Det är okej att inte göra så mycket idag.

Just nu ligger jag ihopkrupen i sängen med datorn på magen. Att pluggtiden som skulle äga rum mellan åtta och tolv fick stora avbrott i form av självömkan, varm choklad, sovande under täcket och känslor av att jag ändå inte kan koncentrera mig är ett faktum vid det här laget. Men det är ingen fara. Åtminstone så tror jag inte att det är det. Tentan är inte förrän nästa fredag. Så paniken uteblir. Däremot känner jag mig väldigt odiciplinerad. Men mår man inte bra så är det inte alltid lätt. Jag känner mig seg i kroppen. Kanske har jag feber också, men det får vi inte veta säkert med tanke på att febertermometern är kvar hemma. Den brukar inte vara det första man tänker på att ta med sig då man ska resa bort. Jag tycker lite synd om mig själv och värre blir det av att se att det fortfarande snöar. Vinter, förkylning, okoncentration och en hals som inte känns helt bra. Jag kanske borde gå i idé. Det skulle vara skönt. Hem kommer jag nog inte imorgon iallafall. Om jag inte mår avsevärt bättre, det vill säga. Men det är ingen fara. Åtminstone så intalar jag mig själv det…
 
En gammal se-ut-över-snön-från-fönstret-bild från en annan vinter.
 
Jag bestämmer mig för att det är okej att inte göra så mycket idag. Jag är trots allt ingen superkvinna. Att se så många Days-avsnitt till jag tror att jag bor i Salem själv (eller vänta, det gör jag ju faktiskt! ) är okej idag, att läsa kapitel efter kapitel i en bok med en katt på magen är okej idag, att se flera filmer efter varandra är okej idag, att ta en lång tupplur på eftermiddagen är okej idag och att inte ens gå utanför dörren är okej idag. Imorgon är det en ny dag, och då tänker jag ta nya tag med pluggandet oavsett om jag mår bättre eller inte.
 

Maybe we can call it snowday or something…

Jag och mormor var precis ute med Petrus. Den första snön la sig över vår by redan igår och idag är det ett vitt täcke över landskapet. Egentligen är jag inget stort fan av snö, vinter och kyla. Men idag hade vi riktigt roligt. Jag fick flipp, helt enkelt. Jag blev som ett barn på nytt och det var roligt. Jag gjorde en snöängel och snöbollar. En del av snöbollarna kastades framför Petrus och då han fick syn på den första sprang han efter den, tog tag i den med tassarna och låg och lekte med den. Han är så himla skön, min katt.
 
Kameran var inte med ut idag, men här är en annan bild på Petrus som jag inte lagt upp innan. Den togs för två veckor sen - innan snön kom.
 
Det är så kul att se alla katternas olika personligheter och få lära känna dem. Petrus är killen som älskar att gosa, gärna följer med på promenader i skogen och är lite knäpp ibland precis som sin matte. Lukas är grabben som älskar yoggi medan Tirsah är den söta tösen som gärna jamar lite medan man gosar med henne. Och så vidare.
 
Jag kommer att sakna de då jag åker hem. Jag känner redan vemodet komma smygande. Fast samtidigt ska det bli kul att komma hem igen, speciellt med tanke på vad som väntar mig på lördagkväll i en kyrka på Östermalm. Jag har inte bestämt än om jag åker på fredag under sen eftermiddag/kväll eller på lördagmorgon, men just nu lutar det åt lördagmorgon. Om inte annat så för att slippa missa fredagsmyset här hemma. ;p
 

Lejonkungen II: Simbas skatt.

Den här förmiddagen har jag ägnat åt att se Lejonkungen II: Simbas skatt (original titel: The Lion King II: Simba's Pride) som är ett tecknat familjeäventyr från 1998.
 
Simba och Nala har nu fått en dotter, Kiara, som är väldigt lik sin pappa i att vilja ge sig av på egen hand. Timon och Pumbaa får mer än en gång agera barnvakt med mindre lyckade resultat. På en av sina utflykter träffar hon Kavu och de blir vänner. Problemet är bara att Kavu är Ziras son, och Zira är en bannlyst efterföljare av Scar. Hon smider planer om att använda Kavu för att ta över lejonriket och döda Simba. Detta är något som självklart komplicerar relationen inte bara mellan Kiara och Kavu utan också mellan Kiara och Simba eftersom Simba är misstänksam mot Kavu…
 
Jag gillar den här filmen. Inte lika mycket som den första, men det är definitivt en bra film. Från och till är det lite Romeo och Julia-känsla då det gäller Kiara och Kavu, vilket är gulligt. Men jag kan inte riktigt låta bli att känna att det är lite för mycket fokus på de onda lejonen och på hatet som finns. Jag blir lite sorgsen av allt det. :p
 
Betyg: 6/10
 
 

Juliga kakor á la min mormor.

Idag har det bakats för fullt under eftermiddagen här hemma. Juliga kakor har gjorts och mormor har stått för en stor del av bakandet och utformandet av alla dessa kakor. Jag och morfar har hjälpt till på ett hörn också då det har funnits någon uppgift som hon vågade tilldela oss. Mina favoriter chokladmazariner blev det, och såna där goda så kallade halvmånar.

 
Snart ska jag ner till vår vanliga kvällsfika framför Vem vet mest? och smaka på dessa skönheter. Det blir en mysig början på helgen. För det känns som helg för mig. Det blev en kort pluggdag idag och imorgon låter jag mig själv få ledigt eftersom jag var så effektiv igår. Känns bra.
 

Liebster award.

I lördags fick jag en award till bloggen av söta Nelly, och med den kommer det några frågor som jag ska svara på. So here goes…
 
Drömresa?
Om jag ska säga bara en drömresa så är jag ganska säker på att det blir till Australien. Men jag har också fått för mig att jag någon gång i livet måste få åka till Hawaii, och dit känns det som att en eventuell bröllopsresa skulle passa bra. Jag måste bara bestämma mig för vem som ska få följa med först. ;p
 
Favoritsysselsättning?
Hm. Jag får helt enkelt göra om frågan till plural här och svaret blir då: fotografera, skriva, se tv-serier och filmer, gulla med mina katter och självklart fika. Och att umgås med Gud och hänga i kyrkan är ju givet också.
 
Hur många gånger går du in på facebook per dag?
Det varierar ungefär lika mycket som Sveriges årstider. Ibland flera gånger om dagen, ibland flera gånger i veckan och några enstaka gånger får jag flipp och loggar knappt in alls på ett tag.
 
Vad önskar du dig i julklapp?
Först och främst pengar, pengar och pengar. Men även en riktig massage, choklad och kanske nåt gulligt spontant från någon. För trots allt så är det kul då man inte "vet" allt som man ska få i förväg.
 
Favoritmat på julbordet?
Prinskorv först och främst, men julskinkan är en stor hit hos mig också.
 
Drömyrke?
Missionär, sjuksköterska, fotograf och författare. I den ordningen. Och ja, jag planerar att bli allt. Mer eller mindre. Eller kanske inte fotograf och författare som yrke på det sättet, men kan jag någon ge ut en bok eller få några bilder publicerade så skulle jag bli väldigt glad. Missionär är en livsstil men också något jag vill göra på heltid längre fram. Och sjuksköterska vill jag bli för att få ihop pengar, kunna hjälpa människor och även för att det är bra att som missionär ha den kunskapen.
 
Favorittidning/magasin?
Jag läser nästan aldrig tidningar/magasin.
 
