Nu pratar vi stress igen, och om när man vill göra allt på en gång fast man inte alls måste.

Jag fortsätter att ta det lugnt, och det känns fortfarande lika skönt och bra på så många sätt. Jag känner mig inte stressad längre. Åtminstone inte speciellt mycket mer än vad jag gjorde innan jag började känna mig så stressad så att jag började må dåligt av det. Men jag märker ibland att jag gärna vill göra mycket på en gång när det kommer till saker som jag vet att jag behöver göra, och att jag ibland kan börja stressa lite över det fast jag inte alls behöver. Nu menar jag bara stressa litegrann och inte stressa ner mig i en hemsk spiral, men jag märker liksom grejer i min personlighet som lätt leder till stress rent generellt. Ironiskt nog så handlar det ofta om att jag vill göra alla de där grejerna på en gång för att kunna ta det lugnt sen och kanske vara helt ledig då. Det kan till exempel vara att jag åker till gymmet, uträttar ärenden, handlar, städar och fixar några tidsinställda blogginlägg på samma dag. Att fixa tidsinställda blogginlägg är visserligen kul, men min poäng är att jag väljer att göra något som kanske inte är direkt vila på det sättet efter att ha gjort allt det där andra, och det behöver nödvändigtvis inte alls handla om bloggen utan kan vara ett fotoprojekt eller God knows what. Bara för att som exempel nästa dag faktiskt kunna vila helt och hållet och göra precis det jag känner för och orkar med. Och skulle någon (denna någon kan ibland även vara jag själv!) mot all förmodan får mig att tänka på något som jag behöver göra eller som jag borde göra när jag vilar så börjar hjärnan direkt att tänka på det och planera in det för att jag inte kan släppa det annars. Bloggen, fotoprojekt och såna saker kan visserligen vara avslappnande om man gör det för att det faller en in och blir något som man liksom småpysslar lite med. Men när man "vill få det gjort" för att man hade en bra idé tidigare och fick inspiration och vill göra det bara för att det ska bli av, fast man kanske egentligen inte riktigt orkar just då, så är det inte avslappnande alls. Jag kommer ihåg när jag gick i högstadiet och gymnasiet och vissa dagar kunde plugga till sent på kvällen bara för att jag ville ha helgerna lediga. Så jag tror att det kanske blir lite väl mycket bergochdalbana. Liksom att det blir stress, vila, stress, vila, stress, vila. Det blir mycket, lite, mycket, lite, mycket, lite. Istället för att det är en jämn nivå hela tiden. Jag kan liksom bli stressad av att höra att något måste göras bara för att jag känner då att jag vill göra det på en gång för att få det gjort, trots att det mycket väl kan vänta till nästa dag eller dagen efter det om det egentligen skulle passa mig bättre.
 
 
Det som jag har beskrivit här handlar i princip bara om min lediga tid eftersom jag har tänkt lite på det då jag har lagt märke till saker nu när jag är ledig och egentligen inte borde ha någon som helst stress alls. Jag har liksom all tid i världen, eller något liknande åtminstone. Stress för att prestera bra i skolan går liksom in lite under en annan kategori. Det är liksom en sak att vilja göra något väldigt, väldigt bra och kanske inte alls alltid samma sak att vilja göra allt på en gång trots att det inte påverkar resultatet i sig.
 
Jag brukar få höra att jag tänker för mycket och planerar för mycket, vilket jag åtminstone delvis håller med om. Men jag funderar på om jag ska börja planera lite mer. Eller planera och planera, men skriva ner fler saker i min kalender och försöka få det lite jämnare. Bara för att styra upp lite, liksom. Jag har ändå alltid en dag per vecka, en vilodag, där jag inte har några måsten. En sån dag räcker egentligen. Jag behöver inte tro att jag ska hinna med hundra saker idag för att få det lugnare imorgon när vilodagen är på söndag, för att ta ett exempel. För det är liksom inte att jag stressar för att hinna ha en helt ledig dag överhuvudtaget, utan mer att jag får för mig att jag vill göra allt på en gång för att slippa det sen. Typ. Vet inte om ni har hängt med i alla mina tankar fram och tillbaka här, men jag har fått tänka efter och skriva av mig i alla fall och det var nog ändå det viktigaste. Kort sagt så vill jag tillåta mig själv att vara lite som en snigel ibland när det faktiskt inte är någon brådska egentligen och det i vissa fall kanske inte ens finns en deadline överhuvudtaget. Allt måste inte alltid bli gjort på en gång.
 

Star Trek Into Darkness.

Star Trek Into Darkness är en amerikansk science fiction-film från 2013 med bl.a. Chris Pine, Zachary Quinto och Zoe Saldana i rollerna.
 
