Kalle Ankas bad, och några ord om min dag.

Jag tog ett bad ikväll och helt plötsligt, lite från ingenstans, ser jag Kalle Anka i huvudet. Jag ser hans berömda bad som många av oss har som tradition att årligen kolla på. Jag fnissar. Jag skrattar efter en stund högt. Sen går jag in på youtube och hittar den här videon…
 
 
Och resten av dagen har varit bra också, ifall någon undrar. Jag träffade obstetrik/gyngruppen på Karolinska i Solna imorse. Vi fick en kort rundvandring vid kvinnoklinikerna, mest för de som ska ha sin praktik där, och sen då de hade fått sina skåp hade vi en föreläsning där en barnmorska pratade om aborter och preventivmedel. Jag erkänner att det kändes rätt så förskräckligt att lyssna på hur aborter går till. Det sker 40.000 aborter i Sverige per år. 40.000 barn som aldrig ens får rättigheten att leva utanför livmodern. Jag blir så otroligt ledsen då jag tänker på det. Så vi släpper det nu. En sak som jag inte visste om missfall är förresten att 10-20 % av alla graviditeter slutar i ett missfall. Många gånger vet inte ens kvinnan om det utan tror att det är en försenad mens. Det gör mig också ledsen. Så nu till något bättre: Jag har redan kommit på vad jag ska skriva/prata om inför seminariet om ungefär två veckor. Så nu finns det ett dokument med en rubrik om kulturella aspekter vid amning sparad i min dator. Och imorgon ska jag till min nya praktikplats för första gången. Jag hoppas på att det blir bra, även om det bekräftades ännu mer idag hur flummigt det varit med praktikplatserna i Huddinge. Anledningen är tydligen att så många barnmorskor slutat. Men jag ska vara positiv och jag tror att det kan bli riktigt bra ändå. Jag får ju vara på en BB-avdelning i alla fall, och det är ju inte illa pinkat.
 

I may not be there yet, but I'm closer than I was yesterday.

Nu har det blivit dags för ett nytt Veckans Citat. Det blir ett citat som jag såg på facebook under förra veckan. Det är lite likt ett citat som jag har haft tidigare, men inte helt och det var över ett år sen jag hade det i alla fall så nu kör jag på det här.
 
Veckans Citat: I may not be there yet, but I'm closer than I was yesterday.
 
Jag är inte fullt ut den person som jag önskar att jag var, jag har inte allt som jag önskar att jag hade och jag har inte gjort allt som jag vill göra. Det är lätt att bli lite otålig då man tänker på det. Men jag är på väg. Jag är närmare idag än vad jag var igår. Ett steg närmare dag för dag…
 
 

Och så kom det ett till paket, den här gången med miss fat cat i…

I helgen har jag inte gjort så mycket annat än att vila, och det tänker jag fortsätta med resten av den här dagen också. Tänkte bara att jag skulle kika in här först och berätta för er om ett till paket som jag fick igår. Den här gången kom det dock inte på posten utan som en total överraskning från min kreativa roomie. Jag önskar att jag hade kunnat se min egen min då Helena kom fram till mig i soffan igårkväll med paketet. På det stod det att det var en krya-på-dig-present. I det fanns ett örngott som Helena hade gjort med en liten fet katt nere i det högra hörnet. Så söt är den lilla kissen som Helena döpte till miss fat cat.
 
 

Another Earth.

Ikväll har jag och Helena sett Another Earth som är ett amerikanskt science fiction-drama från 2011 med bl.a. Brit Marling, William Mapother och Matthew-Lee Erlbach i rollerna.
 
En dag upptäcks en planet nära jorden som verkar vara identisk med jorden. Man kallar den för Earth 2. Samma dag firar Rhoda Williams att hon har kommit in på universitetet, men hennes lycka blir kort när hon kör bil efter att ha druckit alkohol och frontalkrockar med en annan bil. I olyckan dör en gravid kvinna och hennes son och lämnar en man i koma. Rhoda hamnar i fängelse i fyra år. Då hon kommer ut är hon en trasig tjej som önskar att hon kunde förändra vad som hänt. Uppgiven och trött på livet hon lever är hon med i en tävling där man kan vinna en resa till Earth 2…
 
Den här filmen var inte alls som jag hade tänkt mig att den skulle vara. Det var mycket mer drama än science fiction för att nämna en sak. Till viss del kände jag mig lite besviken över att den inte verkade vara vad jag hoppats på, men samtidigt är det absolut något med filmen som tar tag i mig och får mig att fortsätta kolla och till och med tycka att den är bra. Det är kort sagt en vacker historia om en ung tjej som får leva med konsekvenserna av ett misstag och drömmer om något bättre.
 
