Idag köpte jag äntligen mina älskade converse! ♥

Idag då jag träffade Nour inne i stan blev det första stoppet Stadium bara för att jag nu kände att jag faktiskt hade råd att köpa de där svarta conversen som jag har suktat efter ett bra tag. Allt började då jag letade vårskor förra våren och funderade på att köpa ett par fejkconverse, men sen bestämde mig för att om jag skulle ha ett par så skulle det vara den äkta varan. Istället la jag pengarna på något annat. Men det är väl som de säger; bättre sent än aldrig.
 
Det roliga är att jag aldrig skulle ha trott att jag skulle bli en sån där "converse-människa". Jag har aldrig haft något emot converse, men det var liksom inte riktigt jag bara. Förrän jag insåg att de är helt fantastiskt snygga ändå, och bekväma. Så det här kan vi väl se som ett levande bevis på att människor kan förändras.
 
 
Och annars så har dagen spenderats på donken efter en ganska lång promenad genom stan. Att prata i timtal med min vän Susanne har jag också lyckats hinna med. Himla fin människa det där. Hur som helst så tänkte jag nu stoppa i mig lite kvällsmat, lite cola, lite choklad och glo på lite Days. Det får bli slutet på min lördagkväll som känns lite som en fredag, vilket är väldigt konstigt med tanke på att min fredag kändes lite som en lördag. Hejdå, tidsuppfattning
 

Livet med praktik, skolarbete och allt det där andra.

Ännu en vecka har gått och jag har börjat vänja mig lite mer vid min nya vardag på sjukhuset. Jag känner mig inte längre lika trött hela tiden. Det var nog bara alla nya intryck och lite så som gjorde att jag kände mig nästan mer sliten än pensionärerna på avdelningen. Och tur är väl det, för hur skönt det än skulle vara så är det inte bara praktiken som jag har att fokusera på under de här veckorna. Igår hade vi till exempel en tenta i läkemedelsberäkning, som jag för övrigt tror gick bra, och framöver kommer både ett seminarium och inlämningsuppgifter. Visserligen har vi då också en dag i veckan som studiedag, men så trött som jag var så gick det inte så bra med det. Men nu ska jag ta tag i det lite bättre. Jag ska skriva ner vad det är jag behöver göra och börja ta tag i det på söndag, efter en välförtjänt vilodag som kommer att spenderas dels inne i stan med en vän och dels framför en film eller kanske nåt avsnitt av Days. Sen har jag både söndag, måndag och tisdagförmiddag innan jag ska vara tillbaka på sjukhuset för ett kvällspass. Så då tycker jag att jag borde hinna en del. Det kanske inte blir lika roligt som att ta olika kontroller och blodprover på patienter, men det får gå ändå.
 

Jag och Helena fick förresten varsitt sånt här kort från mormor och morfar till Alla Hjärtans Dag.
 
Och hur är allt om vi bortser från praktik och skolarbete då? Jo, det är okej. Det händer roliga saker ibland och jag njuter av livet och allt det där som man ska göra. Idag berättade jag om min tro för en av undersköterskorna på avdelningen, och missionären i mig jublar över det. Imorgon ska jag, som sagt, hänga med en vän inne i stan och bara njuta av ledig tid. Filmer och avsnitt av serier vill ses. Jag har fått nåt speciellt sug efter läsk nu och kan inte komma ihåg när jag sist köpte så mycket av den varan på så kort tid. Men samtidigt är det något som ligger och skaver mot hjärtat djupt där inne. Igår grät jag i samband med ett telefonsamtal och jag kan inte riktigt komma ifrån att hur jag än väljer att göra så kommer tårar att vara resultatet. Förr eller senare. Kärlek, saknad och komplikationer kan göra väldigt ont. Det hade nog varit lättare att bara stuka foten eller nåt. Men jag ska försöka att inte gräva ner mig för mycket i det. För det finns fortfarande saker att le åt. Det finns fortfarande hopp. Det finns fortfarande tro…
 

Be strong, because things will get better. It may be stormy now, but it can't rain forever.