När ett av Starfleets arkiv i London blir bombat samlas några av ledarna för att prata om vad som har hänt och huvudkontoret i San Francisco där de befinner sig blir då attackerat. Mannen som ligger bakom attacken flyr till planeten Kronos med tanken att Starfleet inte kan följa efter honom dit då det skulle kunna resultera i ett krig med befolkningen, klingons, som bor där. Jim Kirk får som kapten av rymdskeppet Enterprise trots detta i uppdrag att åka efter honom för att till varje pris hindra honom från att fortsätta sin terror…
 
I början av filmen kände jag att jag gillade den mer än den förra filmen, men sen svalnade intresset lite ändå trots allt. Jag började liksom tröttna lite. Nu kanske det låter som att filmen är kass, men det skulle jag inte säga att den är. Inte egentligen. Det är bra science fiction och en ganska bra story. Men det är bara inte det Star Trek I know and love, och jag tror att det är en ganska stor anledning till att jag ändå känner att filmen är helt okej men inte så mycket mer. Fast jag antar att det är så det kan bli när någon gör en reboot på något som du älskar. Jag fastnade för Star Trek: The Next Generation som är en av tv-serierna och har sen sett därifrån, och de flesta av er vet hur mycket jag älskar just Star Trek: Voyager. Det är liksom det Star Trek som jag föll för, och detta känns så annorlunda. Alla snygga effekter i världen och bra stories kan liksom inte få mig att gilla det lika mycket som det andra. Det är liksom som att jag märker att det är Star Trek, men det känns ändå inte helt och hållet som Star Trek utan nästan lite som en rip off, om ni förstår hur jag menar. Jag kan störa mig på att tidslinjen inte är densamma, på att klingons inte ser riktigt likadana ut och på att det inte har samma hjärta. Fast det där sista kanske jag inbillar mig, jag vet inte. Fast jag är glad att jag gav filmen en chans åtminstone, för trots allt som jag har skrivit här så var det som sagt absolut en helt okej film. Den var spännande och snyggt gjord, den var bara inte, ja, ni vet…
 
Betyg: 6/10
 
 

En regnig mysdag…

Jag är nyss hemkommen från en promenad. En promenad som jag är glad att jag i sista minuten kom ihåg att ta med mig paraplyet på. En promenad som jag är glad att jag tog, men som jag är ännu gladare att ha kommit in från. Strumporna hänger på tork på elementet bredvid mig just nu. I think you get the picture. Vädret är liksom som upplagt för innemys. Som helhet har vädret den senaste tiden varit det, men jag tänker inte vara den som klagar. Inte när jag precis har trotsat vädret och kommit ut en stund trots att regnet står som spön i backen. Fast okej, det var uppehåll när jag gick ut. Men nevermind. Jag tänker ha en fet mysdag med tv-serier, godis, den helt fantastiska Star Trek: Voyager-boken som nog måste vara den bästa jag läst so far och liksom helt enkelt ha en bra dag. En knasbra dag, som mormor antagligen skulle ha sagt. Allt är knas enligt henne den senaste tiden. Saker är knasbra, jag ska sova knasgott, maten är knasgod… Ja, ni fattar. Idag är det en vanlig dag på riktigt igen, så jag tänker säga att det är knasbra.
 
 

Just a day, just an ordinary day, just tryin' to get by…

Idag fyller jag år. Men för mig är det till stor del bara som en vanlig dag idag. Jag har så svårt för högtider numera sen jag inte kan vara med min familj som förr, och födelsedagar och julafton är värst. Så idag har jag i princip inte gjort något utöver det vanliga alls. Förutom att jag öppnade ett paket som mormor och morfar hade skickat och hade en mysig dag och bara gjorde det jag kände för. Jag orkar liksom inte ta itu med alla känslor som hör ihop med högtider. Faktum är att jag nästan kände mig deprimerad när jag vaknade på morgonen. Jag ville att dagen skulle vara över innan den ens hade börjat. Men efter en stund med Bibeln vid frukostbordet kändes det bättre. Jag har försökt göra det till en så vanlig dag som jag har kunnat och har inte velat träffa någon som kanske skulle ha velat fira. Om det nu hade funnits någon sådan person. För jag har redan firat min födelsedag, i förskott, med familjen i byn. Min roomie är inte hemma, och eftersom jag tidigare nästan alltid har firat i byn och/eller inte riktigt velat göra någon grej av det så är det nog inte så många (förutom dem som loggar in på facebook idag) som vet att jag ens fyller. Och tro det eller ej så har det känts bra. Då slipper jag bli påmind på samma sätt. Förra året firade jag med en vän och hennes familj, och det var mysigt. Jag kände mig älskad och allt var frid och fröjd. Typ. Men för mig är det också en påminnelse om att jag inte kan vara med min familj. På ett sätt är att vara själv och inte vilja göra något också en påminnelse, men det blir ändå lättare att glömma. Tror jag. Fast det klart att jag måste erkänna att jag längtar till den dagen när jag inte ens vill försöka glömma längre. När alla sår är helt läkta. Men jag är inte där än. Inte idag. Inte nu. Men nu är dagen snart över, så släng in ett grattis i en kommentar om ni vill och så hörs vi imorgon när saker är mer som vanligt igen. Och just det. 27. Jag fyller 27. Ifall någon undrande.
 