Favoritplats i Sverige?
Min lilla by Barknåre i norra Uppland och Stockholm. Två platser. Kan inte välja bara en.
 
Thaimat, grekiskt, italienskt eller svensk husmanskost?
Svårt. Men rent spontant blir det thaimat. Kan säga att jag njöt väldigt mycket av hemlagad thaimat då jag bodde hos en pastorsfamilj under en missionsresa 2007. :)
 
Favoritdesigner?
Jag är verkligen inte alls intresserad av mode så jag har ingen favoritdesigner. :p
 
What makes you happy on a Monday?
Om det ska vara just en måndag så får jag väl säga att veckan börjar bra. Den där känslan av att: Det här blir en bra vecka! En vecka med mycket att se fram emot.
 
What drives you to write your blog everyday?
Jag skriver ju inte alltid varje dag, men det som driver mig att fortsätta skriva är att jag älskar att skriva. Jag använder bloggen lite som en utåtriktad dagbok och sen är det kul att ha inlägg inom ett specifikt tema ibland. Och såklart att få respons och veta att människor verkligen läser och uppskattar det jag skriver (och inte bara kommenterar för att få en kommentar tillbaka) är såklart värt väldigt mycket för mig.
 
Where do you want to live if you could choose freely?
Stockholm alternativt på den missionsbas inom Mission SOS dit Gud kallar mig.
 
City girl or country girl?
Lite av båda. Jag är helt enkelt lantis ursprungligen som har sin by i hjärtat samtidigt som hon tog mitt pick och pack och flyttade till huvudstaden för att följa sina drömmar.
 
Which is your greatest asset according to yourself?
Jag tycker nog att det är att jag är väldigt omtänksam. Jag kan säga att jag uppriktigt bryr mig om människor.
 
What do you think your friends would say is your greatest asset?
Hm. Jag tror att de som känner mig bäst antagligen skulle säga att jag är väldigt ärlig.
 
Favourite food?
Tacos är nog favoriten. Men jag är även svag för mormors stuvade makaroner och falukorv.
 
Do you have a famous person you are inspired by?
Carola. Hennes styrka inspirerar mig, och hur hon alltid står upp för sin tro i alla lägen trots folks reaktioner.
 
Do you believe in the power of thoughts?
Absolut! Tror man att man kan något så är man en bra bit på väg redan, och tror man att man inte kan så har man antagligen rätt…
 
Where do you want to go on your next vacation?
Jag har egentligen aldrig varit på någon riktig semester i ordets rätta bemärkelse. Om man inte räknar med de lediga dagarna i Tanzania i somras, då festivalen var slut. Men om jag skulle åka iväg utomlands på en riktig semester, så… Hm. Kanske någon solig strand med några vänner. Eller en kul långhelg i någon huvudstad. Typ Rom, Paris eller London kanske.
 
What is luxury to you?
Det kan vara olika saker. Men det första jag tänkte på var att få ha en dag då jag inte känner någon stress eller press över saker utan bara kan göra det som faller mig in.
 
Mina nomineringar för awarden går till…
Evelina, Matilda, Annika, Ferhat, Jasmine, Josefin och Tess.
 
http://4.bp.blogspot.com/-9o0Qf8zjvWc/UKs-wQMQp-I/AAAAAAAAEy0/VeIQO43TTRg/s1600/liebster2.png
 

Drops of water…

Här kommer några av bilderna som jag tog i samband med picknicken igår. Bilderna med regndropparna.
 
 
Det känns skönt att den här dagen är över, måste jag erkänna. Inte för att det har varit en dålig dag. Däremot har det varit en fullspäckad dag och jag känner mig en aning sliten nu och behöver nästan påminna mig själv litegrann igen om det där med att ta det lugnt. Visserligen tog jag ett medvetet val idag att plugga hela dagen, med några pauser förstås, med målet att efter imorgon ha en ganska lugn vecka. Jag åker hem om några dagar och jag känner att jag inte vill spendera de sista dagarna här med att sitta med näsan i anatomiboken precis hela dagen utan kanske till och med ta en extra ledig dag. Så kanske var det värt det ändå. Trots att jag däckade i sängen helt slut efter middagen och vaknade med ett ryck då mormor ropade. Sen är det väl så också att jag nog borde ha lagt mig lite tidigare igår. Men imorgon är en ny dag med nya möjligheter.
 

Nostalgi med Teenage Dirtbag.

Musiknostalgin fortsatte idag i samband med skrivande av instuderingsfrågor. Till skillnad från Avril Lavigne-låten som jag la upp igår så tror jag inte att den här låten är något som jag tycker är bra längre. Men då jag var typ 11 år så kommer jag ihåg att jag var helt fast. Då den här singeln hade släppts letade jag efter den så mycket. Den var slut på flera ställen, har jag för mig, och då jag tillslut hittade den så gjorde det min dag. Kanske vecka, till och med. Den är väldigt söt. 
 
 
Någon av er som kommer ihåg den?
 

Ibland behöver man bara få ligga på marken och stirra på grantoppar.

Idag har varit ett bra avslut på veckan och nu sitter jag här med trötta ögon som stirrar på datorskärmen. Då pluggandet tog slut och vi begav oss ut på skogsvägen för att gå till picknickstället som jag hade hittat så kändes det så skönt. Vi var ute i ungefär en timme och den friska luften gjorde susen. Petrus och Tarzan följde med och hade picknick för första gången i sina liv. Jag och mormor åt och fikade. Varm choklad. Det var regndroppar som satt så fint på vissna löv och buskar och resultatet av det blir ett fotoinlägg som antagligen dyker upp imorgon. Jag behövde det här. Jag behövde få ligga på marken och bara stirra upp på grantoppar som sitter långt uppe på några av de största granarna jag sett. Ligga där och tänka på livet. På hur tacksam jag faktiskt är för livet och allt som Gud har skapat. Naturen, våra kroppar… Allt! Jag behövde få skutta iväg en bit in i skogen till platsen där granarna börjar stå så mycket tätare och bara utforska lite. Jag behövde få släppa allt det där andra. Jag börjar bli bättre på det, känns det som. Stressen minskar. Den gör nog faktiskt det. Jag känner i princip inte av trycket över bröstet längre och jag har inte ens tagit en enda tablett. Om det här nu kan hålla i sig ända fram till tentan och såklart efter tentan också så skulle jag uppskatta det.
 
Picknick mys med mormor som Petrus och Tarzan följde med på.
 
Då vi kom hem ordnade mormor med söndagsmiddag; kycklingfilé och potatisgratäng med kall beasås. På kvällen fikade vi med morfar och såg Postkodmiljonären: Heta stolen. Jag och mormor drog oss sen upp till mig för några avsnitt av Alias och just nu är jag omgiven av några katter och ler litegrann åt att jag ska stanna här långt in på nästa vecka också. Den här byn är verkligen en av mina favoritplatser i hela världen. Den är mitt ursprung, min början, mitt hem…
 

I'd rather be anything but ordinary, please…

Det har hunnit bli söndag och igårkväll kännetecknades delvis av "måndagsångest" eftersom vilodagen (och det underbara myset som det innebar med bland annat Walk The Line på kanal 7) nu är slut och pluggandet väntade imorse då jag vaknade. Fast gårdagens känslor visade sig vara helt onödiga då jag faktiskt har haft en utomordenligt bra dag tillsammans med anatomiboken idag. Jag fick mycket mer gjort än vad jag ens hade kunnat drömma om att hinna med under de sex timmar som jag pluggade. Obesvarade instuderingsfrågor blir färre och färre och en stor del av kapitlen i boken är lästa och då är det fortfarande nästan två veckor kvar till tentan, så jag hoppas att jag kommer att få den tid jag behöver till att öva på frågorna till de sitter. Det känns inte så farligt att plugga ändå, trots att jag måste erkänna att en del av mig längtade passionerat efter att bli klar och få börja jobba eller åtminstone att få komma ut på VFU nästa termin. Men det kommer. Än så länge går jag den första terminen och försöker intala mig själv att anatomiplugg är helt fantastiskt. Vilket det är på ett sätt. Helt ärligt. Människokroppen är helt fantastisk! Fast på ett annat sätt är det… Ja, det behöver vi inte gå in på nu. Det är trots allt inte själva anatomin det beror på egentligen, utan den korta period allt ska läras in på.
 
