De kommande sju-åtta dagarna…

The rest is still unwritten. Det är ord som handlar om resten av mitt liv. Jag sitter och tänker lite på hur stort det är. Resten av mitt liv är som ett oskrivet blad där jag har en väldigt stor påverkan. Jag kan göra i princip vad jag vill med mitt liv. Det kan vara allt från att skaffa jobb på ICA och leva Svensson-liv till att flytta till något exotiskt land och odla kokosnötter eller ananas. Eller åka runt i universums galaxer som kapten Picard och hans besättning. Okej, ni kanske får stryka det där sista. Tänk att tankarna kan skena så mycket av att bara höra en låt.
 
Det jag egentligen hade tänkt skriva om var att de kommande sju-åtta dagarna kommer att bli fyllda med förberedelser för främst Tanzania men också för min kommande roadtrip med min vän Susanne. Sen får vi ju såklart inte glömma att jag har en tenta att plugga till, och att jag måste ta igen seminariet som jag missade idag. Vi kan nog konstatera att jag inte kommer att få tråkigt, och att jag då jag sitter i bilen med Susanne säkert kommer att skratta av glädje åt att bara få toknjuta av livet utan massa saker att tänka på och ta itu med. Redan nästan fredag vid tre-tiden kommer jag nog att känna en lättnad bara över att sommarlovet har börjat. Som jag har längtat.
 
 
En del av det jag kommer att göra den kommande veckan innebär att springa ärenden i stan. I mitt vackra Stockholm. Malariatabletter ska hämtas på Apoteket, ett armbandsur ska köpas att ha på resan (vilket på ett sätt är historiskt eftersom jag inte har haft ett sånt på mig på typ ett år!) och en reserverad bok ska hämtas på biblioteket. Och det är bara en del av det jag har att göra. Tur för mig att förkylningen verkar bli kortlivad. Kände mig febrig imorse, men mår bättre idag än vad jag gjorde igår. Hoppas att jag orkar filmkväll och mys hemma hos Ulla imorgonkväll.
 

Jag har förvandlats till en liten sjukling…

På den senaste föreläsningen satt jag och Hanna längst bak och körde hänga gubbe i hennes block med allt från ord som litteraturöversikt till kryddkorv. Det är inget jag kan säga att jag är stolt över egentligen. Jag längtar till den här kursen är över. Det var också samma dag som jag åt min lunch ute i solen och köpte en god glass till efterrätt. Sommarlovet kändes nära. Det gör det visserligen fortfarande, även om jag förtillfället sitter ihopkrupen under en blå fleecefilt och fryser. Huvudet värker, jag känner mig febrig och har lite ont i halsen. Jag är sjuk.
 
För tillfället känner jag mig lite som den här sötnosen.
 
Orkade inte ta mig upp ur sängen förrän vid tolv idag. Stoppade i mig två alvedon och tänkte att jag ville få något gjort, så jag började bocka av lite saker som jag måste göra innan Tanzania. Trots att det inte var några alltför energikrävande saker så kände jag efter ett tag att jag inte orkade mer. Tänkte se ett avsnitt av Star Trek: The Next Generation för att hålla mig sysselsatt, men insåg att jag inte orkade det heller. Så jag kröp ihop i sängen och tänkte spela på mobilen en stund, bara för att inse att jag inte orkade det heller. Nu har jag legat och vilat ett tag och planerar att orka sitta uppe till jag lägger mig sen. Nu kanske jag orkar ett Star Trek-avsnitt. Jag ska hur som helst försöka orka följa med Helena på en miniroadtrip för att få se var hon har jobbat på sina dagisgig. Egentligen orkar jag inte, men jag vill. Gå på det obligatoriska seminariet imorgon orkar jag däremot inte alls. En timme till skolan, tre och en halv timme där och en timme hem. Aldrig i livet.
 

Utan Jesu blod finns ingen förlåtelse för synd.

Ni som läser här på bloggen någorlunda regelbundet eller som åtminstone har kollat igenom några inlägg har nog lagt märke till att jag är kristen. Vilket innebär att jag tror på och följer Jesus. Jag tror på det som står i Bibeln.
 
