Familjen Andersson, och tv-serier.

Tentan i torsdags kändes som att den gick bra, och efter lite bokskrivande och annat fix tog jag bussen in till Tumba där jag skulle köpa en födelsedagspresent och sen träffa familjen Andersson. Och familjen Andersson, mina vänner, det är ett riktigt härligt gäng bestående av Bosse, Gunilla, Susanne, Hanna, Cindy, Mister, Monster och Al-Qaida (eller Puffen som han kallas hos veterinären). Man kan inte undgå att känna sig välkommen då man är där och som om det inte räckte så är min vän Susanne ett stort fan av tv-serier. Från i torsdags då jag kom dit till idag har vi sett filmen som är början på historien om Stargate plus nästan tio avsnitt av seriens första säsong. Så numera ser jag Doktor Quinn med Helena, House med mormor och Stargate med Susanne. Och Days, förstås. Fast det ser jag själv.
 
Fönstret här hemma.
 
Den här ledigheten njuter jag för övrigt rejält mycket av, speciellt eftersom kursstarten på tisdageftermiddag fortfarande känns ganska långt borta. Ikväll är jag själv hemma så jag tänkte bänka upp med lite cola och kanske något att knapra på till det. Sen blir det väl några avsnitt av Days och kanske en film eller två…
 

Fyra och en halv dags ledighet coming up…

En föreläsning om multisjukdom, stroke och hjärtsvikt på en vanlig fredageftermiddag. Den där första teamsamlingen inför Tanzania i sommar med tårar i ögonen då videon från förra årets festival rullade på storbildsskärmen. Jag kommer nog aldrig att glömma kvinnan med HIV som jag bad för den första festivalkvällen. Glädjen i hennes ögon. Och så var det en tv-seriekväll hos Susanne i lördags. Jag och Helena sov över och fick gosa kattlurv, och en hund som heter Hanna låg bredvid mig i soffan. Skönaste familjen. Celebration i kyrkan och käk på donken avslutade veckan. Solen sken då och det gör den fortfarande.
 
 
Ett seminarium avklarades igår och början på "påsklovet" firades på ett café med Anna-Sofia. Fast egentligen är det inte alls påsklov. Det bara känns så. Jag behöver inte komma till skolan förrän den nya kursen börjar nästa vecka på tisdag. Att vi har en tenta imorgon har jag nästan förträngt. Kanske för att vi får göra den framför en dator på valfri plats. Det känns soft. Men det är fortfarande en tenta, så dagen får väl ägnas åt vetenskapliga artiklar och kurslitteratur trots allt. Och vad som händer efter det är bara gissningar. Teorier. Your guess is as good as mine. Fyra och en halv dagars ledighet blir det iallafall. Det händer så sällan så det borde liksom firas. På ett eller annat sätt. Jag försökte dra med mig Helena ut till byn och leva lantisliv i nån dag, men det verkar inte bli av och av olika anledningar har jag då valt att stanna i Stockholm över påsk. Jag saknar dem. Mormor Berit, morfar Torsten och katterna. Tindrah, Tirsah, Petrus, Loka, Lukas, Tarzan, Snuttan, Sessan och Pontus. Men det kan nog vara så att en annan helg är smidigare. Bättre. Lugnare. För allt är inte längre som det en gång var. Jag kanske hamnar hemma hos familjen Andersson istället. Hos Susanne. Åtminstone litegrann. Och ute i det underbara solskenet. Kanske med en glass i handen och converse på fötterna. Sen hoppas jag att de vet att de har mitt hjärta för alltid, även om jag inte orkar med allt som händer just nu. Hon som hade picknick med mig i en skog och drack varm choklad. Han som kan säga så mycket om väder och vind. Hon som älskar att ligga på micron och pratar som ingen annan. Hon som har en vit tå och är bland de vackraste jag vet. Han som alltid vill följa med på promenad och har somnat bredvid mig under mitt täcke med sitt lilla huvud på min arm. Han som trivs i knät då man sitter och äter. Han som är så lik sin mamma och älskar yoghurt. Han som har de mest bedjande ögonen i hela världen och får mig att smälta varje gång han ser på mig. Hon som är lite försiktig men alltid lyckas bli vackrare än en fotomodell på bild. Hon som är en liten busunge och ser ut som en silvrig prinsessa. Han som blev kidnappad då han var liten och är den störste av dem alla… Jag älskar er!
 

