New Year's Eve.

Idag har jag sett New Year's Eve som är en amerikansk romantisk komedi från 2011 med bl.a. Michelle Pfeiffer, Jessica Biel och Ashton Kutcher i rollerna.
 
Filmen utspelar sig under nyårsafton där vi får följa flera olika historier parallellt. Bland annat handlar det om Kim som är en singelmamma och inte vill släppa iväg sin dotter ensam, Ingrid som efter en nära-döden-upplevelse väljer att säga upp sig från jobbet och uppfylla nyårslöften och Tess som tillsammans med sin man vill föda sitt barn vid midnatt för att vinna pengar.
 
Jag gillar den här filmen. Alla olika historierna är bra och vissa är lite bättre än andra. Vissa fastnar jag riktigt ordentligt för som t.ex. historien om Ingrid, och det jag gillar mest med filmen är att den lämnar mig med känslan av att ingenting är omöjligt…
 
Filmen får betyget: 7/10
 
 

Så var jag 25 då…

I fredags då jag kom hem från jobbet trodde jag att jag skulle fixa lite och sen bara slappa och inte göra så mycket. Men planer kan ändras, och det gjorde mina. Jag hamnade hos Susanne och hennes sköna familj där jag blev bjuden på hemmagjorda hamburgare. Jag sov över, glodde på bra Stargate-avsnitt med Susanne och tog ett dopp i deras pool nästa morgon. Jag är så glad att jag ringde upp henne direkt då jag såg att hon hade ringt istället för att vänta till jag hade fixat med alla grejer jag tänkt göra. Annars hade kvällen nog inte blivit riktigt lika nice.
 
I lördags hängde jag med Helena här hemma. Vi fikade chokladmuffinsar, såg ett möte live från Livets Ord och käkade lax. Skönt häng med ett släng av Guds ord kan man väl säga att det var. Och igår var inte så illa det heller. För igår fyllde jag år. 25 år. Var jag inte vuxen förr så är jag det nog definitivt nu. Helena tog hand om mig så bra och gjorde dagen mysig, rolig och speciell. Jag ville inte ha värsta festen utan ville bara hänga med henne och slippa tänka på vissa mindre roliga saker. Så hon överraskade mig med frukost och fika på sängen, lite presenter och födelsedagssånger på engelska, svenska och norska. Vi gjorde hemmagjord pizza till middag och hade picknick ute i solen. På kvällen såg vi ett avsnitt av Doktor Quinn och filmen Seven Pounds. Det var en bra dag.
 
Instagram-kollage från igår.
 
Jag har njutit av att få vara ledig i helgen. Det har varit så väldans skönt, och idag har jag varit ledig också så imorgon då klockan ringer tidigt igen ska jag göra allt annat än klaga. Den här veckan jobbar jag imorgon, torsdag, fredag och lördag. Bara dagpass. Sen blir det några dagar ledigt igen. Känns helt överkomligt så där innan crazyweek, hehe.
 

Tiden liksom bara flyger fram…

Det var en vecka sen jag skrev sist. Jag har liksom inte "hunnit". Tiden har gått så fort fram. Jag har jobbat, slappnat av lite då och då, varit på Grönan med Diana i lördags och igår blev det ett kökskaos som aldrig förr. Jag har hjälpt fina pensionärer med deras vardagsbestyr, sett avsnitt av både Star Trek: The Next Generation och Våra bästa år och hinkat Coca Cola, gungat högre än någonsin förr och gjort saker som har varit helt out of character bara för att Helena skulle känna sig lite extra välkommen hem idag.
 
 
Eclipse var en härlig slänggunga. Fast favoriterna är nog fortfarande Fritt Fall (både Tilt och vanliga), Twister och Katapulten. Och på tal om Grönan så ska jag dit igen i sommar med Helena. Eventuellt redan den här veckan, men ingenting är bestämt än. Utan vi får se helt enkelt. Men åka karuseller ska vi definitivt göra innan sommaren tar slut.
 
