Your past mistakes are meant to guide you, not define you.

Det har hunnit bli måndag och en ny vecka. Till den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på facebook förut och som liksom fastnade lite extra.
 
Veckans Citat: Your past mistakes are meant to guide you, not define you.
 
Vi är människor. Vi begår ofta misstag; ibland små och ibland stora. Många gånger låter vi de misstagen definiera vilka vi är och det leder i längden till att vi begränsar oss själva. Men det är inte meningen att det är så det ska vara. Istället ska vi låta misstagen vi gjort i livet guida oss till att inte göra om samma misstag en gång till. Behöver vi säga förlåt till någon så gör vi det, och sedan lägger vi det bakom oss och går inte omkring och mår dåligt över det längre. Förhoppningsvis har vi lärt oss något av det. Och kom ihåg; ingen lyckas gå en helt rak väg till dit vi vill nå - det är en slingrig väg med upp- och nedförsbackar.
 
 

Helgen och ljusare tider.

Helgen börjar nu gå mot sitt slut. Det har varit en lugn helg och det är så härligt uppenbart att våren är här nu, även om det fortfarande har varit frysande kallt tidigt på morgonen åtminstone under veckan. Jag gillar att vakna upp till skolsken, och kanske kan solen och att det är så mycket ljusare ute vara en av anledningarna till att jag under hela helgen har lyckats vakna av mig själv någorlunda tidigt. Skön känsla, det där. Nu har det ju blivit sommartid också, vilket innebär ännu mera ljus som gör mig glad. Fönstret har varit öppet mer än vanligt och jag har fotat knopparna på trädkvistarna utanför fönstret i väntan på att de ska blomma ut.
 
Underbara vårtecken!
 
Igårkväll hade jag och Helena förresten en försenad våffeldag med våfflor, jordgubbar, grädde och hjortronsylt. Så kvällen bestod av våfflor och Dr. Quinn. Mysigt var det. Hela helgen har varit mysig. Ända från subway-lunchen i fredags till nu, och ikväll är planen att jag ska ha en lugn kväll och ladda upp inför veckans alla föreläsningar.
 

Dr. Quinn Medicine Woman: The Movie.

Ikväll såg jag och Helena det sista avsnitt av Dr. Quinn och passade även på att se den första av två filmer; Dr. Quinn Medicine Woman: The Movie. Det är ett amerikanskt västerndrama från 1999 med bl.a. Jane Seymour och Joe Lando i rollerna.
 
Filmen utspelar sig några år efter att serien slutat och Sully planerar en överraskningsfest för Michaela på hennes födelsedag. Hon blir inlurad till stan på kvällen där firandet väntar. Under tiden sitter Horace barnvakt till deras dotter Katie som nu är fyra år, och det som inte får hända händer. Horace blir nedslagen och Katie blir kidnappad. Sully och Michaela blir förkrossade och sökandet efter Katie börjar…
 
Har man sett serien vill man självklart se filmerna också. Den här filmen är bra, men jag tycker dock att handlingen vid vissa tillfällen är lite väl otrolig. Det känns även tråkigt att vissa av karaktärerna från serien inte är med och man aldrig riktigt får någon förklaring till detta. Men annars absolut en bra film som jag tror att man uppskattar speciellt om man sett serien.
 
Betyg: 6/10

 

Bön på bussen och kommande akutsjukvårdskurs…

I söndags skrev jag att det säkert skulle bli en minst sagt rolig bussresa hem från sjukhuset på kvällen. Det blev det. Jag och Barbro skrattade som tusan. Jag tror att jag på riktigt har träffat en kvinna som säkert hade kunnat slå igenom som komiker om hon hade gett det en chans. Men det slutade inte där. Historien börjar redan då jag vid ett-tiden satt på bussen på väg till sjukhuset. Francis klev på bussen tillsammans med en kompis. Francis! Killen från Nigeria som flyttade till Stockholm för att gå Mission SOS bibelskola när jag gick i ledarskolan. Jag hade fått för mig att han bodde i Schweiz numera. Men tydligen inte. Innan jag gick av bussen hade Francis kompis bett för mig eftersom jag blivit förkyld, haft feber och varit ganska trött från och till de senaste månaderna. Kvällen innan hade jag berättat lite för Barbro om Jesus och sagt att jag ville be för hennes onda knä, så på vägen hem efter allt skrattande bad jag för henne på bussen. Så det blev en riktig bön-på-bussen-dag. Hela den här grejen påminner mig förresten om när jag som någorlunda ny som kristen brukade drömma om att alla människor skulle skulle be öppet till Jesus och att det skulle vara en naturlig del av livet. Att man spontant skulle kunna börja be tillsammans med någon på bussen eller i ett gatuhörn som man kanske inte ens kände sedan innan. Det här kanske inte var exakt samma sak, men att få förbön och be för någon annan på en buss mitt i vardagen var nice.
 
Jesus hör hemma i vår vardag och livet med honom är inte begränsat till en speciell dag i veckan eller en viss tid på dygnet.
 