Betyg: 6/10
 
 

Ett oväntat paket på posten, och lite skola- och praktikprat.

Fredagkväll. En efterlängtad helg har anlänt. Jag mår inte helt bra, jag skippar bönenatten i kyrkan och eventuellt hela bönekonferensen - jag kanske hade orkat ta mig igenom den men jag vill inte göra det halvrisig och halvhjärtat bara för att - och jag är glad för ett paket på posten. Efter att ha mått från och till, fram och tillbaka och lite si och så hela veckan kändes det lite extra välkommet att få en avi från posten hem i brevinkastet igår. Helt oväntat. Det är min namnsdag idag och jag brukar alltid få ett kort från mormor och morfar, men nu fick jag ett helt paket skickat till mig. I det var det ett gulligt kort, två par strumpor och två chokladkakor. De hade lyckats med konststycket att köpa mina två favoritsmaker utan att ens veta om det. Perfekt.
 
 
Jag var i skolan i onsdags för ett grupparbete som gick ovanligt smidigt, och sen körde vi barn-HLR på eftermiddagen. I torsdags var det föreläsningar om barnsjukdomar. Allergi och astma, diabetes typ 1 och onkologi (cancer) hos barn. Det var frivilliga föreläsningar, och jag kände då jag hade kommit dit att jag kanske skulle ha stannat hemma ändå. Men då jag redan var där så kunde jag lika gärna stanna, och det var åtminstone bra föreläsningar. Och idag redovisade vi de gynekologiska sjukdomarna som vi arbetat med i grupperna. Så nu kan jag åtminstone ligga hemma i soffläge med gott samvete och vila upp mig inför praktiken som börjar nästa vecka.

Jag kontaktade min praktikplats nu i veckan. Jag fick veta att jag inte ska vara på avdelning K77 som det var sagt, utan istället på K86/88 vilket är en liknande avdelning. Så det är fortfarande en BB-avdelning. Det kändes väl bara lite sådär att jag fick veta det efter att jag kontakt dem. Lite flummigt och ostrukturerat kanske. Men jag förstår att de har mycket på avdelningarna ibland. Jag hoppas i alla fall att det blir fyra bra veckor där och inte alltför flummigt och ostrukturerat fortsättningsvis. På måndag har vi en gemensam introduktion med alla i klassen som ska gå obstetrik/gyn-placeringen nu, men på tisdag ska jag ha ett kvällspass på min nya avdelning. Så ni får höra efter det hur det är och så. En liten parentes är förresten att vi fick veta var vi ska vara på akutsjukvårdsplaceringen i april, och mitt hjärta skuttade av glädje då jag såg att jag får vara på akutmottagningen i två veckor. Det var det jag ville allra mest. Det är där jag antagligen kommer att vilja jobba i framtiden. Så om jag inte hade varit lite sjuk så kanske jag hade dansat en liten glädjedans i soffan. Eller nåt. Jag ska även vara på HIA (hjärtintensiven) i två veckor då, vilket jag också hade önskat.
 

Top 10 vecka 4 2014.

Top 10 har haft ett litet uppehåll på några veckor främst på grund av att listan på Spotify krånglade med uppdateringen ett tag, men nu är den tillbaka. Dock utan några löften om att dyka upp varje vecka, utan den kommer då den kommer helt enkelt. Hur som helst så är det mest utmärkande för den här veckan att jag har fallit hårt för några av låtarna på Avril Lavignes nya skiva.
 
