I just want to be better than I was yesterday.

Jag fortsätter köra på citat från Instagram bara för att det är där det mesta av inspirationen till citat kommer ifrån för tillfället. Detta är från thegoodquote.co.
 
Veckans Citat: I just want to be better than I was yesterday.
 
Jag gillar det här citatet för att det är så enkelt. Vi har alla saker som vi behöver jobba på i våra liv, och ibland kan det verkligen kännas som att det är så långt kvar att gå. Så långt kvar till målet över hur vi vill vara eller vad vi vill åstadkomma. Men det som egentligen är det viktigaste är att kunna vara bättre än vad man var dagen innan. Att hela tiden göra framsteg, hur små de än må vara. Det är något som jag vill sträva efter.
 
 

Där står du. Ensam med ditt beslut. Vad gör du?

Jag kommer ihåg när jag växte upp och hur jag efter att ha börjat ta avstånd mer och mer från min barnatro på Gud blev ateist. Det var aldrig något aktivt beslut från min sida, utan det var mer att det "bara blev så". Jag trodde helt enkelt inte längre på någon typ av högre makt som man skulle kunna kalla för Gud. Fram till den där kvällen där allt förändrades. Fram till den där kvällen där jag insåg att allt som jag tidigare trott mig veta egentligen inte stämde. Fram till den där kvällen där Gud fick mitt hjärta. Jag tänker inte gå in på det så mycket mer ingående här nu, då det inte är min historia och mina upplevelser som det här inlägget är tänkt att handla om. Vill du läsa lite mer om det så är du mer än välkommen att klicka här. Men läs gärna klart det här inlägget först, för jag har något viktigt att säga…
 
Vi är alla omgivna av andra människor som på olika sätt kan komma att påverka våra liv. Vi tar beslut om olika saker varje dag. Jag läste någonstans i förbifarten förra veckan att om man räknar med även små i princip omedvetna beslut så tar en människa tusentals beslut varje dag. Ibland går vi vår egen väg, ibland har vi lyssnat på någon annan och ibland "bara blir det som det blir". Det finns ett beslut, ett beslut som jag och många med mig skulle säga är det viktigaste beslutet som du har tagit eller kommer att ta i hela ditt liv, och det är beslutet om du vill följa Jesus eller inte. Du kanske har människor omkring dig som säger att Gud inte finns, eller att Gud finns i allt och alla, eller att han finns och att vi alla kommer till himlen en dag oavsett vad vi gör här och nu, eller att Gud är något privat som vi inte ska prata så öppet om eller så kanske du får höra att vi alla tror olika men också att vi alla har vår egen sanning. Som att Guds existens skulle förändras och anpassa sig efter vad olika människor tror och tänker om honom. Eller så kanske du nästan aldrig hör någon ens nämna ett ord om Gud. Vad vet jag.
 
(Bild från Unsplash.)
 
Och mitt i allt detta står du. En unik och värdefull människa som ska ta alla de här besluten om allting hela tiden. Varje dag. År ut och år in. Så vad tänker du göra nu när du har läst detta? Tänker du låta saker och ting liksom bara spela ut sig så som de gör och låta "det bli som det blir" utan att ta ett aktivt beslut, tänker du lyssna på alla människor omkring dig eller tänker du gå din egen väg och välja helt själv?
 
Beslutet om att följa Jesus eller inte är helt och hållet upp till dig. Jag är inte ute efter att försöka bestämma något åt dig eller säga att du nu minsann ska lyssna på mig som ännu en i mängden av alla röster. Däremot vill jag uppmana dig till att ta ett aktivt beslut, ett informerat beslut och ett beslut som du är villig att stå för in i evigheten. För oavsett vad du väljer så kommer det att få konsekvenser. Jag tror på Jesus, och på Bibeln. Det är ett aktivt och informerat beslut som jag är villig att stå för och ta konsekvenserna för. Jag tror på att Jesus kom till världen som Gud i en människokropp för att rädda oss. Det finns rätt och det finns fel, och på bibelspråk kallas fel för synd. Bibeln säger att vi alla har syndat. Ingen av oss är perfekt. En människa som har syndat behöver förlåtelse för att kunna komma till Gud, och den förlåtelsen finns i Jesus som tog på sig all vår synd och dog på ett kors för oss för att han älskar oss. Genom honom är vägen till Gud öppen. Utan honom är den stängd och det finns inga undantag. Det går inte att smita in i himlen bakvägen eller genom en liten sidodörr.
 
Så vad väljer du? Är du villig att ge Jesus en chans och se vad som händer? Vad har du att förlora på det? Vad tänker du göra? För där står du. Mitt i mängden. Ensam med ditt beslut. Ingen annan kan välja detta åt dig. Så vad gör du?
 

The Returned.

The Returned är ett amerikanskt skräckdrama som sändes i en säsong under 2015. Några av skådespelarna i serien är Kevin Alejandro, Agnes Bruckner och India Ennenga.
 
En liten stad vänds upp och ner när ett antal personer som man trodde var döda plötsligt kommer tillbaka. Ingen av dem har åldrats eller verkar vara medveten om att deras omgivning har levt i tron att de dött. En av dessa personer är Camille. Hon antogs dö i en bussolycka fyra år tidigare när hon skulle på en resa med sin klass. När hon kommer tillbaka kommer hon hem precis som om det skulle ha varit samma dag som hon försvann. När Camille och de andra som precis som henne har kommit tillbaka försöker återuppta sina liv börjar dock konstiga saker att hända…
 
Jag brukar inte kolla på så väldigt mycket skräck längre, men jag kände att den här serien kanske kunde vara intressant. Vilket den var. Jag känner att den var lite lagom creepy för min smak, liksom. Den är baserad på en fransk serie med samma namn från år 2012 som sändes i en säsong då och som nu ska få en fortsättning i höst. Den här amerikanska versionen av serien verkar dock ha blivit nedlagd, vilket är lite synd då jag gärna hade sett en fortsättning då det var frågor som inte hann bli besvarade. Fast å andra sidan kanske det räcker med skräck för min del för ett tag nu. Speciellt övernaturlig sådan. Men det var en bra serie, det var det. Jag kommer alltså inte att följa den franska originalversionen, om inte annat så för att jag föredrar serier på engelska. Men om du tycker om skräck och lite övernaturlig mystik så tycker jag absolut att du ska ge den här serien en chans, eller den franska versionen som jag har hört ska vara bra också.
 
