You know my name - not my story.

Nu är det dags för ett nytt Veckans Citat. Jag vet inte var det ursprungligen kommer från, men på något sätt hamnade det i min lista med citat som jag gillar.
 
Veckans Citat: You know my name - not my story.
 
Ibland är det så lätt att tänka saker om andra människor. Så lätt att tro att man vet precis vilka de är, varför de är sådana och hur deras liv kommer att bli. Men det är så fel. Många gånger vet vi bara deras namn. Om ens det…
 
En snart fyra år gammal bild på mig från en bussresa.
 

Men för all del… Jag kan ha fel. ;p

Den andra terminen är påbörjad och jag är inkastad i ett grupparbete som handlar om omvårdnad av äldre, lite förberedelse för praktisk träning på KTC (Kliniskt Tränings Centrum) nästa vecka och sist men inte minst förberedelser inför VFU:n som börjar om drygt två veckor. Jag är lite nervös, men samtidigt otroligt glad. Att få hänga på Karolinska sjukhuset i Huddinge i fem veckor är verkligen inte helt fel. Och just det, den där grupptentan blev jag godkänd på och anatomitentan som missades pluggar jag till och ska göra nästa lördag. Det är ganska fullt upp just nu, skulle man nog kunna säga. Det har inte blivit mycket tid vid datorn de senaste dagarna. Men jag klagar inte. Life's good.
 
Ikväll påbörjas en bönehelg i SOS och då jag tänkte på det på bussen på väg hem igår kände jag mig som ett barn på julafton. Fredag kändes det som också, fast det var det inte. Men idag är det dags. Bönenatt vid tio, sen hem och sova efter två, tillbaka till eftermiddagen imorgon, hem på kvällen och sen ses vi på Polstjärnan på söndag. Vi kommer att hänga med Gud. Det kommer att vara fantastiskt, och av vakenhetsskäl bjuder Williams mig på Red Bull ikväll och jag bjuder henne på choklad. Sen är det ju inte fel att sova nån timme innan det är dags att åka ikväll. Kommer hem tidigast efter halv tre om vi får skjuts, och annars får det bli nattbuss hem och då hinner nog klockan bli halv fyra. Så jag borde använda tiden jag har nu till att plugga, vilket jag ska. Ska bara skriva klart här och platta håret först.
 

Igår var det min namnsdag och förutom ett gulligt kattkort från morföräldrarna blev jag firad av Helena. Hon kom hem från affären på eftermiddagen en stund efter att jag ramlat in från skolan och betedde sig något skumt. Jag blev utkastad från köket och fick inte ens slänga ihop lite middag innan. En stund senare kom hon in till mig där jag låg på mage i soffan med min tjocka omvårdnadsbok som sällskap och sa att jag skulle kolla facebook. Inte likt henne. Då hade jag en liten inbjudan eller vad vi ska kalla det. Helena hade fixat tacos och sen kladdkaka och grädde till efterrätt! Hon är bäst!
 
Och så var det den här låten från 1968… Då jag först flyttade in här i höstas så blev det en grej av att Helena ibland sa "Men för all del… Jag kan ha fel." Jag visste inte var det kom från. Men så för nån dag sen så såg vi den här videon på youtube och nu har en gammal eurovision-låt från 60-talet fastnat i min hjärna. Den är så lustig på nåt sätt, och moves som killen gör. Han är ju störtskön. Eller vad tycker ni?


Lördag, min underbara latdag.

Grupptentan är gjord och det kan ha gått tillräckligt bra för ett godkänt från läraren. Det får vi veta på måndag. Måndag är också dagen då jag börjar andra terminen (av sex). Nu är man inte längre nykomlingen på skolan. Det känns bra att ha kommit åtminstone en bit i utbildningen och få börja med praktiken ganska snart.
 
