnat här vid datorn. Jag har kommit in i en ny period där jag tycker om att läsa bloggar. En period där jag faktiskt hinner med att läsa bloggar. En blogg som jag har fastnat för är anothermistaketoyou.blogg.se. Där skriver en ung tjej om sitt liv och vad hon tvingas gå igenom. Depression. Ångest. En del av det hon skriver om känner jag igen mig i. Kanske är det delvis därför som jag har fastnat så mycket för bloggen. Jag vet hur det är att gråta sig till sömns, inte vilja leva längre, se sig själv som värdelös och ha ångest. Många av er kanske inte vet det, men en gång var jag deprimerad och hatade att leva. En gång hade jag en jobbig uppväxt. En gång sa någon I'm never gonna leave you. men gjorde just det. Att tänka på vad som hade hänt om inte Jesus hade älskat mig och bytt ut mitt mörker mot ljus gör mig bara ännu mer tacksam. Han räddade mitt liv. Bokstavligt talat.
 
Medan jag skrev här såg jag min katt Loka leka nere på gården med något som först verkade kunna vara en pinne, som rörde på sig och som jag trodde var en orm. Hjärtat började slå snabbare. Jag kastade ifrån mig datorn, rusade ner och det var en orm. Enligt morfar var det en helt ofarlig liten kopparorm, så då katterna var inne befann jag och min systemkamera sig på ovanligt nära avstånd till en orm. Kanske får ni se bilderna från det imorgon.
 

The rose that never dies.

Igårkväll hade jag ingen lust alls att skriva. Jag var irriterad. Ni vet den där känslan då man har ett ganska segt Internet och har laddat ett avsnitt av en serie på youtube och sen då det tillslut har laddat klart och man ska klicka så att man kan se från början så vill den ladda om allt. Den känslan hade jag. Så istället för att skriva tänkte jag lägga upp två vackra bilder som jag tog förra månaden men som av nån anledning aldrig visades här. Men det var så segt att ladda upp bilderna så det fick vänta till idag istället…
 
 

Nåd, del 6: Nåd och åter nåd.

För ungefär 2000 år sedan föddes den utlovade frälsaren i en liten stad som heter Betlehem. Om honom skriver Johannes i sitt evangelium: Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. (1:16-17) Trots att Guds nåd verkade även innan Jesus kom så var gudsuppenbarelsen som kom genom Mose bara en skuggbild av det som en gång skulle komma. Om man jämför dessa två så ser man att genom Jesus, som är full av nåd och sanning, kan vår relation till Gud baseras uteslutande på nåd. Inget offersystem behövs längre eftersom han blev vårt offerlamm en gång för alla. Om du tyckte att Gud hade ett fantastiskt förbund med människorna i det gamla testamentet och visade dem den mest fantastiska nåd du kan tänka dig så kan jag med glädje välkomna dig till det nya testamentet och det nya förbundet genom Jesus Kristus.
 
Då vi upptäcker den här nåden finner vi frid och hela vårt liv blir som en lovsång till Gud.
 

Min inställning till den sista tiden.

Jag fortsätter att läsa igenom gamla inlägg här i bloggen och något som slog mig ikväll var att min inställning om den sista tiden verkligen har förändrats de två senaste åren. Det hade redan börjat lite då jag skrev det senaste inlägget i den här kategorin i maj 2010. Jag började koppla ihop den sista tiden med mission och onådda folkgrupper. Jag började se saker som jag inte hade sett tidigare…
 
Innan var jag otroligt intresserad av i princip allt som hade med den sista tiden att göra. Jag levde och andades den sista tiden. Jag tyckte att allt som hade med det att göra var så väldigt spännande. Som en science fiction historia som var på väg att hända i verkligheten. Slutet på världen så som vi känner den idag. Uppryckandet av församlingen, vedermödan, Uppenbarelseboken och en himmel som väntande. Jag trodde att den sista tiden var nu. Min tid var den sista tiden, och jag älskade det. Jag var så fascinerad och tänkte att Jesus skulle kunna komma och hämta sin församling när som helst. Jag mådde fortfarande väldigt dåligt på grund av många saker och tanken på att få lämna det här livet för att Jesus hämtade alla kristna till sig innan den hemska vedermödan började var befriande för mig. Jag längtade. Jag tror nästan att jag kan säga att jag tänkte på det varje dag. Jag kommer ihåg ett tillfälle då jag fortfarande bodde i Gävle och stod ute på balkongen i den lägenhet jag delade med mamma. Det blåste väldigt mycket och jag hade en känsla i mig som bara skrek att det skulle kunna hända vilken sekund som helst. Ingenting hade kunnat göra mig gladare just då.
 
 
Men det var saker i Bibeln som jag inte hade förstått. Som jag kanske inte ens ville förstå just då. Nu förstår jag och det har förändrat allt. Jag tror fortfarande att vi lever i den sista tiden, men det är ingenting som jag tänker på så väldigt mycket längre. Inte på samma sätt. Mitt fokus nu är inte först och främst hur coola alla profetiorna är och vad de senaste kristna nyheterna angående den sista tiden är. Jag sitter inte längre och läser på hemsidor från företag som eventuellt kanske redan tillverkar det märke som Uppenbarelseboken pratar om. Mitt fokus nu är de onådda folken. Det är de som mitt hjärta blöder för. Och jag ser det nu. Jag ser att Bibeln faktiskt säger att alla folk måste höra innan slutet kan komma. Det har stått där hela tiden
 
Matt 24:14: Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.
2 Pet 3:12-13: medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte.
 