Bild från när jag firade min födelsedag tidigare den här månaden.
 

Är det inte värt att åtminstone försöka!?

Jag har tänkt lite från och till den senaste tiden på hur människor låter olika saker hindra dem från att göra det som de verkligen vill i livet. Hur jag ibland låter olika saker hindra mig från att göra det som jag verkligen vill. Det kan vara att man är orolig, eller till och med rädd, för att det bara kommer att gå åt skogen sen i alla fall. Att man kommer stå där och se dum ut. Istället för att ta ett djupt andetag och låta det bära eller brista så börjar man tänka på de egentligen så onödiga små orden; tänk om. Tänk om det blir fel. Tänk om jag kommer att framstå som världens mest korkade människa. Tänk om det bara blir värre. Tänk om det inte går. Tänk om jag misslyckas. Och så låter man bli att ens försöka för att man inte förstår att det är det som är det verkliga misslyckandet. Ett misslyckande i att tro på sig själv och sina drömmar. Att nedvärdera sig själv innan man ens har vågat försöka. Och nu menar jag inte när det kommer till saker som är ouppnåeliga just nu, som till exempel att springa ett maraton när man inte ens orkar springa till närmsta busshållplats. Jag menar mer det tänket där man kanske drömmer om att springa ett maraton men inte ens börjar med något så enkelt som powerwalks för att få upp konditionen för att man är så rädd för att misslyckas.
 
Liksom, vad är det värsta som egentligen kan hända!? Är det inte värt att åtminstone försöka!? Jag tycker att det är det! De gånger som det fortfarande händer att jag låter oro eller rädsla hindra mig eller när jag börjar tänka tänk om så vill jag sluta med det. Jag tror att det är det som in the end gör oss starkare. Att våga ta det där steget…
 
En gimme five från min katt Tirsah till oss alla! Nu gör vi det som vi vill och drömmer om!
 

When heaven and earth vanish, the redeeming power of Christ's blood will continue.

Den här veckan citerar jag Reinhard Bonnke från en bild som han la upp på facebook ett tag tillbaka. För er som inte har koll så är han en evangelist från Tyskland som har arbetat väldigt mycket i Afrika.
 
Veckans Citat: When heaven and earth vanish, the redeeming power of Christ's blood will continue.
 
Jag gillar hur enkelt det här citatet är, men hur det samtidigt är så starkt. Det säger liksom allt. Himlen och jorden kommer en dag att försvinna, men kraften i Jesus kommer alltid att fortsätta in i evigheten. Kraften i hans blod. Det är på grund av att han dog för oss, och blödde för oss, som vi kan komma till Gud och få våra synder förlåtna eftersom han tog vårt straff. Som vi kan bli botade från sjukdomar genom bön. Utan Jesus har vi absolut ingenting som tar oss längre än till vårt sista andetag, men med honom har vi allt. Alltid.
 
 

Ben & Jerry's: Cinnamon Buns.

Okej, så jag kanske är lite efter nu. Men bättre sent än aldrig och allt det där. Jag har nämligen äntligen provat den nya Ben & Jerry's-smaken; Cinnamon Buns. Jag kände mig lite skeptisk till om den skulle vara god först, så det tog ett tag innan jag bestämde mig och köpte den ändå. Och den är faktiskt god! Visserligen tycker jag kanske att den smakar lite speciellt, men inte speciellt på ett negativt sätt, liksom. Det är kolagräddglas med kanelsås och bitar av kanelbulledeg i den. Av någon anledning tänker jag dock på pepparkaksdeg när jag smakade den. Lite i alla fall.
 
Har ni provat den än? Vad tyckte ni i så fall?
 
 

Sussi: De gäller..

Den här gången är det Sussis blogginlägg De gäller.. som är utvalt till Veckans blogginlägg. Som många av er har märkt så älskar jag citat, och just det här citatet som hon har lagt upp tycker jag är helt fantastiskt. Most of the people who died yesterday had plans for today. Don't take life for granted.
 
 

I Am Number Four.