Det har blivit dags för ett nytt Veckans Citat som jag tar från mina anteckningar med tänkvärda citat. Det var ett tag sen jag skrev ner just det här citatet och jag tror inte att det framgick vem som ursprungligen sagt det, men det är väldigt tänkvärt och uppmuntrande.
 
Veckans Citat: Be strong, because things will get better. It may be stormy now, but it can't rain forever.
 
Vi går alla igenom jobbiga perioder ibland, vissa längre än andra. Ibland känns det inte som om det kommer att bli bättre - någonsin. Men om vi aldrig ger upp och lämnar det jobbiga till Gud så kommer det att bli bättre. Det kan regna länge och mycket, men det kan inte regna för alltid…
 
It may be stormy now, but it can't rain forever.
 

Det är roligt på sjukhuset, men jag har varit väldigt trött och sliten.

De senaste dagarna har det nästan varit lite pensionärsvarning på mig. Jag har varit så väldigt trött och sliten efter praktiken. Det har varit tidigare mornar än vanligt och mycket nytt hela tiden. Faktum är att jag inte ens kan komma ihåg när jag var så här trött senast. Då jag kom hem i torsdags sov jag i över en timme efter att knappt ha orkat hålla mig vaken på vägen hem och i fredags skulle jag ha myskväll med Helena och efter drygt halva Matrix var jag i drömmarnas värld. Vi började tidigt för att jag skulle orka, men det hjälpte liksom inte då min kropp vid åtta känner det som att det är mitt i natten. Men den delen av kvällen som jag höll mig vaken under var väldigt mysig. Vi åt god mat och en tårta som vi hade köpt. Igår fortsatte slöandet för min del och jag skippade en fest i kyrkan på kvällen eftersom det inte kändes roligt med tanke på hur trött jag var. Jag somnade till och med i en saccosäck av alla ställen och vaknade av ett sms…
 
Fredagens middag.
 
Men trots att jag har känt mig sliten, vilket kanske även kan bero på att förkylningen inte är helt borta än och att förra helgens jobbiga händelser fortfarande tar energi och att jag inte vet hur jag ska hantera allt det, så har jag haft väldigt roligt de tre arbetspass som jag har varit på sjukhuset hittills. Jag lär mig nya saker hela tiden. Det är allt från hur man dokumenterar i en journal till hur det praktiskt går till då sjuksköterskan delar ut mediciner på morgonen. Jag har fått vara med på så mycket redan och har provat på att till exempel ta blodprov. Nu har jag 17 pass kvar innan praktiken är slut och jag ser fram emot att få komma in ännu mer i det här. Jag känner numera igen en del av patienterna som jag har varit inne hos flera gånger och det är också väldigt kul. Jag trivs på min praktikplats som är en geriatrisk avdelning dit patienter med höftfrakturer kommer före och efter operation.
 

Mormor har mitt hjärta i sin hand. ♥

Imorgon är det alla hjärtans dag och det får mig att tänka på porslinshjärtat som mormor, morfar och katterna gav mig i julklapp. Jag älskar det och kan inte beskriva med ord hur mycket det betyder för mig. Tänk att en så enkel sak kan betyda så mycket. Fast kanske är det inte så konstigt. Jag vågar nog påstå att mormor och morfar är de två personerna i mitt liv som betyder allra mest för mig. De och katterna håller mitt hjärta i sin hand/tass. Eller som på de här bilderna: Mormor har mitt hjärta i sin hand.
 
 

Början på praktiken och en ganska lustig morgon.

Det är kul att vara hemma igen , och jag kan konstatera att jag har mycket roligt framför mig, även om jag såklart inte skulle ha något emot att få krama Petrus och company lite mer. Men man kan inte få allt. Åtminstone inte alltid. Men däremot kan man få väldigt mycket. Som till exempel ett gott humör trots att SJ-tåget som tog mig tillbaka till Stockholm igårkväll valde att bli precis så försenat så att jag såg pendeln men inte hann med den utan snällt fick vänta en halvtimme på nästa. Och till exempel att få hänga med en fantastisk människa som jag också råkar bo med och bli bjuden på semla. Eller till exempel att få börja med praktik som kommer att sträcka sig över fem veckor. Jag ser fram emot att spendera ganska mycket tid på Huddinge sjukhus framöver, om vi säger så. Idag var bara början. En början som bestod av ungefär en timmes introduktion för alla som ska vara på det sjukhuset under de här kommande veckorna. Min handledare är ledig idag och därför börjar jag "på riktigt" på onsdag istället, klockan sju. Så då blir det rise and shine tidigt. På ett sätt känns det lite segt att det är tidigt, men samtidigt ska det bli så roligt så att det faktiskt inte spelar så himla stor roll. Jag kan till och med erkänna att det, åtminstone för en stund, kändes tråkigt att inte få komma igång idag. Men då jag kommit hem och lyckats däcka i soffan kändes det ganska soft i och för sig…
 
Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.
 
Min morgon var på tal om något annat ganska lustig på mer än ett sätt. Den började ganska absurt med att jag vaknade av klockan efter sju och insåg att Helena var vaken. Hon var väldigt trött igårkväll och jag trodde hon skulle sova lite längre än så. Men hon var vaken och vi åt frukost tillsammans innan jag svischade iväg till bussen. Det var mysigt. Precis innan jag gick hade vi en ganska komisk konversation. Hon undrade om jag skulle komma hem efter introduktionen på sjukhuset, och jag svarar då att jag gör det om inget kul händer. Hon kontrar då med att säga något om en vision av en clown och jag svarar att jag tänkte mer i linje av att jag springer på min blivande man och vi tar en fika. Jag kom hem direkt efter introduktionen. Tyvärr. ;p
 

Vad har varit bra med den här helgen?

Jag insåg precis att jag helt glömde bort att nämna att min blogg fyllde fem år förra söndagen. På ett sätt känns det lite ofattbart att jag har bloggat så länge, men samtidigt har jag nästan lite svårt att komma ihåg ett liv utan en blogg inblandad. Fast bara nästan. Hur som helst så är det kul att jag fortfarande bloggar efter alla dessa år.
 
Till viss del har det här varit en bra helg. Det har varit många jobbiga minnen, ångest, tårar och annat mindre trevligt som utan förvarning sköljde över mig i samma takt som en tsunamivåg. Men jag har valt att inte lägga något större fokus på det här i bloggen utan istället skriva om det som har varit bra. Det dåliga är inte värt att skrivas om. Det dåliga vill jag bara försöka glömma igen. Liksom sopa det under den stora matta där det hör hemma, och förhoppningsvis kommer jag återigen att kunna göra just det. För det sista jag behöver är att bli påmind om det helvete jag en gång gick igenom. Så vad har då varit bra med den här helgen? Jag har fått träffa mina katter och morföräldrar och dela mysiga stunder med dem. Jag har ätit gott och fått ett hjärta med godis eftersom det är Alla Hjärtans Dag nästa vecka. Jag har fått vila en del och börjar må lite bättre efter förkylningen. Jag har inte behövt plugga så väldans mycket utan har haft mycket ledig tid, och nu tänkte jag ta till vara på de timmarna som är kvar innan jag lämnar byn för storstaden och sjukhuset…
 
Mormor sa att det här var från henne, morfar och alla katterna.
 

Mercy Streets.

Idag har jag spenderat eftermiddagen med att se Mercy Streets som är en amerikansk drama/actionfilm från 2000 med bl.a. Eric Roberts, David A.R. White och Cynthia Watros i rollerna.
 
Filmen handlar om två tvillingbröder, John och Jeremiah, som har två helt olika liv. John har precis kommit ut ur fängelse där han möts av Rome som återigen vill ha honom involverad i sina skumma affärer. Jeremiah däremot är en diakon som drömmer om att bli predikant. Han har ett bra liv men lever med vetskapen av att hans bror är död på grund av honom, eller åtminstone så är det vad han tror. Omständigheter gör så att deras vägar möts och av en slump får de bokstavligt talat gå i den andres skor…
 
Egentligen tycker jag om den här filmen. Om vi bortser från att jag hade lite svårt att komma in i den och förstå varför karaktärerna betedde sig som de gjorde, vilket drar ner på betyget en del. Men jag gillar själva storyn ändå. Och det jag främst tar med mig från den här filmen är en replik som etsade sig fast lite extra mycket i hjärtat: You see, the great thing about God, unlike my exwife, you don't have to be perfect for him to accept you. And that's where Jesus comes in to the equation. Listen, you are standing on the doorstep of the hotel of forgiveness. But they don't allow baggage inside. You've got to leave that with the doorman, that's Jesus, and He's happy to take them.
 