Allt är så konstigt, och så glömde jag ju bort att berätta om anställningsintervjun.

Jag mår inte helt bra just nu. Magen hänger inte alls med och livet känns konstigt. Eller vid närmare eftertanke så kan man nog till och med säga att livet är lite konstigt nu. Vi närmar oss slutet på mars och utanför fönstret ligger snön som ett tjockt täcke över marken. Jag drömde att jag var med några vänner och att något var fel. Det var ett konstigt kaos över hela situationen, och där jag satt i passagerarsätet på en bil vid trafikljusen så hoppade min vän ur bilen för att springa till de andra som var vid trottoarkanten en bit bort. Då det slog om till grönt började bilarna bakom oss att tuta och jag tvingades hoppa över till förarsidan och körde vingligt framåt. Jag kanske borde nämna att jag inte har körkort, varken i verkligheten eller i drömmen. Jag fortsatte köra till jag kom till en mindre väg ute på landet och då bromsade in bilen och skräckslaget drog i handbromsen. Min vän som hade kört först kom joggande precis bakom. Så en känsla av att allt är så konstigt ligger som en dimma över mig idag. Kanske försvinner den snart. Kanske mår jag bättre snart. Så blir det säkert. Vi får väl säga så. Till dess får jag väl ligga här på saccosäcken och tänka på bättre tider. Kanske plugga en del. Kanske hitta något underhållande här i datorn. Jag orkar liksom inget annat.
 
Nån som kommer ihåg då bloggen såg ut så här? På den tiden skrev jag flera gånger om dagen. Förstår inte hur jag hann med det
 
En nackdel med att inte blogga så ofta som man kanske skulle ha gjort om man hade haft mer tid, inspiration och ork är att man missar att skriva om saker. Jag insåg nu att jag glömde berätta om anställningsintervjun som jag var på förra måndagen. Den gick bra. Jag har inte skrivit på några anställningspapper än, men med all sannolikhet kommer jag att jobba som undersköterska på ett äldreboende i sommar då jag har kommit hem från Tanzania. Antagligen kommer jag att börja jobba extra redan innan det. Det komiska är att jag trodde att jag skulle få jobba som vårdbiträde om jag skulle få jobbet eftersom jag aldrig jobbat inom vården innan och fortfarande bara går andra terminen, men där hade jag fel. Har fått veta nu efteråt att flera andra i klassen också kommer att jobba som undersköterskor i sommar. Gött.
 

Praktiken är slut, solen lyser och jag njuter av livet så mycket som jag kan.

Den här veckan flög också förbi och helt plötsligt är praktiken slut. Jag har blandade känslor då det gäller det. Jag kommer att sakna livet på sjukhuset, avdelningen som jag var på och personalen där. Det var både roligt och utmanande att få jobba praktiskt inom vården och jag lärde mig väldigt mycket under de här fem veckorna. I fredags, då jag hade min sista praktikdag, fick jag ta bort stygn på en patient. Så man kan absolut säga att jag lärde mig saker in i det sista. Jag tror att jag kommer att trivas att jobba som sjuksköterska i framtiden. Men samtidigt måste jag erkänna att det har varit ganska slitsamt, speciellt med tanke på att man inte bara jobbar utan också får ta in väldigt mycket ny information hela tiden samtidigt som man också har en del uppgifter från skolan att ta itu med. Så att komma tillbaka till skolan och föreläsningar, även om det inte känns lika kul som praktik, blir på ett sätt skönt. Det blir lite mer slappt ett tag. Något som jag eventuellt kommer att ta tillbaka då förberedelserna inför kursens sista tenta intensifieras. Men just nu känns det åtminstone så.
 
Idag lyser solen och jag försöker glädja mig åt det som är bra med livet just nu även om mitt hjärta på grund av olika saker inte är helt.
 