Tidigt imorse mötte jag Helena på Arlanda. Jag stod där med en fin skylt som jag tillverkat själv av ett flingpaket, lite papper och några pinnar. Jag brukar inte vara så pysslig av mig, men hela skyltidéen har jag varit sugen länge på att utföra så det fick bli så. Jag skrev även ett litet välkomstbrev och kokade ett ägg (bara för att Helena äter dem så ofta) och la ner i plastpåsen med en rosett omkring sig. Men det som var mest out of character var att jag ställde mig och bakade. Helena har velat att jag ska baka länge. Men jag är inte den typen av person som ställer mig och bakar - jag köper fika istället. Men igår gjorde jag ett fett undantag. Jag gjorde chokladmuffins med chokladglasyr på. Det var ett stökigt kaos i köket med choklad i princip överallt och ett gigantiskt diskberg. Det blev lite fel i receptet, och då smeten inte var smet utan pulver med lite vätska i och glasyren som det stod att jag skulle röra tills den blev krämig aldrig blev krämig var jag lite orolig ett tag. Då jag nu hade ansträngt mig och köpt hem saker som bikarbonat kunde det väl åtminstone gå bra, och med lite hjälp av elvispen gick det bra. Enligt Helena är muffinsarna inte bara ätbara utan faktiskt goda. Så vi kan nog konstatera att mitt första självständiga bak blev rätt så lyckat ändå.
 
Ikväll ska jag bara lata mig. Jag är trött, så det känns som en perfekt plan för mig. Imorgon är det dags att pallra mig iväg till jobbet igen och tack vara en spontan pizzapicknick vid vattnet tillsammans med Helena, hennes vän Sam och några änder är matlådan fixad. Det kallar jag lyx på hög nivå…
 

Jerusalem Countdown.

Idag har jag sett Jersusalem Countdown som är en amerikansk thriller från 2011 med bl.a. David A.R. White, Anna Zielinski och Randy Travis i rollerna.
 
Filmen handlar om FBI-agenten Shane Daughtry som får kämpa mot klockan då information kommer in om att det ska finnas sju kärnvapenbomber som smugglats in i USA och som går under namnet The Seven Wonders. Hans uppdrag är att hitta dem innan det är för sent. Mitt i allt detta pratas det om att det som händer är enligt bibelprofetior vilket Shane och hans kollega Eve inte riktigt vet vad de ska tro om…
 
Jag gillar den här filmen. Den är spännande och det är hela tiden något som händer samtidigt som man inte alls kan förutsäga hur den kommer att sluta. Jag gillar även skådespelarna och karaktärerna.
 
Filmen får betyget: 8/10
 
 

En tisdag igår, och så kom onsdag idag…

Jag känner mig uttråkad. På allt. På inget. Det känns som att jag på något sätt lever i motsatsen från igår. Igår var det allt annat än tråkigt. Igår gick jag upp sent efter tillräckligt många timmars sömn för att känna mig utvilad. Igår var jag med om ett ofrivilligt "äventyr" då jag skulle slänga soporna och kasta ner två felplacerade brev i grannens brevlåda en trappa upp. Det skulle bara ta typ tio sekunder, så jag lämnade dörren öppen. Men den blåste igen, och där stod jag snopen och panikslagen utan nycklar. Ungefär en timme senare kunde jag komma in igen. Då hade jag suttit nere hos grannarna Anneli och Kenneth som hjälpte mig genom att låta mig låna deras telefon och ringa efter en låssmed. Klant. Fast tro det eller ej så lät jag inte det förstöra mitt humör, för jag skulle dra till Kungsängen och gå på ett mirakelmöte i Arken dit mormor och morfar skulle komma. Det var underbart. Guds närvaro var så stark och en av lovsångerna är fortfarande kvar i huvudet. Den fastnade där litegrann. En tom grav, Han lever idag, för vår Gud är allting möjligt
 
 
Idag däremot händer det inte så mycket. Normalt skulle inte det störa mig. Det är skönt med såna dagar ibland. Men jag börjar nog inse mer och mer att jag känner så här för att jag väntar på något. Jag och Diana skulle ha åkt till Grönan idag, och hon skulle höra av sig då hon var klar att åka eftersom hon hade lite saker hon var tvungen att fixa med först. Men hon är inte klar. Inte än. Och klockan börjar bli så mycket så att jag funderar på om jag vill betala för ett åkband och inte vara där så länge som jag hade tänkt. Vi kanske bokar in en annan dag istället. Men vi får se. Jag ska åtminstone försöka släppa tråkkänslan. Somehow.
 