Betyg: 7/10
 
 

För fem år sen. Om fem år…

När jag bestämde mig för att jag ska börja spara pengar för att åka till Las Vegas om fem år och gå på Star Trek Las Vegas-eventet som är varje år och som är det största Star Trek-eventet som finns så kunde inte tankarna låta bli att glida iväg till hur mitt liv såg ut för fem år sen. Grejen är att fem år känns som en så otroligt lång tid. När jag tänker tillbaka till vad jag gjorde för fem år sen så hade jag precis börjat på SOS Missionsbibelskola och alldeles nyligen flyttat till Stockholm. Jag var 22 år och mitt liv kändes lite som ett äventyr. Jag var tjejen från landet som hade flyttat till huvudstaden för att följa sin dröm. Det var Erica för fem år sen. Jag skulle inte ens ha kallat mig ett fan av Star Trek på den tiden. Jag hade bara sett Star Trek: The Next Generation från och till när det gick som repris på tv när jag var tonåring, visserligen hade jag gillat det då men jag hade ingen koll på att det fanns så många fler serier eller tänkte att jag skulle se det igen. Jag hade ingen aning om att jag skulle börja plugga till sjuksköterska, utan tvärtom så ville jag inte alls plugga vidare utan tänkte bara gå två år på bibelskolan och sen vara färdig med pluggande för alltid. På vissa sätt var jag nog lite modigare back then, om jag ska vara ärlig. Det är något som jag vill hitta tillbaka till igen. Jag har blivit alldeles för bekväm nu. Å andra sidan var jag inte lika medveten för fem år sen om att jag fortfarande mådde dåligt och hade saker kvar att jobba med. Jag tror helt enkelt att det var en period där jag på något sätt behövde få tro att allt var bra. Även om det inte var helt och hållet sant så var det på något sätt en ganska vacker illusion, för hjälp vad jag skrattade back then.
 
En bild från 2010 där jag antagligen precis var klar för att åka till bibelskolan på morgonen.
 
Om fem år kommer jag att vara 32 år. Bara det gör att det känns som en halv evighet dit. Nu fyllde jag 27 för ungefär en månad sen. Jag tänker inte spekulera alltför mycket i hur jag tror att mitt liv ser ut om fem år. Men några saker kan jag ändå nämna. Jag skulle tro att jag jobbar som sjuksköterska, om det nu inte är så att jag har valt att åka ut till en missionsbas och jobba där. Skulle jag ha gjort det så är det i och för sig mycket möjligt att jag inte kan åka till Las Vegas som jag hade tänkt. Inte för att jag inte tror att jag kan ta semester en vecka, utan för att själva sparandet skulle bli lite svårare om jag istället för att jobba lever på sparade missionspengar. Men som det ser ut och verkar just nu så tänker jag fortfarande att det blir Vegas, baby! om fem år. Jag hoppas och tror också att det som jag fortfarande mår dåligt över är helt bearbetat. Att det liksom inte finns något gammalt skit kvar som döljer sig kvar i skuggorna och kommer fram och spökar ibland. Jag gissar att jag har läst alla Star Trek: Voyager-böcker som jag är ungefär halvvägs igenom nu. (Det finns ungefär 50 såna böcker.) Så vi får se hur det är om fem år. Vem vet, kanske jag till och med har kvar den här bloggen då…
 

The sun is shining and so are you.

Nu kommer del ett av tre med bilder som jag fotade under en fotopromenad förra veckan. Jag tycker att det är så fint hur solen skiner genom löven. Jag var på en promenad på det här stället några dagar innan de här bilderna togs och önskade att jag hade haft med mig kameran. Jag som brukar säga att jag så gärna skulle vilja ha mer fotoinspiration. Så jag gick tillbaka dit en annan dag när solen sken vid ungefär samma tid så att solen skulle skina ner över löven från samma håll som gången innan, och det här blev resultatet…
 
 

The Boys Are Back.

The Boys Are Back är ett australiensiskt/brittiskt drama från 2009 med bl.a. Clive Owen, Emma Booth och Laura Fraser i rollerna.
 
Filmen handlar om Joe som får veta att hans fru har obotlig cancer, och när hon sedan dör blir han lämnad ensam kvar med deras son Artie. Utan sin fru känner han sig till en början helt hjälplös. Det dröjer inte länge förrän han bestämmer sig för att, för att få tillbaka glädjen i deras liv, säga ja till nästan allt. Där nästan inga regler finns dröjer det dock inte länge förrän livet är kaos…
 
Storyn i den här filmen är baserad på en sann historia, och det är en väldigt fin film i hur den skildrar en ensamstående pappas liv efter att hans fru har gått bort. Samtidigt kan den dock kännas lite seg bitvis. Som helhet skulle jag nog säga att det är en fin film som jag är glad att ha sett, som är ganska bra men som jag kanske inte skulle se igen.
 
Betyg: 6/10
 
 

Star Trek Voyager reunion i Las Vegas 2015.

Det finns några videos från Star Trek Las Vegas där nästan alla huvudskådespelarna i Star Trek: Voyager var med och firade att serien fyllde 20 år. Det är inte den bästa kvalitén, men det är så roligt att se. De är så roliga och det är så kul att så många av dem kunde komma. Den enda som inte var där var Jennifer Lien som spelade Kes i tre säsonger, men jag har hört att hon tyvärr i princip aldrig brukar komma på dessa events.
 
 
För er som är intresserade att se lite mer så klicka här, här och här. Det verkar tyvärr inte finnas någon video med hela panelen från början till slut, men det går ju alltid att hoppas att det dyker upp längre fram.
 

Lite tid inne i stan och lite pyssel.