Igår efter genomgången av anatomitentan (som jag missade och ska göra ganska snart) och lite utvärdering av kursen hängde jag med min vän Nour inne i stan. Vi gjorde nästan allt efter vår tradition. Vi ses alltid på samma ställe, går ofta till samma donken och jag äter alltid samma meny. Om vi nu inte har bestämt några andra planer redan. Då brukar det liksom bli så, och så även igår. Idag kan man nog säga också är lite enligt traditionen. Det är lördag och jag har en riktig latdag än så länge. Just nu ligger jag i soffan med datorn på magen, lyssnar på radiokanalen med lovsång och pratar ibland lite med Helena som står bakom mig och stryker. Det är skönt att ligga inne i värmen och bara vara då kylan fortfarande inte velat släppa taget om vår vackra stad. Dock så pratade jag och Helena om att ta en promenad sen, men sen är sen och nu är nu. Och nu gottar jag mig fortfarande i en mysig soffa…
 
En bild från en tidigare vinter.
 

Det är dagarna som går, dagarna som går, som är livet…

Dagarna går. Jag ler. Ibland är jag så glad så att jag inom mig dansar omkring på en fin sommaräng. Jag går omkring i den mest mysiga blåa tröjan som jag har lånat av mormor. Vissa stunder fastnar jag i ett litet spel med digitala små djur och en hel liten egen värld. Jag drömmer mig bort och skrattar lite åt lustiga saker som hjärnan kokar ihop då jag sover. Jag förlorar mig själv i serier och musik lite från och till. Det händer att jag gör spår ute i snön. Boken som handlar om klinisk kemi och fysiologi känns inte riktigt lika skrämmande längre, men ibland blir jag ändå lite rädd eftersom jag känner att jag egentligen skulle behöva mer tid innan torsdagens grupptenta. Fast det värsta som kan hända är att jag inte kan ett skit och får gå därifrån. Då kan jag gråta lite och sen kanske få lite uppmuntran på the husis. Eller så går jag därifrån skrattandes och slänger upp snö i luften. Och reflekterar jag inte över detta så kanske jag har ett glas Coca Cola i handen. Eller några katter i sängen. Ibland skrattar jag så att mormor tror att jag är galen. Flumkvällar med avsnitt av en tv-serie och varma mackor med tomatbitar på. Dagarna går. Det är dagarna som går, dagarna som går, som är livet…
 
Efter fyra säsonger och 44 avsnitt tog det slut. Det var vackert. Det var lite vemodigt.
 
Jag och mormor har en förmåga att se avsnitt i en rasande fart då jag är här. Vi är nog lika goda tv-serienördar bägge två. Efter den fantastiska serien The 4400 kändes det lite sorgset. Det gör det å andra sidan alltid då en serie kommer till ett slut. För let's face it, gillar man den så vill man bara att den ska fortsätta. Som Days, ungefär. Det började spelas in 1965 i USA och än är det inte över. It just keeps on going. Det är kul att ha en favoritserie som man vet inte kommer att ta slut någon gång snart. Vi kanske kan bli gamla tillsammans, liksom. Nädå, men skämt åsido så har ju livet så mycket mer att erbjuda. Som allt det där med luftballongsfärder över Stockholm, kamelridande och lite bungy jump-hoppande. Vi kommer till det. Ge mig lite tid bara. Först ska jag ha en till myskväll med mormor. Vi började se House igår. Läkarserie. Sjuksköterskestudent. Någon som ser kopplingen där?
 

För sötnosar är de allihopa. ♥

Idag är en härligt slapp dag och jag njuter av det med allt från tv-serier och kattgos till en vinterpromenad. Och på tal om kattgos fick jag inatt somna till ljudet av två spinnande katter i sängen. Livet här i byn är underbart, och några av kattbilderna som jag inte har lagt upp tidigare här tänkte jag visa nu. För sötnosar är de allihopa.
 
 
De här sötnosarnas namn här Snuttan, Tindrah, Sessan och Tirsah.
 

Jag är så glad - jag har fått förslag på VFU-plats på Karolinska Universitetssjukhuset!