Hur som helst började jag lyssna på den här låten med Avril Lavigne medan jag samtidigt var väldigt involverad i instuderingsfrågor om reproduktionssystemet. Jag lyssnade på den helt galet mycket då jag var tonåring. Säkert varje dag ett tag. Så det blev en del nostalgi, och tankar om att det är underbart att vara anything but ordinary. ♥
 
Avril Lavigne - Anything But Ordinary
 
Nu ska jag njuta av att det fortfarande är helg, trots dagens pluggande, och ta med mig mormor och de katter som vill hänga på ut i skogen. Det blir picknick idag. Vi tar med oss en filt, varm choklad, leverpastejmackor, lussebullar och lite gott "knaper" till katterna som de älskar. This is life, my friends.
 

Lejonkungen 3 - Hakuna Matata.

Ikväll har jag sett Lejonkungen 3 - Hakuna Matata (original titel: The Lion King 1½) som är en amerikansk tecknad familjekomedi från 2004.
 
Den här filmen är Timon och Pumpas version av den första Lejonkungen-filmen. De berättar historien på sitt eget sätt där deras unika personligheter kommer fram. Allt utspelar sig under den första filmens tid, men fokuset här är på Timon och Pumpa och deras upplevelser. Till exempel får man veta varför Timon lämnade sitt hem och sin familj och hur han och Pumpa först träffades…
 
Jag gillar den här filmen. Den är inte alls lika bra som den första, som är en av mina favorit Disney-filmer, men den är bra och absolut kul att se om man älskar Lejonkungen.
 
Betyg: 7/10
 
 

Helg och lussebullar.

Det är fredag idag igen och helgen känns så väldigt välkommen. Idag la jag undan min kära anatomibok redan vid två och imorgon ska jag ha en helt l e d i g dag. För att starta denna underbara helg tog jag, mormor och Petrus en promenad i skogen och då vi kom hem tog vi hand om en stor deg som skulle bli lussebullar. Så ikväll då vi sitter tillsammans framför tv:n och fikar blir det lussebullar till kaffet respektive läsken. Jag tycker så otroligt mycket om de här gula julbullarna och fick lust att göra dem trots att jag egentligen inte alls har några som helst julkänslor än. Julen känns långt borta. Den känns avlägsen. Fast den kanske kommer tillsammans med julpyntet som mormor säkert plockar fram under nästa vecka. Jag har iallafall redan fått röda gardiner i mitt rum. Så det är nog inte alltför långt kvar nu…
 
Lussebullarna innan de ska göra ett besök i ugnen.
 

Dagens Bibelord - fast i mobilen.

Sen i måndags har det inte hänt så mycket utöver det vanliga. Dagarna rullar på. Jag pluggar, går på skogsvägen med mormor och katter, skriver i ett forum ibland, tänker på allt möjligt och tar vara på att jag har en möjlighet att spendera så mycket tid i byn just nu. Jag älskar den här platsen på så många sätt.
 
Men nu till det som jag tänkte att det här inlägget skulle handla om. Dagens Bibelord. Det är något som jag hade här i bloggen under en lång period förut. Bakgrunden var att jag hade en skål full med små ihopvikta lappar med bibelverser på som jag hade skrivit själv. Jag tog en varje dag och brukade också lägga upp versen tillsammans med en kommentar här på bloggen. Om några av er som läste på den tiden är kvar nu så kommer ni säkert ihåg det. Numera ligger lapparna nerpackade någonstans i garderoben hemma i Stockholm. Jag har bott i den där lägenheten i flera månader nu, men pinsamt nog så är inte allt i ordning än. Men snart så. Helena håller fortfarande på att fixa i lägenheten och i måndags kom en ny möbel som vi ska ha dit. Hur som helst så kommer jag antagligen inte att fortsätta med den här kategorin så som den en gång var. Men däremot vill jag tipsa er som är intresserade av att få random bibelord dagligen om YouVersion-appen. Där kan man, förutom att läsa Bibeln förstås, även följa läsplaner som man läser dagligen (eller när man nu känner för det). Det finns många olika. Jag följer en där man får som en liten andakt varje dag. Det är en kort text och sen en bibelvers till det. Jag brukar läsa den varje morgon. På ett sätt är det lite som det "nya" Dagens Bibelord för mig. Fast i mobilen. Jag gillar det.
 
 

"Studiebesök" på akuten - som patient!

Jag ringde till vårdcentralen imorse strax efter att de hade öppnat, och det slutade med att jag spenderade förmiddagen på akuten i Tierp. De hade inga tider på vårdcentralen och eftersom jag inte bor här så måste de då prioritera de som gör det, så sköterskan sa att jag fick åka in till akuten. För att vänta till jag kommer hem som kanske dröjer nästan två veckor skulle inte ha varit bra. Så man skulle nog kunna påstå att den här dagen inte blev riktigt så som jag hade tänkt mig. Men dagar blir inte alltid det. Jag har ändå kunnat plugga lite idag och accepterat att det inte blev mer. För att plugga matspjälkningssystemet då man sitter i ett väntrum (på akuten dessutom!) efter att ha tagit EKG, blodtryck och kollat pulsen och snart ska få träffa läkaren var ingen hit. Jag var nervös. Riktigt nervös. Blodtrycket var något högt kanske. Trodde nästan att jag skulle flippa ur ett tag och ringde till min kära vän och roomie Helena, och bara att få prata med någon och tänka på något annat hjälpte lite. Jag var sen inne hos läkaren och resultatet var att jag fick veta att jag mår så här på grund av stress/ångest, och hon tror också att det borde lugna ner sig efter tentan. Om det nu är det som är anledningen till att så mycket av mitt naturliga lugn har galopperat all världens väg. Men jag tror det. Hur som helst fick jag en mild form av ångestdämpande tabletter utskrivet som jag kan ta om jag känner att jag vill/behöver. Jag kopplade inte det här till ångest innan. Men det kan eventuellt bero på att min bild av ångest fram till nu har varit total panik och att det i mitt fall har haft ett samband med min uppväxt och minnena från den. Men jag antar att ångest kan vara så mycket mer än så. Som till exempel ångest över att inte klara tentan och misslyckas då jag normalt sett är så duktig i skolan. Än så länge har jag inte tagit en tablett, är lite osäker på om jag ska göra det ändå eftersom man kan bli väldigt trött som en bieffekt. Jag är ju inte direkt den typen av person som har svårt att sova/bli trött som det redan är om vi säger så. Men å andra sidan så kan trycket över bröstet/stresskänslan jag har kvar försvinna, åtminstone så länge jag äter tabletterna alternativt till jag lyckas stressa ner HELT…
 
En gammal bild. Uppenbarligen så tar jag inte så många "egobilder" längre.
 