Igår åkte jag in till stan på eftermiddagen. Planen var att först kolla runt i lite affärer och sen fika med Emelie. Shoppandet gick helt okej. Jag gick inte helt tomhänt ifrån alla affärer, men jag fick dock inga jeans med mig hem. Jag har lagt undan lite shoppingpengar som jag har tänkt använda till bland annat ett par nya jeans. De pengarna har varit undanlagda ganska länge nu. Att köpa jeans är något som jag tycker är lite sådär jobbigt. Eller inte jobbigt i sig. Men jobbigt att hitta ett par som jag gillar, som sitter bra och som inte är för dyra. Jag provade ett par igår, men var inte helt nöjd. Jag kunde i och för sig ha experimenterat lite mer med storlekarna, men jag orkade inte just då. Så istället åkte jag till caféet där jag skulle möta Emelie en halvtimme tidigare, och satte mig och läste en liten stund medan jag väntade på henne. Jag läser den tredje och sista delen i String Theory-trilogin nu. Självklart är den en del av Star Trek: Voyager-böckerna. Det är ju i princip allt jag läser numera. Förutom Bibeln då. Det blev hur som helst en mysig fika. Jag är så glad att jag har en Emelie i mitt liv. Hon vet liksom alltid vad hon ska säga när jag har övertänkt saker och är mer förvirrad än en femåring på en avancerad fysiklektion…
 
 
Jag har också lyckats involvera mig i lite pyssel här hemma. Min pyssliga roomie hjälper till med en grej för kyrkan som går ut på att göra pärlarmband som ska delas ut på söndag. För en person som egentligen inte alls ser sig som speciellt pysslig så blev jag lite halvt positivt överraskad över hur mysigt det var att sitta och hålla på med detta.
 
Jag mår förresten bättre nu. Jag känner mig lite piggare och vågar hoppas mer seriöst på att förkylningen kanske aldrig bryter ut helt. Det känns som att jag var mest hängig i helgen, och att det sen bara har blivit bättre. Men jag skippade gymmet igår oavsett. Gladare är jag också. Ibland förundras jag över hur snabbt saker kan bli bättre. Över hur saker som man tänkt är stora som de största bergen i världen mer är som kullen på någons bakgård…
 

Stop overthinking. You can't control everything, just let it be.

Den här veckan har jag valt ett citat från Instagram igen. Även denna gång kommer det från thegoodquote.co, men som jag ganska ofta gör har jag googlat fram en annan bild till det här inlägget då jag ofta föredrar att ha en bild som bakgrund till själva citatet.
 
Veckans Citat: Stop overthinking. You can't control everything, just let it be.
 
Att övertänka saker, verkligen tänka sönder saker, är något som jag har väldigt mycket erfarenhet av. Jag är en person som tänker väldigt mycket och som gärna vill ha åtminstone någon sorts kontroll över vad som händer och kunna planera saker. Ibland är det positivt, men när det börjar bli övertänkande så är det oftast ganska negativt. När man liksom börjar känna att man vill kontrollera saker lite för mycket och ha lite för mycket koll. Det funkar aldrig i längden utan är bara jobbigt. So just stop it. Just let it be…
 
 

Ryan Dolan - Start Again.

Detta är en låt som jag har lyssnat en del på de senaste veckorna. Texten påminner mig så mycket om mitt eget liv och hur jag mådde när jag växte upp. Hur jag under en period levde med självmordstankar. Hur det faktiskt gick så långt så att jag tänkte på hur jag skulle vilja dö och dagdrömde om det. Men jag fick en ny början och ett bättre liv. När det gäller vissa saker så skulle jag nog behöva ytterligare en ny början, men jag vågar tro på att den en dag kommer.
 
 
Life was hard and I got down, but I got up and carried on
Time passed so slow
The life I lived was all in vain, a worthless show upon this game
Time was so cold
 
'Cause I can live a lifetime living these lies
I can laugh and act okay
I can show a smile and say I'm happy
But there has gotta be a better way
 
…'Cause I can live a lifetime living this life or start again
…So I won't waste a lifetime living this life, I'll start again
 

Cajsa: Hur barn blir behandlade formar dem som vuxna, så vänd inte ryggen till vår framtid!

Den här veckan har jag, precis så som det brukar bli, haft mer än ett blogginlägg sparat i min Veckans blogginlägg-mapp i mina bokmärken i Firefox. Dock så känner jag att det var ganska enkelt att välja inlägg den här veckan då det var ett som verkligen stod ut och det var Cajsas inlägg Hur barn blir behandlade formar dem som vuxna, så vänd inte ryggen till vår framtid!
 
I det här inlägget har Cajsa lagt upp en videoblogg där hon svarar på frågor utifrån en frågestund som hon hade om sina psykiska problem. Hon pratar bland annat om vilken påverkan mobbing har haft i hennes liv, om att söka hjälp för ätstörningar och om social fobi. Jag tycker att det är en otroligt bra video och jag är så glad att hon tar upp psykiska problem och lyckas prata om det på ett så öppet och enkelt sätt. Så jag vill verkligen rekommendera er att klicka er in till henne via länken här ovan eller bilden och kolla på den här videon!
 
 

Inspirationen har det i alla fall inte varit något fel på den här veckan…

Den här veckan kan jag med glädje säga att det har blivit en del fotande. Inspirationen har varit på topp, precis så som jag vill att den ska vara. I onsdags var jag på en fotopromenad och dagen efter fotade jag lite inne, vilket sammanlagt resulterade i fyra kommande fotoinlägg. Under fotopromenaden blev det dock lite mer action än vad det var tänkt att det skulle bli. Jag var i en liten "skog" som finns en bit från lägenheten, och där visade det sig bo en liten mörk orm. Så där stod jag på stigen och förundrades över allt det vackra med kameran i högsta hugg och musik i öronen. Själv. Or so I thought. Helt plötsligt så slingrar sig en orm in i gräset ungefär en meter från där jag stod. Ärligt talat så tror jag att den blev mer rädd för mig än vad jag blev för den även om jag kan erkänna att jag blev lite stel och tappade fokuset där för en stund. Resten av promenaden var mina ögon dessutom fastklistrade på stigen framför mig resten av stegen jag tog innan jag var ute ur den lilla "skogen". Jag såg även lite insekter, en fjäril och en katt. Men det blev liksom aldrig lika dramatiskt.
 