Nu är förresten praktiken på den psykiatriska avdelningen över, och hela kursen också för den delen. Hemtentan lämnades in för en vecka sen, alla uppgifter är gjorda, och nu kan jag bara ta det chill ända till måndag när nästa kurs börjar. Jag har haft fyra bra veckor på M76 på Huddinge sjukhus och kan konstatera att tiden har flugit fram. Som vanligt numera. Och nu kommer äntligen den kurs som jag har längtat efter; Akut och perioperativ vård. Jag är så galet taggad! Jag har till och med börjat läsa lite smått i kursboken bara för att jag inte kunde hålla mig, and that's saying a lot. Praktiken i den kursen är uppdelad på två olika ställen. Så jag kommer att vara två veckor på akutmottagningen och två veckor på hjärtintensiven. Att få vara just på akutmottagningen har jag drömt om länge nu. Där skulle jag vilja jobba någon gång i framtiden. Gick omkring och log som ett fån när jag såg att jag fått schemat mailat till mig. Nu ska jag bara ha en veckas teori, och sen så…
 
Livet leker. Solen har visat sig idag och våren har tagit över Stockholm. Idag åkte jag till gymmet på morgonen och köpte sen lunch på Subway. Har haft en lugn och härlig dag. Jag hade sagt att jag kunde jobba igår och idag, på äldreboendet alltså, men de hörde inte av sig så det blev en riktig långhelg. Inte helt fel det heller. Det är förresten där som jag kommer att jobba i sommar. Som timmis. Jag ska hoppa in när det behövs och hur mycket (eller lite!) jobb det blir går inte att säga nu. Men det är vad som kändes rätt och så länge jag kan betala mina räkningar så går det ju bra. Jag har mina anledningar.
 
Jag är förresten glad för all positiv respons som jag fick av inlägget jag skrev om ångest. Jag var lite osäker på hur folk skulle reagera, om jag ska vara helt ärlig. Men det kändes hur som helst väldigt befriande att vara helt ärlig om allt. Helt öppen. Utan masker eller ursäkter. Det är inte helt omöjligt att min tid på M76 indirekt puttade mig i den riktningen. Mot en tydligare öppenhet, för ångest är inte ett fult ord.
 

Man on Fire.

Idag har jag sett Man on Fire som är en amerikansk drama/actionthriller från 2004 med bl.a. Denzel Washington, Christopher Walken och Dakota Fanning i rollerna.
 
Filmen handlar om John Creasy som är en man utan glädje i livet. Han har gjort många misstag. Han har dödat människor. Nu dricker han, och ibland läser han Bibeln men tror inte att det finns någon förlåtelse för honom. En dag blir han övertalad att söka jobb som livvakt åt en flicka, Pita, i New Mexico där många barn blir kidnappade dagligen. John får jobbet, tänker att han enbart ska göra sitt jobb och inte bli känslomässigt inblandad. Han lyckas inte och Pita får hans hjärta att mjukna, och när hon sedan blir kidnappad bestämmer sig John för att göra allt han kan för att ta hämnd på kidnapparna…
 
Jag brukar vanligtvis gilla filmer med Denzel Washington, och den här var inget undantag. Dock tror jag att jag hade gillat den ännu mer om det inte hade varit ett så starkt fokus på hämnd. På det sättet är det en mörk film. Men den är ändå bra.
 
Betyg: 6/10
 
 

Top 10 vecka 13 2014.

Top 10 fick en liten paus under förra veckan eftersom Spotify var så sen med att uppdatera listan. Jag har därför valt att inte ta med vilka låtar som är nya eller gått upp respektive ner på listan eftersom det blir svårt att jämföra med förra veckan. Däremot kan jag ju berätta att sen ni såg listan sist för två veckor sedan har det hänt en del. Jag har fastnat ganska rejält för två låtar med Simon Ådahl och har lyssnat på kristen musik lite mer igen, även om det fortfarande blir mycket Alanis Morissette också (trots att det inte syns på listan längre).
 

 
 
1. Simon Ådahl - Jag går emot det mörker som binder dej
 
2. Parachute Band - To Live Is Christ
 
3. Matt Redman - Thank You For The Blood
 
4. Kutless - This Is Love
 
5. Shawn McDonald - Don't Give Up
 
6. Ådahl - Jag tänker be för Sverige
 
7. Shawn McDonald - Faithful
 
8. Shawn McDonald - Closer
 
9. Shawn McDonald - Hope
 
10. Kutless - We Fall Down
 

Ångest är inte ett fult ord.