Ben & Jerry's Core Berry White.

Idag var mormor och morfar i Tierp eftersom morfar skulle träffa en läkare för sitt onda knä. Då de kom hem hade de med sig en Ben & Jerry's Core Berry White till mig som jag självklart inte kunde låta bli att smaka på då jag såg på dagens avsnitt av Top Model. Den var helt fantastiskt god med vaniljglass med små vita chokladbitar, hallonglass med hallonbitar och chokladfudgesås i mitten. This is my kind of ice cream. 0
 
 
Jag har många sorter av Ben & Jerry's som jag tycker smakar helt himmelskt gott. Det här är nu en av dem, även om jag tror att favoriten fortfarande är Chocolate Fudge Brownie. Vilken är din favoritsmak?
 

Sommar.

Vädret har börjat förstå mer och mer att det är sommar. Visserligen regnar det fortfarande nästan varje dag, men det är långt ifrån lika länge som tidigare och ibland skiner solen samtidigt. Så jag klagar inte. Kanske kommer vädret fortsätta vara ungefär så här. Kanske borde jag sluta vara en sån badkruka och inse att det är på tiden att jag badar utomhus inte bara i Indiska Oceanen i år utan här i Sverige också
 
En av de många saker som jag gillar med sommaren är sommarbilder.
 
Sommaren är nog den årstid jag tycker allra bäst om. Jag älskar hur värmen åtminstone ibland tar över så att svetten rinner. Jag älskar att jag kan träna utomhus utan att behöva frysa. Jag älskar att allt är lite extra vackert på sommaren. Jag älskar hur människor liksom kommer ut från sina bon och lyser upp lite mer än vanligt. Jag älskar hur glassen smakar lite godare än annars.
 
Imorse vaknade jag tio minuter innan väckarklockan ringde, tio i tio, och efter att ha läst min bibelläsningsplan som jag har i mobilen bytte jag om till träningskläder och joggade i intervaller i ungefär 20 minuter. Det kändes väldigt bra efteråt, kan jag säga.
 

Beslutsamhet och spel i mobilen mitt i natten.

Äntligen fungerade det att ladda upp en bild! Jag började bli riktigt less, faktiskt. Om sanningen ska fram så hade jag till och med lust att skita i att blogga till det blev bättre. Bloggande utan att kunna använda sina egna bilder, eller bara sina egna gamla bilder, är helt enkelt inte samma sak.
 
Igår på eftermiddagen tyckte jag att det var dags för ett till träningspass och den här gången blev det minsann inga pauser. Jag fick håll då med, men antingen så kan det inte ha varit lika illa eller så hade jag helt enkelt mer beslutsamhet. Jag tror att beslutsamhet gör otroligt mycket då det gäller träning, och såklart rent allmänt i livet också. Man får inte ge upp för lätt.
 
Mina älskade löparskor från Stadium.
 
På tal om beslutsamhet så har jag känt att jag inte alls har tagit till vara lika mycket på att jag har så mycket tid till att skriva på min bok medan jag är här som jag hade tänkt göra. Jag ska försöka skärpa mig med det nu medan jag fortfarande har nästan tre veckor kvar att vara här. Igår satt jag och skrev sammanlagt fyra timmar vilket resulterade i fyra nya sidor. Snart är jag uppe i 100 A4-sidor. Självklart kommer jag att skriva då jag kommer hem också, men av naturliga skäl kommer tiden inte att vara på min sida med just skrivandet då. Åtminstone inte då skolan börjar. Det kommer att bli en hel del bollar i luften. Men bara jag försöker skriva lite nästan varje vecka så att jag inte tappar fokuset och handlingen för mycket så ska det gå bra ändå.
 
Det är lustigt vad man gör då man är trött, förresten. Då jag hade slutat skriva och stängt av datorn inatt så låg jag där i sängen och fick för mig att ladda ner Wordfeud i mobilen. Jag somnade inte förrän efter två. Trots att jag var dödstrött. Det andra spelet som jag laddade ner, tetris, laddade jag också ner mitt i natten. Jag borde verkligen hålla mig borta från mobilen då jag ska sova. :p
 
Sen jag skrev sist har jag insett att jag börjar sakna Stockholm. Det är inte så att jag känner att jag vill lämna byn och åka tillbaka tidigare än vad jag hade tänkt. Men jag saknar det litegrann.
 

Ungefär halva tiden i byn har nu gått.

Jag har varit i byn i tre veckor nu och ungefär halva min tid här har gått. Jag trivs väldigt bra och är glad att jag fick den här möjligheten att vara här så länge. För det känns riktigt länge. En del av mig känner det som att jag har varit här i flera månader redan. Bilden av tunnelbanor och alla människor överallt börjar blekna mer och mer. På ett sätt känner jag det lite som att jag bor här nu och då jag flyttar tillbaka till Stockholm om några veckor så blir det som att jag gör det all over again. Fast egentligen är det här bara som en utdragen semester. Fast å andra sidan har jag inget boende i Stockholm förrän i augusti eftersom jag är mellan boenden för tillfället, vilket var mitt eget val eftersom jag skulle flytta och inte ville betala hyra då jag skulle vara här hela juli. Så officiellt så bor jag i Stockholm fortfarande. Sort of.
 