Idag har inte varit en pluggdag som jag är helt nöjd med. Trots att jag var uppe på benen tjugo i sju, började plugga strax efter sju och la undan allt vid fem så har jag inte fått så väldigt mycket gjort. Förmiddagen var bra, men sen segade jag till, började frysa så dant och la mig under täcket - självklart tillsammans med näringsläran - men problemet var bara att jag sov ett bra tag också. Men ibland har man väl bara såna dagar, antar jag. Det är en del av livet och jag bestämmer mig för att vara glad ändå. Veckan har trots allt varit ganska bra och vissa dagar har jag fått mer gjort än vad jag trott. Det är bara det att jag känner att jag fortfarande ligger efter på grund av att jag tog det så lungt innan jullovet började. Att boken i klinisk kemi och klinisk fysiologi skrämmer mig hjälper inte. Jag har läst nån sida i den innan lovet och då förstod jag inte mycket. Därför skjuter jag nu på att öppna den igen och tar de andra böckerna först. Hur som helst känns det lite oroväckande att jag antagligen inte kommer att vara klar för att börja gå igenom fallbeskrivningen och repetera det viktigaste på måndag som jag hade hoppats. På torsdag är det grupptenta och jag känner lite extra att min grupp liksom bara måste klara den eftersom jag missade anatomitentan i början på december. Jag vill liksom inte ha en resttenta och en omtenta efter mig. Men nu då jag har fått skriva av mig lite ska jag försöka släppa det här och istället njuta av en mysig tv-kväll tillsammans med morföräldrarna och katterna, och imorgon av en vilodag som jag kan tycka nog ändå är ganska välförtjänad trots allt… På söndag blir det nya tag!
 
En bild från Skärplinges julmarknad som vi var på i december.
 
Nu ska jag och mormor ge oss ut i mörkret på en promenad tillsammans med vår vän ficklampan. För till skillnad från bilden så finns det inte så mycket vägbelysning här vilket kan förklaras med att vi bor drygt en mil utanför det som byborna här kan tänkas kalla för stan. Det är till och med så att vi ofta undviker promenader då det har blivit mörkt, men nu känner jag att jag verkligen måste få komma ut och få lite luft. Har suttit inne hela dagen och ville inte gå ut förut då jag frös så mycket.
 
Det var meningen att inlägget skulle sluta här, men jag loggade in på min skolmail en sista gång nu medan jag satt och skrev för att kolla så inget viktigt mail kommit under eftermiddagen. Tänkte speciellt på en bok till nästa kurs som jag vill köpa begagnad av en annan elev, och den får jag köpa på torsdag. Så det är jag glad för. Men det var inte allt. Det var långt ifrån allt! Vi har fått förslag på våra VFU-platser! Den här är vår första VFU och det handlar då om basal omvårdnad och kursen inriktar sig mot äldre. Jag har inte kollat upp det så mycket innan och bestämde mig för att inte ens göra någon speciell önskning för den här gången utan bara bli glad för det jag får. Jag har ingen tidigare erfarenhet så jag tänkte att jag säkert hamnar på ett äldreboende och att det i så fall skulle bli kul. Men jag ska få vara på Karolinska Universitetsjukhuset i Huddinge med inriktning ortopedi i fem veckor. Jag är så glad för det här! Av någon anledning har jag inbillat mig att jag verkligen vill jobba på ett stort sjukhus i framtiden och att Karolinska är helt rätt för mig. Sen går de också utifrån var man bor så att jag inte behöver åka över hela Stockholm är ju såklart också en fördel. Och vem vet, jag kanske till och med springer på någon av sjuksköterskorna från kyrkan som jobbar på det här sjukhuset. Det här ska jag med glädje berätta för mormor under vår promenad.
 

Plugg på alla möjliga ställen och den där drömmen som jag inte kan glömma.

Nu har jag kommit tillbaka i byn igen efter att ha varit hemma i Stockholm i tre dagar. Men ja, det är fortfarande där jag bor och inte här i byn. Även om jag ser byn som hemma också på många sätt. Anledningen till att jag är här igen nu är helt enkelt eftersom det passade bra. Jag pluggar inför en grupptenta nästa vecka och känner att jag lika gärna kan göra det här, och sen blir det lite svårare att komma iväg åtminstone mer än bara nån dag. Det är mycket obligatoriskt på nästa kurs och praktik och så. Så då passar jag på nu.
 
Under min tid hemma har jag hängt med min kära roomie Helena, spenderat i princip en hel dag med att läsa i min mikrobiologibok, försovit mig, varit på husförsamling och drömt vad som borde kunna klassas som en av de mest underbara drömmarna jag någonsin har drömt. Att sitta vid datorn har jag inte tagit så mycket tid för, så därför kommer det inget inlägg förrän nu.
 