 
1. Avril Lavigne - Hello Heartache
 
2. Avril Lavigne - Hush Hush
 
3. Avril Lavigne - Falling Fast
 
4. Avril Lavigne - Sippin' On Sunshine
 
5. Avicii - Wake Me Up - Radio Edit
 
6. Kutless - Hero
 
7. Kutless - Even If
 
8. Joan Osborne - One Of Us - Edited Version Without Spoken Word Intro
 
9. Kutless - Sea of Faces
 
10. Kutless - It Is Well
 

Termin fyra, och en vilande Erica…

Det är tisdag, klockan är snart halv ett och jag ligger i soffan med kuddar och täcke och med datorn på magen. Och jag som hade trott att det här veckan skulle bli intensiv. Det är den första veckan på termin fyra och för en gång skull hade jag faktiskt tänkt att jag skulle gå på alla föreläsningarna. Jag vet, jag vet, jag har säkert sagt det tidigare och det brukar mest vara en ambitiös tanke i början av en ny termin eller kurs. Men den här gången ligger jag åtminstone här och tänker att det nog hade varit roligt att vara med. Jag känner mig nog lite mer taggad än vanligt på att plugga till sjuksköterska. Kanske har det något att göra med hur otroligt roligt jag hade det på den senaste praktiken. Hur som helst så känner jag att jag behöver få en lugn vecka. Efter en lugn helg. Helena har varit sjuk sen i fredags och legat i sängen med magont. Jag skulle ha hängt med Susanne i helgen, men då hon hörde att Helena blivit magsjuk så var hon rädd att jag skulle smitta trots att jag kände mig frisk som en nötkärna. Så jag var hemma och latade mig, tog hand om Helena lite trots att hon nog egentligen mest ville bli lämnad ifred och förberedde mig för den här veckan. Veckan som skulle bli intensiv. Men nu ligger jag här istället. Jag har inte blivit nersmittad med magsjuka, så oroa er inte för det, men däremot börjar jag ironiskt nog känna mig lite förkyld. Fast hellre det än magsjuka, så jag klagar inte. Fast jag har tänkt att jag inte ska bli sjuk utan istället ska jag vila bort det. Än så länge är jag ju trots allt "bara" hängig och har haft lite lätt huvudvärk från och till. Så jag har skippat de här två första dagarna på terminen eftersom de inte varit obligatoriska. Istället har jag tiggt viktig information från min kompis Hanna. Så veckan ändrades från den intensiva veckan till veckan där jag är med på grupparbetet och barn-HLR imorgon och såklart seminariet om gynekologiska sjukdomar på fredag. Och kanske föreläsningarna på torsdag om jag känner mig up for it. Kursen vi har börjat med nu är en förresten en kurs om kvinnor och barns hälsa som kommer att pågå i fem veckor. Nästa vecka börjar nästa praktik som jag kommer att ha på en BB-avdelning. Så till på måndag ska jag vara mitt vanliga pigga jag. That's the goal.
 
En bild från nyårsafton som ni inte sett.
 

Every accomplishment starts with the descision to try.

Den här veckan har jag tagit ett citat som den här tjejen la upp på sin blogg under förra veckan. Jag vet inte var det kommer ifrån från början, men det är inte alltid man vet det och det spelar ingen större roll.
 
Veckans Citat: Every accomplishment starts with the descision to try.
 
Det här är så sant. Allt som vi tänker att vi skulle vilja uppnå i livet börjar med något så enkelt som att försöka. Att försöka istället för att tänka att det aldrig kommer att gå. Det kan vara hela skillnaden mellan att uppnå något nytt och att stå kvar och stampa på samma ställe hela tiden. Sitt inte bara och dröm om hur det skulle kunna vara eller bli - försök! Ge det en chans!
 
 

People Like Us.

Ikväll har jag sett People Like Us som är ett amerikanskt drama från 2012 med bl.a. Chris Pine, Elizabeth Banks och Michelle Pfeiffer i rollerna.
 
Filmen handlar om Sam som arbetar som säljare i New York och har några skulder som han behöver betala av. En dag då han kommer hem från jobbet berättar hans flickvän att hans pappa har dött. Därför flyger de till Los Angeles för att vara med på begravningen. I samband med detta får Sam reda på genom sin pappas testamente att han har en halvsyster och hela hans liv så som han känner till det vänds upp och ner medan han försöker komma på hur han ska hantera detta…
 
Jag tycker att den här filmen är bra på så många sätt. Det är intressant att följa karaktärerna genom deras ganska komplicerade liv och deras trasiga historier och smärtan som de har gått - och går - igenom gör den här filmen så vacker.
 
Betyg: 8/10
 
 

Berättelsen om Pi.