I Am Number Four är ett amerikanskt science fiction/actionäventyr från 2011 med bl.a. Alex Pettyfer, Timothy Olyphant och Dianna Agron i rollerna.
 
John, som vi kan kalla honom, är en ung kille som ursprungligen kommer från en annan planet men som tog sin tillflykt till jorden när hans folk utrotades. Som sällskap har han en beskyddare, och han har alltid fått höra att de var nio precis som honom som kom till jorden och att de som är efter dem har i uppdrag döda de en i taget. Nummer tre har precis blivit dödad, och nu står John näst på tur samtidigt som han kämpar för att försöka leva ett så normalt liv som möjligt…
 
Den här filmen påminde mig på vissa sätt lite om Smallville, för er som har sett det, hela ung kille på gymnasiet från yttre rymden med speciella krafter och det, liksom. Jag tycker att det är en helt okej film, men jag hade egentligen trott att jag skulle gilla den mer än vad jag gjorde även om jag absolut tyckte att den var värd att se. Blev lite uttråkad från och till bara, men i övrigt var den riktigt snyggt gjord och hade en bra story. Jag misstänker att det kanske kändes lite too much high school för min del bara. Jag hade nog tänkt mig att den skulle vara lite annorlunda, liksom.
 
Betyg: 6/10
 
 

You may not see it today or tomorrow…

Jag såg det här på Instagram för ungefär en månad sedan. Så vackra ord. Ord fulla av hopp. Har tänkt ett tag att jag ska lägga upp det här, och bättre sent än aldrig och allt det där, ni vet…
 
 

Cosmonova, promenad genom Gamla stan och lite annat kul.

Jag fortsätter att njuta av den här härliga ledighetskoman som jag är nu är halvvägs inne i. Det har gått drygt två månader och är nästan lika lång tid kvar. Men jag har verkligen behövt den här ledigheten efter de där sketna stressymtomen, så jag är väldigt tacksam för att det har varit möjligt. Den senaste veckan har jag varit hos Sussie och när jag var där så började det åska som bara den på kvällen. Det var så vackert. Man kunde verkligen se hur det blixtrade. Annars så har jag varit på gymmet, tagit en och annan promenad och bara varit. Inte gjort något speciellt, liksom. Och igår hängde jag med min vän Nour inne i stan hela dagen. Vi var på Naturhistoriska riksmuseet och kollade in lite utställningar och såg Istidens jättarCosmonova. Vi hade pratat ganska länge om att vi skulle göra det, så äntligen blev det av kan man väl säga. Sen käkade vi på donken, kollade i lite affärer och avslutade dagen med en promenad genom Gamla stan. Det kändes förresten lite som att det var vi och en hel del turister igår, och då tänkte vi lite på att turister ibland verkar se mer av Stockholms sevärdheter än vad vi som bor här gör. De är liksom här för det, och vi tänker inte på samma sätt på att göra det. Men ibland så.
 
 
Efter att ha haft lägenheten för mig själv i en och en halv vecka så är min kära roomie nu hemma igen, tillfälligt åtminstone, efter att ha varit på missionsresan till Tanzania som jag nämnde här. Det har varit så kul att träffa henne igen och idag har jag fått höra en del om resan. Jag är sugen på att följa med nästa år. Till Madagaskar. Men vi får se hur det blir.
 
Jag skaffade förresten Netflix förra veckan, så tack för all er feedback angående det. Nu har jag haft det inte ens en vecka än, men hittills så älskar jag det och tror absolut att jag kommer att fortsätta efter den gratis provmånaden. Jag kan rekommendera det, och det fungerar bra att använda USA:s Netflix via Hola Unblocker när jag vill det.
 

Lite tankar om reklam och kommentarer i bloggar.

Jag tycker verkligen om att blogga. I perioder skulle jag till och med gå så långt som att säga att jag älskar det. Jag älskar att skriva, och jag gillar hur jag verkligen kan skriva om precis vad som faller mig in i bloggen. Jag kan skriva när jag vill, hur jag vill och orkar jag inte så gör det liksom inget. Det är inte ett lika stort projekt som att skriva en roman, liksom. För hur kul det än är att skriva en roman så får min nästa bokidé vänta till det finns lite mer ork för den.
 