Förra helgen när Helenas föräldrar var här och hälsade på tog vi alla en vårpromenad tillsammans på söndagen innan de skulle åka hem. Eftersom jag har bott med Helena i över ett och ett halvt år nu så har de sett skillnaden när det gäller byn och Helenas mamma frågade hur det var med det nu…
 
Det gick från att jag åkte hem till min by ungefär två gånger i månaden till att jag slutade åka efter helgen i februari förra året där allt gick så fel. När mina föräldrar började komma till byn varje helg. Det kom så plötsligt, och jag var helt knäckt ett bra tag efter den helgen. Jag grät mycket och jag kände det som att jag på ett sätt hade förlorat en plats som så länge varit min trygga hamn dit jag alltid kunde komma tillbaka samt den enda familj jag har; mormor, morfar och katterna. Vår relation hade inte förändrats, men att åka dit blev mer än vad jag klarade av. Åtminstone att åka själv. Att åka under vardagar tillsammans med någon funkade, men det var tyvärr ofta svårt att få till. Jag har varit där tre gånger(!) efter den där helgen, och senast var i augusti. Självklart undrar folk vad som hände. De som känner mig bäst fick veta, och jag är inte ensam. Både Helena och Susanne bjöd med mig att fira jul med dem i julas när jag inte orkade åka hem, och med tiden har jag lärt mig att leva med att saker inte är som förr längre även om det har varit smärtsamt.
 
Jag kommer ihåg en tid när mitt liv var kaos, och när depression och ångest blev en del av min vardag. Jag kommer ihåg att jag gjorde allt i min makt för att låtsas att allt var bra, först och främst inför andra men många gånger förnekade jag hur dåligt jag verkligen mådde även för mig själv. Allt för att orka fortsätta ett litet tag till. Skulle någon mot förmodan fråga hur det var så blev svaret att jag var trött. Ständigt trött. Varje gång någon undrade. Tonåringar brukar väl vara trötta, tänkte säkert folk. Ingen anade självmordstankarna som sakta men säkert dök upp på insidan. Det hann inte gå längre än att "bara" vara tankar. Tankar om att vilja lägga mig ute i snön och dö, kasta mig framför bussen som åkte förbi på vägen eller något liknande. Jag tror verkligen att det enda som räddade mig var min tro på Jesus. På att han kunde göra allt bättre även om det inte kändes så för tillfället. Och det har han gjort. När jag var längst nere på botten och hade hoppat av gymnasiet för att jag inte längre orkade med skolan bad någon för mig och på en kort stund försvann depressionen. Det värsta var över. Det var snart tio år sedan. Men för att må bättre behövde jag också komma ur situationen som fått mig att må så dåligt från första början. Det tog längre tid, men jag fick förnyad kraft av att inte längre vara ledsen nästan hela tiden utan att komma ur det. Jag började kunna prata mer öppet om vad jag hade varit med om. Mer och mer öppet. Så när Helenas mamma frågade kunde jag berätta hur det är nu utan att tycka att det var jobbigt att hon ens frågade.
 
En bild från en bildserie om smärta som jag tog sommaren 2012.
 
Så hur är det nu då? Jag mår bra i vardagen och får ibland kommentarer om att jag verkar vara så glad. En klasskompis sa i slutet av förra året att det är som en aura av glädje omkring mig. Jag har lätt för att skratta. Jag mår bättre än någonsin förr. Men helt bra är det ändå inte. Jag klarar inte av att träffa mina föräldrar, och då speciellt inte min pappa. I sådana situationer blir minnena från uppväxten alltför verkliga och minnesbilder sköljer över mig som aldrig förr. I sådana situationer kommer ångesten tillbaka. Sådana situationer klarar jag ofta inte av. Ibland kommer ångesten i form av panikångestattacker. Ibland är den lindrigare, men den finns där. Därför undviker jag de situationerna. Jag har ingen önskan om att ha en normal relation med mina föräldrar i dagsläget utan vill bara gå vidare med mitt liv, men jag önskar faktiskt att jag kunde vara i samma rum som dem och ändå fungera normalt. Kunna vara artig om än bara det. Kunna åka till byn oftare igen. Men där är jag inte. Åtminstone inte än. Kanske aldrig. Men en sak har jag lärt mig; Ångest är inte ett fult ord. Det går att vara öppen. Det går att prata om det utan att skämmas.
 
Det här inlägget blev längre än vad jag hade tänkt. Men jag hoppas att jag förmedlade något till er som orkade läsa. Jag hoppas att ni vill tro, hoppas och be med mig att såren från min uppväxt en dag kommer att vara helt läkta och inte rivas upp i jobbiga situationer. Till dess kan vi väl sjunga med i en Simon Ådahl-låt tillsammans: För ingenting kan stå emot Hans blod. Inga furstar, ingen djävul, inga ord. Jag går emot det mörker som binder dig, jag går emot den ande som hindrar dig. Nu är du fri i Jesus, ja, i Hans namn…
 

När tidsuppfattningen blir helt kocko…

Jag vet att det är söndag idag. Jag är säker på det. Almanackan vittnar om det, och alla andra verkar ha uppfattningen av att det är helg. Men i mitt huvud är det tisdag idag. Min tidsuppfattning har blivit helt kocko, verkar det som. Så kan det gå när man "tar helg" en onsdagkväll mitt i veckan för att man är ledig torsdag och fredag, och sen är på praktiken lördag och söndag. Jag hade hur som helst sköna vilodagar och fick vila upp mig, så jag är nöjd även om det känns något oroväckande att jag har lite svårt att känna samma sak som almanackan säger åt mig att jag borde känna.
 