Intressant med den här förmiddagen var ändå en vårdstuderandes upplevelse av att besöka akuten som patient. Det kändes på ett sätt lite som ett "studiebesök" eftersom jag inte kunde låta bli att tänka att jag ju faktiskt läste om EKG för inte alls längesen, att jag aktivt tänkte på vad en sjuksköterska på akuten får göra och att jag kände igen ord som jag annars inte hade uppfattat helt.
 
Nu ska jag snart gå ner för kvällens fika och mys i tv-rummet med morföräldrarna som är sötare än socker. Men först måste jag berätta om Emelies söta sms för en stund sen. Hon skrev: Ta det lugnt! Hellre fem omtentor än ångest! Hon har så rätt. Ta det lugnt nu, Erica. Ta det lugnt. Ännu lugnare…
 

Jag tar dagliga promenader i skogen på en avslappnande plats.

Idag har varit en någorlunda vanlig pluggdag. Och bra har den varit också. Det är så väldigt intressant att läsa om människokroppen. Det är nu första dagen på en ny vecka och jag känner att det här har börjat bra. Eller ja, egentligen är det söndag. Det vet jag. Men efter att ha kommit igång med pluggandet efter en vilodag så har det väl inte riktigt känts så. Hur som helst så har stressen som jag kände tidigare nog börjat lugna ner sig nu och jag tillåter mig själv att ta det lugnt lite mer. Helt bra mår jag inte än, men jag gissar på att det är stressrelaterat och att det därför borde gå över snart nu då jag tror att jag har lyckats minska på stressen. Dock så funderar jag på att ändå ringa till vårdcentralen imorgon för att vara på den säkra sidan. Jag har känt ett tryck över bröstkorgen i nästan en vecka och det är ganska obehagligt, även om jag nu har lugnat ner mig och inte längre tänker att det kanske är något allvarligt fel på mig. Det var det här som jag skrev om i onsdags då jag inte ville säga vad det var…
 
Promenadkatten number one!
 
De dagliga promenaderna i skogen med mormor och Petrus har börjat bli en vana nu. En bra vana. Det kommer vi att fortsätta med. För jag blir nog kvar här ett tag till. Eventuellt kanske jag stannar nästan två veckor till. Länge, jag vet, men det känns som en rätt sak att göra just nu. Vi har inga obligatoriska föreläsningar i skolan och att plugga själv genom att läsa i boken och jobba med instuderingsfrågorna känns som den bästa taktiken för mig för att lära mig så mycket som möjligt inför tentan. Och jag är som är gammal distanspluggare har inget som helst problem med diciplinen då det gäller detta. Så varför inte stanna här då liksom? Den här platsen är så avslappnande och nu då jag inte mår helt bra och det har varit lite jobbigt så känns det väldigt bra att få spendera extra tid med de där fina människorna som jag kallar för min familj. Det känns tryggt.
 
Nu ska jag glida vidare runt i söndagskvällen. Inte så mycket händer och om drygt en timme ska vi ha vår vanliga kvällsfika nere i tv-rummet. Vi umgås, fikar och ser på Postkodmiljonären: Heta stolen. Det är en helt vanlig söndag i min favoritby…
 

Hösten. Den är kylig, men samtidigt vacker.

Fredag. Underbara fredag. Nu har jag tagit helg. Eller mer korrekt: Nu har jag sedan några timmar tillbaka lagt undan allt som har med plugget att göra och imorgon har jag vilodag. Inget plugg förrän på söndag. Jag ska njuta. Jag ska verkligen försöka att göra det till fullo, och jag tror att jag kommer att lyckas.
 
Idag var jag och mormor ute igen. I den där skogen som leder till Snabben, som det så roligt kallas. Vi gick ganska långt och det var så skönt att bara få komma ut och gå. Nästan befriande, på ett sätt. Hösten är kylig, men samtidigt vacker. Och med de orden lägger jag upp fyra av bilderna som jag tog då vi var ute igår.
 
 

En mysig skogspromenad och mormors korvgryta.

Idag har varit en bra dag. Jag skulle nog inte våga påstå att jag är helt stressbefriad än, men jag har kunnat stressa ner lite idag och även om jag inte mår helt bra så mår jag åtminstone bättre. Då man inte är helt sönderstressad och lär sig om något som man tycker är intressant så är det ju faktiskt roligt ibland. Det är så det borde vara. Det är så jag kände en stor del av den här dagen. Jag har också tillåtit mig själv att sluta plugga redan vid två och varit på en mysig skogspromenad i solnedgången tillsammans med mormor, Petrus och kameran. Nu har jag nya vackra bilder i min nya bilder-mapp och någon gång ikväll eller kanske imorgon kommer ett fotoinlägg upp.
 
 
Innan jag ska gå en trappa ner och äta av mormors goda korvgryta tänker jag ta vara på det som är kvar av den här eftermiddagen och bara njuta av livet en stund. Det behöver man få göra ibland. Känslan av att ta sig tid att gosa ner ansiktet i en av katternas päls, spontanläsa ett kapitel i Bibeln eller varför inte se ett avsnitt av Days en helt vanlig torsdageftermiddag är inte helt fel…
 

Ta det lugnt nu, Erica.

Egentligen vet jag väl inte riktigt vad jag vill säga just nu. Förutom att jag är inte mår helt bra. Jag känner mig väldigt sliten och trött. Svag, liksom. Och så var det ju såklart det där som jag knappt vill säga högt. Det där som jag inte vill skriva eftersom jag inte vill se det svart på vitt. Nästan ingen vet. Jag vill ju inte oroa någon i onödan. Och det är säkert ingenting ändå. Det får inte vara det. Så då säger vi att det inte är det. Jag är säkert inte sjuk. Antagligen är jag bara stressad och en aning paranoid. Det låter faktiskt logiskt. Det är svårt med stress ibland. Speciellt den där som aldrig riktigt vill ta slut utan som nästan äter upp en inifrån. Jag försöker slappna av. Det är bara en kurs. Bara en tenta. Det är inget som får världen att gå under. Det är inget som sliter människor bort från Gud och ner i helvetet. Inget alltför viktigt. Eller? Så då glömmer vi det då. Att må bra är viktigare. Till och med viktigare än ett godkänt. Förresten så har jag för mig att jag läste någonstans att man är "överpluggad" inför den första tentan i vilket fall som helst…
 
En av de där bilderna från fototemat om smärta som jag tog i somras.
 
Ta det lugnt nu, Erica. Ta det lugnt. Jo, jag försöker. Jag får försöka mer. Hoppas bara att det fungerar lite bättre den här gången. Hur som helst så är det iallafall väldigt skönt att vara i byn just nu. Med katterna. Med min favoritskog i hela världen. Med mormor och morfar som Helena kallar för Be och To. Det låter så gulligt då hon säger så. Är det någon plats i den här världen som är avslappnande så är det nog den här.
 
Det är dags att sova snart nu. Imorgon får jag inte försova mig som jag gjorde imorse. Inte för att det är hela världen om jag nu gör det, men om jag inte gör det får jag mer ledig tid på dagen. För att skita i plugget helt ett tag går ju liksom inte. Då blir stressen nog ännu värre sen. Och just det. Om du använder mobilen som väckarklocka och tycker att batteriet verkar lite lågt då du ska sova: hoppas inte bara att den inte laddar ur medan du sover din törnrosasömn - ladda den!
 

det tog alltför många år för mig att äntligen bli fri … men jag är lyckligare nu!