Men nu till det som jag egentligen tänkte skriva om idag; hur ganska många tänker när det kommer till kommentarer och statistik i bloggen. Jag, även om jag skriver främst för min egen skull, tycker att det är jättekul när andra vill läsa och kommentera. När människor tar till sig det jag skriver och tycker att det är intressant, spännande, givande eller roligt. Jag tycker också att det är jättekul när statistiken visar att jag har haft många besökare eller åtminstone fler än vanligt. Jag skulle dock inte vilja ha en så stor blogg som till exempel Kenza eftersom jag inte vill vara känd på det sättet, men annars så. Det som jag dock kan störa mig på är när allt för mycket i bloggvärlden börjar handla om reklam…
 
 
- När någon undrar om "vi ska följa varandra" på Bloglovin'.
Jag tänker inte börja följa någon annans blogg bara för att den personen ska följa min. Jag är av den åsikten att om någon verkligen vill följa min blogg för att personen gillar den så gör det, och annars låt bli. Följ de bloggar du tycker om, helt enkelt! Själv är jag medlem på Bloglovin' sen många år tillbaka, men jag är inte aktiv där och följer inte bloggar via den sidan.
 
- När någon lämnar reklam för sin egen blogg/meningslösa kommentarer i kommentarsfältet trots att det tydligt står att jag inte vill ha det.
Min blogg är helt enkelt inte ett forum för reklam eller ett ställe där du kan chatta med mig. Jag har full förståelse för om någon vill sprida information om att den har en tävling i bloggen, men jag har valt att jag inte vill ha någon reklam då det ofta bara blir för mycket vilket på ett sätt är lite trist men det är så det är. Jag har också tydligt skrivit att jag anmäler sådant som spam. Och om någon vill svara på något som jag har skrivit så föredrar jag blogg.se's svarsfunktion, men har egentligen ingenting emot att få svarskommentarer som en kommentar. Så länge det är ett vettigt svar på något som jag skrev! Personer som skriver tack, okej, undrar hur jag mår eller vad jag ska göra i helgen är antingen ute efter att jag ska besöka deras blogg alternativt så vill personen bara prata. Då kan jag säga att om du vill att jag ska besöka din blogg så tappar jag ofta helt lusten till det när jag får en sån kommentar och läser hellre bloggar där personen faktiskt läst och kommenterat något vettigt om mitt inlägg. Vill du prata med mig för att du kanske verkligen tycker att jag verkar vara en intressant person så går det jättebra att fråga om du kan lägga till mig som vän på facebook.
 
Jo, jag sa ju att jag gillade att få kommentarer på mina inlägg och när statistiken ökar. Men jag vill inte ha tomma kommentarer och tom statistik. För det ger inte mig något om jag får till exempel flera hundra eller flera tusen besökare där inte ens hälften kommer för att läsa vad jag har skrivit utan istället bara vill att jag ska besöka deras blogg. Jag skämtar inte när jag säger att jag några år tillbaka var med om att regelbundet få kommentar som "tack", "okej" eller till och med "mm" eller ":)". Nu har det blivit bättre, vilket åtminstone delvis nog beror på att jag inte pallar att besöka bloggar som lämnat sådana kommentarer längre.
 
Vad tycker ni om det här? Har ni också tänkt på det? Vad föredrar ni själva när det kommer till er egen blogg?
 

Let the flowers breathe new life in to you.

Sommaren är underbar på så många sätt, och en av de många saker som gör sommaren så fantastisk är alla blommor som kommer till liv. Fotoinspiration som kommer till liv.
 
 

Change and moving on is what happens when the pain of holding on becomes greater than the fear of letting go.

Även denna vecka fortsätter jag på samma spår som sist och tar ett citat från thegoodquote på Instagram. Det är liksom därifrån den allra senaste inspirationen verkar komma.

Veckans Citat:
Change and moving on is what happens when the pain of holding on becomes greater than the fear of letting go.
 
Jag kan inte nog beskriva hur mycket jag känner igen mig själv i det här citatet. Det är speciellt en situation som jag tänker på där det verkligen blev så tydligt att det var exakt det här som hände. Det var en situation där man absolut kan säga att jag var rädd för att släppa taget om det som jag visste, det som jag älskade och det som jag ville skulle bli bra igen trots att det mest verkade bidra till onödig ångest och tårar. Men när smärtan blev för stark så släppte jag taget, och det kan jag helt ärligt säga idag att jag inte har ångrat. Visst, ibland kan en och annan tanke smita igenom om att jag hoppas att det kunde ha blivit annorlunda. Men jag har släppt taget, det har jag. Jag har gått vidare och jag tänker inte på det varje dag eller ens varje vecka längre. Jag lever ett annorlunda liv nu. Förändring och att gå vidare betyder just det, men man glömmer inte. Inte när det är något som har gått djupt nog. Men när man tar steget bort från smärtan vid att hålla kvar greppet så är det vad som sätter en fri. Sen att jag har en annan sak nu där jag fortfarande är lite för rädd för att släppa taget helt får bli en annan diskussion. Men nu vet jag. Nu vet jag att när smärtan att hålla fast vid det blir för stark så kommer förändringen komma då om inte förr…
 
 

Sweet Little Child. ♥

Jag hörde den här låten första gången för några år sedan. Det är en fantastisk låt av bandet Fuzed Worship som handlar om att vi alla är värda så väldigt mycket. Vi är alla ovärderliga. Jag läste en artikel i en kristen tidning förut som tog upp den här låten och hur den föddes i samband med en missionsresa där en av killarna i bandet träffade en liten tjej som hade dött när han kom tillbaka till samma ställe en annan gång. Det var då jag kollade upp den här låten.
 