Mitt Stockholm. ♥
 
Ibland regnar det och ibland lyser solen, fast oftast regnar det. I fredagskväll då jag tog ett träningspass på landsvägen var det lite halvt soligt och molnen var så vackra då jag lämnade huset. Det var nästan magiskt. Jag körde intervaller och jag var lite rädd att min kondition fortfarande var för katastrofal för att jag skulle orka. Jag hade fel. Jag orkade jogga två minuter och gå två minuter, och allt det gånger fem. Dock så fick jag pausa lite kort mellan intervallerna två gånger till stor del på grund av håll. Sånt kan verkligen göra svinont. Undrar om det är något som man tränar bort eller om det alltid kommer att finnas där mer eller mindre. Hur som helst så tänker jag göra samma träningspass nästa gång eftersom jag inte känner att jag klarade det så bra som jag ville med två pauser. Målet med min träning är till största delen att få bra kondition, och därför vill jag eliminera pauserna. Kanske ger det ett försök imorgon.
 
Lagat mat är något som jag har gjort idag. Jag bjöd mormor och morfar på currykorv med ris vilket är något som jag aldrig lagat tidigare. Det kändes lite som om jag utförde ett experiment ett tag, men det blev faktiskt gott. Om än lite starkt. Mormor hade köpt in det jag behövde då de handlade och hade då valt extra stark curry istället för vanlig curry, vilket kändes. Det brändes litegrann på tungan, om vi säger så. Men huvudsaken är att det smakade bra.
 
Bilduppladdningen krånglar fortfarande för mig. Jag hade tänkt visa er en bild på mina snygga löparskor, men istället fick det bli en inklistrad bild på Stockholm som jag hittade via Google. Inget fel med det, men det känns väldigt tråkigt att inte kunna använda mina egna bilder då jag vill det. Är det nån mer som har det här problemet?
 

Nåd, del 5: Utvald av nåd.

Kung David är ett perfekt exempel på att Gud utväljer människor av nåd. Historien börjar då David som ung arbetar med att ta hand om familjens får. Han var en herde. En enkel kille, och den siste som någon hade förväntat sig skulle bli kung eller ens göra något stort som skulle påverka nationen överhuvudtaget. Men Gud sa något annat. Han sa: Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren, för att du skulle bli furste över mitt folk Israel. Jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig och jag skall göra dig ett stort namn, likt de största namnen på jorden. (2 Sam 7:8-9) Gud sa att hans nåd inte skulle vika från Davids hus, och han lovade också David att hans tron skulle vara befäst inför honom i evig tid. (2 Sam 7:15-16) Detta var inga "Om du gör det här så kommer jag att"-löften. Det var inga villkor inblandade. Det var enbart nåd. Längre fram förstod folket att dessa löften innebar att Messias skulle härstamma från David.
 
David var en fåraherde.
 
Men det som verkligen gör detta till en historia om nåd är vad som hände under Davids liv. Han blev inte utvald av Gud för att Gud visste att han skulle leva ett perfekt liv och alltid vara en bra förebild för sitt folk. En kväll då David egentligen borde ha varit ute med sin armé var han istället hemma och vandrade omkring på taket till sitt palats. Han gjorde inte alls vad han borde ha gjort den kvällen. Men det slutar inte där. Det blir värre, för då han gick där uppe på taket såg han en kvinna, som han fick veta var en av männen i arméns hustru Batseba, bada och sände bud efter henne. Den natten hade han sex med henne och då han senare får veta att hon är gravid försökte han först mörklägga vad som hänt genom att kalla hem Uria, som hennes man hette, men då han kom ville han inte gå hem medan resten av männen var tvungna att sova i tält. Så David såg till att han blev dödad och sen gifte han sig med hans fru. (2 Sam 11) David visste vad lagen sa. Han kunde skilja mellan rätt och fel. Men ändå syndade han helt medveten om att det han gjorde var fel, och istället för att erkänna sin synd och vända om då det hade hänt gjorde han allt han kunde för att mörka upp för vad han hade gjort. Det var inte förrän profeten Natan konfronterade honom som han erkände. Det var först då som han vände om och kunde ta emot Guds förlåtelse. (2 Sam 12:1-14) Trots allt detta stod löftena fast. Löftena som Gud hade gett honom av nåd. Han var fortfarande utvald av Gud. Hans handlande fick visserligen konsekvenser. Men löftena var något som Gud aldrig skulle ta tillbaka. För att ytterligare klargöra den fantastiskt stora nåd som Gud visade David vill jag säga att detta inte var hans enda misstag. Faktum är att om någon människa skulle ha upptäckt slutet på Guds nåd så borde det ha varit David. Men istället kan vi genom hans historia lära oss att Guds nåd aldrig har något slut. Aldrig någonsin.
     Den här underbara nåden som David fick ta del av är samma nåd som vi får ta del av idag. I Jes 55:3 kan vi läsa om det. Där står det så här: Jag vill sluta med er ett evigt förbund: Ni skall få den trofasta nåd som jag lovade David.
 
Jag har också en egen historia i just det här ämnet. Jag vet precis hur det är att vara utvald av nåd. För drygt sex år sen kallade Gud mig att åka till Indien. Han valde ut mig av nåd och talade till mig. Jag var en 17-årig tjej som precis hade börjat drömma om mission. Jag visste inte så mycket om Bibeln än, jag hade gjort så många misstag i livet och jag kan tänka mig att det borde ha funnits flera andra som hade gjort jobbet bättre än mig. Men Gud kallade mig. Han betalade till och med en stor del av resan. 7000 kronor av resan för att vara mer exakt. För er som är intresserade av att veta mer om den historien så finns det ett inlägg om det här.
 

Jag kom in på sjuksköterskeprogrammet!