En av mina favoritlåtar just nu är Lyckligare nu med Linnea Henriksson. Jag tror att det till stor del beror på att jag känner igen mig i texten. På ett lite långsökt sätt kanske. Jag har inte känt så här då det gäller någon pojkvän. Men åh vad jag kan känna igen mig i att vilja bli fri och hur lång tid det faktiskt tog. Hur mycket det slet i mig på alla sätt och vis. Gamla sår revs upp lite då och då, och liksom blödde ut över hela golvet där jag stod helt hjälplös och inte kunde göra annat än att se på. Jag är fri nu. Minnena finns kvar, men jag försöker att hålla dem på ett behagligt avstånd. För att bli påmind gör fortfarande alltför ont. Det kanske det alltid kommer att göra. Det tog tid att komma hit. Men jag är lyckligare nu, jag är lyckligare nu…
 

 

Det blev som ett litet äventyr i vardagen.

Planen var att åka till byn imorgon. Egentligen hade jag tänkt åka redan idag, men mormor skulle till sjukhuset i Uppsala idag och skulle då åka sjukresebuss från Uppsala till Tierp och sen sjukhustaxi från Tierp och hem. Och jag kunde inte åka med i sjukhustaxin, och till Tierp ska de med bilen imorgon för ett tandläkarbesök. Så det passade liksom bäst på alla sätt och vis att jag kom imorgon. Det var vad vi bestämde. Men nu blir det inte så. För jag är redan här. Jag fick ett av mina berömda "tokryck" igårkväll. Helt plötsligt fick jag en stark känsla av att jag verkligen ville åka idag. Så jag kollade om det gick nån buss från Tierp i anslutning till upptåget som jag skulle komma med, och det gjorde det. Jag bestämde mig för att inte säga något om detta till varken mormor eller morfar utan frågade istället om vilka planer de hade för kvällen och ungefär när de trodde att de skulle komma hem. Strax efter ett gick jag hemifrån och då jag ungefär tre timmar senare satt på bussen som skulle gå från Tierp ringde jag till mormor. Jag frågade henne hur det hade gått idag och hon berättade att ännu en läkare sagt att hon är helt frisk nu. Ingen mer cancer. Sen sa jag det. Jag sa att jag satt på en buss och skulle vara i Skärplinge om en halvtimme. Dit körde de mer än gärna för att hämta mig eftersom det inte alls är lika långt att åka från byn som det är till Tierp. De gillade min överraskning som för mig blev som ett litet äventyr i vardagen. Det var kul att överraska. Det var kul att åka iväg med resväskan och veta att de inte hade den blekaste aning om att jag var på väg.
 
En bybild från januari i år.

Här kommer jag nu att stanna i exakt en vecka. Till nästa måndag. Det ska bli kul att få umgås lite extra med alla sötnosar här och jag ska försöka komma ihåg att njuta av varje liten stund. Det blir kattgos, fikastunder till det där frågeprogrammet på kvällarna, promenader i skogen med mormor och Petrus, Alias-avsnitt med mormor och katter i sängen på nätterna. Plugga ska jag göra också, förstås. Men aldrig efter middagen och jag ska försöka vara effektiv så att jag får så mycket tid med gänget som möjligt. Med mina pluttar.
 

Jesus, I can't live without you.

Okej. Jag erkänner. Pluggandet för dagen kommer inte alls att bli som planerat. Mycket beror på tokrycket som jag har inplanerat för eftermiddagen och som jag berättar om ikväll. Men det blir bra ändå. Idag lyser solen och idag känns som en bra och spännande dag. Idag ler jag. Idag ångrar jag inte att jag loggade in på facebook och att jag nu bloggar innan jag ens har öppnat den där tjocka anatomiboken och plockat fram instuderingsfrågorna. Jag är ändå alltför taggad inför eftermiddagen. Fast jag ska såklart ändå försöka få lite gjort. Jag har fortfarande någon sorts diciplin kvar i kroppen, trots allt. Hur som helst så hittade jag den här bilden på facebook. Inspiration. Kärlek. Till honom. För honom. Nu då jag har fått smaka på hans kärlek och friden som bara han kan ge, hur ska jag någonsin kunna leva utan honom? Jag kan inte. Det går inte. Han räddade mig då jag gav honom mitt trasiga hjärta för snart nio år sedan. Det var söndertrampat. Brustet. Jag kunde inte lita på någon. Den person som jag älskade över allt annat och som hade sagt de där orden till mig; I'm never gonna leave you. Hon gjorde just det. Om och om igen. Jag ville inte leva längre. Jag orkade inte. För mycket hade hänt. Minnena jagade mig med feta maskingevär. Det gjorde så ont. Jag låg på det där golvet. Det där golvet som började gå sönder i ett hörn. Jag låg där och jag grät ohämmat utan någon som tröstade. Jag var en trasig tonåring som inte såg någon framtid för sig längre. En ung tjej vars glädje hade slocknat. Men för Jesus finns inget omöjligt fall. Det finns ingen som han inte kan rädda. Jag vet, för han räddade mig. Han räddade mig från ett liv i ångest. Ett liv med mardrömmar och ensamhet. Jag vet inte vad det hade blivit av mig om han inte hade kommit in i mitt liv. Kanske hade jag tagit livet av mig tillslut. Eller kanske jag aldrig hade vågat ta det steget och hamnat i droger och tillfälliga relationer i försök att bedöva smärtan som jag kände på insidan. Nu behöver jag aldrig få veta vad som hade hänt. Tack vare honom. Tack vare Jesus.
 
 
The only way we'll ever stand is on our knees with lifted hands
 
Nu är det dags att ta tag i den här dagen, antar jag. Om några timmar ska jag iväg och innan dess ska jag hinna plugga en stund, fixa lite grejer och äta en sån där god pasta carbonara till lunch. Men oavsett vad jag gör och vilka olika platser jag är på under den här dagen så kommer en lovsång upp till Guds tron att eka från mitt hjärta. För han räddade mig då ingen annan kunde.
 

Snart får jag gosa kattlurv.

Jag har några bilder på katterna som jag har tänkt lägga upp här, och nu då jag sitter och tänker på dem och hur jag ser fram emot att få krama dem snart så ser jag det som det perfekta tillfället att lägga upp bilderna.
 
Det här är Lukas, och bilden är från mars i år då han låg och sov i soffan uppe hos mig.
 
Och här har vi Petrus som ligger inne i mitt rum i byn och myser. Även den här bilden är från mars i år.
 
Den här lilla tösen heter Sessan och är mormors katt. Bilden är från januari i år där hon ligger och solar sig precis utanför huset.
 
Och här är Tindrah som ligger på micron i köket och tar det lugnt. Bilden är från juli i år.
 
Det här är den nyaste bilden. Sötnosen heter Tirsah och här ligger hon uppe i soffan precis innan jag skulle åka därifrån sist.
 
Idag har det varit en sån där seg dag där inget riktigt blev precis som jag tänkt mig. Jag har haft huvudvärk igen och känt mig lite hängig, men det är inget som jag inte överlever som tur är. Jag tröstar mig själv med att det kommer bättre dagar, att jag snart får gosa kattlurv som Helena brukar säga, att jag har en god Gud som är över alla jobbiga saker och att jag för morgondagen har ett tokryck inplanerat. Det var det första jag sa då jag ringde till Helena tidigare ikväll och hon konstaterade att då är allt som vanligt. Hon känner mig ganska bra vid det här laget…
 

Hancock.