 
I fredags var det dock lite sommar-besluts-förvirring som tog över i huvudet. Hjärnan säger en sak och hjärtat en annan, och sen att inget kanske blir som jag hade tänkt mig är en helt annan sak. Men jag tror att det kommer att bli bra in the end. Gud har koll och jag kan inte göra annat än att lita på att han leder mig till det som blir bäst. Eller som Helena sa igår då jag delade alla förvirrade tankar med henne; jag ska inte göra något som inte känns bra.
 
På min första praktik som jag var på för ett år sedan, på den geriatriska avdelningen där patienter med bruten höft vårdades, jobbar en undersköterska. Hon är en av de mest roliga människor som jag någonsin träffat. Vi åker åt samma håll när vi ska hem från sjukhuset, och nu när jag har praktik på Huddinge sjukhus har vi tänkt att vi säkert kommer att ses på bussen någon gång. På den förra praktiken blev det inte så och vi har gått om varandra flera gånger, men i onsdags fick hon syn på mig vid busshållplatsen vid sjukhuset när vi skulle hem på eftermiddagen. Igår åkte vi bussen tillsammans både dit och hem, och käkade kebab och skrattade innan vi åkte hem. Kul att ses igen efter sådär ett år liksom. Och ikväll får jag antagligen sällskap av henne igen på bussen hem. Jag är säker på att det kommer att bli en minst sagt rolig bussresa…
 

Elysium.

Idag har jag sett Elysium som är en amerikansk science fiction/actionfilm från 2013 med bl.a. Matt Damon, Jodie Foster och Sharlto Copley i rollerna.
 
Året är 2154 och jorden är överbefolkad, förorenad och full av sjukdom. De rika har byggt sig en rymdstation, Elysium, som är så nära ett paradis som man kan komma. Där lever de i överflöd och om någon skulle bli sjuk finns det speciella sängar där man kan bli botad på bara några få sekunder. Jordens invånare lever samtidigt i misär och behandlas av Elysiums invånare som mindre värda. Max har hela sitt liv velat åka till Elysium, men har inte råd att köpa en biljett dit då det är alltför dyrt. Han har en kriminell bakgrund, men försöker nu leva ett bättre liv. Till den dag han på sitt jobb utsätts för dödlig strålning och ges några dagar kvar att leva; då är han villig att göra vad som helst för att ta sig till Elysium och bli botad…
 
När jag läste vad den här filmen handlade om trodde jag att den hade potentialen att vara helt fantastisk, och på ett sätt stämde det. Den hade kunnat vara riktigt bra om den hade gjorts annorlunda. Dock var det alldeles för mycket action och alldeles för lite utveckling av karaktärerna. Det finns ingen riktig känsla i filmen, utan istället sitter man bara där och blir mer och mer besviken ju längre in i filmen man kommer. Den blev liksom aldrig mer än okej, och ibland knappt ens det. Tyvärr.
 
Betyg: 4/10
 
 

Med känslan av att tiden går så väldigt fort…

Igår hade jag kvällspass på sjukhuset och idag blev det ett dagpass. Så just nu är det en väldigt trött Erica som sitter här och skriver. Det har varit bra dagar på sjukhuset och jag ska dit imorgon igen för ett dagpass för att sedan ta mig till gymmet innan jag åker hem. På torsdag och fredag har jag ingen praktik så planen är att jag ska stornjuta av det och vila upp mig igen, för på helgen ska jag tillbaka med ett leende på läpparna.
 
 
Jag har fortfarande känslan av att tiden går så väldigt fort. Snart är den här praktiken också över och på onsdag nästa vecka går jag mitt sista pass på avdelningen som är inriktad på allmänpsykiatri. Sen blir det akuten nästa. Det känns för övrigt skönt att kunna svara att jag blir klar till nästa sommar då någon frågar. Det hände senast idag. Härlig känsla, det där. I juni nästa sommar är jag färdig sjuksköterska. Oh yeah.
 

In the end, we only regret the chances we didn't take.

Även den här veckan delar jag med mig av ett citat av Dale Partridge. Det finns många bra citat att hämta på hans facebooksida, så jag rekommenderar er som gillar de här citaten att följa honom på facebook.
 
Veckans Citat: In the end, we only regret the chances we didn't take.
 
Ibland måste vi våga ta en chans. Våga ta ett steg och hoppas att det går vägen. Det är många gånger läskigt, och speciellt då det känns tryggt och bra där vi redan befinner oss. Men kom då ihåg; det är de chanser vi inte tog till vara på som vi ångrar i slutet…
 
 

Sometimes you just have to pick yourself up and carry on…

Jag lyckades ta mig till gymmet i onsdags och kan erkänna att jag var lite stolt över mig själv efteråt. Det var första gången på två månader. Ibland behöver man liksom bara ta tag i saker igen. Nu är planen att jag ska försöka träna regelbundet igen. Två gånger i veckan. Jag tror som sagt att det går om jag bara bestämmer mig för det. If I pick myself up and carry on, även då latheten slår till. Jag betalar ju trots allt för det här.
 