Instagrambilder.
 
Det känns som om jag har pluggat på alla möjliga ställen bara de senaste dagarna. Jag har suttit hemma, i biblioteket, på tåget, på ett café och här i byn. Caféplugget blev det idag. Mormor och morfar blev lite försenade då de skulle hämta mig vid tåget, så jag köpte en varm choklad och satte mig och pluggade samtidigt som jag såg snöflingorna närma sig marken utanför fönstret. Det var hög mysfaktor på det.
 
Det var inatt som den där underbara drömmen kom. Den där drömmen som fick mig att vilja somna om och sova en liten stund till för att kanske kunna fortsätta drömma om samma sak. Den här gången funkade det dock inte, men det var värt ett försök. Jag kommer ihåg fragment från drömmen, men det som är utmärkande är den genuina lyckan jag kände. Det var nästan berusande. Jag träffade en kille vid tunnelbanan. Det var någon som jag inte kände, men samtidigt var det något med honom som på ett sätt var bekant och han sa att we were meant to be. Jag fick hans nummer, men av olika anledningar hörde jag aldrig av mig. Kanske tyckte jag att det var lite konstigt. Men efter flera månader ringde jag och det var som om vi båda visste att det skulle hända. Jag bad honom komma och efter några minuter var han där. Det var sommar och allt var nästan perfekt bortsett från en liten detalj. Han var så fin. Tänk om jag kunde få träffa honom i verkligheten. Då skulle jag vara kär nu.
 

The world will tell you who you are until you tell the world.

Idag är det en ny vecka och jag har valt ut ett nytt citat att lägga upp här. Jag kommer inte riktigt ihåg var jag såg det här citatet någonstans och jag vet inte heller vem som har sagt det ursprungligen, men jag gillar det starkt.
 
Veckans Citat: The world will tell you who you are until you tell the world.
 
Andra människor kommer alltid att ha uppfattningar om vem du är, eller åtminstone om vem de tror att du är. Utifrån dessa uppfattningar kommer de att ha olika förväntningar på dig. Ibland kommer detta att stämma överens med vem du är, och ibland inte alls. Då det inte stämmer överens är det väldigt lätt att bara glida med i vad världen säger. Det kan nästan bli lite så att den världen säger att du är blir den du är för att du ger efter för andra människors uppfattning om dig. Lite som att om du får höra tillräckligt ofta att du exempelvis är dålig på matte och du tillslut börjar tro på det och ge efter för det så kommer du att vara dålig på matte. Detta har hänt mig flera gånger, inte just med matte kanske, men med andra saker. Det kan bli så fel. Låt det inte bli så. Var istället den som säger till världen vem du är. För hur det än kan verka ibland så är det faktiskt du som bestämmer vem du ska vara. Visst, vissa saker kan vara svåra att ändra på. Men du kan sätta upp mål att jobba mot och bestämma vem du ska vara. Och kommer världen och säger något annat så käfta emot. För ord har större betydelse än vad vi tror många gånger.
 
Jag är Erica, och vem hon är är det inte upp till världen att bestämma.
 

Drömmar och ett lov som skämmer bort mig.

Efter elva(!) avsnitt av Days igår och lite allmänt vill-inte-riktigt-lägga-mig-än-häng framför datorn valde jag ändå att ställa klockan på halv nio imorse. Dels för att få äta frukost med morföräldrarna en trappa ner och dels för att jag ogillar att sova för länge på morgonen. Oftast vill jag upp senast runt nio även om jag inte har en enda plan för dagen. Bara för att få komma upp. Men imorse ville jag somna om. Kanske lite för att jag fortfarande var trött, men det är jag å andra sidan ganska ofta då jag nyss har vaknat. Men till största delen berodde det på att jag fortfarande befann mig i värld av fantasi och drömmar. Jag var mitt inne i det, och jag kände av det trots att jag hade vaknat. Jag kommer inte ihåg allt så tydligt, åtminstone inte nu längre, men drömmarna innehöll en konstig bussresa, mat på en udda hamburgerestaurang och jag tror att jag skulle lämna vårt kära land för att åka till Australien. Jag ville helt enkelt fortsätta drömma imorse. Det var så knäppa, roliga och kanske något underbara drömmar. Fast det mest skumma är nog att jag faktiskt lyckades, för en del av det jag berättar om är jag ganska säker på att jag drömde efter att jag somnat om. Knepigt, det där.
 