Ikväll var Ulla här och vi bestämde oss för att se Hancock som är en actionfilm med starka inslag av fantasy. Den är från 2008 och i rollerna ser vi bl.a. Will Smith, Charlize Theron och Jason Bateman.
 
Filmen handlar om superhjälten Hancock som är en väldigt mänsklig typ av superhjälte. Han är långt ifrån perfekt, har problem och dricker gärna. Folket tycker inte om honom på grund av hur han beter sig. Visserligen har han räddat många liv, men han har också kostat staden miljoner eftersom det blir stor förstörelse varje gång han griper in. Då han en dag räddar livet på en PR-expert kommer vändningen då denne tar på sig att ändra hans image och göra honom älskad av folket…
 
Varken jag eller Ulla hade så höga förväntningar av den här filmen utan såg den mest för att ge den en chans. Jag tycker att den vid vissa stunder var bra och vid andra bara väldigt konstig och ganska fånig. Jag tror att en bra slutsats skulle vara att säga att det nog inte är riktigt min typ av film men att jag ändå inte tycker att den är helt värdelös utan stundtals bra. Jag är glad över att ha sett den åtminstone.
 
Betyg: 5/10
 
 

Jag hade muminlåten i huvudet idag.

Idag har varit en mycket bättre dag än igår. Morgonen började bra med att jag kom upp i god tid och efter en mysig frukoststund med Herren så kom jag igång med att plugga och pluggade ända fram till sent på eftermiddagen. Dock så fick jag ändå inte riktigt så mycket gjort som jag hade tänkt. Om sanningen ska fram så var jag ganska ofokuserad. Jag hade muminlåten i huvudet, drogs mot YouTube och andra saker. Men det är så det blir ibland. Jag vet att jag inte får ha för höga krav på mig själv och att jag bara är en människa. Men det betyder inte att jag inte tänker försöka vara lite mer fokuserad nästa gång.
 
Men på tal om Mumin så älskade jag den här fantastiska tecknade serien då jag var liten. Det var bland det bästa jag visste. Och om jag ska vara helt ärlig så tycker jag fortfarande om den. Jag har inte sett den på evigheter. Antagligen inte sen jag var en liten plutt och satt fastklistrad framför tv:n i byn. Men nu kollar jag på ett klipp där den där läskiga Mårran är med, och sen måste jag se det med hattifnattarna också. Det är som om en del av barndomen kommer tillbaka igen. En bra del.
 


Tiden går undan och det känns som om det inte finns så mycket att göra. Eller så är det bara jag som är rastlös. Imorgon kanske Ulla kommer hit iallafall så det kanske det blir lite mer händelserikt. Vilodag har jag bestämt att det får bli också, vilket innebär inget plugg på hela dagen. Det blir säkert kul…


Ibland känns det som om det inte kan bli så mycket värre…

Jag har precis slutat plugga för idag, eller åtminstone så tror jag att jag har det. Jag har inte haft någon som helst struktur över den här dagen och det enda jag egentligen har åstadkommit är att få med mig två matkassar hem och läsa klart det lilla som jag hade kvar i kapitlet om cirkulationssystemet och blodet. Jag har inte mått bra. Jag mår inte bra. Jag vaknade imorse med huvudvärk och ville bara somna om. Så jag gjorde det. Jag somnade om och bestämde mig för att det faktiskt var okej. Halv tio vaknade jag igen och hade fortfarande ont i huvudet. Kallt var det också. Helena stängde av värmen då hon åkte och jag trodde att jag hade satt på den igen igårkväll då jag kom hem. Men tydligen så hade jag inte det. Jag tog en värktablett, åt lite och bestämde mig efter ett tag för att åka in till affären trots att jag egentligen bara hade lust att lägga mig igen. Då jag skulle ta bussen tillbaka hem tänkte jag inte på vilken buss jag gick på och satte mig på helt fel buss. Då jag märkte det tänkte jag att den bussen säkert ändå skulle åka så att jag kunde sitta kvar och byta buss sen. Jag hade rätt, men det tog lång tid att komma hem. Som tur var så kunde jag se det lustiga i allt det här. Det kändes som om det inte kunde bli så mycket värre och det om något var nånting att le för…
 
Då jag kom hem från affären åkte de här raringarna in i ugnen. Så gott. Jag behövde det mitt i allt av dagens så kallade elände.
 
Jag känner mig fortfarande väldigt sliten. Jag är liksom trött i hela kroppen. Huvudet har börjat dunka lite igen. Men bara lite. Jag hoppas att jag inte håller på att bli sjuk. Jag har inte tid för det. Och idag bestämde jag och mormor att jag ska åka dit igen på tisdag nästa vecka och stanna i ungefär en vecka. Då vill jag ju verkligen inte bli sjuk. Förhoppningsvis mår jag bättre imorgon.
 

Hemma efter en känslosam kväll.

Nu sitter jag hemma i den vita lägenheten på den svarta soffan med datorn i knät. Det är tyst och tomt här hemma. Jag kan höra klockan ticka inne i köket och några bilar som kör förbi utanför. Ett bananskal ligger på bordet och jag har precis tagit en klunk ur vattenflaskan som står där. Vattnet är från byn. Jag inser att jag inte är van vid det här längre. Vid att det är så tomt hemma. Det är inte så att jag lider av det. Men det är ovant. Helena är bortrest på obestämd tid. Obestämd tid. Det låter som att hon skulle kunna vara borta i flera månader då jag säger så. Så är det inte. Jag vet bara inte när hon kommer hem, och jag kommer på mig själv med att fundera på om jag ska köpa ett litet paket ägg eller ett stort imorgon.
 
Under kvällen, åtminstone en stund innan jag åkte från byn och under resan hem, har jag varit otroligt känslosam. Jag kände till och med en tår rinna nedför kinden i byn då ingen såg mig. Det kändes skönt. Jag vet inte hur längesen det var sen jag grät sist. Kanske var det i januari i år. Jag gråter liksom inte. Ibland vill jag kunna göra det, men ofta kommer det inga tårar hur berörd jag än är eller hur mycket det än skär i hjärtat. Det är inte alls som förut då jag grät ofta. Kanske har tårarna börjat ta slut och är en bristvara i min kropp nu. Fast så säger inte en blivande sjuksköterska. Jag borde veta bättre än så. Men hur skönt det än kändes att faktiskt kunna gråta så borde mina tankar aldrig ha gått till det som fick mig att gråta. För det gör fortfarande ont att tänka på min uppväxt och allt som det kom att innebära för mig. Jag är inte längre deprimerad med huvudet fullt av självmordstankar, och jag ser inte längre mig själv som värdelös. Jag har inga mardrömmar och jag mår bra i vardagen även om jag fortfarande har vissa saker kvar som jag måste jobba mig igenom. Men då jag tänker för mycket på det eller av olika orsaker blir påmind så känns såren nästan fysiskt inom mig ibland, och det orkar jag inte med.
 
Nu ska jag snart gå och lägga mig så att jag förhoppningsvis kan känna mig någorlunda pigg imorgon. Planen är att plugga lite innan föreläsningen på eftermiddagen. Imorgon blir nog en någorlunda vanlig dag här i storstaden. En del av mig är glad att vara tillbaka och en del av mig vill gärna åka tillbaka till byn igen riktigt snart. Hur det blir återstår att se. Jag vet iallafall att jag kommer att sakna att somna bredvid Petrus…
 
Och de här två kommer jag såklart att sakna också! Älskar de till månen och tillbaka, mer än vad ord någonsin kan beskriva!
 