 

Anna: Det här gillar jag.

Nu är det dags för det sjunde inlägget i Veckans blogginlägg, och den här veckan har jag valt ut ett inlägg av Anna som heter Det här gillar jag. Om ni inte har sett videon som hon visar i det här inlägget redan så rekommenderar jag verkligen att klicka dig in till henne och kolla på den. Den handlar om att inte döma människor enbart efter utseende och tro att man förstår vilken typ av person någon är efter att ha sett hur han eller hon ser ut…
 
 

Några av katterna som jag älskar och saknar.

Idag tänkte jag att jag skulle dela med mig av några bilder på några av de katter som jag älskar och saknar. Bara för att de är så fantastiska allihopa.
 
Snuttan
 
Tirsah
 
Petrus
 

Loka
 
Lukas
 

Tarzan
 

To Be Fat Like Me.

To Be Fat Like Me är ett amerikanskt drama från 2007 med bl.a. Kaley Cuoco-Sweeting, Melissa Halstrom, Michael Phenicie och Caroline Rhea i rollerna.
 
Filmen handlar om Alyson som satsar på att få ett stipendie i softball för att komma in på universitetet. Hon är lite av den typiska populära tjejen i skolan. När hon blir skadad och inte längre kan förlita sig på stipendiet påbörjar hon ett filmprojekt tillsammans med en annan klasskompis där vinsten är pengar som hon i så fall skulle kunna använda för att betala för universitetet. Då hon kommer från en familj där övervikt är ett problem bestämmer de sig för att filmprojektet ska handla om överviktiga ungdomar och hur de blir behandlade. Alyson söker därför en kurs i sommarskolan på ett annat gymnasium än där hon gått själv och där ingen känner henne och går sedan dit i en fetdräkt och hemlig kamera…
 
Jag gillar budskapet i den här filmen och hur den verkligen vill säga något. Människor ska inte behöva bli dömda efter utseende utan efter vem de är som person. Jag skulle beskriva filmen som en gullig film med ett stort hjärta, och har du lite tid över så är den helt klart värd att se. Lite kuriosa är att Caroline Rhea som var programledare för The Biggest Loser de två första säsongerna spelar Alysons mamma.
 
Betyg: 7/10
 
 

Jag har tillåtit tankarna att glida iväg mot hösten och den sista praktiken…

Jag njutar av sommaren och jag vilar för fullt. Det gör jag verkligen. Men jag har ändå tillåtit tankarna att stundtals glida iväg mot hösten och den sista praktiken på sjuksköterskeutbildningen som väntar då. Den där praktiken som jag påbörjade för snart tre månader sedan och som jag efter ungefär halva hoppade av på grund av att stressen liksom tog över. Det jag har tänkt är att jag, trots att jag vet att jag tog rätt beslut då, inte riktigt kan låta bli att känna att mitt självförtroende när det gäller praktiken verkligen har fått sig ett hårt slag i ansiktet.
 
En del av mig känner att jag inte vet om jag kommer att klara det då heller. Inte nödvändigtvis för att jag fortfarande skulle vara stressad och må dåligt, utan för att jag helt enkelt inte har vad som krävs för att bli en bra sjuksköterska. Jag tror inte egentligen att det är så, men som jag skrev så fick självförtroendet lida av det som hände i våras. Sen kan jag också fundera över hur jag egentligen kan veta att jag mår bra nog för att göra en praktik på heltid i sex veckor. Nu är jag ju ledig. Nu vilar jag. Men hur kan jag veta att stressymtomen inte kommer tillbaka när jag slutar vara ledig!? Det kan jag kanske inte veta. Men det jag kan göra är att lita på att jag fortfarande kan allt som jag har lärt mig under nästan tre års tid. Att säga allt det som jag tänker och känner till studenthälsan och lita på att de har träffat tillräckligt många stressade studenter för att kanske hjälpa mig att få tillbaka självförtroendet om jag inte har lyckats helt med det själv innan hösten kommer. Att lita på att den stress som jag kände då inte är lika med att jag blev dum i huvudet. Att de märker när de träffar mig om jag kanske behöver vila lite till innan jag gör praktiken. Även om jag egentligen inte alls vill det. Jag tänker också att det bästa jag kan göra nu är att fortsätta vila, stänga ute allt som stressar för mycket och inte tänka för mycket på hösten nu. För om jag gör det så tror jag nog egentligen att det här kan bli bra…
 
Jag får helt enkelt gå lite extra på den lugna vägen fram till hösten.
 