Idag är det min sista hela dag här innan jag åker hem igen. Till verkligheten. Till vardagens verklighet. Jag har blivit bortskämd de här veckorna. Jag får blir bortskämd en dag till. Både med en ledighet som är helt fantastisk och med andra saker. Saker som att få ha mina katter omkring mig, få äta mormors goda mat och att få bo i samma hus som två av mina favoritpersoner i hela världen.
 
En bild från november. Från innan snön kom. En bild på mormor och Petrus.
 
Lite senare ska jag och mormor gå ut på vår dagliga promenad som vi har kommit igång med igen nu efter nyår. Vi brukar ta med oss Petrus. Han är lite som en hund i den bemärkelsen. Han älskar att gå ut på promenader med oss och följer troget med. Han hoppar ner i diken ibland och busar lite i skogen, men i stort sett går han med oss både bort och hem. Ännu senare, ikväll, ska jag och mormor se några avsnitt av The 4400 som vi började se tillsammans före jul. Det är helt galet att vi snart är inne på den fjärde och sista säsongen. Ikväll blir det extra mys eftersom det är min sista kväll här. Något maraton blir det dock inte, men säkert åtminstone tre avsnitt. Mys.
 

Seriemaraton med Days. ♥

Ikväll är mormor och morfar bortbjudna till mormors syster vilket innebär att jag har huset för mig själv. Jag och katterna kan göra precis vad vi vill. Så jag ordnade myskväll. Jag tänkte att det var ganska längesen jag hade seriemaraton med Days så som jag alltid brukade ha förut. Livet har varit ganska annorlunda de senaste åren och det blir mer avsnitt lite då och då numera. Det är bra det med, men om man har tid och lust så är seriemaraton riktigt mysigt. Jag brukar ofta ligga efter med Days-avsnitten eftersom det ibland har varit så mycket annat att göra och tänka på, så det är kul att se ikapp lite nu. Ser på avsnitt från mitten av november och är väldigt tacksam till days.nu där man som premiummedlem kan se avsnitt av bland annat Days från flera år tillbaka och även nya avsnitt. Så om jag ligger efter så gör det absolut ingenting.
 
 
Myskväll innebär förutom ett riktigt seriemaraton även choklad från en Paradis-ask, chokladpudding och Cola Cola Zero. Och förstås kattgos. Livet känns allmänt mysigt och jag njuter av att krama ur det sista ur jullovet. Det har varit, och är, ett riktigt bra lov.
 

Judgment.

Imorse såg jag en till film. Den här gången Judgment som är en kanadensisk dramathriller från 2001 med bl.a. Corbin Bernsen, Jessica Steen och Leigh Lewis i rollerna.
 
De kristnas ledare Helen Hannah är tillfångatagen och får en rättegång i One Nation Earth Court of Justice där hon står anklagad för hat mot mänskligheten. Mitch Kendrick utses till hennes advokat och får snart reda på att hela rättegången egentligen redan är avgjord. Den ska ske efter manus och Helen kommer att dömas till döden som ett avskräckande exempel. Mitt i allt detta är Mitch osäker på vems sida han egentligen står på…
 
Det här är den sista filmen i Apocalypse-serien, och jag gillar den. Jag tycker inte att man i den här filmen reflekterar lika mycket som i de andra filmerna över att det känns som en äldre film. Den är bra, intressant och spännande. Vissa delar känns visserligen lite väl otroliga. Men resten är bra så det gör kanske inte så mycket.
 
Betyg: 6/10
 
 

Tribulation.

Jag kände för att se en film innan jag lägger mig och det blev Tribulation. Det är en kanadensisk science fiction-thriller från 2000 med bl.a. Gary Busey, Howie Mandel, Nick Mancuso och Leigh Lewis i rollerna.
 