Idag har jag sett Berättelsen om Pi (originaltitel: Life of Pi) som är ett amerikanskt äventyrsdrama från 2012 med bl.a. Suraj Sharma, Irrfan Khan och Adil Hussain i rollerna.
 
Filmen tar sin början i Kanada där en författare har blivit tipsad om att Pi Patel har en fantastisk livshistoria som han skulle kunna skriva om. Historien börjar sedan i Pis barndom där han berättar om hur han fick smeknamnet Pi, om hur hans familj bestämde sig för att flytta till Kanada och där sälja djuren som de haft i sitt zoo och om hur Pi sedan blir fast i en livbåt med en bengalisk tiger då skeppet sjunker…
 
Jag fastnade för den här filmen direkt och tycker att den är helt fantastisk från början till slut. Det är en helt otrolig historia om överlevnad, mod och kärlek.
 
Betyg: 10/10
 
 

Nu är halva sjuksköterskeutbildningen avklarad!

Idag hade vi kursavslutning i kursen Omvårdnad inom somatisk vård som vi började med i november, och i och med det har vi nu officiellt gått klart termin tre och halva utbildningen. På måndag börjar termin fyra. Det har gått snabbt. Tänk att till sommaren nästa år är jag färdig sjuksköterska. Nu behöver jag inte längre säga 2015. Nu kan jag säga nästa år. Jag är så glad att jag valde att plugga till sjuksköterska och det känns verkligen som att det var helt rätt beslut av mig. Jag som en gång i tiden sa att jag aldrig ville plugga vidare och att jag "bara" skulle vara missionär och då jag var i Sverige ta i princip vilket jobb som helst för att få ihop mer pengar så att jag kunde åka ut som missionär igen så fort som möjligt. But things change. Visserligen kan jag inte spara ihop så mycket pengar till mission just nu som jag hade kunnat annars, men jag klarar mig åtminstone utan studielån och jag ångrar ingenting.
 
Favorit i repris: Bild från då jag fick veta att jag hade blivit antagen till sjuksköterskeprogrammet.
 
Igår gjorde jag alltså mitt sista pass på gastroavdelningen A24b efter en åtta veckor lång praktik. Jag insåg ganska direkt att jag inte bara kommer att sakna avdelningen, utan framför allt de patienter jag haft hand om som jag nu inte får följa till slutet av vårdtiden. Men sånt är livet, och det känns bra att vi då nästa kurs börjar på måndag bara har en vecka teori och sen får komma ut på praktik igen. Det är kul med praktik. Det enda som kan vara lite jobbigt är då det känns som att det är mycket skolarbete att göra under praktiken, men det brukar gå bra så det kommer det säkert att fortsätta göra.
 
Innan jag avslutar det här blogginlägget måste jag få berätta om ett av mina mest speciella, och roliga, patientmöten. Den här veckan kom en ny patient in som jag skulle få ha hand om. Hon är själv sjuksköterska och var så himla gullig. Hon höjde själv sängen åt mig då jag t.ex. skulle sätta en ny nål på henne så att hon skulle kunna få dropp. Arbetsställning är viktigt och jag behöver öva mer på att faktiskt komma ihåg det, men det roliga här var att hon kom ihåg det åt mig. Hon lärde mig lite nya saker, och då jag var inne hos henne själv utan min handledare så handledde hon mig om det behövdes. Så himla härlig människa. Det var så roligt att prata med henne.
 

Igår var jag med på en stor bukoperation!

Igår hade jag en dag utöver det vanliga på praktiken. Den studentansvariga sjuksköterskan på min avdelning hade ordnat så att jag skulle få vara med på en operation, och idag var det dags för det. Dagen började som vanligt med att jag kom upp till avdelningen vid sju och där fick jag veta att jag skulle läsa på om den patient jag skulle följa med ner till operationen bara en kvart senare. Jag var sedan med den patienten genom hela processen från avdelningen tills han lämnades på postop (där patienterna får ligga i åtminstone några timmar efter en operation). Då patienten fick komma in på operationssalen arbetade anestesipersonalen med alla förberedelser inför operationen. De satte flera olika nålar som patienten kunde få injektioner och dropp genom, gav epiduralbedövning, kopplade upp patienten till maskiner som skulle hålla koll på vitalparametrarna (blodtryck, puls, saturation o.s.v.) under operationen, gav syre och såklart även sövde ner patienten. Det var en stor operation som sedan pågick i cirka fem timmar. Patienten som opererades var en äldre man med cancer i ändtarmen. Det som gjordes under operationen var att ändtarmen och en bit av tjocktarmen togs bort, kirurgerna såg även något suspekt på levern som de trodde kunde vara en metastas (spridning av cancern) som de tog bort och sedan fick patienten en kolostomi vilket innebär att den sista biten av tjocktarmen som blev kvar sitter utanpå magen kopplad till en stomipåse där avföringen kommer ut.
 