 
Annar så har jag tyvärr mått lite fram och tillbaka, åtminstone de två senaste dagarna. Jag är inte sjuk, men jag känner mig verkligen inte helt på topp heller. Min mage har varit lite så som den kan vara ibland och det känns dessutom som att jag har någon typ av virus i kroppen. Som att jag håller på att bli förkyld. Men förhoppningsvis går det tillbaka utan att bryta ut.
 
Delvis på grund av jag inte mått helt bra så går jag liksom omkring lite med känslan att jag mest is hangin in there och att jag väntar på bättre tider. Eller nåt liknande. Fast jag anstränger mig för att försöka fånga dagen som det så fint heter också. Så nu ska jag ta mig ut i solen på en kort promenad. Hur kort den blir återstår att se. Jag ska gå till återvinningsstationen två minuters promenad härifrån, och sen får vi se om jag känner mig lite piggare när jag har tagit mig ut och kanske är ute en stund till. För just nu känner jag mig bara seg i hela kroppen och som att jag vill lägga mig ner i sängen med datorn på magen och glo på en film. Vilket jag också ska, förr eller senare…
 

God's Not Dead.

God's Not Dead är ett amerikanskt drama från 2014 med bl.a. Shane Harper, Kevin Sorbo och David A.R. White i rollerna.
 
Josh Wheaton har precis börjat plugga på universitetet och behöver bland annat läsa en kurs i filosofi. På den första föreläsningen i den kursen vill professorn, som är en uttalad ateist, att hela klassen ska skriva "God is dead" på ett papper och sen sin signatur. Han menar att på det sättet kan de alla komma överens om att Gud inte existerar och på så sätt hoppa över hela den diskussionen. Josh, som är kristen, vägrar att göra detta. Trots att professorn säger att det bara är för hans klass och vad han väljer att göra och tro på utanför klassrummet är upp till honom. Men Josh kan ändå inte gå emot sin tro, och får därför i uppgift att under de sista 20 minuterna på de kommande tre föreläsningarna stå upp inför hela klassen och argumentera för att Gud existerar…
 
Jag tycker att den här filmen är helt fantastisk! Det är en film som jag fastnade för redan från början. Den är riktigt snyggt gjord och tar upp så många bra saker samtidigt som det är en intressant och spännande historia som berättas. En sak som jag reagerade lite på är att det är en del stereotyper i filmen, men jag tror att det är mycket för att få fram en poäng på ett tydligt sätt, så jag älskar filmen i alla fall. Och slutet… Slutet är bara briljant. Det är så snyggt och säger så otroligt mycket samtidigt som delar av det också är lite oväntat. I love it! Detta är helt klart en av mina nya favoritfilmer!
 
Betyg: 10/10
 
 

Star Trek Las Vegas 2015… Och 2020..?

För ungefär två veckor sedan var det den årliga Star Trek Convention i Las Vegas i USA. Ett Star Trek Convention låter i mina öron som något helt fantastiskt för alla oss lite nördiga Star Trek fans. Det är ett tillfälle att träffa andra fans, gå på olika event där skådespelare pratar, få autografer och möjlighet att fotas med dem och lite annat roligt. Detta anordnas på lite olika platser, bland annat i Europa, men den i Las Vegas är den officiella och största. Genom Star Trek: Voyager-gruppen som jag är med i på facebook samt lite olika artiklar som till exempel den här och den här har jag hållt mig lite uppdaterad om hur det var i Las Vegas i år. I år var det dessutom lite speciellt för alla oss som tycker om Star Trek: Voyager eftersom serien firade 20 år och nästan alla av skådespelarna var där. Jag kan inte låta bli att önska att jag också hade varit det…
 
Kolla bara in de här bilderna så förstår ni lite av hur kul det måste ha varit. Det var bland annat en panel med Robert Beltran som spelade Chakotay där han blev sminkad med tatueringen som han hade i serien, och så var det en där alla huvudskådespelarna i Voyager pratade.
 
 
…And Mulgrew closed the panel by looking at her cast and saying, "I love you,guys," before turning to the audience and saying, "and I love you."… 
 
Jag har tänkt flera gånger att jag skulle vilja gå på en convention någon gång, men har aldrig tänkt något mer exakt om var eller när. Men nu i samband med Star Trek Las Vegas så skrev en tjej från Holland, Corine, att hon ska spara pengar och åka till Las Vegas om fem år, 2020, när Voyager firar 25 år. Hon inspirerade mig till att vilja göra samma sak. Nu kan jag inte veta exakt hur mitt liv kommer att vara om fem år, så det går inte riktigt att bestämma helt säkert nu, men jag har bestämt mig för att börja spara och satsa på att åka på Star Trek Las Vegas 2020. Och inte bara åka, utan eftersom detta med all sannolikhet blir något som jag gör en gång i livet även go all in och köpa de bästa biljetterna, bo på Rio där allt händer och få alla autografer och alla bilder med skådespelarna som jag vill ha. Det kommer att kosta. A lot. Men jag tror verkligen att det är något som jag vill göra. En gång. Sen är det mycket möjligt att jag går på andra conventions nån gång som är lite närmare mig. Och jag tänker också att om det av någon anledning inte blir av eller inte går så kan jag ju alltid använda pengarna till något annat, så när det gäller sparandet så är det ju verkligen bara att tuta och köra. Jag har också skrivit i Star Trek: Voyager-gruppen om detta och inspirerat några fler och jag tvivlar inte på att jag kommer att ha massa sköna människor att hänga med när jag väl är där. Eventuellt ska jag och Corine till och med dela rum på hotellet, och om det är möjligt utan att det blir för krångligt kanske några som reser från Europa kan åka tillsammans.
 
Star Trek Las Vegas 2020. STLV 2020. Låt nedräkningen börja…
 

Jag önskar att jag hade gjort saker annorlunda. Jag kan göra det annorlunda nu.