En något passande bild som Helena skickade till mig förut.
 
I torsdags träffade jag Rebecca inne i stan. Vi hade inte setts sen vi var i Tanzania tillsammans i somras, så vi satt och pratade minnen därifrån. Hon kommer från Schweiz och flyttade till Sverige för två månader sen för att plugga på kyrkans ledarskola i ett år. Jag fick veta att hon tränar på samma gym som mig, så vi bestämde att vi ska träna tillsammans någon gång.
 
Helgen visade sig bli en ordentlig plugghelg. Det var längesen jag pluggade så här mycket på så kort tid. Jag har i princip suttit två hela dagar i sträck med hemtentan nu. Den behöver inte vara inne än på ett tag, men jag kände att jag ville passa på att plugga nu i helgen då jag vet att jag hinner. Det blev inget häng med Susanne eftersom hon blev sjuk, annars skulle vi ha pluggat tillsammans och hängt i tv-soffan. Men en annan gång. Imorgon ska jag hur som helst ha en fet vilodag. Det är jag värd efter allt pluggande. Jag sov inte så bra inatt så jag ser verkligen fram emot en dag då jag bara kan slappa.
 

Top 10 vecka 11 2014.

Den här veckan är det en av de mest vackra låtarna jag vet som ligger etta på listan. Visserligen hörde jag den första gången för bara drygt en månad sen. Men jag vågar nog ändå säga att den här låten kommer att hänga kvar länge och att det är en låt som jag fortfarande kommer att älska om många år.
 
Fetstil betyder att låten är ny på listan och ett plus eller minus efter låten visar hur många placeringar låten eventuellt har gått upp eller ner på listan.
 

 
 
I sit with filled frames
And my books and my dogs at my feet
My friends by my side
My past in a heap
Thrown out most of my things
Only kept what I need to carve
Something consistent and notably me
 
1. Alanis Morissette - Limbo No More (+ 6)
 
2. Alanis Morissette - Madness (+ 6)
 
3. Alanis Morissette - Guardian (+ 6)
 
4. Alanis Morissette - Head Over Feet
 
5. Alanis Morissette - Ironic (+ 5)
 
6. A Great Big World - Say Something
 
7. OneRepublic - Counting Stars (- 4)
 
8. Alanis Morissette - Hands Clean
 
9. Ed Sheeran - I See Fire (- 5)
 
10. Alanis Morissette - Hand In My Pocket
 

ECT-mottagning, en kär morfar och annat smått och gott.

Helgen var lugn och skön, och nu har veckan rullat igång igen. Jag har praktik måndag till torsdag den här veckan, så halva tiden är redan avklarad och fort har det gått. Speciellt idag så kände jag verkligen att dagen liksom flög förbi och helt plötsligt var det dags att gå hem. Jag skulle nog säga att tiden går fort rent allmänt också. Vi är redan inne i mitten på mars och ganska snart är det sommar. Hur som helst så trivs jag fortfarande bra på avdelningen och börjar lära mig rutinerna lite mer. Idag gick jag första passet med Minna som är min ordinarie handledare. Vi har skrivit i journaler, suttit på rond, delat läkemedel och lite annat kul. Det märks på många sätt att psykiatrin är annorlunda från den somatiska vården, men börjar nog lära mig och tycker att det är kul.
 
Igår var jag på studiebesök på ECT-mottagningen i drygt en timme och fick vara med då patienter fick elbehandlingar. Det var väldigt intressant att se, och det var snabba ryck så jag hann säkert vara med på sex-sju behandlingar under den korta tiden. Patienterna sövdes ned, fick elbehandlingen och vaknade sen ganska direkt efter. Indikationerna för den här typen av behandling är, ifall någon nu skulle sitta och undra över det, exempelvis djupa depressioner. Det som händer är att behandlingen "nollställer" signalsubstanserna i hjärnan så att det blir som om man skulle starta om en dator. Behandlingen brukar göras ungefär 8-10 gånger innan den avslutas, så patienterna besöker alltså mottagningen vid mer än ett tillfälle. Så kort sagt; spännande studiebesök. Och sen att jag efter den korta tid jag spenderade där idag blev uppsökt av en av sköterskorna därifrån och blev erbjuden jobb i sommar var ju inte heller helt fel. Jag sa att jag skulle tänka på det. Jag var i princip inställd på att jobba på äldreboendet den här sommaren också, men inget är helt bestämt än och de har inte hört av sig om hur mycket jobb det kan bli där i så fall. Så jag får se vad jag beslutar mig för. Men det känns väldigt kul att ha lite valmöjligheter och jag är smickrad över att de på ECT-mottagningen frågade trots att de träffade mig en så kort stund.
 
Min morfar som fyller 86 år idag. Han heter Torsten och jag älskar honom. ♥
 
Som ni ser här på bilden så fyller min kära morfar år idag. Så jag vill bara uppmärksamma honom här på bloggen, även om jag vet att han inte läser här, för att hedra honom. Han är en underbar människa och morfar, och jag saknar honom. På grund av olika omständigheter var det längesen vi sågs, men vi pratar ofta och jag hoppas på att få krama honom igen snart.
 
