Jag har varit så trött, men nu får det räcka…

Sen jag kom hem i onsdags har jag varit riktigt trött. Sådär galet toktrött. Det är i och för sig inte så konstigt med tanke på att jag bara sov kanske två timmar på flyget under natten. Så vi kan konstatera att jag utan tvekan har haft en giltig ursäkt för att ha spenderat nästan all tid hemma i lägenheten och sovit ovanligt mycket. Det första dygnet hemma sov jag 15 av 24 timmar, och igårkväll gick jag och la mig vid tio bara för att jag inte orkade hitta på något vettigt iallafall. Nu hoppas jag dock att kroppen har tagit igen den sömn som den behöver, för det är dags att sätta fart på några planer som jag har för mina kvarvarande lediga dagar innan jag börjar jobba på torsdag. Energy, please come my way.
 
Om bara en timme sitter jag på ett sånt där pendeltåg igen, på väg mot nya äventyr…
 

Nummer 13.

13. Gå på safari i Afrika.
I samband med missionsresan till Tanzania hade vi en ledig dag och då kunde vi välja att gå på safari. A dream come true for me. Den 24:e juni åkte vi till Serengeti och spenderade hela dagen med att åka omkring inne i parken. Det var helt fantastiskt och vi fick se väldigt många djur på nära håll. Bl.a. såg vi zebror, elefanter, giraffer, lejon, vattenbufflar och flodhästar. I loved every minute of it.
 
 

Jag har så mycket att berätta från min tid i Mwanza…

Igårmorse landade jag på svensk mark igen efter att ha varit i Tanzania i ungefär två veckor. Det har varit två fantastiska veckor och staden Mwanza vid Viktoriasjön kommer nu aldrig att vara densamma igen, för Jesus har förvandlat hela staden. Jag har så mycket att berätta från den här resan. Jag vill berätta om hur vacker staden var och hur mycket jag älskade att stå på balkongen i hotellrummet och se ut över palmerna, bergen och människorna som gick förbi nere på gatan.
 
Mwanza från mitt hotellrum.
 
Jag vill berätta om den unga tjejen som hade varit döv i ett år och fick sin hörsel tillbaka då jag bad för henne under den fjärde festivalkvällen. Jag vill berätta om hur jag insåg på ett helt nytt sätt att Gud inte är beroende av mina känslor för att under och tecken ska ske. Jag behöver inte känna något speciellt; det räcker verkligen med att jag tror på Guds löfte om helande och ber utifrån det. Jag vill berätta om att 12.000 människor tog emot Jesus som sin frälsare medan vi var där och drygt 1.000 av dem gjorde det ute på gatan då vi hade out reach. Jag vill berätta om att vi hade 70.000 människor i publiken under den sista festivalkvällen och att Johannes då undervisade om andedop vilket resulterade i att flera tusen människor blev andedöpta och började tala i tungor. Jag vill berätta om att jag följde med en av mina teamledare till en liten kyrka uppe i bergen då hon skulle predika och att vi fick åka både lokalbuss och motorcykeltaxi för att komma dit. På bussen gick människor på med både en höna och saker de skulle sälja på marknaden, och motorcykel åkte vi utan hjälm på en sandig och skumpig väg. Livet i Afrika är verkligen annorlunda, och så underbart. Jag vill berätta om hur jag dansade av glädje med afrikanerna på fältet där vi hade festivalen och hur öppna alla människor är. Jag vill berätta så mycket. Så väldigt mycket…
 

Dreams are meant to be lived!

Nu är det återigen dags för ett nytt Veckans Citat, och den här gången är det ett citat som jag kom på själv i samband med att jag hörde en låt i kyrkan ett tag tillbaka.
 
Veckans Citat: Dreams are meant to be lived!
 
Alla människor har drömmar. Vissa har några få medan andra har fler än vad de kan hålla räkning på. Vissa drömmer om små saker och andra om stora saker. Men alla har de. De ger oss något att hoppas på, att längta efter och att tänka på då andra saker känns jobbiga. De ger oss något att sträva efter. Vissa går dock genom hela sin liv och gör aldrig något konkret av sina drömmar. De fortsätter bara att vara just drömmar. Instängda i ett litet fack någonstans i hjärtat. Det är inte meningen att det ska vara så. Drömmar är menade att bli verklighet, att bli levda! Vissa tar längre tid än andra att uppfylla, men så länge det är mänskligt möjligt så vill jag uppmana er att satsa på att era drömmar ska bli sanna. Och de som inte är mänskligt möjliga kan vi alltid gå till Gud med…
 
 

After Earth.

Ikväll var jag på bio och såg After Earth som är ett amerikansk actionäventyr från 2013 med bl.a. Will Smith och Jaden Smith i rollerna.
 