Betyg: 5/10
 
 

Enkel matte, och konsten att lata sig.

Det är en något sliten Erica som sitter här och skriver nu. Det var mycket som hände igår, åtminstone med tanke på att jag inte är fullt frisk än, så idag har jag vilat ganska mycket. Visserligen blev det en kort promenad för att glädja Petrus och för att få lite frisk luft, men utöver det har jag förutom att räkna lite läkemedelsberäkning verkligen bara latat mig.
 
Och läkemedelsberäkningen är knappast någon större kraftansträngning. Det är väldigt enkel matte.
 
Ikväll ska vi ha fredagsmys här hemma och äta semlor. Så det blir en lugn och skön kväll. Precis vad jag behöver. Jag kan konsten att lata mig.
 
Måste bara få berätta om några konstiga drömmar som jag och Helena har haft innan jag kilar ner och kollar vad mormor kokat ihop till middag idag. Vi delar ofta våra knasiga drömmar med varandra. De kan vara ganska underhållande om sanningen ska fram. Jag drömde då jag låg och feberyrade hemma i soffan i tisdags att jag gick av bussen vid sjukhuset igår redo för redovisningen och insåg att jag glömt påsen med sjukhuskläder på hyllan hemma i hallen. Det var något av en mardröm faktiskt. Helena drömde också något av en mardröm. Hon låg och sov och jag petade på henne hela tiden, hade hög volym på Vasaloppet som gick på tv och hade kastat godis på golvet. Hon var helt slut och jag var ett monster till inneboende. Så nu kan vi ju glädja oss åt att jag inte glömde sjukhuskläderna igår och att jag är en ängel till inneboende. Most of the time. :p
 

Så jag åkte till byn för en slapparhelg med kisselitosarna…

Nu har jag varit sjuk i några dagar och kan konstatera att det nog inte var så farligt ändå. Visst, jag kände mig febrig från och till. Halsen har gjort ont och numera har jag en något hesare röst än vanligt. Ibland hostar jag litegrann. Det var nån dag då jag inte orkade mycket alls och mest låg i soffan och latade mig. Men jag orkade ta mig igenom träningsdagen på KTC i måndags, och idag orkade jag både med redovisningen av de praktiska momenten på KTC och en resa till byn där jag befinner mig nu. Jag missade en föreläsning om läkemedelsberäkning i tisdags, men det känns ärligt talat inte som hela världen. Så jag är glad ändå. Glad och trött. Jag har sovit sjukt mycket de senaste dagarna. Fast det får man göra då man är sjuk. Det hör liksom till. Snart ska jag sova igen. Jag ska gå och "knyta mig" tillsammans med några katter.
 
 
Och imorgon kanske vi tar oss ut på en promenad tillsammans. Morgondagen känns full av möjligheter, och jag tänker lyssna på Helenas råd och vara mycket med katterna och bara plugga litegrann. Planen är att göra klart några tal i läkemedelsberäkningen och sen bara slappa hela den här helgen. Jag har förtjänat det och turligt nog känner jag att jag har tid med det också. Perfect.
 
Jag fick förresten en något udda kommentar av min klasskompis Lucas idag. Han tycker att jag har små händer. Vid närmare eftertanke har han nog rätt. Hela jag är ju egentligen ganska liten om vi ska vara petiga. Men det roliga var att det kom helt out of the blue. Ibland är sånt bara för skojigt.
 

I Am Sam.

Idag har jag sett I Am Sam som är ett amerikanskt drama från 2001 med bl.a. Sean Penn, Michelle Pfeiffer och Dakota Fanning i rollerna.
 