Annars så ser jag fram emot de två resterande praktikdagarna som jag hoppas blir roliga och intressanta. Jag hoppas att jag verkligen drar mig iväg till gymmet imorgon då jag slutat. Det gäller bara att verkligen bestämma sig. Jag måste komma igång igen. Nu då jag har ett 24/7-gym mitt emot sjukhuset precis där bussarna går så får det nog vara slut med ursäkter snart. Ehum. På torsdag blir det nog mat eller fika i stan med en av tjejerna som jag var i Tanzania med i somras och i helgen planeras en härlig helg med min vän Susanne. Livet leker, helt enkelt…
 

Look for something positive in each day, even if some days you have to look a little harder.

Även den här veckan har jag valt ut ett citat av Dale Partridge som jag vill dela med mig av. So enjoy.
 
Veckans Citat: Look for something positive in each day, even if some days you have to look a little harder.
 
Det är alltid roligare att vara positiv än att vara negativ. Så varför inte bestämma sig för att varje dag titta efter och lyfta fram det som är positivt och le över det istället för att tjura över det som kanske är mindre bra. Vissa dagar får man titta lite extra, men jag tror verkligen att det finns positiva saker med varje dag om man bara bestämmer sig för att se dem.
 
 

Oblivion.

Idag blev det mer film; Oblivion som är en amerikansk science fiction/actionfilm från 2013 med bl.a. Tom Cruise, Morgan Freeman, Andrea Riseborough och Olga Kurylenko i rollerna.
 
Utomjordingar, kallade scavs, försökte invadera jorden år 2017. Mänskligheten vann tillslut kriget, dock på bekostnaden av att de samtidigt förstörde jorden med atombomber. Det är nu år 2077 och Jack Harper och hans kollega Victoria har som uppdrag att ta tillvara på de sista av jordens resurser innan de kan åka till Titan, en av månarna till Saturnus, som kommer att bli mänsklighetens nya hem. Jack reparerar drönare som dödar scavs i väntan på att stora maskiner ska ha tagit tillvara på allt havsvatten. Men en kväll kraschar en rymdfarkost som han räddar en kvinna ur, och det som kommer att följa är något som får Jack att ifrågasätta allt han trodde att han visste om kriget…
 
Jag föll för den här filmen redan vid de första replikerna. Jag kunde liksom känna på mig att det var en film som jag verkligen skulle tycka om. Det är en fantastisk film om man gillar science fiction. Den är spännande, tar vändningar som man inte hade kunnat förutse och har det där lilla extra som gör att man verkligen fastnar för den.
 
Betyg: 8/10
 
 

Social Network.

Idag har jag sett Social Network som är ett amerikanskt biografiskt drama från 2010 med bl.a. Jesse Eisenberg, Andrew Garfield och Justin Timberlake i rollerna.
 
Filmen handlar om Mark Zuckerberg som pluggar dataprogrammering på Harvard och är minst sagt duktig på det han gör. En höstkväll år 2003 börjar han jobba med en ny idé från sitt studentrum. Det som startade den kvällen växte snabbt och ni har säkert hört talas om det; facebook. Det gjorde honom till den yngsta miljardären i historien, men med kändisskapet och hans företag kom också både personliga och juridiska komplikationer…
 
Det här är en film som jag fastnade för redan från början. Jag tycker att den är spännande och det är kul att se hur allt med facebook började och hur vägen var till att det blev så stort.
 
Betyg: 8/10
 
 

Tre pass på nya avdelningen, ett seminarium och en ledig helg.

Nu har jag hunnit ha tre pass på den nya avdelningen, och min uppfattning hittills är att det är en bra avdelning där jag säkert kommer att trivas under de här kommande veckorna. Dock så har det varit ganska rörigt de här tre dagarna främst på grund av att jag har fått gå med olika personer hela tiden eftersom den handledare som jag kommer att ha är sjuk. Så jag känner att jag tyvärr inte riktigt har kommit in i rutinerna än. Och på måndag ska jag nog gå med ännu en ny person! Detta är dock mitt eget val eftersom jag var tvungen att byta från kvällspass till dagpass om jag skulle ha någon som helt möjlighet att vara med på ECT (elbehandlingar) under den här praktiken. Så på måndagmorgon är jag med på det i drygt en timme och sen är jag uppe på avdelningen resten av dagen. Men på tisdag borde jag få gå med min ordinarie handledare. Ser fram emot att få gå med samma person resten av tiden sen.
 
I torsdags hade vi ett seminarium om hur vi har det på praktiken och vilka eventuella omvårdnadsproblem vi kan komma att stöta på. Eller det var det seminariet skulle handla om. Men vi pratade mest om hur vi hade det, och artikeln som vi skulle ha läst till seminariet nämndes knappt. Men hur som helst så var det ett bra seminarium. Vi ska ha två till innan kursen är slut, men jag kommer nog att gå på max ett av dem eftersom man kan välja att skriva en ersättningsuppgift istället. Känner att seminarierna inte riktigt passar ihop med mitt schema, och jag orkar inte engagera mig i att hålla på att byta och ändra om då ersättningsuppgiften ändå tar mindre tid att skriva än den tid jag skulle spendera med att sitta på seminariet.
 