Filmen handlar om Cypher och hans son Kitai som lever på planeten Nova Prime efter att jorden tusen år tidigare blivit obeboelig och hela mänskligheten tvingad att evakueras. Cypher är en legendarisk general som är känd för att kunna döda hemska bestar, ursor, som lokaliserar människor genom fermonerna som kroppen avger då vi känner rädsla. Han är inte rädd. Hans son drömmer om att vara som honom och då han får följa med på vad som skulle vara en övning på en annan planet och de istället kraschlandar på jorden får han chansen. Cypher ligger döende och med Kitai som den ende andra överlevaren måste Kitai ta sig tio mil genom den tuffa terrängen för att kunna sända ut en nödsignal som finns i bakre delen av deras rymdfarkost som slitits isär och hamnat där. För att göra situationen något värre fanns en ursa med i övningssyfte som nu eventuellt går fri…
 
Det här är utan tvekan min typ av film. Jag tycker att den är spännande och har en väldigt bra handling. Skådespelarna är fantastiska och budskapet om vad rädsla egentligen är känns så starkt. Jag gillar det.
 
Filmen får betyget: 9/10
 
 

De kommande tre veckorna kommer bloggen att vara ganska tyst…

Jag försöker tycka bättre om vetenskaplig metodik än vad jag egentligen gör, springer ärenden mer än någonsin förr, lär mig drama och tappar tandborsten i toaletten på morgonen då jag har bråttom. Jag kan lugnt konstatera att livet är lite mer hektiskt än vanligt den här veckan. Fast eftersom jag visste om det och har mig själv att skylla så kan jag inte göra mycket annat än att skratta, och såklart köpa ett gäng nya tandborstar.
 
Om en stund ska jag ta tag i tentapluggandet så att jag åtminstone har en chans att klara mig på fredag. Och eftersom jag blev godkänd på seminariet idag så känner jag lite hopp. Sen slipper jag pluggandet i drygt två månader, och oj så kul jag kommer att ha under de månaderna. För att fira det underbara sommarlovets ankomst, och kanske speciellt att just den här kursen är slut, står det bio på prognosen. På lördag hänger jag i kyrkan och lyssnar på Johannes mirakelundervisning och då jag kommer hem på eftermiddagen ska jag packa för glatta livet. Två packningar till och med. Det är inte illa pinkat. En för roadtripen med Susanne och en för Tanzania för att slippa stresspacka ifall tiden blir knapp nästa vecka. Så som ni kanske har förstått redan kommer bloggen att ligga på is i ungefär tre veckor. Det är i och för sig möjligt att jag slänger upp nåt inlägg innan Tanzania om jag hinner. Kanske en filmrecension om bion blir av eller ett tidsinställt Veckans Citat. Men jag tänker att det ändå är bäst att jag låter er veta att bloggen blir rätt så tyst framöver, för hur mycket jag än gillar att ni tar er tid att läsa så vägrar jag leta datorer och sitta uppe med tunga ögonlock i Tanzania då jag egentligen borde sova och ladda för nästa dag. Missionsresor brukar ha en förmåga att vara ganska intensiva, and that's just the way it should be. Vi är trots allt där för människors frälsning, och inte för att steka fläsket på stranden och leta internetcafér. Det kan man åka på semester för att göra.
 
Så ut i solen nu och sniffa syrener så hinner ni sakna mig mindre!
 

Juni 2013.

Juni är här och sommaren har börjat ta över vårt land mer och mer. Ord som sommarlov och semester är något som känns allt närmare för varje dag nu.
 
• Under maj avslutades kursen i folkhälsa med en tenta som jag blev godkänd på. Några dagar senare började den nuvarande kursen i vetenskaplig metodik som har pågått i fyra veckor nu. Den är tråkig och jag längtar till den är över.
• I kyrkan hade vi en bönenatt som var minst lika fantastisk som vanligt.
• Lite Tanzania-förberedelser har blivit av i form av exempelvis bön och fasta och ett besök på Svea Vaccin.
• I mitten på månaden anordnade Mission SOS missionskonferensen Mission #13. Den var en underbar och intensiv helg där vi fick den fantastiska nyheten att en missionsbas kommer att startas i Libanon under januari nästa år. Något lite mindre fantastiskt var att jag bestämde mig för att inte åka av olika anledningar.
Tirsah och Petrus fyllde fem år den 11:e och deras mamma Tindrah fyllde sju år den 17:e. De gratulerades via telefon. Mina bebisar börjar bli stora nu.
• Livet har känts helt okej den här månaden som har gått. Jag kan känna att vissa saker inte blev helt som jag tänkt i och med att jag nog hade velat hinna lite mer, men magen har fått i sig en del goda glassar åtminstone…
 
Månadens kattbild är en bild på min lilla Lukas Matteus då han ska ut på äventyr i sommarvärmen.
 
• Nu i början av månaden blir det en del tentaplugg och den 7:e avslutas vetenskaplig metodik-kursen med en tenta och sen är det sommarlov.
• I kyrkan har vi en föreläsning om att leva i mirakel med vår pastor Johannes Amritzer, en fortsättning från den vi hade förut.
• Innan Tanzania åker jag och min vän Susanne iväg på en roadtrip.
• Den 13:e lyfter planet mot Tanzania och jag kommer att vara borta i två veckor. Den 19:e till 23:e har vi en festival i staden Mwanza där tusentals människor kommer att ta emot Jesus och många sjuka bli friska. It's going to be amazing.
• Rent allmänt kan jag nog konstatera att vardagen den här månaden blir väldigt speciell på många sätt. Istället för plugg nästan varje dag så blir det slappa dagar, häng med vänner och en och annan glass. Och tiden i Tanzania kommer såklart att vara ännu mer speciell…
 


RSS 2.0