Det här är den tredje filmen i Apocalypse-serien. Till en början utspelar den sig i världen innan Macalousso, eller Messias som han också kallas. Tom Canboro är polis och har en kristen syster som pratar om Jesus vilket ofta gör honom irriterad. Mitt i allt detta får Jason, hans hustrus bror, ett infall och försöker döda hans syster som han kallar en "hatare". Detta leder Tom till att tro att det pågår en konspiration och att Jason är under någon sorts påverkan. I sin jakt på hjälp är han med i en bilolycka och vaknar upp flera år senare, till en värld som Jason pratade om i sina galna utfall. Majoriteten av mänskligheten bär nu ett märke på sin högra hand där det står 666 och de som vägrar ta emot märket blir dödade en efter en. Samtidigt försöker de kristna, genom att kapa tv-satelliter få ut information om vem världens Messias egentligen är…
 
I början av filmen tyckte jag att det var lite svårt att hänga med, men det blev lättare efter ett tag. Trots att vissa delar av filmen känns lite skumma tycker jag i stort sett att det är en bra film med ett bra budskap. Jag ser fram emot att se den sista delen i den här filmserien.
 
Betyg: 6/10
 
 

Jag gav efter för pizzatrycket…

Igår insåg jag att jag var sugen på pizza efter att ha läst i en del av era bloggar att ni ätit det. Hela traditionen med pizza vid nyår hade jag helt missat. Men idag gav jag, mormor och morfar in för pizzatrycket som var efter oss. Eller åtminstone efter mig. Och gott var det också. Jag blev väldigt mätt, och trots det är det rester kvar som ska intas till lunchen imorgon. Faktum är att jag blev så mätt så att det krävdes ungefär två timmars motionerande av munnen, i ett telefonsamtal med min kära vän Helena, för att mättnaden skulle lägga sig och jag skulle bli redo för kvällens fika. För i det här huset fikar vi varje kväll. Det är liksom bara så det är. Ibland mer och ibland mindre.
 
 

Apotekarnes julmust…

Nu har chocken hunnit lägga sig. Jag fick ett så kallat hård uppvaknande tidigare idag. På Idas blogg hittade jag en intervju med Clara som uppenbarligen är en tjej med väldigt mycket humor. I en video fick jag där lära mig att Apotekarnas julmust inte heter så. Inte egentligen. Trots att jag har gått omkring och trott det i 24 år. Den heter Apotekarnes julmust. Från och med nu kommer nog jag, och kanske också du, att läsa lite noggrannare på olika etiketter. Det kan ju bli så fel annars, liksom. ;p
 
 
Min dag har kantats med humor i vardagen idag. Precis så som det borde vara så här en vanlig jullovsdag, och såklart andra dagar också. Det började med den här videon, och nu är jag ganska nyligen hemkommen från en promenad med mormor ute på landsvägen där skrattandet fick fortsätta. Ibland är det kul att bara få vara lite galen. För det blev en ganska galen promenad. För att vara just en promenad, alltså. Efter en del eftertanke är det inte så konstigt att just jag är lagd lite åt det galna hållet i en del situationer. Det ligger nog i generna, så att säga. Jag och mormor är nämligen lite tokiga båda två. Antagligen är det därför som vi kommer överens så bra. Så nu då det är klarlagt tänkte jag fortsätta med min mysdag och se några fler Days-avsnitt och liksom bara gotta i mig all denna ledighet som jag måste säga, ännu en gång, är helt fantastisk.


Januari 2013.

Vi har gått in i ett nytt år och en ny månad. Det har hunnit bli januari 2013 och det innebär självklart en månadsupdate från mig. Vintern hänger sig kvar och det är fortfarande vitt utanför fönstret…
 
Anatomitentan missades till stor del på grund av ett snökaos som ställde till det i trafiken. Det kändes surt, men jag släppte det och väljer att se det positiva med det istället.
Då det gäller skolan har jag slappat till väldigt mycket under december. Lite som en motsats till stressen som drog tag i mig bara en månad tidigare.
I mitten på månaden var jag på SOS Church's årliga julshow med några sköna människor. Det blev helt klart en lyckad kväll. Den avslutades med libanesisk mat.
Det har blivit några mysiga tillfällen med bio, fika, cheeseburgare, häng på stan och annat trevligt.
Halva månaden spenderades i byn från och till, och ungefär halva den tiden har bestått av det som vi kallar för jullov. Jag har njutit av att få vara här mycket och av att få mycket pluggfri tid.
Jul och nyår har kommit och gått med allt vad det innebär. Det har varit en bra tid.
 