Idag började festivalen i Dodoma, Tanzania!

Jag åker inte iväg på någon festival/missionsresa den här sommaren heller. Men det betyder inte att det inte händer saker. Mission SOS anordnar årets andra festival i Dodoma, Tanzania med start idag. Jag känner flera som är på plats i Dodoma just nu och som under dagen har varit ute på gator och torg och predikat om Jesus och bett för människor. Den första festivalkvällen av fem har nu gått av stapeln och det har, om allt är som det har varit tidigare, bjudits på lovsång, predikan av vår pastor Johannes Amritzer, böner till Jesus och mirakel. Människor har fått lära känna Jesus idag och sjuka har blivit friska. Det är, och kommer att fortsätta att vara, fantastiskt. Om du vill hålla dig lite uppdaterad om vad som händer så rekommenderar jag dig att kika in här under de kommande dagarna, och om du är någon typ av bedjande person så får du jättegärna vara med och be för att många ska få sina liv förvandlade av Jesus under den här festivalen.

 

Maraton-style, och häng med min fina Sussie imorgon.

Det blir lite maraton-style med Days även idag. Jag gillar verkligen att kunna spara ihop avsnitt och se mycket på en gång när jag vet att tiden finns till det. Det ger liksom en speciell känsla. Är säkert därför som jag, speciellt när jag ser serier som inte kommer med några nya avsnitt längre, hellre ser några få i taget och många avsnitt av dem än många olika och något avsnitt då och då. That's just my style. Hur brukar ni göra?
 
Det har inte regnat på nån dag nu och har varit en del sol. Det har varit nice. Det är inte direkt någon värmebölja, men drygt 20 grader är ändå helt okej. Imorse tog jag en promenad på en halvtimme. Jag och mormor tog promenaden "tillsammans" och gick i varsin skog med våra telefoner. Eller ja, skog och skog, så mycket skog det kan bli i närheten av där jag bor utan att gå inne bland granarna bokstavligt talat, haha. Det var mysigt. På tal om mysigt så älskar jag den här senaste Star Trek: Voyager-boken som jag läser nu. Första delen i en trilogi. Just saying.
 
 
Imorgon är planen att jag ska ta mig iväg lite längre än till närmsta skog. Jag ska nämligen till gymmet (heja mig!) och sen ska jag hänga med min fina Sussie som jag inte har sett på alldeles för lång tid nu. Jag misstänker att det blir lunch ute nånstans vid centrumet där hon bor, och sen går ryktet att jag blir bjuden på lax och blomkålsris till middag. Och så får vi ju inte glömma att Sussie är lika galen i tv-serier som jag är, så vi kollar på Stargate-serierna tillsammans så det lär väl bli några avsnitt av dem imorgon…
 

John + Marlena: Almost like nothing changed at all…

Jag har lite avsnitt av Days ihopsparade ännu en gång och kör lite maraton igen. Och vad passar då bättre än att dela med mig av en jättefin musikvideo med John och Marlena som jag hittade på youtube förut. Den är så otroligt fint gjord så jag kan liksom inte låta bli att älska den. Låten är Pompeii med Bastille.
 
 

Jag funderar på att skaffa Netflix… Hiss eller diss?

Som de flesta av er säkert har förstått vid det här laget så älskar jag filmer och tv-serier. Det har jag alltid gjort. Så länge jag kan minnas. Det är nu många år sedan jag kollade regelbundet på tv då jag gick över till att se allt på datorn istället och tycker att det känns mycket smidigare. Days laddar jag ner från Days.nu där jag är premiummedlem, och allt övrigt har jag i princip sett på andra sidor gratis. Några år tillbaka laddade jag ner en del gratis, men på senare tid har det blivit mindre och mindre då jag inte tycker att det känns okej egentligen. Nu gör jag det nästan inte alls längre. Istället har jag streamat från lite olika ställen. Främst swefilmer, dreamfilm och youtube. Men jag blir mer och mer sugen på att gå med i Netflix eller åtminstone prova gratismånaden…
 
 
Hur många av er använder Netflix och vad tycker ni om det? Hiss eller diss? Vad är det som gör det bra eller dåligt?
 
Jag har förresten hört av en vän att man kan fixa något i Firefox så att man kan använda Netflix USA om man vill eftersom de enligt henne har ett mycket bättre utbud. Exempelvis så ska de ha alla Star Trek-serierna. Är det någon av er som gör det och tycker att det är bra?
 