Livet i övrigt har varit ganska mycket som vanligt den senaste tiden. Jag är fortfarande helt såld på filmer och tv-serier och det som har toppat min underhållning den senaste veckan har varit den nya säsongen av The Biggest Loser som jag ser på youtube. Jag ser till att njuta av livet så mycket som jag kan. Igår hade vi ett seminarie i kyrkan om mirakler med vår pastor Johannes Amritzer. Det var riktigt bra och jag åt världens godaste och största kycklingmacka till lunch. Det var nästan så att jag rullade hem. Och ett gott skratt fick jag också. Då jag och Helena hängde på Centralstationen i väntan på pendeln hem såg vi en jacka som rörde sig över golvet. Det kändes lite som en dolda kameran-grej först. Men så var det inte. Utan en kvinna hade helt enkelt tappat sin jacka utan att märka det och jackan satt fast mellan henne och en av jackans knappar på en flera meter lång tråd som knappt syntes. Jag ångrar att jag inte tänkte på att filma det då det hände. Det är ju inte varje dag man ser såna saker  Bokskrivandet har jag lyckats komma igång med lite också, något som jag hoppas kommer att hålla i sig. Jag skrev en sida igår och det kändes bra att skriva igen. Jag har det i mig, eller vad man ska säga.
 

Don't you worry, don't you worry child, see heaven's got a plan for you…

Ett nytt Veckans Citat är här, och den här gången har jag tagit det från Don't You Worry Child med Swedish House Mafia som är en låt som jag har fallit riktigt hårt för.
 
Veckans Citat: Don't you worry, don't you worry child, see heaven's got a plan for you…
 
För mig är inte det här bara fina ord som låter bra i en sång, utan det är verklighet. Jag behöver inte oroa mig för något (även om jag såklart lyckas göra det ändå ibland) utan kan vara trygg i att Gud har en plan för mig. Det blir inte alltid som jag vill, ibland gör saker ont och det händer till och med att jag har stunder då allt känns skit. Men genom allt så är jag Guds barn och han har en plan för mig som är större än all smärta och allt som jag tycker går fel. Han har gett mitt liv mening. Han räddade mig då jag höll på att gå under.
 
 

Snabbt och upp och ner.

Long time, no see. En till vecka har gått och tiden tickar på ganska snabbt numera. Praktiken börjar närma sig sitt slut och helt plötsligt känns det mer och mer, trots kylan, som att våren faktiskt kommer att vinna över vintern ganska snart. Det är kul på sjukhuset och jag måste erkänna att det har blivit ganska mycket fika i personalrummet under veckan som gått. Det trivs jag med. Jag och fika, ni vet. Jag älskar fika. Och kycklingsallad som jag gjorde för nån dag sen och bjöd Helena på. Det är bland det godaste jag vet.
 
Instagram-moment en tidig morgon på sjukhuset.
 
Annars går livet lite upp och ner just nu. För det mesta är jag glad och njuter av allt kul som händer, men det är också saker som känns jobbiga just nu och ibland känner jag mig ärligt talat bara ledsen. Och jag hoppas att det som gör mig ledsen löser sig snart, för saknaden tär på hjärtat och panik och tårar orkar jag inte heller leva med. Bönenatten igårkväll var nog precis vad jag behövde. Det kändes riktigt bra att få vara i kyrkan och be. Att vara nära Gud känns alltid bra. Att träffa min fina SOS-familj kändes också bra. Och ikväll ska jag och Helena hem till vår vän Susanne och ha lite tv-mys. Så jag gissar på många söta leenden under kvällen. Det brukar trots allt alltid finnas något att le åt.
 

I have the reason to worship.