Jag tror på att Gud skapade människan och att hon sedan vände ryggen mot honom för att istället gå sin egen väg. En väg som var långt bort från vad han hade tänkt. En väg där man tänkte, sa och gjorde saker som var fel. Som var synd. Man mördade, var otrogen mot sin man/fru, ljög, stal, tänkte illa om sina medmänniskor och var upprorisk mot sin skapare. Kanske man till och med trodde på Satans lögn om att Gud bara var ett påhitt. En bluff. Bibeln säger att synd aldrig kan gå ostraffad utan att med synd följer död. Det finns ingenting man själv kan göra för att bli fri om man har syndat. Det spelar ingen roll hur många goda gärningar man gör och hur mycket man än försöker bli ren från alla fel man har gjort. Det är omöjligt. Det krävs inte heller mycket för att en människa ska bli en syndare. En syndare är du inte bara om du har misshandlat din familj eller stulit en bil. En syndare är du om du någon gång har tänkt en dålig tanke om en annan människa. Om du någon gång har ljugit. Om du någon gång har förnekat Gud, om så bara i ditt hjärta. Så vi kan konstatera att alla människor som någonsin har satt sin fot på den här jorden är en syndare. Dömd till döden. Oren. Det spelar ingen roll hur mycket tvål och vatten du använder för att försöka bli ren för på insidan kommer du ändå att vara lika smutsig. Lika äcklig. Det är i princip kört vad du än gör.
 
 
Detta faktum fick Gud att i sin kärlek komma ner till jorden som en människa i Jesus Kristus. Världens skapare och herre blev så den enda som kunde leva helt utan synd, och just därför kunde han ta på sig vårt straff och dö för oss. Hans blod rann för oss då han hängde uppspikad på ett kors. Genom honom, och bara genom honom, finns det därför förlåtelse, upprättelse och frihet. Jesus är den enda som kan tvätta dig ren. Den enda som kan upprätta relationen mellan dig och Gud så att du en dag kan stå inför honom rättfärdig. Det enda du behöver göra är att säga ja. Om du inte har gjort det redan behöver du be Gud om förlåtelse för din synd, tacka honom för vad han har gjort för dig och berätta för honom att du från och med nu vill leva för honom. Den bönen kommer att förändra ditt liv. Vad du väljer att göra är ditt val, men efter att ha läst det här kan du aldrig igen säga att du inte visste…
 

Worrying is stupid. It's like walking around with an umbrella waiting for it to rain.

Nu har jag sett ett bra citat på Facebook igen, och det tycker jag passar alldeles utmärkt som Veckans Citat för den här nya veckan.
 
Veckans Citat: Worrying is stupid. It's like walking around with an umbrella waiting for it to rain.
 
Att oroa sig skulle kunna beskrivas som att känna en lätt rädsla för något som kanske kan hända. Det ger dig inte något egentligen. Och det gör absolut inte saken bättre på något sätt. Det enda det leder till är att du mår mer eller mindre dåligt över något som eventuellt kan hända dig. Kanske. Lite som att du en solig dag går omkring med ett paraply ifall det börjar regna. Jag oroar mig ibland. Fast jag försöker låta bli. Jag försöker att istället tänka på Jesu ord i Joh 14:1: Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.
 
 

Livet är vackert som ett träd fullt av rosa körsbärsblommor.

Imorse då jag vaknade kände jag mig helt manglad. Tröttheten som tog över mig igår var till en början kvar och jag mådde nog dåligt på mer än ett sätt. Ett tag kändes det som att den här dagen inte alls skulle bli så bra. Till en början blev den kanske inte det heller. Men den slutade riktigt bra. Jag pluggade en del och fick lite vettiga saker gjort trots att jag inte tog mig upp ur sängen förrän efter elva. Senare blev det en promenad till affären med Helena. Solen sken och värmen omslöt oss. Hemma lagade vi mat tillsammans och kröp sen ihop i soffan och glodde på Doktor Quinn. Till efterrätt blev det vaniljglass med Helenas hemmagjorda chokladsås på. Det var den godaste chokladsåsen jag någonsin ätit! Så det är inte en överdrift att säga att jag blev nöjd med dagen ändå, och kanske speciellt kvällen.
 