Ibland brukar jag tänka att jag verkligen önskar att jag hade gjort vissa saker annorlunda. Jag antar att det är tankar som de flesta av oss har ibland. Och jag vet hela den grejen med att om saker inte hade hänt så som de har gjort så hade jag kanske inte varit den jag är idag, and so on. Men när det gäller vissa saker kan jag ändå känna att om jag hade gjort annorlunda så hade mitt liv inte behövt vara så jobbigt som det har varit. Det är något som jag reflekterar över ibland, och inte bara för att jag tänker på vad som hade kunnat vara utan också för att det påminner mig om att jag kan välja att göra saker annorlunda nu.
 
 
När jag var yngre så vågade jag fler gånger än vad jag kan minnas inte erkänna för någon hur dåligt jag egentligen mådde och hur jobbigt jag hade det hemma. Oftast erkände jag det inte ens för mig själv. Inte ens när jag låg på golvet ute i hallen hemma i lägenheten och grät under en panikattack. Istället reste jag mig upp efteråt och fortsatte låtsas. För mig kändes det då som det enda sättet att överleva på. Men jag önskar att jag hade tagit mig ur allt det där tidigare. Att jag hade bett någon om hjälp. Vågat försöka, liksom. Jag har förlorat så mycket tid på att må dåligt. Alldeles för mycket tid. Nu mår jag mycket bättre, men jag vill inte att det ska finnas andra saker om exempelvis fem eller tio år som jag känner att jag önskar att jag hade hanterat annorlunda. Visst, det kommer väl alltid att finnas saker som vi ångrar mer eller mindre, men nu menar jag stora saker. Som att till exempel inte be om hjälp och jobba för att ta mig igenom saker som fortfarande är jobbiga. Bara för att det inte är regelbundna panikattacker, i princip daglig ångest, självmordstankar och depressioner så betyder det inte att det inte är av betydelse. Allt som kan förändra våra liv till det bättre är av betydelse. Av stor betydelse.
 

Kärleksbrev hittade cirka 50 år senare…

Mormor berättade för mig över telefon för ungefär en månad sen att hon och morfar hade gått igenom lite gamla grejer och hittat kärleksbrev som de skrev till varandra innan de gifte sig. I december har de varit gifta i 50 år, så breven är cirka 50 år gamla. Minst. De är en sån inspirationskälla med en kärlek som har funnits i över 50 år, så därför vill jag dela de här bilderna med er och därför hoppas jag på att jag i framtiden kan hitta någon som jag kan älska genom årtiondena…
 
 

Idag fyller min mormor 70 år.

Idag fyller min fina, helt fantastiska och underbara mormor 70 år. Jag har med andra ord en väldigt ung mormor med tanke på att jag är 27. Det har varit ett stående skämt mellan oss när hon nämner sin ålder att jag till en början påpekade att hon inte ens var pensionerad och sen blev det att hon inte ens är 70. Vilket nu inte heller stämmer längre. Så idag säger jag GRATTIS MORMOR! och hoppas att hon har haft en minst lika fantastisk dag som hon förtjänar. Jag kan säga så mycket som att mitt liv inte hade varit detsamma utan den här människan. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv och jag kommer alltid att älska henne.
 
 

Always look at what you have left. Never look at what you have lost.

Den här veckan har jag valt ut ett citat från thegoodquote.co på Instagram. Jag såg det för bara nån dag sen och fastnade verkligen för det. Det är en positiv syn på livet som jag vill börja ta till mig ännu mer.
 
Veckans Citat: Always look at what you have left. Never look at what you have lost.
 
När vi fokuserar på vad vi har förlorat istället för på vad vi har kvar så får vi automatiskt en väldigt negativ syn på saker. Det är en sak om man tänker tillbaka, kanske känner lite nostalgi och kanske till och med väljer att tänka på vad man har förlorat för att lära sig av det. Men när det blir ett ältande och när det kommer i vägen för livet här och nu så kan det vara skadligt. Det kan hindra oss från att gå vidare fullt ut. Vi kommer dessutom med all sannolikhet att vara mycket gladare om vi istället fokuserar på vad vi har kvar.
 
 

Det liksom finns där precis under ytan…

Under veckan som har gått har jag insett att stressen som jag till stor del har blivit av med ändå ligger väldigt mycket precis under ytan. Det hände något tidigare i veckan som ledde till att jag kände mig upprörd, ledsen, arg och till viss del även stressad. Stressad över att lösa situationen och vilja att den skulle bli bra. Den värsta stressen varade inte så väldigt länge även om resten av känslorna dröjde sig kvar, men trots detta kom stressymtom i form av den där tryckande känslan över bröstet som jag har varit med om tidigare. Till en början krävdes det rejält med stress för att det skulle bli så, men jag märker hur det krävs mindre och mindre. Hur det liksom finns där precis under ytan. Detta gör det ännu viktigare att jag tar det lugnt, inte tar på mig för mycket på en gång och har ett lugn i vardagen. Och att jag sätter stopp när jag börjar övertänka saker och att 100 olika tankar liksom inte behöver finnas i huvudet samtidigt så att jag blir stressad, disträ och allmänt ofokuserad.
 
I övrigt så skulle jag säga att den här veckan har varit produktiv när det kommer till bloggen, något lat när det kommer till träning, lite deppig på grund av att det ska vara så svårt att prata igenom och lösa saker och drömmande bara för att jag har tänkt en del på något som jag kommer att berätta mer om för er på torsdag.
 
 
Lite kuriosa för er som är intresserade är förresten att sen jag började ha tidsinställda blogginlägg regelbundet så kan man se på det lilla hjärtat som jag avslutar mina inlägg med om det är tidsinställt eller inte. Ett ♥ kommer i slutet av inlägg som är publicerade direkt efter att de skrivits och ett ♡ kommer i slutet av inlägg som är tidsinställda. Det säger dock inget om hur långt i förväg ett inlägg är skrivet. Detta är till exempel skrivet ungefär sex timmar innan det publicerades, och det på grund av att jag ville ha lite mellanrum mellan detta och Veckans blogginlägg som kom upp tidigare idag. När det kommer till saker som musiktips, filmtips, tankar eller söta minioner kan det däremot vara skrivet så långt som över en vecka innan. Jag har många gånger skrivperioder där jag känner för att sitta och skriva och kan då göra ganska många inlägg, och inlägg som är lika aktuella och intressanta nu som om till exempel en vecka blir då ofta framskjutna. Och idéer till blogginlägg hamnar i mobilen och ligger där och blir ihågkomna till tid och lust finns för att göra de till verklighet. Så nu vet ni det.
 