Det känns som om livet har varit intensivt den senaste tiden. Jag antar att det är så det blir ibland. Mycket händer och tankar snurrar runt i huvudet. Jag tänker på saker som känns ganska små jämfört med andra just nu, som till exempel att jag måste bli bättre på att skriva på min bok om jag vill se den färdig någon gång. Jag tänker på arbetsintervjun som kommer upp ganska snart och på om jag, om jag nu får jobbet, skulle hinna med att jobba extra utan att det går ut över skolan för mycket eller om jag borde börja i sommar då jag kommit hem från Tanzania. Jag tänker på hur en människas fysiska smärta kan vara hanterbar speciellt om man har mycket kärlek i sitt liv, men hur en människas inre smärta kan få ett hjärta att brista tills det bara är små bitar kvar. Jag tänker på hur jag trivs på avdelningen på sjukhuset och hur mycket jag lär mig där. Jag tänker på hur dagarna formas efter vad man gör de till. Jag tänker på att uppgifterna som vi har nu under praktiken börjar flåsa mig allt mer i nacken och att jag kanske borde ta några dagar nu och försöka hinna med lite. Jag tänker på bilden som jag såg på facebook på väg till sjukhuset imorse och som tog tag i mitt hjärta lite extra mycket…
 
 
I have the reason to worship. Alltid. För att han är Gud. Fortfarande. Oavsett vad som händer i mitt liv. Oavsett vad jag går omkring och tänker på. Oavsett hur mycket jag har att göra eller hur trött jag är. Oavsett om något gör ont och jag är gråtfärdig eller om jag är en fnittrigt övertrött varelse som tycker att allt är hysteriskt roligt. Oavsett om jag får det där jobbet eller inte. Oavsett om hela min värld skulle rasa samman eller om jag är världens lyckligaste människa. Oavsett så har jag alltid en anledning att tillbe honom. Att ära honom.
 

Cloud Atlas.

Igår såg jag och Helena Cloud Atlas på bio. Det är ett amerikansk science fiction-drama från 2012 med bl.a. Tom Hanks, Halle Berry, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Jim Sturgess och Doona Bae i rollerna.
 
I den här filmen får man följa flera olika historier som utspelar sig i olika tider men som alla är sammankopplade med varandra. Det handlar om en advokat som skriver dagbok under en resa över Söderhavet 1849, om brev från en kompositör till hans vän, om ett mord kopplat till ett kärnkraftverk, om en bokförläggare som blir lurad av sin bror till att skriva in sig på ett hem, om en rebellisk klon i framtidens Korea och om historien om en stam som lever i det post-apokalyptiska Hawaii långt in i framtiden…
 
Jag blev helt förälskad i trailern till den här filmen och den visade sig vara lika bra som jag hade tänkt mig och lite bättre. Musiken, som också är en del i handlingen, är så otroligt vacker. Hela filmen är vacker på ett nästan magiskt sätt. Vissa delar i vissa historier gillar jag mindre än andra och vissa älskar jag, men filmen som helhet kan jag tänka mig att se om och om igen.
 
Betyg: 10/10
 
 

Mars 2013.

Det har hunnit bli mars, jag har börjat få riktiga vårkänslor och tänker snart börja använda mig av mina snygga converse istället för de varma vinterstövlarna. Den här första vårmånaden är varmt välkommen in i mitt liv.
 
• Februari började med anatomiplugg och en stor tenta som jag blev godkänd på.
• Utöver förberedelser inför praktiken och en läkemedelstenta har jag spenderat väldigt mycket tid på Huddinge sjukhus och en geriatrisk avdelning där. Jag trivs bra, men var i början väldigt trött i samband med allt det nya och orkade inte med så väldigt mycket annat.
• Och en helg i början på månaden spenderades i byn med mina älsklingar.
 
Månadens kattbild består av min trogne vän och katt prins Petrus.
 
• I mars fortsätter praktiken ett tag till och de två sista veckorna kommer sedan att innebära föreläsningar och två tentor innan kursen går mot sitt slut.
• Nästa helg blir det en bönenatt i kyrkan. Precis en sån som jag brukar vara lite galen i.
• I mitten på månaden ska jag på en anställningsintervju för ett sommarjobb (och eventuellt extrajobb) på ett äldreboende som jag hoppas går bra.
• Det blir även en föreläsning i kyrkan med vår pastor Johannes Amritzer. Har för mig att det kommer att handla om mirakel.
• Sen är planen också att hinna, och framför allt orka med då kanske, lite mer roliga saker under den här månaden. Fika, bio och såna saker till exempel.
• I slutet på månaden kommer påsken och vad jag ska göra under de lediga dagarna är fortfarande oklart, även om jag förstås vet jag skulle vilja göra om allt var upp till mig…
 


RSS 2.0