Det var minst sagt en spännande dag. Jag hade aldrig varit med på en operation tidigare och på ett sätt kändes det nästan som i en film. Bara själva grejen att se kirurgerna skära upp hela buken från nedre delen av magen och fram till bröstkorgen var lite surrealistisk, och att sen se bl.a. underhudsfett och tarmar framför sig är ju inte heller något man gör varje dag. Det var så intressant, så roligt och så lärorikt! Det var väldigt coolt att se tarmrörelserna i tunntarmen och att se hur mycket kirurgerna kunde göra. Tunntarmen flyttades undan för att komma åt att se tjocktarmen ordentligt, hela händer stoppades in i buken och samtidigt som de jobbade tog de sig även tid att förklara saker för mig då och då. Det går egentligen inte att beskriva det helt med ord; man behöver vara med själv för att verkligen förstå.
 
Klädd för operation!
 
Ni har säkert sett i filmer och så att någon torkar av pannan på kirurgen. Under den här operationen hände en liknande sak. En av kirurgerna blev törstig och behövde också få i sig något sött för att orka eftersom operationen var lång och gick flera timmar över lunchtiden. Så en undersköterska gick och hämtade saft, hällde upp i en mugg med ett sugrör och fick sen sticka in sugröret under kirurgens munskydd så att hon kunde dricka. Innan idag var det för mig sånt som händer i filmer. Men det är ju verkligen så på riktigt också. En kirurg med sterila handskar och blod på dem för att hon har de i en annan människas mage kanske inte direkt tar av sig allt det sterila, dricker lite saft och sen sätter på sig allt på nytt. Jag hade ju förresten fått gå iväg och äta lunch om jag hade velat det, men jag ville inte missa något så jag tog bara en kort toapaus och åt min lunch efter tre innan jag gick hem. Så från sju-tiden till efter tre drack jag bara lite saft. Det var så coolt att vara med och att missa något kändes inte som ett alternativ.
 

When your past calls, don't answer. It has nothing new to say.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på facebook under förra veckan. Det publicerades på någon av de grupper som jag följer på grund av de många bra citat som läggs upp.
 
Veckans Citat: When your past calls, don't answer. It has nothing new to say.
 
Jag vet alltför väl hur det känns då ett smärtsamt förflutet vill göra sig påmint. Minnen som gör ont på djupet av själen. Tårar. Svårigheter att lita på människor eller låta dem komma nära. En och annan mardröm ibland. En trasig insida och ett brustet hjärta. Jag vet vad jag pratar om. Just därför fastnade jag för det här citatet. Jag mådde som sämst då jag var 16 efter år av smärta, rädsla och kaos på insidan. Men så en dag påbörjade Gud sitt helande i mig. Ett helande som jag då aldrig hade trott var möjligt, och sakta men säkert har mina sår börjat läka. Att släppa taget om det förflutna har för mig varit en av nycklarna till att må bättre. Jag har pratat om det, slutat tycka synd om mig själv och älta alla minnen hela tiden, jag ber för de som gjort mig illa och ser framåt istället för bakåt. En dag kommer jag att vara hel igen med ett hjärta som läkt ihop så fint så att man inte ens ser hur ärrat det en gång var.
 
 

Jag ska försöka gilla snön. Vi kan nog le mot varandra trots allt. :)

Nu har snön kommit även till Stockholm. Visserligen hade vi snö i typ två dagar i december, men nu verkar det som att den kommer att ligga kvar åtminstone lite längre. Det har blivit kallare och jag har sett att det ska vara minusgrader i minst en vecka framöver. Även om jag är en av dem som har njutit av att det inte har varit så kallt och som trivs bäst då det är plusgrader ute så har jag bestämt mig för att försöka gilla snön nu då den är här. Då den ser upp på mig från marken eller ner på mig från kvistarna på träden vill jag le istället för att surt blänga tillbaka på den. Om inte annat så är den i alla fall väldigt vacker, så igår fotade jag den och nu vill jag visa er en del av min fina vintervärld.
 