 
Livet är vackert som ett träd fullt av rosa körsbärsblommor. Gud är god. Jag gläder mig åt allt som jag har att se fram emot. Inom den närmsta tiden är några exempel på sådana saker att ha fullföljt första året på utbildningen och få ett välförtjänt sommarlov, en roadtrip med Susanne och en resa till Afrika för nästa missionsäventyr. Juni kommer sannerligen att bli en händelserik månad, och snart är den här. Jag ska bara ta mig igenom två veckors plugg, sen så…
 

Valentine's Day.

Ikväll har jag sett Valentine's Day som är en amerikansk romantisk komedi från 2010 med bl.a. Jessica Alba, Jamie Foxx, Anne Hathaway, Ashton Kutcher, Jennifer Garner och Julia Roberts i rollerna.
 
Den här filmen utspelar sig i Los Angeles på alla hjärtans dag där vi får följa olika historier som alla på ett eller annat sätt har med kärlek att göra…
 
Det är en ganska söt film där man gillar vissa historier bättre än andra. Som helhet är den helt okej trots att det blir lite "för mycket" av allt ibland.
 
Filmen får betyget: 5/10
 
 

I am Yours. You can have all of me, anything, everything. I just want to be closer.

Vissa låtar är så vackra. Vackra som ett konstverk målat av någon stor konstnär någon gång. Låtar precis som den här. Texten får mig att tänka efter, känna efter. Jag vill det mer än något annat. Att få vara närmare Honom. Jesus.
 
 
I just want to be closer to You. I just want to be closer. I am Yours. You can have all of me, anything, everything. I just want to be closer.
 

Efter tråkiga föreläsningar och Vetenskaplig Metodik-plugg kommer en vilodag…

Föreläsningarna i vår nuvarande kurs i Vetenskaplig Metodik verkar bara bli tråkigare och tråkigare för varje dag som går. Jag har vid mer än ett tillfälle den här veckan valt att plugga hemifrån istället för att åka in till skolan. I onsdags däremot hade vi en obligatorisk föreläsning där tre av skolans forskare kom för att presentera artiklar som de skrivit, vilken metod de använt sig av och ge oss tillfälle att ställa frågor. Detta har tidigare varit ganska intressant och enligt mig tillhört de roligare delarna av kursen, men nu var till och med det tråkigt. Jag och Hanna hade valt att sitta längst bak dagen till ära och jag spelade på mobilen och hon ritade i sitt block medan tjejen på min andra sida nästan såg ut som om hon skulle dö om inte föreläsningen tog slut snart. Men för att se det på den ljusa sidan har jag lånat en av kursböckerna på skolans bibliotek och det är faktiskt en riktigt bra bok. Nackdelen är att den bara kan lånas i en vecka, men jag står på kö på den på ett annat bibliotek också så det blir nog bra. Jag ser fram emot att ta mig igenom den här kursen och få ägna mig åt roligare kurser till hösten.
 
Idag njuter jag hur som helst av en vilodag från allt pluggande. Idag kan jag unna mig själv att sätta mig och skriva här på morgonen utan att faktiskt känna att jag borde komma igång med plugget. Härlig känsla. Snart ska jag gå in i köket och slänga ihop lite frukost och sen sätta mig och spela lite på Neopets. Och lite senare hämtar Susanne upp mig med bilen och ska bjuda mig på glass. Gött!
 
Först lite Neopets och sen glasss…
 

Godkänd på tentan och en allmänt bra dag med mycket värme!