Har plattat håret ikväll för första gången på länge. Så bjuder därför på en gammal favorit i repris. Den här bilden är tagen 2009 och är en av mina favoritbilder på mig, och lägg märke till det platta håret.
 
I helgen är jag ledig och det kommer jag att njuta av. Jag är ganska så trött nu, om vi säger så. Imorgon är planen att inta soffläge och bara vila och på söndag hade jag tänkt att jag skulle åka in till stan för att fika med husförsamlingen och sen hänga i kyrkan. Det var längesen nu. Jag har liksom inte haft nån ork, men nu får jag väl försöka ändra lite på det. Förhoppningsvis är den långdragna förkylningen eller vad det nu var över och jag intalar mig att trots att jag är tröttare än vanligt i praktiktider så får jag väl försöka rycka upp mig lite. Man kan ju inte vila hela tiden då man är ledig, eller hur var det nu igen?
 

Top 10 vecka 10 2014.

Den här veckan är det blandat i toppen (där bland annat den skönaste låten ever med DecembeRadio finns med!) och sen väldigt mycket Alanis Morissette. Det är några låtar med henne som har fastnat riktigt ordentligt. Några av dem är kvar på listan och några är tillbaka sen tidigare medan You Learn har tagit sig in för första gången.
 
Fetstil betyder att låten är ny på listan och ett plus eller minus efter låten visar hur många placeringar låten eventuellt har gått upp eller ner på listan.
 

 
 
1. DecembeRadio - Deeper Well (+ 9)
 
2. Alanis Morissette - Thank U (+ 7)
 
3. OneRepublic - Counting Stars (+ 4)
 
4. Ed Sheeran - I See Fire (- 3)
 
5. Alanis Morissette - Out Is Through
 
6. Alanis Morissette - You Learn
 
7. Alanis Morissette - Limbo No More (- 2)
 
8. Alanis Morissette - Madness (- 5)
 
9. Alanis Morissette - Guardian (- 7)
 
10. Alanis Morissette - Ironic
 

Introduktion till psykiatri-placeringen.

Nu har jag haft introduktionen till psykiatriplaceringen, och allt känns bra hittills. Igår hade vi introduktion med AKA:n, satt med på en lunchföreläsning som en läkare höll i (killen hade den bästa powerpointen jag någonsin sett!), idag blev det först en föreläsning om hot och våld och sen under eftermiddagen var jag upp till avdelningen där jag kommer att vara i fyra veckor nu. Först fick vi lite information både om avdelningen och allmänt om psykiatrin, och sen fick vi schema, lite fika för att sedan avsluta med att få ett skåp och ett larm som vi kommer att ha på oss hela tiden när vi är där. Nu är inte jag rädd att det kommer att hända något, men man vet ju aldrig, så det känns bra att ha ett larm på sig ifall det behövs. Situationer där det skulle kunna behövas är om en patient blir hotfull eller våldsam mot antingen personal eller andra patienter eller om patienten försöker skada sig själv. Avdelningen där jag kommer att vara på är en allmänpsykiatrisk avdelning där patienterna har problem med saker som depressioner, ångest, personlighetsstörningar, självskadebeteende och så vidare. Men jag har hört att det ska vara en någorlunda lugn avdelning om man jämför med andra psykiatriavdelningar på sjukhuset. Jag tror att det kommer att bli en intressant praktik och jag har redan fått idéer på vad jag kan rikta in mig på till hemtentan. Berättar säkert mer om det sen.
 
 
Känner mig lite trött nu och ser fram emot en lugn kväll, speciellt eftersom jag imorgon ska upp före tuppen och göra mig redo för mitt första praktikpass på avdelningen. Som ni säkert vet redan är det fettisdagen idag, så en del av min lugna kväll kommer att vara att smaska i mig en semla tillsammans med Helena. Ska bli gött.
 

Someone else is happy with less than you have.

Jag har så många blivande Veckans Citat liggande i en anteckning i datorn så att jag knappt vet vilken jag ska ta först. Det finns så många bra. Men nu har jag valt ut ett citat av Dale Partridge som jag följer på facebook och som där lägger upp väldigt många citat som han har skrivit ner som en uppmuntran till andra.
 
Veckans Citat: Someone else is happy with less than you have.
 
Just den här månaden har jag lite mindre pengar än vad jag är van vid att ha, så vad passar då bättre än att ha det här citatet. Livet som student har sina nackdelar ibland, och jag kanske inte kan fika varje vecka den här månaden eller gå på bio men jag kan betala räkningarna och köpa mat. Så istället för att störa mig på det jag inte kan göra den här månaden ska jag istället tänka på att någon annan är glad för mindre än vad jag har, och vara glad för det jag faktiskt har. Och jag kan lova att jag kommer att vara väldigt glad då utbildningen är klar att jag tog mig igenom den utan studielån…
 
 

Ny praktik nästa vecka och en ny passion för bokskrivandet.