Månadens kattbild är en av mina favoritbilder på min katt Tindrah.
 
Januari börjar med nästan en vecka till här i byn under ett jullov som fortfarande pågår för fullt. Ett pluggfritt jullov. Eventuellt finns det tid att komma tillbaka över en helg längre fram.
Anatomi- och fysiologikursen tar slut efter en grupptenta om drygt två veckor och då börjar vårterminen tillsammans med nästa kurs. Jag har då gått en hel termin på sjuksköterskeprogrammet.
I kyrkan väntar sista helgen den här månaden några bönedagar. En bönenatt följt av en helg med mer bön, helt enkelt.
Jag planerar att komma igång med bokskrivandet och regelbundna promenader igen den här månaden. Fast inte på ett stressande sätt, utan komma igång lite efter ett uppehåll och komma in i det igen bara.
Vardagen för den här kommande månaden kommer nog att bli lite mer normal. Inte riktigt lika slapp, även om det var skönt att ha en slapperiod efter all stress…
 

You carry me every day, you carry me all the way.

Nu är det äntligen 2013. Det är det här nya året som fortfarande till väldigt stor del är som ett oskrivet blad fullt med möjligheter. Jag älskar den känslan som det ger mig. Något nytt har börjat. Det är en utomordentligt bra chans för de som vill få in lite nya vanor i sina liv och kanske lägga det gamla bakom sig. Vilket man visserligen kan göra när som helst under året, men vi vet ju alla att nyår känns lite speciellt då det gäller det här. Det får mina tankar att gå tillbaka till hur man får ett nytt och oskrivet blad att skriva på då man tar emot Jesus i sitt liv. Fel och misstag blir förlåtna av Gud själv, och man blir fri på ett sätt som man aldrig ens tänkt sig vara möjligt. Man blir en ny skapelse, skriver Paulus i 2 Kor 5:17. Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.
 
Mitt nyår var bra. Det var mysigt. Det var så som jag ville ha det. Vi åt tacos här hemma i byn och jag umgicks med mormor och morfar. Det blev lite slötittande på tv och en del serietittande. Runt tolvslaget tog vi en stund med Gud tillsammans för att liksom avsluta det gamla året och påbörja det nya med honom. Vi läste ur Bibeln tillsammans, hade en lovsång på i bakgrunden och bad. Sen skålade vi med alkoholfri päroncider. Det var långt ifrån ett party, men även om jag skulle kunna tänka mig att vara på en fest nån nyårsafton så är det viktigaste för mig ändå att få avsluta och börja ett år med Jesus. Inte vem som har den glittrigaste klänningen eller de finaste skorna. Nåt event i en kyrka som sträcker sig över tolvslaget har jag varit på nån gång och det vill jag absolut göra om. Men den här gången ville jag också vara med morföräldrarna som helst är hemma. De bästaste morföräldrarna. De som inte har ett dugg emot att sitta ner och be med mig då klockan passerar tolv
 
I'm not alone, I'm not alone, you pull me from this place. Hallelujah. You carry me every day, you carry me all the way. Hallelujah. You carry me to the, you carry me to the cross.
 
 
Den här låten med Kutless blev lite som en nyårslåt för mig. Jag går in i det nya året med vetskapen om att jag aldrig är ensam och att Gud bär mig. Oavsett vad det är som kommer i min väg så finns han där. Jag ger det här nya året till honom, och bibelverserna som träffade mig så starkt inatt ska jag skriva av och lägga in i min kalender. Min nya snygga 2013-kalender. Jag måste visa er den nån gång.
 
Idag är jag lycklig. Idag gick jag upp till frukosten vid nio bara för att få äta den med mormor och morfar. Sen däckade jag i sängen i nästan två timmar innan lunchen. Men jag hann åtminstone ha lite bibelstudier innan det hände. Jag hann njuta av morgonen litegrann. Jag började läsa i Johannesevangeliet inatt och jag är så taggad över det. Det är en av mina favoritböcker i Bibeln.



RSS 2.0