På väg att krypa ner i sängen med min älskade Petrus.

Nu börjar det bli dags för mig att krypa ner i sängen. Bredvid Petrus, min lilla prins, om han vill ligga kvar där då jag lagt mig. De senaste två nätterna har han gjort det en stund åtminstone - och spunnit som en liten motor. Fy vad jag kommer att sakna honom (och de andra!) då jag åker hem imorgon! Mina älskade pluttar! ♥ Jag tror faktiskt att det skär lite extra i hjärtat den här gången. Mer känslosam än vanligt!? Jo, jag skulle nog tro det
 
 

Mer ord om pluggande från byn där jag fortfarande är kvar.

Det "imorgonkväll" som jag skrev om igår är nu här. Klockan är drygt sex och jag har för en timme sen stoppat i mig spaghetti och köttfärssås á la mormor. För jo, jag är fortfarande kvar här i byn. Jag kände sent igårkväll att jag verkligen ville stanna en dag till, och så blev det. Egentligen skulle jag kunna stanna en månad till. Det är nånting med det här stället som är avslappnande på ett väldigt speciellt sätt, och det behöver jag nu. Fast det funkar inte att stanna en månad till. Eller, i teorin gör det väl det, men nja. Imorgon åker jag hem igen. Jag vill ju inte glömma bort hur storstadslivet fungerar
 
 
På grund av en dålig start på dagen kom jag igång ganska sent med pluggandet idag vilket resulterade i en ganska lugn dag. Fast eftersom jag har lugnat ner mig åtminstone lite med stressandet så känns det ändå helt okej. Ett mail med information om instuderingsfrågor upptäcktes på förmiddagen och trots att jag till en början blev lite panikslagen då jag såg svart på vitt allt som vi måste kunna så känns det ändå väldigt skönt med de där frågorna att öva på. Om jag försöker se till att jag kan dem åtminstone någorlunda bra så borde det gå bra på tentan sen. Logiskt sett. Jag har även hittat tillbaka till min studieteknik med pluggstopp efter drygt en veckas stress där det inte "fanns tid" för sånt. Det innebär att jag bestämmer ungefär hur många timmar jag vill plugga och utifrån det sätter en tid när jag ska lägga undan allt för dagen. Meningen är då att jag ska kunna slappna av efter det och göra något helt annat. Förut har det fungerat jättebra. Både i och med att jag "lämnar plugget och får en fritid" och genom att jag blir med fokuserad den tid som jag faktiskt ägnar åt att plugga eftersom jag vet att jag får göra andra saker senare. Det ska fungera bra igen. Jag måste bara sluta tänka på latinska termer, ventriculus sinister och hur hjärtat fungerar i det stora hela.… Jag vill inte vara den där sjuksköterskestudenten som aldrig riktigt kan släppa pluggandet. Inte ens i 31 dagar till. Inte alls. Som tur är får jag lite mer botemedel senare ikväll. För då jag ser på något, till exempel Alias med mormor, lyckas jag släppa allt annat och förlora mig själv i en CIA-agents värld för en stund.
 

Anatomiplugg - helt åt skogen kan det väl inte gå?

En väldigt liten del av mig tycker att det känns lockande att bryta ihop i tårar på golvet och hulka högljutt. Kanske det skulle kännas skönt att skrika lite också. Men jag är inte riktigt där än, och förhoppningsvis kommer jag inte till den punkten heller. Till brytningspunkten då jag inte orkar längre och får lust att slänga ut anatomiboken genom närmsta fönster. Börjar några av er oroa er för min framtid som sjuksköterska nu? Gör inte det. Anatomiboken ligger säker tillsammans med blocket och lite andra grejer en bit bort. Det är bara det att jag inte riktigt kan släppa hur stressen som började komma i samband med den här kursen inte vill lämna mig helt. Jag, den där tjejen som har så lätt för att lära sig, brukar inte ha några problem med att få godkänt på prov. I hela mitt liv har jag blivit underkänd på ett enda prov och läraren var då snäll och gav mig "godkänt" på provet och kursen eftersom jag bara var en poäng ifrån. Det var Latin A i gymnasiet, obligatoriskt för alla som gick språkinriktningen, och den kursen var bland det värsta jag varit med om. Grammatik har, trots att jag av många ses som en språkbegåvning, inte riktigt varit min starkaste sida. Det hände ibland under den kursen att jag inte fattade ett skit. Jag var nog lite rädd då jag gjorde det där provet. För jag visste det. Jag visste att jag kanske inte skulle klara mig, och jag hade nästan rätt. Nu känner jag en liknande känsla inför tentan i december. Jag menar inte att jag inte förstår något på föreläsningarna eller då jag läser i boken. Det är mer det att det är så otroligt mycket information som ska fastna på så kort tid. Förra veckan skulle vi hinna lära oss om celler, vävnader, hela nervsystemet samt det endokrina systemet. Om jag kollar i schemat så kan jag erkänna att förra veckan ser värst ut, men samtidigt kan en del av mig inte låta bli att vara rädd. Rädd och stressad. Fast det går säkert bra. Det måste jag tro, för annars kan jag lika gärna ge upp på en gång och fråga när omtentan är. Som 60-70 % av eleverna den förra terminen fick göra. Men jag är ju den där tjejen som har så lätt för att lära mig. Så nu säger vi att allt går bra. Det måste det göra.
 
Haha, kunde inte låta bli! Googlade "skelett" och hittade den här…
 
Ossa cranii, ossa faciali, humerus, patella, femur, os nasale. Åtminstone några ben i skelettet verkar jag komma ihåg. Och hur går det musklerna då? Glutaeus maximus, trapezius, lattissimus dorsi, temporalis, soleus, gastrocnemius Jag vet vad ett axon är. Jag vet vad ATP står för då det handlar om cellers energitillverkning som sker i mitokondrierna. Jag har koll på att glatt muskulatur hör till det autonoma nervsystemet och att insulin har som uppgift att sänka glukosnivån i blodet medan glukagon har som uppgift att höja den. Helt åt skogen kan det väl inte gå iallafall.
 
Men nog om plugget nu. Jag måste få andas också, eller hur var det nu igen? Därför bestämmer jag mig för att krypa ihop i sängen en liten stund och gosa med Lukas som ligger där och ser ut att ha det mysigt. Sen väntar fika en trappa ner med "kaffetörstiga" morföräldrar och några avsnitt av Alias tillsammans med mormor. Imorgonkväll är jag på väg hem till Helenas växter, föreläsningar som väntar under veckan och den där mysiga vita lägenheten. Så tid med älsklingarna är vad kvällen ska ägnas åt. Inget annat.
 

Praise the Lord, my soul.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som kommer från Ps 103 i Bibeln. Jag vet inte hur många gånger jag har läst just den psalmen och fastnat för just de här orden, men jag vet att det är många gånger.
 
Veckans Citat: Praise the Lord, my soul.
 
Oavsett hur omständigheterna ser ut så ska vi prisa Gud, och det är något som jag vet att åtminstone jag har behövt bli påmind om mer än en gång. Oberoende av vad som händer i våra liv för tillfället så är Gud värd all ära. Om du känner att du inte har något annat att prisa honom för så prisa honom åtminstone för frälsningen. Tacka honom för att du genom Jesus är förlåten för synd - och är du inte det så ta emot Jesus i ditt hjärta och bli förlåten för din synd. Tacka honom för allt gott som han har gett dig. Ge honom ära även om du inte alls känner för det, för han är värd det. Glöm inte bort det i vardagen bara för att du har mycket att göra.
 