Xhappiness: Vacker utsikt.

Den här veckan är det bloggen Xhappiness som står för ett av de inläggen som har inspirerat mig mest den här veckan. Inlägget heter Vacker utsikt och ni hittar det här. Inlägget bjuder på två galet vackra bilder som påminner mig lite om byn som jag kommer från. Jag gillar också att de är fotade med mycket ljus i sig.
 
 

Kloka, roliga och galna ord från minionerna!

Jag följer några söta minioner på facebook och kan inte sluta gilla deras kloka, roliga och galna ord. Så därför tänkte jag dela med mig av några av mina favoriter, so enjoy…
 
 


 

Björnbröder.

Björnbröder är ett amerikanskt tecknat familjeäventyr från 2003 med röster av bl.a. Joaquin Phoenix, Jeremy Suarez och Rick Moranis.
 
Filmen utspelar sig för många år sedan, på mamuttarnas tid. Där är Kenai en del av det inuitiska folket. Han är en ung jägare som är fast besluten om att bli något stort. Han vill gärna att andra uppfattar honom som tuff och längtar efter att få sin totem på en speciell ceremoni. När ceremonin kommer och han får en björn som totem och får ordet kärlek blir han dock inte så glad då det inte känns som en tuff grej att få. En dag dör hans bror Sitka som ett resultat av att Kenai provocerat en björn och Sitka fick komma till räddningen. Efter detta är Kenai fast besluten att döda den björnen, vilket folkets andar är emot och Kenai blir därför förvandlad till en björn som en konsekvens av detta. Som sin enda hjälp till att förvandlas tillbaka har han en pratglad björnunge, Koda, som tappat bort sin mamma…
 
Mera Disney, hehe. Jag tycker att den här filmen här så galet fin. Den handlar om att lära sig av sina misstag, och om kärlek och vänskap. Broderskap. Jag gillar hur filmen påminner mig gång på gång om att kärleken verkligen är störst av allt. ♥
 
Betyg: 7/10
 
 

Crossroads.

Crossroads är en amerikansk dramakomedi från 2002 med bl.a. Britney Spears, Zoe Saldana, Taryn Manning och Anson Mount i rollerna.
 
Lucy, Kit och Mimi var bästa vänner när de var små och grävde då ner en låda med sina drömmar, bestämde för att gräva upp den igen vid midnatt på examensdagen från high school och lovade dessutom att alltid vara bästa vänner. Många år senare har de glidit ifrån varandra men ses ändå den natten. Mimi berättar då att hon ska åka till Kalifornien och frågar om Lucy och Kit vill följa med. Det blir början på en roadtrip genom landet…
 
Jag kommer ihåg att jag såg den här filmen på tv för en hel massa år sen och att jag verkligen gillade den då. Det gör jag fortfarande. Det är en söt film och jag har ett trackrecord av att gilla filmer som handlar om att följa sina drömmar, och det är också det som jag gillar mest med den här filmen. Den får mig att drömma. Lite kuriosa är också att låtarna som Britney sjunger i filmen är från den perioden när jag brukade lyssna på henne som tonåring, så det är lite kul.
 
Betyg: 7/10
 
 

TobyMac - Til the Day I Die.

Jag har fallit riktigt hårt för TobyMac's nya singel. Den påminner mig också om att jag vill hitta tillbaka mer till hur det var förut.
 
 
God is not a crutch you can use Him when you wanna, you only look to heaven when you goin' through some drama, and when they goin' through some problems, and that's the only time they call Him, I guess I don't understand that life, wonder why, cause I'm all in, til the day I die…
 
Til the wheels fall off, til the spotlights fades, I will lift Your banner high, Lord I'll lift Your banner high… I lay it all on the line til the day I die…
 

Jag har gjort lite ändringar i bloggdesignen.

Jag har känt ett tag att jag ville ändra på några saker i bloggdesignen. Inte några stora grejer, men jag ville prova att göra bloggen lite bredare och att ändra så att arkivet inte ska se ut som att det är en mil långt vilket det lätt gör när man har bloggat på samma blogg i så pass många år som jag har gjort. Sen februari 2008. Sen ändrade jag några andra små saker också. Lite mellanrum och så som man kanske inte ens reagerar så mycket på om man inte tänker på det.
 
Jag undrar vad ni tycker om att bloggen är bredare nu?
Jag började tycka att den var så smal. Men nu vet jag inte om jag gjorde den för bred eller inte. Det kan vara så att det är en vanesak också. Tycker ni att jag ska smalna av lite eller är det bra som det är nu?
 
 

Skrivande, skrivande, skrivande…

Till viss del är det kanske fortfarande lite fram och tillbaka, men mest känns det nog ändå bra nu. Jag får helt enkelt fortsätta fokusera på att i vardagen inte låta någon som helst stress ta över och liksom fortsätta jobba med det. Det går faktiskt ganska bra. Och så länge jag inte stressar upp mig eller sätter onödigt höga krav för mig själv så kommer nog praktiken att gå ganska bra också. Så jag släpper det och så tar jag en dag i taget och njuter av min ledighet.
 
 
Jag har förresten tänkt lite på om jag vill skriva mer privat den senaste tiden. Bara för att skriva av mig, liksom. Jag har gjort det någon enstaka gång tidigare i något tillfälligt dokument i datorn och nån gång i mobilen, men oftast så har det då handlat om att jag har haft mycket negativt och deppigt som jag har behövt få ur mig. Så det har blivit väldigt negativa texter. Lite som när jag var deprimerad som tonåring och skrev mörka dikter. Hur som helst så har jag nu skapat ett worddokument där jag kan skriva privat och liksom verkligen vad jag vill. Och då inte bara negativa saker. Jag var lite rädd först för att det skulle kunna bli ett alltför negativt skrivande, men jag har provat i några dagar nu och skrivit lite ibland när jag har känt för det och det blir inte så. Som tur är. Sen får vi se hur mycket jag skriver där, men jag kommer att fortsätta som vanligt här på bloggen i alla fall. Det andra är mer som ett komplement för det som jag känner att jag inte vill skriva så här offentligt. En tanke var till en början att eventuellt skapa en anonym blogg och skriva privat där. Men med en väldigt personlig blogg och en anonym privat blogg så känner jag att risken är alldeles för stor att folk skulle förstå att det var jag som skrev den. Så det blev en PWD istället; Private Word Diary.
 

