Livet med praktik, skolarbete och allt det där andra.

Ännu en vecka har gått och jag har börjat vänja mig lite mer vid min nya vardag på sjukhuset. Jag känner mig inte längre lika trött hela tiden. Det var nog bara alla nya intryck och lite så som gjorde att jag kände mig nästan mer sliten än pensionärerna på avdelningen. Och tur är väl det, för hur skönt det än skulle vara så är det inte bara praktiken som jag har att fokusera på under de här veckorna. Igår hade vi till exempel en tenta i läkemedelsberäkning, som jag för övrigt tror gick bra, och framöver kommer både ett seminarium och inlämningsuppgifter. Visserligen har vi då också en dag i veckan som studiedag, men så trött som jag var så gick det inte så bra med det. Men nu ska jag ta tag i det lite bättre. Jag ska skriva ner vad det är jag behöver göra och börja ta tag i det på söndag, efter en välförtjänt vilodag som kommer att spenderas dels inne i stan med en vän och dels framför en film eller kanske nåt avsnitt av Days. Sen har jag både söndag, måndag och tisdagförmiddag innan jag ska vara tillbaka på sjukhuset för ett kvällspass. Så då tycker jag att jag borde hinna en del. Det kanske inte blir lika roligt som att ta olika kontroller och blodprover på patienter, men det får gå ändå.
 

Jag och Helena fick förresten varsitt sånt här kort från mormor och morfar till Alla Hjärtans Dag.
 
Och hur är allt om vi bortser från praktik och skolarbete då? Jo, det är okej. Det händer roliga saker ibland och jag njuter av livet och allt det där som man ska göra. Idag berättade jag om min tro för en av undersköterskorna på avdelningen, och missionären i mig jublar över det. Imorgon ska jag, som sagt, hänga med en vän inne i stan och bara njuta av ledig tid. Filmer och avsnitt av serier vill ses. Jag har fått nåt speciellt sug efter läsk nu och kan inte komma ihåg när jag sist köpte så mycket av den varan på så kort tid. Men samtidigt är det något som ligger och skaver mot hjärtat djupt där inne. Igår grät jag i samband med ett telefonsamtal och jag kan inte riktigt komma ifrån att hur jag än väljer att göra så kommer tårar att vara resultatet. Förr eller senare. Kärlek, saknad och komplikationer kan göra väldigt ont. Det hade nog varit lättare att bara stuka foten eller nåt. Men jag ska försöka att inte gräva ner mig för mycket i det. För det finns fortfarande saker att le åt. Det finns fortfarande hopp. Det finns fortfarande tro…
 
Trackback