Praise the Lord, my soul…
 

Nu säger jag godnatt efter en välbehövlig vilodag.

Det är lördagkväll och jag har precis haft en väldigt välbehövlig vilodag. Efter en vecka med mycket plugg och en del stresskänslor över att hinna lära mig allt så behövde jag den här dagen. Jag har inte gjort så väldigt mycket idag. Till stor del har jag tagit dagen lite som den kommit och bland annat så visade det sig att det skulle innebära en skogspromenad, kattgos, att mina skitiga vantar blev slängda i tvätten, några Days-avsnitt och en kortare myskväll med mormor. Nu är klockan snart halv elva och jag har bestämt mig för att jag ska gå och lägga mig snart. Inte enbart på grund av att jag vill komma igång tidigt imorgon, utan för att jag är så trött så att jag ändå inte kommer att vilja hitta på nånting mer ikväll. Det känns konstigt. Udda. Jag är inte typen som lägger mig tidigt om jag verkligen inte måste upp i ottan dagen efter. Trots att jag nog har insett att jag kan vara lite kvällstrött många gånger så går jag liksom inte och lägger mig så himla tidigt. Istället brukar jag göra saker som inte kräver så mycket av mig. Men inte ikväll. Ikväll vill jag faktiskt gå och lägga mig. Vad det innebär vet jag inte riktigt. Antingen så känner väl kroppen av att jag vaknade lite för tidigt imorse av anledningar jag inte vet om själv eller så börjar jag bli äldre och tråkig. Eller ingetdera. Men i det stora hela spelar det ingen roll.
 
En gammal favorit i repris från 2010. Av någon anledning så älskar jag verkligen den här bilden.

Jag försöker undvika att tänka på att morgondagen är planerad att innehålla många timmars pluggande och hoppas nu på att jag kommer att drömma härliga drömmar inatt. Om hur jag får tillbaka tentan och blir godkänd eller kanske om den dag jag tar examen till och med. Eller så drömmer jag att jag flyttar till Libanon…
 

November 2012.

Det blir kallare och kallare ute. Vinterjackan har tagits fram. Det är mitt i höstterminen 2012. Det är inte många löv kvar på träden. Mysiga ljus förgyller livet och klockan har ändrats till vintertid. Nu är det november…
 
• Allt blir inte alltid så som man har planerat. Man skjuter på saker. Träning och bokskrivande går segt just nu, med andra ord. Jag prioriterar nog lite fel ibland. Men kanske kan den här månaden få ändra på det?
Bönenatten som vi hade i oktober var fantastisk. Som jag hade längtat. Som jag njöt.
Helena fyllde år och det firades med glasskladdkaka, choklad, presenter och en supersunday där kyrkan hyrde Polstjärnan på Odenplan som vi sedan hamnade i lite mer permanent på grund av en vattenläcka i vår vanliga lokal.
• Jag åkte iväg på långhelg hit till byn hela två gånger och fastnade den sista gången här i nästan en vecka med tentaskrivande och kattgos. Det var mysigt. Kattgoset, alltså.
Omvårdnadskursen tog slut i slutet på månaden och det firades med fika med en vän och sen blev det en föreläsning om Israel på kvällen. Trots att anatomin som vi har börjat med nu är mycket tuffare så gillar jag faktiskt den här kursen mer, för den är trots allt sjukt intressant.
 
 
• November tar sin början med anatomiplugg upp till pia mater. Egentligen är det ett enda långt förberedande inför en stor tenta i början på nästa månad. Men jag gillar det. Trots allt. Jag gillar inte stressen som gör sig påmind ibland. Men kursen och det vi får lära oss - det gillar jag!
• Just nu befinner jag mig i byn på en härlig långhelg och en till sådan planeras någon gång innan månadens slut.
• All Nations Café som vi skulle ha haft förra månaden blev uppskjutet och november väljer därför att bjuda på ett gipsyparty mitt i kylan. Så att folk får komma in i värmen, liksom.
• Utöver det har jag inte mycket planerat eller tänkt för november. Det blir nog mest plugg. Korvstoppning. Plugg och vardagsliv. Lite serier och filmer, bibelläsning, kattpussar, en stund att slappna av ibland, kanske en fika och den vanliga lilla menyn på donken. Såna saker.
 

Anatomikurs, polishelikopter och byliv.

I ungefär en veckas tid har det varit väldigt tyst här på bloggen. Jag kom hem från byn, fotade löven som ni ser i inlägget innan det här, lämnade in två hemtentor, hade en seg vilodag och i söndags träffades SOS Church i Polstjärnan vid Odenplan på grund av en vattenläcka i vår vanliga lokal. Jag följde sen med Helena för att kolla på tyger i en tråkig tygbutik där expediten nästan följde varje steg vi tog. Nästa stopp blev Jensens där vi åt middag och till och med fick för oss att dela på en dyr chokladmousse till efterrätt. Jag och Helena älskar efterrätter. Det var den sista dagen innan anatomikursen började. Den sista dagen som jag fortfarande levde någorlunda i en drömsk värld där man inte behövde plugga röven (eller ouven som man säger i Östergötland!) av sig.
 
Inte den bästa kvalitén, men systemkameran brukar inte följa med mig på föreläsningarna.
 
Numera sitter jag ofta med näsan begravd i min tjocka anatomibok. Det blir mycket plugg och att ryktet om att den här kursen är den jobbigaste på hela utbildningen är inte något som jag tvivlar på alltför mycket. Men det finns en positiv sak med allt det här också. Det finns ofta något positivt med det mesta. Jag älskar att plugga anatomi! Även om jag måste läsa långsamt, ofta flera gånger och ibland gå tillbaka eller slå upp medicinska termer som jag inte förstår så tycker jag att det är så väldigt kul att läsa om kroppen. Den sjunde december har vi en stor tenta som jag hoppas att jag klarar. Jag ska göra mitt bästa för att det ska bli så.
 
Igårkväll hände det på tal om något helt annat ovanliga saker precis där jag bor. Jag och Helena satt helt oskyldiga hemma i soffan och hade ätit fantastiskt god kvällsmat och såg på Doktor Quinn då det först åkte förbi flera polisbilar med inte alls långa mellanrum. Sen hörde och såg vi en polishelikopter som körde omkring i området med strålkastare på, samtidigt som en polisbil stod parkerad med blåljus på mellan vårt hus och busshållplatsen. De var inte ute efter nån av oss, så vi tyckte mest att det var spännande och stack ut huvudet genom varsitt fönster.
 
Nu är jag tillbaka i byn i några dagar där jag tänkte plugga med kattsällskap, ha en vilodag och njuta av byliv. Helena åkte till sin familj och blir antagligen borta i två veckor. Men jag har fått instruktioner för hur jag ska klara mig utan henne sen då jag kommer hem igen, så det blir säkert bara bra. Och med instruktioner menas bland annat hur jag ska ta hand om hennes växter. Jag och växter brukar under normala förhållanden inte fungera så bra ihop. Får de inte för lite vatten så får de för mycket. Oftast för mycket. Det dröjer inte länge innan de ser groteska ut. Men jag tror att Helenas växter överlever två veckor tillsammans med mig.
 


RSS 2.0