Lägger man sig sent så går man av naturliga skäl också upp sent. Det är så det oftast brukar vara, och det var inte annorlunda för mig imorse. Klockan ringde halv tio eftersom jag inte ville sova bort hela dagen, men jag orkade ändå inte gå upp förrän två timmar senare. Vid det laget hade jag hört mormor dela på en fryst falukorv nere i köket, somnat om några gånger och läst min bibelläsningsplan som jag har i mobilen. Sen gick jag upp.
 
Då täckningen till mitt mobila bredband ville samarbeta (läs: då det hade slutat regna och jag hade satt mig ute med datorn) kunde jag tillslut komma in på den hemsida som skulle avgöra höstens öde. Och jag kom in på sjuksköterskeprogrammet! Den 20:e augusti ska jag börja plugga på Röda Korsets Högskola i Stockholm. Samma skola som många sjuksköterskor i min församling har gått på. Samma skola som "familjen" har gått på. Om tre år är jag sjuksköterska. Jag fick som jag ville och livet känns minst sagt underbart just nu.
 
 
Soon I'm a happy nurse. (Det går fortfarande dåligt att ladda upp egna bilder. Skit.)
 

Oplanerat bloggande mitt i natten, och misstag som jag aldrig riktigt såg.

Det är mitt i natten. Jag hade inte planerat att vara uppe så här länge. Inte alls. Men av någon anledning så är det så det brukar vara då man sitter vaken långt in på småtimmarna. Det är väldigt sällan man planerar det. Det är väldigt sällan man tänker: Hm, jag ska nog vara vaken halva natten inatt. Bara för att. Istället blir det bara så. Spontant. Oplanerat. Man fastnar med något och då man tillslut börjar fundera på att sova blir man nästan lite chockad över att klockan har hunnit dra iväg så långt. Men ändå lägger man sig inte direkt. Istället bloggar man. Inte för att man har något speciellt att skriva om, utan mer för att man känner för att skriva. Är det något som det är lätt att fastna vid så är det datorn
 
 
Jag har lite problem att ladda upp nya bilder ibland sen blogg.se gjordes om, men att klistra in bilder är inga problem. Så jag fastnade för den här från 2008 och tycker den är passande eftersom sova är vad jag känner att jag borde göra just nu. På den här tiden tog jag många bilder på mig själv, något som jag har varit dålig på det här året.
 
Jag har fortsatt att läsa vad jag skrev här på bloggen för några år sen. Jag är på mars 2008 nu, och hela tiden är det en tanke som kommer tillbaka. Jag känner att jag ser mig själv utifrån på något sätt. Som om jag ser tillbaka på mitt eget liv på ett mer objektivt sätt. Jag hade det tufft och jag förstod inte vad jag behövde för att göra det bättre. Jag gjorde så många misstag som jag aldrig riktigt såg. Jag borde ha hanterat saker annorlunda. Nu hoppas jag bara att jag inte kommer att sitta här om några år och tänka samma sak om den här tiden.

Och imorgon får jag svar. Svar på frågor. Svar om framtiden.
 

En gigantisk powerwalk på över en halv mil.

Idag börjar vädret bli lite bättre. Det går att sitta ute. Det regnar dock från och till, men det är mest ett duggregn som har valt att hålla sig kvar. Visserligen kan man säga att vädret började skärpa sig redan igårkväll då jag var ute ganska länge utan att behöva bli blöt. Vi fick oväntat besök här hemma av mina föräldrar(!) som jag har en väldigt ansträngd relation med, och först kändes det otroligt jobbigt att de bara dök upp sådär så jag kände att jag verkligen behövde få komma därifrån. Det resulterade i en gigantisk powerwalk. Jag gick över en halv mil. Det var så skönt och jag är lite stolt över mig själv att jag ens orkade det. Kanske börjar konditionen redan bli bättre. Jag längtar tills jag orkar springa så långt. Hittills springer jag bara några minuter då och då, men det är såklart bättre än ingenting. Enligt mitt träningsschema ska jag under nästa träningspass börja springa mer på allvar. Jag hoppas att jag klarar det. Jag ska springa 5 gånger 2 minuter med 2 minuters gång emellan. Intervaller. Såna kan vara sjukt jobbiga. Men jag ska göra mitt bästa och en dag ska jag klara att springa i en halvtimme utan att stanna. Det är mitt mål.
 
En av mina favoritbilder. Det är den här vägen som jag brukar gå på.
 
Jag var helt slut då jag kom tillbaka hem igårkväll. Mina föräldrar skjutsade mig tillbaka innan de skulle åka hem och efter två mackor och ett avsnitt av Alias tog det inte lång tid förrän jag sov. Och sov gjorde jag länge så nu är det en utvilad Erica som sitter här och skriver. Nu är jag redo för nya äventyr.
 

Nåd, del 4: Nåden och lagen.