Idag skiner solen över Stockholm och alla människor verkar vara lite gladare än vanligt. Ute är det varmt. Varmare än vad jag kan komma ihåg att det har varit hittills i år. Somrigt varmt. Livet känns härligt och idag har varit en sån där dag som man liksom inte kan låta bli att bara älska. Den började med en tråkig föreläsning som resulterade i mer kladd och ritande i blocket än vanligt. Men det blev bättre. Lunchen intogs med Hanna utanför skolan i gräset och till efterrätt blev det glass. Jag kommer inte ihåg när glass sist smakade så gott som det gjorde idag. Jag var vid det här laget riktigt sugen på att skippa eftermiddagen i skolan och bara njuta av livet istället. Läraren hade ändå bara planer för oss som inte kändes så väldigt viktiga att vara en del av. Så jag ringde till optikern och frågade om jag kunde få komma tidigare till min inbokade synundersökning (som vi som har linser brukar behöva göra en gång om året), och det gick bra. Sen satt jag på donken och åt en sån där god cheeseburgare som jag älskar och pluggade lite för att inte få alltför dåligt samvete. Precis då jag var på väg att gå kom en kille fram till mig, antagligen var han en av uteliggarna i området, och jag trodde först att han ville ha pengar vilket är lite svårt då man som jag oftast inte har så mycket kontanter. Men han ville ha mat så jag köpte en cheeseburgare och en cola till honom och passade samtidigt på att bjuda in honom till kyrkan. Om han lyssnade för att vara artig eftersom jag precis köpt mat till honom eller om han verkligen var intresserad återstår att se. Innan bussen hade fått köra hem mig hade jag redan hunnit berätta för tre personer att jag blev godkänd på tentan som vi skrev för drygt två veckor sen. Den i folkhälsa. It made my day. Var lite osäker om jag verkligen skulle klara den faktiskt, men det gjorde jag och nu tycker jag att jag förtjänar att inte plugga så mycket mer idag. Kan återkomma till böckerna imorgon istället.
 
Blev godkänd i tentan i folkhälsa fick jag veta idag! Gött!
 

När träden blommar och våren spirar…

Det är fredag och efter en ganska slö vecka börjar jag känna mig piggare. Idag gick jag upp vid åtta och har redan hunnit handla och fixa lite. Det känns bra. Och som ni ser har det blivit lite fotoinspiration också. Älskar att kunna se träden blomma så vackert precis utanför fönstret. Om nån månad kan vi plocka körsbär från träden igen.
 
 
Jag vill förresten tillägna dessa blommor åt Tindrah som fyller sju år idag. Innan jag tar mig igenom en stunds vetenskaplig metodik-pluggande är planen att ringa till mormor och fråga om hon kan vidarebefordra en kram och några pussar till min söta kisse. Har jag tur får jag höra henne jama lite över telefonen också.
 

Det är nog inte rätt tid att flytta till Libanon nu.

Livet rullar på i ungefär samma takt som träden börjar blomma. En dag var de liksom bara där, och jag tror att jag är ganska säker på vilket motiv jag vill ha då jag fotar nästa gång. Blommor, solsken och ett somrigt Stockholm är ord som klingar lite extra starkt just nu. Och mission förstås. Alltid mission. Helgen var intensiv och alldeles underbar. Bättre än en bal på slottet. Återigen blir jag påmind om att mission är det jag vill leva och dö för. Fast det är mycket möjligt att det inte är rätt tid för mig att lämna Stockholm och flytta till Libanon på obestämd tid i januari nästa år. Men egentligen är väl ingenting skrivet i sten än. Inte förrän den feta damen gungar, eller vad det är man brukar säga. Fast jag måste erkänna att jag i flera år trodde att jag skulle rusa fram och anmäla mig som missionär på nästa missionsbas som dyker upp inom SOS. Men jag gjorde inte det. Det var svårt att låta bli. Jag grät och mina vänner kramade mig lite extra hårt. Jag tror att de förstod. Förstod varför det gjorde så ont. Speciellt Ulla. Jag kommer ihåg i bibelskolan då jag knappt kunde vänta på att få åka ut till en missionsbas och hur segt det kändes att möjligheten inte fanns då. Jag lovade mig själv att alltid vara beredd, alltid vara redo och aldrig säga nej då chansen kom. Aldrig bli som henne. Alltid leva mina drömmar fullt ut. No matter what. Men jag tror att det är något som jag måste bli klar med innan jag kan lämna Stockholm i vad som antagligen kommer att bli flera år åt gången. Kanske till och med fler saker. Det känns som rätt sak att göra, även om en del av hjärtat redan hoppat ur kroppen och sitter på nästa flyg till Libanon. Men jag och Gud snackade om det här i söndags, och det känns okej nu. Kanske kommer jag att gråta en eller två gånger till. Men jag är okej. På riktigt. Jag bad om ett specifikt tecken innan det är för sent om det är så att jag tänker fel nu, men som det ser ut nu så stannar jag här.
 