Trötthet, mensvärk, sommar och roliga saker…

De senaste dagarna har varit trötta dagar, men samtidigt har de gått fort och varit bra dagar. Så jag har ingenting att klaga över. Förutom möjligtvis att jag hade svårt att sova två nätter, men å andra sidan gick det ju bra ändå. Till och med utan Red Bull som jag tänkte köpa då jag gick förbi Pressbyrån före sju på morgonen i lördags. De hade dock stängt. Såklart. Det har gått bra på jobbet och jag känner att jag börjar lära mig rutinerna och lära känna våra fina pensionärer litegrann.
 
Idag blev det dock inte riktigt som jag hade tänkt mig. Inte alls som jag hade tänkt mig, faktiskt. Tidigt imorse gick jag till bussen som vanligt, det var krångel i trafiken och resan tog lite längre tid och under den tiden fick jag riktigt ont i magen. Mensvärk, brukar man kalla det. Jag hade tagit en värktablett innan men tänkt att det nog inte skulle bli så farligt ändå, men det blev det. Då jag kom fram till jobbet satte jag mig i personalrummet och vilade en kvart och hoppades att tabletten skulle börja verka lite mer. Efter den kvarten åkte jag hem och eftersom jag hade så ont orkade jag inte riktigt tänka vilket ledde till att jag hoppade på fel buss och resan hem blev betydligt längre. Men hem kom jag och som tröst åt jag upp en god bulle som jag hittade i frysen. Det är nog Helenas mamma som har gjort dem. Hon gör goda bullar.
 
Idag ska jag bara vila och ta hand om mig själv. Ibland behöver man det lite extra.
 
Annars försöker jag väl njuta av sommaren så mycket jag kan. Av den här fantastiska tiden på året som också innebär att jag inte behöver plugga på över två månaders tid. Det är sån skillnad att istället komma hem från jobbet och bara kunna slappna av utan att tänka på kurslitteratur, tentor eller vetenskapliga artiklar. Fast missförstå mig inte, jag är inte skoltrött eller så. Jag bara njuter av sommaren.
 
Helena åkte till Tanzania i lördags och kommer hem nästa vecka. Så det är lite tomt här hemma för tillfället, men det funkar. Jag har planerat in lite roliga saker, så jag tror inte att jag kommer sakna henne alltför mycket även om hon förstås kommer att bli mött av en fet kram på Arlanda då hon kommer tillbaka. De roliga sakerna består av ett mirakelmöte i Arken imorgonkväll dit också mormor och morfar kommer med en busslast från församlingen i Tierp, av en dag på Grönan med min vän Diana på onsdag, av en latkväll hemma med tv-serier och mys, av underbart solsken och glass, av häng i kyrkan och lite annat smått och gott.
 

Jag var i byn och hade ett tidigt födelsedagsfirande. ♥

Det regnar här i Stockholm idag. Igår då jag kom hem sken solen, men idag droppar tårarna från himlen istället. Som om vädret anpassar sig efter hur jag känner mig idag. Inte för att jag gråter, men jag känner mig lite sorgsen som om den här dagen har en sorgsen ton över sig. Eller så är det helt enkelt tvärtom - att vädret får mig att känna mig sorgsen. Vid närmare eftertanke är det ju oftast så det brukar vara…
 
De senaste elva dagarna har dock till väldigt stor del varit glada. Jag har spenderat de i byn med katter och morföräldrar. Att jag lyckades bli förkyld var väl ingen höjdare, speciellt inte då den känns långdragen och bara allmänt tråkig. Men vi hade det mysigt tillsammans iallafall. Det har blivit många kramar och roliga dagar. Glassar och sourcream and union-chips. House-avsnitt och kattgos. Sen slängdes det in lite tidigt födelsedagsfirande också. Jag fyller 25 år den 28:e och eftersom jag antagligen inte kommer tillbaka till byn innan det så firades det några veckor tidigare. Jag fick mormors berömda jordgubbstårta och två söta paket utöver safarin och pengar. Jag är tacksam för tiden som jag fick möjlighet att spendera där.
 