Clara testar: ÄR JAG SMAL?

Hittade en bra video med Clara på tuben där hon testar om hon är tillräckligt smal. Och jo, jag inser hur det kanske låter, men vänta med att bilda er en uppfattning till efter ni har sett videon för budskapet är riktigt grymt.
 
 

Maybe one day we will find the place where our dreams and reality collide…

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg hos Skogsraah för två veckor sedan. Jag har dock valt en annan bild än den som hon hade.
 
Veckans Citat: Maybe one day we will find the place where our dreams and reality collide…
 
Jag tycker att detta är så vackert. Det är så fullt av hopp. Av tro. Den platsen finns. Den stunden finns. Det är på riktigt. Det existerar. Drömmar och verklighet kan kollidera så brutalt så att vi inte kan sluta le ens om vi försöker. Jag har varit där, och jag tror att jag i framtiden kommer att få uppleva det igen. Och igen. Det gäller bara att inte ge upp. Och när vi ändå är inne på ordet collide, så, ja, jag älskar fortfarande den låten och hör i princip texten i huvudet varje gång jag ser eller hör det ordet. Så nu vet ni det också.
 
 

Ute i sommarkvällen.

Jag sitter nu ute i sommarkvällen med min Voyager-bok, lite choklad och vatten. Och musik, förstås. Självklart musik. This time is for me. ♡


Stina: 7 magical rules of living.

Den här veckan har jag valt ut Stinas blogginlägg 7 magical rules of living till Veckans blogginlägg. Det är ett enkelt och fint budskap som inspirerade mig och som påminner mig om vad som är viktigt i livet.
 
 

The Lincoln Lawyer.

The Lincoln Lawyer är ett amerikanskt kriminaldrama/thriller från 2011 med bl.a. Matthew McConaughey, Marisa Tomei och Ryan Phillippe i rollerna.
 
Filmen handlar om den något korrupte försvarsadvokaten Mick Haller som blir tillfrågad att försvara Louis Rolet, en rik mäklare, som är anklagad för att ha attackerat en prostituerad kvinna i hennes lägenhet. Louis säger sig vara oskyldig och tror att kvinnan försöker sätta dit honom för att sedan kunna stämma honom och få ut pengar som skadestånd. Mick är en skicklig advokat och fallet verkar enkelt nog, men sedan hittar han bevis som tyder på att fallet är kopplat till ett annat fall som han hade tidigare. Saker blir då genast lite mer komplicerade då han förstår att hans klient har en plan för att lura systemet och hans eget samvete kickar in…
 
Jag tycker att det här är en bra film. Den är underhållande, och det är intressant när man mer och mer förstår hur saker hänger ihop och liksom börjar lista ut saker lite.
 
Betyg: 7/10
 
 

Så det har väl varit lite fram och tillbaka den senaste veckan…

De senaste dagarna har varit lite upp och ner på olika sätt, och imorse när jag vaknade kände jag mig helt deprimerad utan att jag egentligen kände att jag hade något direkt anledning till det. Till att börja med så har det varit en grej som jag har kämpat en del med som jag inte vill gå in på, och utöver det har jag haft lite huvudvärk från och till och drömt knas om praktiken igen. Och som körsbäret på glassen så vaknade jag imorse och kände verkligen knappt för att ens gå upp ur sängen. Jag skulle inte säga att jag är stressad eller mår allmänt dåligt igen, åtminstone så tror jag verkligen inte att det är så. Jag tror bara att det har varit lite väl mycket tankar som har surrat fram och tillbaka i huvudet den senaste veckan, och så fick jag ett mail från studievägledaren på skolan för nån dag sen där hon undrade hur jag mår nu och om jag fått all information om nya praktikplatsen och så. Ett mail som jag inte ens har svarat på än. Men jag ska, jag lovar. Det är nog mer att jag är rädd för att jag inte kan veta om jag har stressat ner tillräckligt mycket förrän jag provar att komma tillbaka, och därför är jag rädd att samma sak kanske kan hända igen och att jag ska misslyckas så totalt så att det borde bli någon typ av rekord av det hela. Sen tar känslorna över och tankarna snurrar vidare. Hej, ond cirkel, liksom! Och det är väl lite så att stressen för mig har varit mer mental än att jag rent praktiskt har too much to do, så jag får nog vara lite försiktig med det även om jag själv inte skulle säga att jag känner mig speciellt stressad nu. Jag måste inte ha kontroll över allt precis hela tiden och veta allt och göra allt perfekt. Men jag ska försöka fortsätta ta det lugnt och sen kontakta studenthälsan igen om typ en eller två veckor och gå dit och prata med dem åtminstone en gång innan praktiken börjar.
 
 
Hur som helst så känns det bättre nu. Jag gick upp ur sängen, bestämde mig för att skita i gymmet idag för att jag verkligen inte ville något, duschade, åt frukost i lugn och ro, handlade och nu sitter jag här och skriver. Skriva är som terapi ibland. Nu när det känns bättre så hade jag kanske pallat gymmet ändå, men jag måste inte vara så himla duktig jämt heller. Jag tar nya tag med gymmandet på måndag istället. Planen nu är att skriva lite tidsinställda inlägg till nästa vecka och sen antagligen se en film och äta Ben & Jerry's. Den med brownies i. Med massa choklad. Mm. That's what I need. Sort of.
 
Och för att avsluta med lite ironi så kändes det så overkligt att det redan är augusti för några dagar sen, och det kändes också som att ledigheten var så lång så att jag nästan började se fram emot att få göra något sen. Ha, ha. Nu är jag dock mer än glad för att det faktiskt är 45 dagar ledighet kvar för min del. Nu ska jag bara vara lugn så blir allt okej, som jag så vackert bloggade igår.
 

Keep calm & everything will be OK.