Den här tjejen blir nog kvar i Stockholm i några år till verkar det som.
 
Jag får leva på festivaler och på att bli lite bättre på att berätta om Jesus för alla de stockholmare som inte känner honom ännu. Det är inte helt fel det heller.  Och om en månad är jag i Tanzania, i staden Mwanza vid Viktoriasjön. Där ska vi vara ute på gatorna och predika evangeliet, ha en festival och be för sjuka. Jag vill åka på minst en festival om året. Det här är livet och jag njuter av det
 

Speak.

Ikväll har jag sett Speak som är ett amerikanskt drama från 2004 med bl.a. Kristen Stewart, Michael Angarano och Robert John Burke i rollerna.
 
Filmen handlar om Melinda Sordino som går i nian och efter en händelse under sommaren mår väldigt dåligt. Hon har aldrig berättat för någon om vad som hände utan väljer istället att vara tyst vilket leder till att majoriteten av skolan tycker att hon är konstig. Hon får ett jobbigt år där hon kämpar med skolan, vänner och familjen samtidigt som vi får följa hennes historia…
 
Jag tycker att den här filmen är poetisk, vacker och sorglig. Jag kan känna igen mig i Melindas känslor. Det som hände henne har inte hänt mig, men jag vet ändå alltför väl vad smärta är. Det är en bra film som berättar en historia på ett fängslande sätt. Dock kände jag under filmen att jag väntade på något som aldrig riktigt kom, fast jag vet inte vad det var.
 
Betyg: 7/10
 
 

Det är dags för Mission #13 på Maximteatern i Stockholm!

Imorse vaknade jag innan klockan ringde med en känsla bättre än den man känner då man är liten och det är julafton, födelsedag eller både och. Ikväll börjar missionskonferensen som Mission SOS anordnar på Maximteatern i Stockholm den här helgen. Hela helgen kommer att ha mission i fokus. Onådda folk i fokus. Guds hjärta i fokus. Idag har jag varit sprallig och förväntansfull hela dagen, men trots det har jag försökt fokusera på att plugga så att helgen ska kunna vara pluggfri sen. Jag känner mig som ett litet barn som längtar efter att öppna julklapparna på julafton. Jag vill hoppa, dansa, gråta av glädje och tacka Gud för att han har lagt de onådda folket på mitt hjärta. Jag drömmer om att be med människor till frälsning, åka på festivaler och bo på missionsbaser. Det här är ett liv värt att leva…
 
Klicka på bilden för att komma till konferensens hemsida med bl.a. program för de olika dagarna.
 

Bilddagbok från en ledig dag i stan!

Jag hade rätt. Det blev mer glass idag. Glass i Kungsträdgården under de där vackra träden som blommar den här tiden på året. Det var mycket folk där idag. Det var som om nästan hela Stockholm hade tänkt samma sak som vi; att idag var en perfekt dag för att åka in till stan och njuta av det fina vädret. Ute vid Djurgården var det lite lugnade och mindre folk, så där satt vi och stekte i solen en stund med. Slänger upp några bilder från dagen här, lite som en bilddagbok eller nåt.
 
 

En sån där fantastisk vilodag…

Long time, no see. Jo, det är ju så det blir ibland. Speciellt då det är mycket att göra och mycket som tar upp ens tid. Men idag är jag ledig. Idag har jag en sån där fantastisk vilodag då jag låter mig själv göra precis vad jag vill. I mitt fall innebär det, just idag, att gå omkring i en bekväm kjol som påminner litegrann om Tanzania eftersom jag hade den mycket då jag var där förra sommaren och se världen genom mina solglasögon. Det innebär att jag fick sova länge, att jag om en timme ska åka in till stan och hänga med Nour och njuta av att solen lyser, att jag tar med mig kameran ut, att det nog blir en panpizza ikväll och att det antingen blir några avsnitt av Star Trek eller kanske en film. Idag gör jag vad jag vill.
 