 

Extraordinary Measures.

Idag har jag sett Extraordinary Measures som är ett amerikanskt drama från 2010 med bl.a. Brendan Fraser, Harrison Ford och Keri Russell i rollerna.
 
Filmen handlar om John och Aileen som har tre barn varav två lider av den genetiska sjukdomen pompe som kommer att vara anledningen till att de kommer att dö runt nio års ålder. John har läst forskning av den något excentriske forskaren Dr. Stonehill och åker till honom i hopp om att kunna hjälpa sina barn. Det som står i vägen mellan att forskningen ska gå från teori till praktik är dock pengar. Mycket pengar. Pengar som John inte har. Han är dock villig att göra i princip vad som helst för att hjälpa sina barn…
 
Redan från början upplevde jag den här filmen som ganska förutsägbar. Trots det, och det faktum att den i mitten kändes lite seg, så gillar jag den ändå. Jag skulle inte kalla den ett mästerverk. Men den är bra. Det är en fin historia om en pappas kamp för att rädda sina barn.
 
Filmen får betyget: 6/10
 
 

Crossing Over.

Idag har jag sett Crossing Over som är ett amerikanskt drama från 2009 med bl.a. Harrison Ford, Ray Liotta, Jim Sturgess och Ashley Judd i rollerna.
 
I den här filmen får vi följa flera olika karaktärer parallellt. De har alla olika bakgrund och kommer från olika delar av världen. Det de har gemensamt är att de kämpar för att få uppehållstillstånd och bli legala medborgare i USA. Vissa är villiga att göra i princip vad som helst för att få stanna och andra håller sig mer undangömda och hoppas att ingen ska märka något. Det här är deras historia…
 
Som helhet tycker jag att det är en bra film som tar upp verkliga och viktiga saker. Det är spännande historier med djup bakom och jag är glad över att ha sett den. Dock kan jag känna att det var för mycket av vissa saker och för lite av andra saker. Jag väljer att inte gå in på några detaljer för er som inte har sett filmen än. Men visst, det är som sagt en bra film trots det.
 
Filmen får betyget: 6/10
 
 

Ibland lyckas man väl bara…

Ibland känner jag en sån extrem inspiration för bloggandet. En inspiration som är utöver det vanliga, och att den väljer att dyka upp under sommaren är perfekt. Under sommaren har jag tid. Oftast. Jag har spenderat en del av morgonen med att läsa nya bloggar och lämna tassavtryck lite överallt. Det har varit en lång morgon. Jag vaknade först tjugo över fyra, somnade om och vaknade igen tio i sex och en stund efter det gick jag upp. De senaste dagarna har jag börjat vakna tidigt, och ofta helt av mig själv utan något alarm. Om det beror på att jag är mer lättväckt på grund av ljuset eller på något helt annat vet jag inte. Fast jag är nog inte riktigt mig själv helt. Jag brukar inte ha något problem med att somna och sen hänga i drömmarnas värld i väldigt många fler timmar än vad jag gör nu. Jag brukar inte heller tycka att rummet snurrar eller känna mig varmare än vanligt. Eller vara orsaken till en fläck på min nytvättade kjol. Och viska lögner i mina egna öron brukar jag inte heller göra. Inte i andras heller för den delen. Jag antar att ibland lyckas man väl bara. Eller misslyckas beroende på hur man vill se på saken…
 
Jag gillar den här bilden som ögonen fastnade för i fotomappen. Den har ingenting med inlägget att göra, men det skiter vi i nu tycker jag.
 