Det finns de som inte får Guds nåd att gå ihop med lagen som Guds folk fick genom Mose. Vissa anser att lagen kom som ett sätt för människan att förtjäna sin plats i himlen, det är ju trots allt så det är i de flesta av världens religioner. Så är det dock inte i kristendomen. För att enklast förstå hur Guds nåd går ihop med lagen kan vi titta på de tio budorden som satte tonen för resten av de över 600 lagarna som vi hittar i moseböckerna.
     Lagen gavs strax efter uttåget ur Egypten där israeliterna hade varit i över 400 år. Det var där som de gick från att vara vad vi kan se på som en stor släkt till att bli en nation. Då de lämnade landet för att gå till sitt utlovade land hade de Mose och en molnpelare/eldstod som följde dem. De hade ingen regering, kung eller lagsystem överhuvudtaget och de hade aldrig tidigare behövt ta ansvar för sig själva som en nation. Deras kultur och uppfattning av Gud hade blivit förvanskad. I detta sammanhang gav Gud sitt folk lagen. Genom lagen fick de lära sig hur de skulle leva på ett bra sätt. De fick lära sig rätt och fel. Genom lagen kom frihet. Maximal frihet finns alltid under Guds auktoritet eftersom Gud alltid vet vad som är bäst för människan och vill hennes bästa. Därför kan man säga att Guds lag är ett uttryck för hans nåd. Genom de tio budorden förstod de väldigt viktiga och grundläggande saker. Bland annat att Gud ville vara deras enda gud. Han var den enda som var värd deras tillbedjan. De förstod hur de skulle behandla varandra och hur de skulle ära varandra, exempelvis skulle de ära varandras äktenskap genom att inte begå äktenskapsbrott.
 
 
 
Det är också viktigt att komma ihåg att vi människor tillhörde Gud redan innan han gav oss lagen. Lagen var alltså inte något som vi var tvungna att följa för att tillhöra Gud. Regler att leva efter ges inte för att etablera en relation, de ges för att konfirmera en redan etablerad relation.
     Gud visste redan från början att människorna aldrig skulle klara av att hålla lagen. Han visste att lagen inte skulle göra oss goda. Men den kunde få oss att förstå en väldigt fundamental sanning; att vi var i behov av en frälsare. Och tills den frälsaren skulle komma fungerade lagen också som instruktioner för oss i hur vi skulle göra då vi hade syndat och var i behov av Guds nåd. Lagen var alltså inte bara något som fördömde synd, den var också något som visade hur vi kunde få förlåtelse för synd genom offrande. Gud fortsätter att ösa sin nåd över en mänsklighet som annars skulle gå förlorad.
 

En tidsresa i minnen.

Ikväll gjorde jag en liten tidsresa ungefär fyra och ett halvt år tillbaka i tiden. Jag bestämde mig för att gå tillbaka till februari 2008 här i bloggen och börja läsa från början. Från bloggens födelse. Jag orkade läsa inlägg för ungefär en halv månad och det slog mig så starkt hur annorlunda mitt liv var då. Jag var 19 år och bodde i Gävle. Det känns som en halv evighet sen. Jag gick andra året på gymnasiet, samhällsvetenskapsprogrammet med språkinriktning, och hade det lyxigaste schemat i världen eftersom jag hade haft det väldigt jobbigt och därför gick om andra året. Mitt liv hade varit en katastrof och på många områden var det fortfarande det även om jag kanske aldrig riktigt erkände det i bloggen eller ens för mig själv. Vi kan konstatera att min tid i Gävle har fler negativa minnen än vad den har positiva minnen
 
På tal om minnen så började jag och mormor se en ny serie tillsammans ikväll. Vi såg de två första avsnitten av Alias som gick på tv för ganska många år sen. Jag tror att jag var 13 år då den började sändas. Jag fastnade för den och såg alla fem säsongerna. Ikväll kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka till hur jag på tisdagkvällar vid nio alltid brukade slå på kanal fyra och sitta som fastklistrad framför tv:n.
 
Någon som känner igen den?
 
Jag spenderade en och en halv timme ikväll med att skriva på min bok, by the way. Jag har bestämt att jag ska satsa på att försöka skriva 10-15 timmar på boken varje vecka nu medan jag är här i byn. Man måste ju passa på då man har semester. Det jag skriver är alldeles för bra för att få rinna ut i sanden.
 

Du kan fokusera på det som är förlorat eller kämpa för det som finns kvar.

Jag har inte publicerat ett Veckans Citat sen i mars. Det var fyra månader sedan. Därför är det hög tid att jag delar med mig av ett nytt citat nu. Det är ett citat som jag skrev ner för ganska länge sen och ärligt talat kommer jag inte ens ihåg så här i efterhand var jag hörde det nånstans. Men det är väldigt bra, så var jag hörde det nånstans spelar mindre roll.
 
Veckans Citat: Du kan fokusera på det som är förlorat eller kämpa för det som finns kvar.
 
Många gånger gräver vi ner oss i det som vi har förlorat och låter allt vårt fokus gå till det. Helt plötsligt handlar allt om hur jobbigt, tragiskt eller tråkigt det är. Helt plötsligt är det synd om oss. Vi har förlorat något och det gör ont. Du som läser det här nu kanske känner igen dig. Kanske tänker du nu att du har rätt att tycka synd om dig själv. Jag har känt igen mig i det här många gånger också, och jag har tänkt samma sak. Och ibland har man faktiskt rätt att gråta, skrika och tycka synd om sig själv. Men då fokuserar man också på fel sak. Visst behöver man tillåta sig själv att bearbeta saker, men gå vidare sen. Fastna inte i det. Fortsätt inte att fokusera på det. För hur illa du än tycker att det är så har du alltid något kvar. Kämpa för det istället. Eller, om det är möjligt, kämpa för att få tillbaka det som du har förlorat. Men gräv inte ner dig i det, för då kommer du bara att sluta som en bitter människa som alltid pratar om det som en gång var.
 
Choose to fight for what you still have. Choose to smile and leave the sad face behind.
 

Latdagar och tänkande.

Jag sitter just nu ute i den där rosa soffan som finns i vardagsrummet uppe på min våning. Datorn är i knät, Lukas ligger bredvid mig och ögonlocken känns ganska tunga. Det är snart midnatt. Då jag har skrivit klart här ska jag dricka lite cola och sen gå och lägga mig. Jag orkar inte hålla mig vaken mycket längre.
 