 

The Miracle of the Cards.

Idag har jag sett The Miracle of the Cards som är ett kanadensiskt/amerikanskt drama från 2001 med bl.a. Catherine Oxenberg, Thomas Brodie-Sangster och Kirk Cameron i rollerna.
 
Filmen handlar om en reporter (spelad av Kirk Cameron) som får i uppdrag att ta reda på hur det verkligen ligger till med vad som ses som ett mirakel gällande en pojke som blev botad från en hjärntumör. Pojken, Craig, blev allvarligt sjuk och hans mamma, Marion, upplevde att hon fick tecken från Gud om att läkarna skulle kunna bota honom mot alla odds. För att hålla Craigs viljestyrka och ge honom något annat att tänka på började hon sätta upp krya på dig-kort vid hans säng på sjukhuset. I filmen följer vi reportern som intervjuar de inblandade och i stort består filmen av deras tillbakablickar om vad som faktiskt hände…
 
Den här filmen är baserad på en sann historia och det är en väldigt fin sådan. Jag gillar filmens handling och jag gillar Kirk Cameron som skådespelare. Tyvärr fastnar jag dock ändå inte helt för filmen. Men jag tycker att den är helt okej åtminstone och är glad att ha sett den.
 
Betyg: 5/10
 
 

Tillbaka i vardagen igen…

Vardagen som den var innan jullovet är tillbaka med full kraft, och det har märkts här på bloggen. Jag har haft full upp ända sen i tisdags. Det har hunnit bli fyra pass på praktiken där jag har fått göra lite nya saker som att till exempel ge läkemedel i en CVK (en liten kateter in till en central ven som man bland annat kan få dropp genom) och följa med en patient ner till röntgen. Det har varit fyra bra dagar, och jag har också hunnit skriva lite på hemtentan så det känns verkligen helt okej att den ska vara inlämnad senast på fredag nästa vecka. Det enda som känns lite trist, och framför allt vemodigt, är att nästa vecka är den sista veckan på avdelningen där jag har praktik nu. Veckan börjar med att jag antagligen får ha studiebesök på en operation och på torsdag är det dags att säga hejdå till min kära avdelning A24b på Karolinska i Solna. Det har varit väldigt bra där. Men jag ser också fram emot nya praktiker och nya äventyr.
 
En bild på mig från "meteoritkvällen" som ni inte fick se förut.
 
Nu har jag en lugn helg framför mig. I princip så tänker jag inte röra en fena (om jag inte känner för det, förstås, för då är det liksom en helt annan bulle) förrän på söndag då jag ska iväg till kyrkan. Nu tänker jag bara lata mig. Det behövs ibland.
 

Lovets sista dag, lite helgprat och en rolig gåta.

Det har nu sakta men säkert börjat sjunka in att idag är lovets sista dag, att jag behöver lägga mig runt nio ikväll för att vara pigg imorgon, att klockan kommer att ringa fyra och att jag behöver åka hemifrån halv sex. Jag tycker om att ha mycket tid på mig på morgonen, som ni kanske märker. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Jag är fortfarande ledig idag, och planen för dagen är i princip bara att eventuellt ställa mig på kö på några böcker som jag behöver till nästa kurs som börjar om två veckor och i eftermiddag göra en matlåda till imorgon och annars ta det lungt. Idag kommer att bli en härlig dag!
 
Lördagens fantastiskt goda middag.
 
I helgen lagade jag och Helena mat tillsammans och hade en liten myskväll. Eller rättare sagt så gjorde Helena en jättegod köttgryta och jag kokade riset till den. Det har varit en lugn och mysig helg. Igår kände jag mig allmänt seg och hade inte lust att göra något speciellt, så jag tog en liten latdag hemma och på kvällen bjöd jag Helena på efterrätt á la Erica i form av Ben & Jerry's Chocolate Fudge Brownie med mandarinklyftor i. Sen pratade vi och skrattade då vi hade lagt oss. Det kommer jag nog att sakna lite nu då vardagen kommer tillbaka igen; att vi har lagt oss samtidigt många gånger och legat och skrattat åt saker. Haha.
 