Nu är jag sömnig, och dagen har bara börjat. Men jag har ingen lust att sova. Vila kan vara ett alternativ. Men jag vill inte sova. Åtminstone inte just nu. Vila framför en tv-serie, framför Våra bästa år, känns som en bra idé. Jag tror jag gör det. Jag har många nya avsnitt att se på. Alvedon finns i badrummet om jag vill ha det, och cola och choklad i kylen alternativt Ben & Jerry's i frysen. Och mat finns såklart också. Jag ska nog klara mig igenom den här dagen också. Med ett leende kanske. Jag har så mycket att vara glad för, men ändå har jag varit gnälligare än vanligt i några dagar nu. Inte okej. Inte okej nånstans.
 

Nummer 100.

100. Få en guldtrofé i Bouncy Supreme.
Allra längst ner på listan finns den här, på många sätt ganska obetydliga, önskan om att få en guldtrofé i mitt favoritspel på Neopets. Jag har varit medlem där och varit aktiv i perioder i väldigt många år nu. Mitt nuvarande konto är drygt åtta år, och innan det hade jag ett annat som jag hade i säkert två-tre år. Bouncy Supreme var spelet som jag ganska snabbt fastnade för, och jag började tänka att om jag någon gång skulle bli så bra i ett spel så att jag förtjänade en guldtrofé så skulle det vara i detta spel. För drygt tre år sedan fick jag en bronstrofé och igår fick jag en silvertrofé. Men idag blev det guld. Idag blev det den bästa av de bästa.
 
Bouncy Supreme CHAMPION!!!
 

Juli 2013.

Det har hunnit bli juli och ingen tvekar nog längre på att sommaren är här. Glass är lite godare än vanligt och människor njuter av sommarlov och semestrar lite överallt.
 
• Under juni har jag njutit av livet och sommaren i form av bland annat filmkväll hos Ulla, häng i kyrkan, bio, glass och andra godsaker.
• I skolan avslutades kursen i vetenskaplig metodik med seminarium och tenta. Jag blev godkänd på båda och känner en enorm lättnad över att slippa denna kurs.
• I kyrkan hölls en föreläsning om hur vi kan leva i det mirakulösa av vår pastor Johannes. Perfekt att få höra innan Tanzania.
• Jag och Susanne firade att hon tagit körkort med att åka på en roadtrip. Vi besökte min by i norra Uppland, pussade katter och njöt solen på en rastplats i Uppsala.
• Jag klippte av 10-15 cm av mitt nästan alldeles för långa hår.
• Den 13:e lyfte planet som tog mig bort från Stockholm och närmare Tanzania och staden Mwanza där Mission SOS skulle ha en Signs & Wonders festival och predika Jesus. Det var en helt otrolig tid där 12.000 människor tog emot Jesus och där jag under en av festivalkvällarna bad för en döv tjej som fick sin hörsel tillbaka i kraften av namnet Jesus.
• Månadens sista dagar blev lugna och jag fick njuta av ledig tid och mycket sömn.
 
Månadens kattbild är på vår lilla Pontus som ligger och njuter av livet.
 
Juli börjar med underbar ledighet och förhoppningsvis sköna solstrålar som ler mot mig.
• Jag kommer att jobba en del på äldreboendet mellan alla glassar och stunder i solen och fortsätta jubla över att jag inte behöver plugga minsta lilla på hela denna månaden. Det känns helt galet skönt.
• Den 28:e fyller jag 25 år så då hoppas jag på grattiskramar från sköna människor.
 

Worrying doesn't take away tomorrow's troubles - it takes away today's peace.

Det har blivit dags för ett nytt Veckans Citat, och det är ett citat som jag såg på facebook förut. Jag brukar hitta mycket bra där från både I Bet Jesus Can Break The Record For Most Fans och Joyce Meyer.
 
Veckans Citat: Worrying doesn't take away tomorrow's troubles - it takes away today's peace.
 
Jag har varit en mästare på att oroa mig. Jag gör det fortfarande ibland, men känner att jag nog lyckas låta bli mer och mer för att istället fokusera på att tro och lita på att Gud ordnar allt. För om vi ska vara ärliga så stinker oro. Det ger absolut ingenting. Det tar inte bort de eventuella problem som vi oroar oss för och ger aldrig några löften om att allt kommer att bli bra. Det enda som det faktiskt gör är att ta bort den frid som vi skulle kunna känna istället…
 
 


RSS 2.0