Igår såg jag tio avsnitt av Days och fick bland annat för mig att jag var helt galet sugen på vindruvor. Och äpplen. För att inte tala om cola, och naturgodis, och självklart lite sån där choklad med hallon och yoghurt i. Igår var en latdag och idag har också varit det, åtminstone till viss del. Jag var trött och segade kvar i sängen till nästan halv tolv för att gå upp till en sån där typisk svensk sommardag där regnet har bestämt sig för att falla hela dagen. Trots det tog jag en powerwalk på en halvtimme där jag efter 25 minuter då jag var helt utmattad tvingade mig själv att jogga en liten stund bara för att visa mig själv att jag klarade det. Envishet, kallas det visst. Annars har jag suttit och skrivit mycket i missionsboken idag och har nu skrivit klart om Tanzania-resan. Jag har också hunnit se det sista avsnittet av LOST tillsammans med mormor och vräkt i mig lite chips med dip. Slutet där är så väldigt fint.
 
 
Tänkt har jag också gjort. Kanske lite för mycket, till och med. På torsdag kommer beskedet som kommer att avgöra hur hösten ser ut. Ska jag plugga till sjuksköterska eller inte? Vilken skola ska jag isåfall gå på? Ska jag verkligen ha ett extrajobb eller hur ska jag lösa ekonomin under studietiden annars? Tankarna snurrar. Trots att jag inte ens vet om jag har kommit in än. Det är så typiskt mig. Jag är Erica - planeringsfreaket. Men jag ska inte oroa mig för något. I Matt 6:34 står det att vi inte ska oroa oss för morgondagen. Och visst, varför ska man egentligen göra det? I samma kapitel står det också att man med sin oro inte kan lägga till ens en timme till sitt liv. Oro är just bara det. Oro. Och det är onödigt. Om jag nu är så säker på att det är det här som är rätt för mig att göra just nu så blir det säkert bra ändå. Jag har till och med kollat igenom en gammal läkemedelsräkningstenta och tänkt att jag nog ska klara det. Och jag har tänkt att jag säkert kan stå ut med att lära mig alla muskler och ben på latin även om mitt minne av latinkursen på gymnasiet inte är det allra roligaste. Jag har kommit fram till att jag verkligen vill det här. De delar av mitt liv som jag kommer att spendera i Sverige vill jag jobba som sjuksköterska, helst på akuten på ett stort sjukhus. Sen tror jag att det kan vara väldigt positivt att ha en sjuksköterska på missionsbaserna med, såklart.
 

Nåd, del 3: Nåd i begynnelsen.

Nåd har varit grunden för vår relation med Gud ända från begynnelsen. Om det inte hade varit för Guds nåd så hade vi människor inte ens existerat överhuvudtaget eftersom skapandet av världen och allt liv kan ses som en nådegärning. Gud var aldrig tvungen att skapa något. Han hade ingen skyldighet att ge oss livet som en gåva. Han hade inte behövt skapa allt gott som han valde att ge oss. Han skapade ljus, fåglar och fiskar, fruktträd och så mycket annat som han såg var gott. Och sedan, då allt var klart, skapade han människan och sa att han gav henne världen att leva i och råda över. (1 Mos 1)
___Men att vi fick det som vi behövde för att klara oss här på jorden var inte tillräckligt för Gud. Han ville ge oss så mycket mer än bara tillräckligt. Det är så nåd är; mer än tillräckligt. I 2 Kor 9:8 har Paulus skrivit: Och Gud har makt att låta all nåd överflöda till er, så att ni alltid och under alla förhållanden har nog av allting och kan ge i överflöd till varje gott verk. Tänk t.ex. på hur du lever idag. Du har inte bara en sorts mat som du kan äta av eller en årstid som du kan njuta av och ta tillvara på. Du kan välja att äta makaroner, potatis, ris eller något helt annat om du hellre vill det. Du kan äta mat med indiska kryddor, injera från Afrika eller vanliga svenska köttbullar. Du kan njuta av blommorna som växer fram på våren efter en lång vinter och höstlöven som faller under hösten. Du kan se helt fantastiska solnedgångar och ligga och titta på stjärnhimlen. Allt detta är möjligt för att Gud valde att skapa detta och sen ge det till dig. Av kärlek. Av nåd.
 
En av alla dem fantastiska solnedgångarna som jag pratade om.
 
Det är lätt att tänka att det borde vara enklare att visa nåd mot människor som inte har gjort något fel. Människor som inte medvetet har trotsat det enda som du bad dem att inte göra. Människor som inte åt av en förbjuden frukt. Men Gud har ända sedan syndafallet fortsatt att visa människan nåd. Det började med Adam och Eva.
___Det som hände då de hade syndat var att de skyllde ifrån sig på Gud. Han fick skulden för att allt hade gått fel, och hans svar på detta var enkelt. Han svarade med nåd. Han gav Adam och Eva vad de inte förtjänade. Han ropade på dem där de gömde sig. Han lät dem leva och fanns dessutom kvar i deras liv. Visserligen fick deras handlade konsekvenser som påverkar världen än idag, men tro det eller ej så var även det nåd. Gud visade dem barmhärtighet i form av förbannelser. Att förbanna på hebreiska har den betydelsen att omge någon med hinder, vilket innebär att varje bra förälder ibland har "förbannat" sina barn. För barnen känns det som just en förbannelse, men för föräldrarna är det ett sätt att lära barnen att olydnad får konsekvenser medan lydnad leder till frihet. Så Gud valde att disciplinera sina barn av nåd och kärlek till dem. Långt senare bekräftar författaren till Hebreerbrevet detta genom att skriva att Herren tuktar den han älskar (12:6). Gud talade också till ormen som hade frestat människan och en frälsningsplan började ta form. Han förbannade ormen, djävulen, och sa att kvinnans avkomma skulle krossa hans huvud. Vi förtjänade det inte, men Gud valde att ändå komma till vår räddning, av nåd, genom någon som skulle komma och besegra djävulen.