En rolig gåta som Helena introducerade mig för:
- Vad heter fårets ungar?
- Bää-ää-biis!
 

Knasiga drömmar och meteorregn.

Dagarna som har gått sedan nyår har varit de lataste av de lata, och då jag tänker på att jag om bara några dagar ska vara tillbaka på sjukhuset för ännu en tidig morgon försöker jag sakta men säkert vända dygnet åt rätt håll. Jag kan inte beskyllas för att ha gjort speciellt mycket de senaste dagarna. Det har blivit mycket sömn med knasiga drömmar inblandade, en helkroppsmassage från Helena på massagebänken som var hennes julklapp till mig, lite mer filmer än vanligt och igårkväll gick vi ut på ett fält här i närheten för att se om vi skulle få syn på meteorregnet. Det var en speciell känsla att stå mitt ute på ett fält i mörkret och stirra upp mot stjärnorna. Tyvärr var det väldigt molnigt, så vi såg inget meteorregn. Som bäst såg vi några klart lysande stjärnor mellan molnen. Det skulle dock vara mysigt att gå ut dit då det är lite varmare och lägga sig på en filt sent en kväll och bara stirra upp mot en stjärnklar himmel…
 
 
De knasiga drömmarna har bestått av allt från att jag var med mormor och morfar och skulle köpa någon speciell choklad åt dem men inte hann eftersom jag skulle med en buss till att jag inte fick gå vidare till nästa termin i skolan eftersom jag hade missat något som jag inte ens var medveten om eller hade kunnat påverka. Jag kommer ihåg att jag i drömmen var så besviken, och jag sa flera gånger att jag behövde vara klar med skolan till juni nästa år som det var tänkt från början för annars kunde jag inte gå klart eftersom jag skulle flytta till Libanon då. Jag och några till från olika klasser fick gå i en specialgrupp för att ta igen saker. Jag har nu haft tre udda drömmar tre nätter i rad. Så kan det gå.
 
Det är nu tre lediga dagar kvar. På tisdag fortsätter praktiken igen. Det känns tråkigt att lovet närmar sig sitt slut, men på ett sätt känns det nästan lite bra också. Jag har varit ledig länge, fått vila mycket och lovet har som helhet varit bra. Jag skulle inte vilja vara ledig i all oändlighet, liksom. Det är nog bra så här. Fast jag kommer utan tvekan att njuta av de här dagarna som är kvar.
 

Fish Tank.

Ikväll har jag sett Fish Tank som är ett brittiskt drama från 2009 med bl.a. Katie Jarvis, Michael Fassbender och Kierston Wareing i rollerna.
 
Filmen handlar om 15-åriga Mia. Hon bor tillsammans med sin mamma och lillasyster Tyler i ett stökigt hem utan kärlek, har inga riktiga vänner och har blivit utkastad från skolan. Hon lever sina dagar utan speciellt mycket att göra och det enda hon verkligen verkar tycka om är att dansa vilket är något som hennes mammas nya pojkvän uppmuntrar henne till…
 
Jag både tycker om och inte tycker om den här filmen. Det jag inte gillar är att den är lite för rå för min smak. Jag kände också att jag väntade på något som inte riktigt kom, åtminstone inte i den grad som jag hade hoppats. Det jag gillar med den är å andra sidan att den känns realistisk och ärlig. Den fångar Mias liv på ett fängslande sätt. Den är bra på sitt sätt, och jag kan förstå varför andra kan tycka att den är fantastisk även om jag tyvärr inte kan hålla med helt själv.
 
Betyg: 5/10
 
 

Januari 2014.

Ett nytt år har börjat, och med det kommer januari och en ny månadsupdate. Precis som vanligt, med andra ord.
 
Detta hände i december:
• Fram till jullovet var mitt liv väldigt intensivt med hemtentaskrivande och praktik på sjukhuset. Det var ett tag där då jag inte hann med så mycket annat.
Den 13:e var det tio år sedan jag blev kristen.
• Den 15:e var det julshow i kyrkan och julkänslorna började komma lite mer.
• Eftersom jag valde att ha det så intensivt i början av månaden kunde jag ta helt ledigt då jullovet började. Jag latade mig helt galet mycket.
Jul firade jag hemma hos Susanne och hennes familj…
• …och nyår firade jag med Helena på Livets Ords nyårskonferens.
 