En gammal sommarbild där världen från solglasögonen blev lite extra vacker. Jag kan till och med se Jesus i den här bilden, kan ni också det? Ansiktet är precis till vänster om solen.
 
Veckan som har gått har varit mer eller mindre fullspäckad, men samtidigt mestadels rolig. Tentan i fredags tror jag kan ha gått bra. Åtminstone gick det inte helt åt skogen, och jag hoppas att läraren tycker samma sak. Bönenatten var fantastisk, som vanligt, och i lördags var jag hemma hos Lise för att hänga med mitt team som jag ska vara med i Mwanza om drygt en månad. Det större teamet som består av bland annat folk från bibelskolan, ledarskolan och kyrkan här i Sverige och av folk som kommer från USA är uppdelade i mindre team där man lär känna varandra lite extra. De mindre teamen övar också in drama och dans tillsammans, så på onsdagkväll ska jag på min första dramaövning. I söndags började glassfrossan. Kebab och GB-glass ute i solen efter kyrkan blev det då, och i tisdags tog jag och Hanna en glass efter skolan. Idag blir det nog mer glass. Glassigt värre, liksom. Livet känns bra. Och den nya kursen är förresten inte väldigt tråkig trots allt. Den är inte den roligaste eller den som jag kommer att komma ihåg som den mest intressanta från utbildningen, men den funkar. En av lärararna är en äldre dam som är väldigt charmig och ganska ofta klämmer ur sig komiska saker. Så det kunde ha varit värre.
 

Maj 2013.

Utomhus har det hunnit bli lite varmare än innan och att gå omkring i converse och öppen skinnjacka känns skönare än någonsin. Det är nu maj, det är vår och inom en inte alltför lång framtid sommar. Det känns bra. Riktigt bra.
 
• Under april började vi med en ny kurs i skolan om folkhälsa och hann nästan klart med den eftersom den bara är på fem veckor. Det har varit en intressant kurs och imorgon har vi tenta.
Snuttan fyllde sju år och grattades av mig via telefon.
• Förberedelserna inför Tanzania har fortsatt. Vi hade en till teamsamling, fick det snyggaste teamhäftet som jag någonsin sett, fastade och hade ett bönedygn där alla hade blivit tilldelade en timme var.
• I slutet på månaden gick jag mina introduktionsdagar på äldreboendet där jag ska jobba. Det känns bra och jag tror att jag kommer att trivas där.
Vardagen har tickat på ganska bra. Det har blivit en och annan fika, häng i kyrkan, valborgsfirande med husförsamlingen, nån film och lite annat mysigt
 
Månadens kattbild är min lilla pojke Loka Johannes.
 
Tentan imorgon avslutar kursen i folkhälsa och på måndag börjar vi en ny kurs på fem veckor i vetenskaplig metodik. Jag hoppas att det är roligare än vad det låter.
• Imorgon bjuder också på en bönenatt som jag har suktat efter ett tag nu. Jag gissar på att jag runt småtimmarna kommer att krypa ner i sängen med ett fett leende på läpparna.
Ännu mer förberedelser inför Tanzania väntar. Jag ska ordna med reseförsäkring, vaccinationer, umgås lite extra med teamet, öva på det kreativa, ha ännu en teamdag, fasta och be.
• Nästa helg anordnar Mission SOS en missionskonferens som kallas för Mission #13. Jag misstänker att det kommer att bli en rolig, intensiv och framför allt missionsdrömmande helg.
• Den 11:e fyller Tirsah och Petrus fem år. Mina bebisar börjar bli stora nu.
och den 17:e fyller deras mamma Tindrah sju år.
Några arbetspass ska också hinnas med.
• Och varför inte lite bokskrivande, vårfotograferande, fika, glass, mys och bara njutning av livet. Så mycket som möjligt. Så mycket som blir över av majs 744 timmar, helt enkelt.
 


RSS 2.0