En liten inbakad fläta.

 
Igår testade jag en ny frisyr; en liten inbakad fläta som jag sätter fast i min vanliga tofs. Jag tycker att det är ganska lätt att göra det och det blir väldigt fint. Det tillför något extra till en annars ganska alldaglig frisyr. Så därför kör jag på samma frisyr idag och kunde inte låta bli att fota den.
 
Förutom att jag känner mig lite extra fin idag så måste jag erkänna att det inte har varit så överdrivet mycket positivt med den här dagen. Åtminstone inte än. Jag har träningsvärk efter igår och är ganska trött eftersom min dygnsrytm har blivit lite messed up. Men det är inget som inte blir bättre, så det är ingen idé att börja klaga. Istället tänker jag hälla upp ett glas kall cola och börja se en säsong av Top Model som snart börjar på trean
 

Drömmande, skrivande, njutning och träning.

 Igår och idag har jag drömt, skrivit och njutit av hur underbart allt kan vara på såna här soliga sommardagar. Jag drömmer om sjuksköterskeprogrammet och har läst en hel del på Internet om vad andra har skrivit om det, kollat in hemsidan till Röda Korsets Högskola som jag har sökt till i första hand och tänkt på hur taggad jag verkligen känner mig för att plugga till sjuksköterska. Om en vecka från idag får jag veta om jag har kommit in på någon av de fyra skolorna som jag sökte till i Stockholm. Sju dagar till. Sen kan jag säga om jag ska bli en blivande sjuksköterskestudent eller om jag ska jobba på nåt random jobb och mest glida omkring i väntan på något annat. I väntan på något bättre. Fast jag vågar nog tro att jag kommer in. Fast jag vill inte säga för mycket, för det känns inte riktigt bra. Jag skriver också. De här två dagarna har jag skrivit ganska mycket i min bok och jag känner att jag har kommit igång igen nu efter skrivuppehållet som jag egentligen inte ens hade planerat att ha, men det var så mycket där innan Tanzania. Jag har skrivit 90 A4-sidor nu och målet är att boken ska bli 180-200 A4-sidor, så man kan säga att jag har kommit ungefär halvvägs sen jag började skriva för ett år sen. Och solskenet som lyser ner över mig där jag sitter på balkongen och sakta färgar mina ben lite brunare gör allt så mycket bättre. Tänk att en så enkel sak kan göra en människa så glad. Något så enkelt som solen. Fast det är nog inte så konstigt. Vi bor i Sverige där medeltemperaturen på ett år är 2°C varmt. Vi bor i ett kylskåp en stor del av året. Ibland blir det en frys också. Fylld med is och snö. Det är som sagt inte så konstigt att vi blir glada då solen lyser och benen blir bruna.
 
Två sommarsvenskar som njuter av solen. Jag och mormor förra sommaren.
 
Jag råkade förresten komma igång med träningen idag. Jag kunde inte vänta längre. Jag är frisk nu och kroppen mår finfint. Jag skaffade runkeeper till mobilen igårkväll och var tvungen att testa det på en mindre liten promenad, och idag tog jag en powerwalk i en halvtimme. Jag joggade en del av den tiden också, och då jag kom hem var jag helt slut. Men det var skönt. Livet i alltmänhet är skönt. Bra. Grymt. Jag är glad att jag får leva det.
 

En låt fastnade i mitt huvud.

För några dagar sen fastnade en låt i mitt huvud. En låt som jag kanske inte har hört på flera år. En låt från Melodifestivalen 2008. Den här låten…
 
Charlotte Perrelli - Hero
 

Allt vad vardag heter är bortglömt.

Jag mår så mycket bättre nu. De senaste dagarna har varit riktigt bra. Jag har nästan inte alls ont i halsen längre och jag ligger inte vaken på nätterna och hostar lungorna ur mig. Det känns otroligt skönt. Snart ska jag ta tag i träningen. Planen är att ta en kortare powerwalk i slutet på den här veckan och sen börja ordentligt nästa vecka. Det kommer att bli kul.
 
Jag har varit här i drygt en vecka nu och dagarna börjar gå in lite i varandra. Allt vad vardag heter är bortglömt. På ett sätt känns det som om jag har varit här i en halv evighet, fast ibland känns det som om jag nyss kom. Jag älskar att jag har så mycket tid. Jag älskar att jag hinner läsa så mycket i Bibeln. Jag ser nya saker hela tiden och kan sitta hur länge jag vill och bara njuta av Guds närvaro. Det finns inga tider att passa, förutom mattiderna om jag ska äta med mormor och morfar. Jag älskar att jag kan se oändligt många Days-avsnitt eftersom tiden finns till det nu. Igårkväll hade jag ett sånt där så kallat Days-maraton som jag brukade ha för några år sen. Mormor och morfar hade köpt hem pizza, jag åt Geisha och drack cola för fullt och såg avsnitt efter avsnitt. Tack vare days.nu.
 
En gammal bild som ger nostalgiska minnen.
 