Bara för att bilden är så otroligt vacker och lugnande. Bara för att det kommer att bli okej. Allt. In the end.

 

Terra Nova.

Terra Nova är ett australiensiskt/amerikanskt science fiction/äventyr som sändes i en säsong under 2011. Några av skådespelarna i serien är Jason O'Mara, Shelley Conn och Christine Adams.
 
I en framtid drygt 100 år från vår, år 2149 för att vara mer exakt, är jorden döende och det är en kamp för mänskligheten att överleva i den värld som de själva har förorenat. Det finns dock ett hopp, och det är Terra Nova. Genom en reva i rymden går det att ta sig tillbaka till jorden för 85 miljoner år sedan, och för de som antingen blir utvalda att komma dit på grund av sitt yrke eller som har tur i lotteriet blir detta en ny chans till överlevnad. Elisabeth Shannon är läkare och blir tillfrågad att följa med på den tionde resan till Terra Nova. Med sig får hon ta sina två barn Josh och Maddy, medan hennes man Jim som sitter fängslad för att de brutit mot populationslagen bryter sig ut och smugglar in både sig själv och dottern Zoe till Terra Nova för att få en ny chans att vara tillsammans med sin familj. Ett problem som finns i deras nya tid är dock att det även är dinosauriernas tid, och det hjälper inte direkt att det finns människor som har valt att sätta sig i opposition till Terra Novas ledning och numera lever ute i djungeln…
 
Jag skulle beskriva den här serien som något av en blandning mellan LOST och Jurassic Park. Bara det får mig att tänka att det är en bra serie, vilket det är. Jag tycker att det är en spännande serie med bra karaktärer och en bra story, och jag hade gärna sett fler säsonger av den och tycker att det var trist att den lades ner efter bara en säsong. Den var helt klart värd ett bättre slut än så, if you ask me.
 
Betyg: 8/10
 
 

Lukas och Tirsah. ♥

Jag brukar prata med mina sötnosar i telefonen ibland. De får höra min röst och jag får ganska ofta höra någon av dem spinna, jama eller på något annat sätt kommunicera med mig. Så får det liksom bli när man inte ses så ofta som man egentligen vill. Hoppas ni inte tänker börja kalla mig catlady nu bara, haha.
 
Här är bilder på två av dem; Lukas och på Tirsah. ♥
 
 

Never be afraid to start over, it's a new chance to rebuild what you want.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på Instagram förut. Om jag minns rätt så var det thegoodquote som la upp det, men jag har valt att googla fram en annan bild till det här inlägget eftersom jag vill ha ett foto i bakgrunden istället för enbart text.
 
Veckans Citat: Never be afraid to start over, it's a new chance to rebuild what you want.
 
Det kan vara så läskigt att börja om. Att starta på nytt. Många gånger är det så mycket enklare att bara fortsätta på samma spår som man redan är inne på, för där vet man oftast precis hur det är och vad man kan förvänta sig. Det kanske inte är helt det som man ville egentligen, men man intalar sig själv att det åtminstone är bra nog. Det är bekvämt och det är kräver inte så mycket att liksom bara fortsätta som det är. Men en ny början är en chans att faktiskt kunna bygga upp vad man verkligen vill ha. Jag tror att vi alla, mer eller mindre åtminstone, har lite olika områden i våra liv där det här stämmer in på oss. Jag vet att jag har flera områden i mitt liv där detta stämmer in. Det gäller bara att våga, och att veta när tiden är rätt för att ta det där steget och inte vänta för alltid…
 
 

Tarzan.

Tarzan är ett amerikanskt tecknat familjeäventyr från 1999 med röster av bl.a. Tony Goldwyn, Minnie Driver och Brian Blessed.
 
Den här filmen handlar om Tarzan. Han är en människa som, när han var bebis, strandades i en djungel någonstans i Afrika när skeppet som han och hans föräldrar var på sjönk. Efter en tid blir hans föräldrar dödade och han hittas av en gorilla som nyligen förlorat sitt barn, räddas hans liv och tar honom som sin son. Tarzan växer sedan upp hos gorillorna och försöker förstå vem han är med hjälp av sina vänner. En dag kommer dock människor till deras område, och det är då Tarzan för första gången träffar andra människor och bland dem finns Jane…
 
Ibland behöver man verkligen lite Disney i sitt liv. Min åsikt är att man aldrig blir för gammal för det. Jag tycker att den här filmen är en typisk härlig Disneyfilm. Den är söt, rolig, har ett bra budskap och har himla skön musik till. Ibland är det allt man behöver.
 
Betyg: 7/10
 
 

Louise: Ros.

Den här veckan har jag valt ut ett blogginlägg skrivet av Louise som driver bloggen vitmossa. Inlägget heter Ros och jag fastnade för det inte bara på grund av den vackra bilden utan också på grund av den korta texten under bilden. Allt var liksom bara så vackert.
 
 

House & Cuddy. ♥

House är en av de serierna som jag följer nu. Är i slutet av säsong sju och har sen bara en säsong kvar att se. En av de många sakerna som jag har gillat med den här serien är House och Cuddy. De är så fina tillsammans. Det är så väldigt komplicerat, men samtidigt så vackert på något sätt. Lite som den här videon.
 
 

Augusti 2015.

Tiden går undan. Det har redan hunnit bli augusti och sommaren går mot sitt slut snart, så nu gäller det liksom att njuta det allra sista och ta vara på allt somrigt.
 
Detta hände i juli:
Ledighet, ledighet, ledighet… Jag har försökt njuta av livet så mycket som jag kan. Jag har vilat, tagit hand om mig själv, läst, glott på tv-serier, fikat i massor när jag hade förmånen att spendera lite tid i byn i början av månaden, kramat katter, varit på Cosmonova med en vän och njutit av att bara få vara. Något mer att säga än så har jag inte.
• Och så fyllde jag 27 då, förstås.

Månadens kattbild bjuder mormors katt Pontus på.
 
Detta händer i augusti:
Ledigheten fortsätter. Jag vilar upp mig så mycket som det bara får inför den kommande hösten och i dagsläget finns det inte så många specifika planer för månaden utan sånt får väl komma med tiden.
 


RSS 2.0