Den här filmen handlar om Sam som intellektuellt ligger på samma nivå som en sjuåring och om hans dotter Lucy som är just sju år. Sam har hittills uppfostrat henne själv men börjar nu få problem då Lucy medvetet inte gör sitt bästa i skolan då hon inte vill verka smartare än sin pappa. Det hela leder till att myndigheterna omhändertar Lucy och Sam skaffar sig en advokat för att få tillbaka henne…
 
Jag tycker om den här filmen. Den är fin på så många sätt. Om du inte har sett den - gör det!
 
Betyg: 7/10
 
 

So far so good. Eller?

Tentan igår gick bra, eller åtminstone var det så det kändes. Inom en inte alltför lång framtid får vi se om jag har rätt eller inte. På vägen hem njöt jag av känslan av att läsa en bra bok istället för anatomianteckningarna som följt med mig i väskan de senaste veckorna. Då jag handlade köpte jag med mig chokladbollar för att fira och på kvällen åt jag och Helena pizza och hade Doktor Quinn-mys. Och inatt sov jag ut och då jag vaknade strålade solen med all sin kraft utanför fönstret. So far so good.
 
En solskensbild från en promenad i byn i höstas.
 
Men ändå mår jag inte bra. Halsen gör ont och jag känner mig hängig. Jag hoppas att det känns bättre om jag bara får vila och spendera större delen av dagen i soffan. Det är liksom illa nog med en sjukling här hemma. Helena har nån typ av dunderförkylning och mår fortfarande dåligt efter en vecka. Jag misstänker öroninflammation som jag hade förra julen. Jag ska försöka se till så att hon ringer vårdcentralen imorgon om det inte känns bättre. Hur som helst så har jag inte tid att vara sjuk nu. Så jag avslutar det här inlägget med att säga: genom Hans sår är jag helad.
 

Februari 2013.

Här i Stockholm har snön nu börjat smälta och för mig börjar februari därför med en känsla av att våren kanske inte är alltför långt bort. Dock är jag inte helt säker på att detta kommer att hålla i sig, men å andra sidan är det väl lite så februari kan vara. Det är liksom den sista vintermånaden. Det är månaden som ligger på gränsen till våren men som inte riktigt är redo för våren ännu.
 
• Januari började med en veckas lov som jag stornjöt av. Jag var i byn och var ledig på alla sätt å vis.
• Jag åkte tillbaka till byn i ungefär en vecka och pluggade med sällskap av katter.
• I skolan hade vi en grupptenta i mitten på månaden och den blev godkänd.
• Anatomi- och fysiologikursen slutade och Basal omvårdnad med inriktning mot den äldre människan började tillsammans med en ny termin. Jag går nu andra terminen på sjuksköterskeprogrammet.
• Förra helgen hade vi en bönehelg i kyrkan och om man frågar mig så var det en helt fantastisk helg.
• I skolan har vi de senaste dagarna börjat förbereda oss för VFU:n genom att öva på praktiska moment på KTC (Kliniskt Tränings Centrum).
• Jag bestämde mig lite i sista minuten, efter att ha pratat ihop mig med Gud, att jag ska åka med på festival till Tanzania igen i sommar. Den 31:a januari, igår alltså, var det sista anmälningsdagen och jag anmälde mig igårkväll.
• Efter lovet har jag dragits tillbaka in i vardagen igen och jag trivs bra med det. Dock erkänner jag att det är vissa rutiner som jag behöver komma igång med. Bland annat bokskrivandet. Jag har några idéer på hur jag ska få igång inspirationen igen…
 
Månadens kattbild är en av de sötaste bilderna jag vet på min katt Tirsah.
 
• Imorgon ska jag göra anatomitentan som jag missade i december vilket innebär att februari börjar med anatomipluggande.
• Nästa helg kommer att spenderas i byn och bestå av bland annat kära återseenden och kattpussar.
• Efter några fler praktiska övningar och en redovisning på KTC börjar VFU:n den 11:e februari. Så resten av månaden kommer, om vi bortser från att en tenta i läkemedelsberäkning ska göras, att spenderas på Karolinska sjukhuset i Huddinge.
• Och förutom en nyfunnen vardag på ett sjukhus ska det bli lite fest i form av All Nations Café i kyrkan i mitten på månaden. Om jag inte minns fel så har vi arabiskt tema den här gången.
 


RSS 2.0