Jag blir så bortskämd här. Det är så skönt att inte behöva tänka på något. Jag behöver inte laga mat, diska eller betala räkningar. Jag behöver inte handla mat eller tvätta kläder. Visst kan jag hjälpa till om jag vill det, men det är inga måsten. Det är så här en semester ska vara. De åkte in till Tierp idag för att mormor skulle ta några prover och då de kom tillbaka hem lagom till lunchen hade de köpt med sig choklad, naturgodis, glass och såna där C-vitaminer som jag brukar ta varje morgon. Glassen var förresten inte vilken glass som helst. Det var Ben & Jerry's.
 

Nåd, del 2: Nåd är en del av Guds natur.

Nåd kännetecknar vem Gud är. Den finns i hans natur. Han är nåden personifierad. I Jer 14:7 skriver Jeremia: Även om våra missgärningar vittnar mot oss, grip ändå in, för ditt namns skull, HERRE. Ja, gång på gång har vi avfallit och syndat mot dig. Kort sagt så säger Jeremia till Gud att trots att de gång på gång har syndat och trots att deras missgärningar vittnar mot dem så ska Gud gripa in. För sitt namns skull. Detta är något som vi hittar på flera ställen i Bibeln. Människor bad Gud att gripa in och göra olika saker för hans namns skull. I Ps 109:21 till exempel ber David: Men du, HERRE Herre, hjälp mig för ditt namns skull! Rädda mig, ty din nåd är god.
___En händelse som kanske mer än alla andra visar att Guds folk verkligen visste att hans nåd var en grundläggande del i hans natur är vad som hände med Jona. Eller rättare sagt varför Jona gjorde som han gjorde. Så varför försökte Jona fly bort från Gud och från sin kallelse att predika för folket i Nineve? Först måste vi förstå att Jona inte tyckte att folket i Nineve förtjänade att bli räddade från undergång ens om de skulle omvända sig. Nineve var huvudstaden i Assyrien som var en av Israels fiender. Assyrierna var inte värda något gott, om man frågade Jona. De var inte värda nåd, utan tvärtom ansåg han att de borde få precis vad de förtjänade vilket var ödeläggelse. Då han efter att ha försökt fly utan någon större framgång predikade han i Nineve och var sannolikt den mest ovilliga predikanten någonsin. Tror du att du har hört den sämsta predikan så har du antagligen fel. För du var inte Nineve då Jona motvilligt predikade för assyrierna. Efteråt, då de omvänt sig och Gud väljer att skona staden förklarar Jona varför han inte ville predika där. Han säger: Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i nåd och sådan att du ångrar det onda. (Jona 4:2) Jona visste vem Gud var. Han visste hur oändligt stor Guds nåd faktiskt är. Han visste att om Gud bara fick en chans att ge människorna i Nineve nåd så skulle han ta den utan att tveka, och därför flydde han den där gången.
 

Min fina lilla Tarzan.

För två dagar sen fotade jag Tarzan på kvällen bara för att han hade lagt sig så gulligt i soffan. Min fina lilla kille är så söt.






Han var lite trött och då jag såg att han skulle gäspa kunde jag inte låta bli att fota honom då med.


Juli 2012.

Det har hunnit bli juli. Det är mitt i sommaren och jag befinner mig just nu ute på en balkong någonstans i norra Uppland. Solen skiner och jag njuter av livet.

• I början på juni hade jag fullt upp med förberedelser inför Tanzania plus att jag packade för fullt för flytten. Det är ingen överdrift att säga att jag hade mycket att göra.
• Mitt projekt med att ha en lista på 50 saker jag ska göra innan jag dör blev klart och numera ligger det två ihopvikta papper i min bibel där jag redan har hunnit bocka av fyra saker.
• Den 7:e var det skolavslutning för bibelskolan och ledarskolan. Jag tog examen från SOS Ledarskola, lärarna bad för oss och jag fick ett fint diplom, betyg och tårta.
• Två dagar senare satt vi på planet som skulle ta oss hela vägen till Afrika. Det var dags för vår missionspraktik/festival i Dar es Salaam i Tanzania. Vi hade out reach ute på gatorna, vi dansade, spelade drama, hängde på festivalplatsen, fick se tusentals människor ta emot Jesus i sina hjärtan, be med människor till andedop och se sjuka bli friska.
• Den 21:a landade vi på svensk mark igen och jag spenderade några dagar i Stockholm med att vila, ha en glassdejt med en vän, fortsätta packa och hänga lite i SOS Church.
Jag flyttade ut från Alby-huset där jag har bott sen september förra året.
• Och sen åkte jag till byn med en gigantisk packning och har nu hunnit spendera en vecka här



Hela den här månaden kommer jag att spendera här i byn. Vi kan kalla det min semester. Jag kommer att njuta av livet, umgås med morföräldrarna och djuren, sola, bada, antagligen få besök av några vänner och ta tid för saker som jag inte riktigt hinner med annars.
Skriva är något som jag tänkte fokusera på. Jag håller på att skriva i min missionsbok om resan, men först och främst är det min bok som jag känner att jag behöver lägga ner tid på.
• Jag ska även ta tid för att komma igång ordentligt med träningen, vilket borde bli ganska kul med tanke på mina snygga träningsskor och träningskläder.
Den 12:e får jag veta om jag har kommit in på sjuksköterskeprogrammet eller inte. Då får jag äntligen veta en gång för alla hur min höst kommer att se ut.
Den 28:e fyller jag 24 och då vet jag några som kommer att stå vid min säng tidigt på morgonen och sjunga för full hals



RSS 2.0