Månadens kattbild är på Sessan.
 
Detta kommer att hända i januari:
• Året börjar med att ledigheten fortsätter i en vecka, fram till den 7:e då det är dags att pallra sig tillbaka till sjukhuset för de två sista veckornas praktik på gastroavdelningen A24b.
• Sen slutar kursen Omvårdnad inom somatisk vård och med det också termin tre, vilket innebär att exakt halva utbildningen är avklarad.
• Den 20:e börjar termin 4 och en ny kurs som kommer att handla om kvinnor och barns hälsa. Efter en veckas teori blir det praktik igen och den här gången kommer jag att vara på BB i Huddinge.
• För att avsluta månaden med dunder och brak blir det en bönehelg i kyrkan den 24:e till 26:e.
• Då skolan börjar igen gissar jag att vardagen blir lite mer som vanligt, men förhoppningsvis inte riktigt så intensiv som den var precis innan jul. Spontant känns det förresten som att den här månaden kommer att gå fort.
 

The Way Back.

Ikväll har jag sett The Way Back som är ett amerikanskt äventyrsdrama från 2010 med bl.a. Jim Sturgess, Ed Harris och Colin Farrell i rollerna.
 
Filmen handlar om Janusz som är en polsk man som blev tillfångatagen då Sovjetunionen kom in i Polen med kommunismen. Han förs till ett läger för fångar i Sibirien där han tvingas kämpa för sin överlevnad. Klimatet är hårt, det finns inte mycket mat och framtiden ser mörk ut. Men då Janusz får höra att det finns en chans att rymma tänds ett hopp i honom. Det leder slutligen till att han och några andra fångar som han lärt känna tar sin chans och flyr. Deras plan är att gå hela vägen ut ur Sovjetunionen och mot sin frihet. Det är dock en lång väg att gå…
 
Jag tycker att det här är en bra film. Den är inspirerad av verkliga händelser och skildrar några människors öde på ett väldigt gripande sätt. Det är också en film som får dig att tänka till; frihet är inte lika självklart för alla.
 
Betyg: 7/10
 
 

Mitt nyår i bilder…

Eftersom jag kände då jag såg tillbaka på 2013 att det var tråkigt att jag hade fotat mindre än vanligt så avslutade jag året med att ta med kameran på nyårsfirandet. Så istället för att "bara" berätta om kvällen med ord så tänkte jag att jag skulle ge er en liten bilddagbok om igårkväll…
 
Innan jag och Helena åkte hemifrån vid fyra passade jag på att ta en outfit-bild. Kanske inte den bästa jag någonsin tagit, men ni ser i alla fall.
 
Ungefär två timmar senare var vi framme i Uppsala och stod och fotade Välkommen till Uppsala-skylten som två söta turister…
 
Vi tog sen en promenad från centralstationen till Livets Ord med hjälp av GPS:en i min mobil.
 
Där var det nyårskonferens och i pausen stod vi och tog bilder på oss. En blev flummigare än dem andra.
 
Mötet var jättebra. Ett perfekt sätt att avsluta året på.
 
På tolvslaget bad vi, och strax därefter gick vi ut och kollade på fyrverkerierna som sköts upp från taket.
 
Gott nytt ååår!!!
 
På vägen hem spårade det ur litegrann, hahaha…
 
Då vi hade lugnat ner oss lite kollade vi igenom mina bilder och Helenas fyrverkeri-video, och då vi senare hade hoppat på nattbussen som skulle ta oss hem från centralen var åtminstone jag så trött så att den största delen av resan spenderades i tystnad.
 
Vi hade en väldigt bra kväll igår och enligt mig finns det ingenting bättre att göra på tolvslaget än att be. Att både avsluta och börja året med Gud är helt fantastiskt. Och det var roligt att vara på Livets Ord, speciellt då jag aldrig varit varken där eller i Uppsala (förutom på genomresa) tidigare. Idag är både jag och Helena trötta, men det är nog ganska väntat med tanke på att vi kom hem vid halv fyra på morgonen. Då får man vara lite sliten. Det är trots allt bara nyår en gång om året…
 


RSS 2.0