Jag har nu haft ännu en lugn och skön helg hemma i soffan. Jag har inte gjort speciellt mycket förutom att vila upp mig inför den kommande veckan som börjar med två dagars introduktion på sjukhuset. Imorgon och på förmiddagen på tisdag kommer vi att ha föreläsningar som handlar om bland annat bemötande och hot och våld inom psykiatrin. Sen på tisdageftermiddag ska man upp till avdelningen där man ska vara i fyra veckor och få en introduktion där. Så det första "riktiga" passet blir tidigast på onsdag. Och varför jag skriver tidigast är för att jag helt enkelt inte har schema än, utan det kommer vi att kolla på under tisdagen då vi kommer till avdelningen. Då jag pratade med de på telefon förra veckan sa de att det är väldigt flexibelt med schemat, så då känns det inte lika segt att inte få det förrän man kommer dit. Tror att det här kommer att bli en intressant praktik.
 
I fredags las nyheten om att alla elever på Röda Korsets Högskola får Word gratis till sin privata dator så länge som de studerar på skolan. För mig som aldrig köpte Word till min nya dator utan istället lärde mig att bli vän med Libre Office blev väldigt glad. Jag fixade Word direkt och av någon anledning blev det roligare att skriva på min bok igen. Jag fick en ny passion för skrivandet som jag inte har känt på ett tag, och jag börjar bli mer och mer taggad på att boken kommer att bli klar snart. Runt sommaren någon gång, skulle jag gissa på. Då kommer jag först att låta några korrekturläsa den och sen vill jag försöka ge ut den. Jag har ingen aning om hur det går till att ge ut en bok, men försöka kan jag ju göra och så får vi se vad som händer. Det här inlägget skrev jag den dag jag började skriva på boken. Då var målet åtminstone 150 A4-sidor. Nu är jag uppe i 159, har skrivit över 100,000 ord och inser att jag nog behöver runt 200 A4-sidor. Bara man bestämmer sig för något så kan man tydligen ta sig an nästan vad som helst.
 
Dokumentet där en bok föds.
 
Jag undrar förresten vad som egentligen hände. Det är redan mars. Var tog tiden vägen? Det känns som om det inte alls var längesen som jag och Helena firade nyår i Uppsala och flummade halva vägen hem. Fortsätter det så här så är det väl sommar innan jag hinner blinka ;)
 

Mars 2014.

Idag är det den första mars och enligt traditionen fortsätter jag att bjuda på en månadsupdate den första varje månad. Jag ser tillbaka på månaden som har varit och ser fram emot månaden som kommer…
 
Detta hände i februari:
• Under februari gick jag klart praktiken på BB-avdelningen på Huddinge sjukhus och skrev tentan som avslutade kursen i kvinnors och barns hälsa. Jag tror att tentan gick bra.
• Och då jag ändå är inne på skolan så drog vi igång med en kurs i psykiatri den här veckan. Det blev en teorivecka med bland annat ett seminarium om olika psykiska sjukdomar.
• Utöver skolan har jag inte gjort så väldans mycket i februari. Jag skulle utan att överdriva kunna säga att det har varit en ganska lugn månad.
 
Månadens kattbild är på söta Loka.
 
Detta händer i mars:
• Först och främst är det fyra veckors praktik på en allmänpsykiatrisk avdelning på Huddinge sjukhus som gäller. Det och några seminarier och en hemtenta.
• Och den sista dagen på månaden hinner jag börja på nästa kurs som handlar om akutsjukvård.
• Annars blir det bara vardagen. Bokskrivande, mysiga kvällar och sånt.
 

Side Effects.

Idag har jag sett Side Effects som är en amerikansk dramathriller från 2013 med bl.a. Rooney Mara, Channing Tatum, Jude Law och Catherine Zeta-Jones i rollerna.
 
Emily Taylor är en ung kvinna som har haft problem med depressioner sedan flera år tillbaka. Hennes man har precis blivit utsläppt från fängelset och hon borde vara glad, men istället känner hon att allt är hopplöst och efter ett självmordsförsök kommer hon i kontakt med en psykiatriker, Dr. Banks, som hon börjar gå hos. Han provar att skriva ut olika antidepressiva läkemedel åt henne, men inget verkar ha en bra effekt och han bestämmer sig då för att skriva ut en ny medicin; Ablixa. Till en början är allt bra, men det finns dock biverkningar. Biverkningar som leder till att hon mördar sin man…
 
Jag har tänkt ett tag att jag ville se den här filmen någon gång, och nu då jag har börjat läsa psykiatri kändes det lite extra passande. Den var dock inte helt som jag hade tänkt mig. Jag fastnade aldrig riktigt för den, även om jag tyckte att den delvis var spännande. Det var också vissa delar av filmen som jag tyckte var mindre bra, men jag väljer att inte gå in på det mer för att inte förstöra handlingen för er som inte har sett filmen än.
 
Betyg: 5/10
 
 


RSS 2.0