She stood in the storm, and when the wind did not blow her way, she adjusted her sails.

Citatet för den här veckan är återigen ett citat som thegoodquote la upp på Instagram förut. Elizabeth Edwards sa det dock ursprungligen, och bilden som jag har valt är en av flera fina bilder till det här citatet som jag googlade fram.
 
Veckans Citat: She stood in the storm, and when the wind did not blow her way, she adjusted her sails.
 
Jag fastnade för det här citatet eftersom det är något väldigt vackert med det. Vi kan stå mitt i stormen och överleva. Det ger mig inspiration. Hopp. Vinden kommer inte alltid att blåsa så som vi vill och vi måste då tänka om och anpassa oss, men vi kan göra det och vi kan ta oss igenom stormen.
 
 

Sommar, förkylningar och fina vänner.

Sommar och sol. Sommar och regn. Den svenska sommaren verkar fortsätta i sina gamla upptrampade fotspår även i år. Hur som helst så fortsätter jag njuta av sommaren, och kanske framför allt av ledigheten. Jag har hunnit med att både sitta i solen och läsa och att sitta inomhus och mysa när regnet fallit utanför fönstret. En av de mer soligare dagarna var jag nere vid en hamn bara för att det kändes som en mysig idé. Sommaren hittills har varit bra, även om jag vissa gånger kanske har känt att vädret kunde ha varit lite bättre. Men bara det inte regnar och är trist ute hela tiden så funkar det väl.
 
 
Förkyld blev jag också, men efter typ två-tre febriga dagar så gick det över och livet började ljusna igen. Till jag började känna mig förkyld ytterligare en gång cirka en och en halv vecka senare. Just my luck. Men den här gången låg jag åtminstone bara med feber i drygt en dag. Jag känner mig dock fortfarande inte helt och hållet pigg, men nästan så. Nu hoppas jag bara att jag slipper sketna förkylningar för resten av sommaren. Egentligen var planen att besöka gymmet imorgon, men det lutar nog ändå åt att jag tar mig ut på en promenad istället så att jag är säker på att jag är helt frisk innan jag börjar träna som vanligt igen.
 
Något jag tänkte på idag är för övrigt att jag är glad över att jag har så fina vänner. Jag har en period där jag inte alltid är helt peppad på att ta mig iväg till kyrkan på söndagar av lite olika anledningar. Och nej, jag var inte där idag, men det kan vi väl skylla på att energin inte riktigt verkade vara på hugget. Och det var väl åtminstone delvis förkylningens fel, trots att den är på nedgång. Men igår frågade Cajsa om jag skulle dit. Idag frågade Susanne, Annika och Miia om jag skulle dit. Det fick mig att känna mig så älskad. Som att jag har så fina vänner som faktiskt bryr sig om mig. Det förgyllde min dag.
 

Evah: Saker du aldrig ska tänka om dig själv #6.

Den här veckan hade jag lagt undan fyra blogginlägg som jag verkligen hade fastnat för. Det var lite svårt att välja, men in the end så känner jag ändå att Saker du aldrig ska tänka om dig själv #6 skrivet av Evah är det som jag nog ändå tycker bäst om.
 
Det hon tar upp i det här inlägget, att man kan förminska sig själv genom att tro att andra iakttar oss och tänker/pratar illa om oss, är något som verkligen kändes close to home för mig. Jag spenderade tidigare otroligt mycket tid med att göra just detta. Om någon viskade något till sin vän när jag gick förbi så trodde jag direkt att det var om mig, och om någon skrattade så var det nog för att jag såg udda ut eller något liknande. Min självkänsla var helt nere på botten. Idag är min självkänsla mycket bättre och jag mår mycket bättre rent allmänt även om jag fortfarande har saker kvar att jobba på. Och jo, det kan fortfarande hända att jag tänker så här som Evah beskriver. Dock inte alls lika ofta. Det kan hända någon gång ibland, och då är jag oftast ändå åtminstone medveten om att det inte är ett logiskt tänkande. Så det här är ett blogginlägg som jag verkligen tror kan hjälpa människor som har liknande problem med hur de tänker om sig själva just eftersom hon skriver hur man kan tänka istället.
 
 

Pocahontas.

Pocahontas är ett amerikanskt tecknat romantiskt äventyrsdrama från 1995 med röster av bl.a. Mel Gibson, Linda Hunt och Christian Bale.
 
Filmen utspelar sig i början av 1600-talet och handlar om indiantjejen Pocahontas och soldaten John Smith. John Smith är en ung man från England som reser över Atlanten för att hjälpa till när en guvernör planerar att plundra landet på guld. Pocahontas är hövdingens dotter som ser på världen med äventyr i ögonen och älskar allt liv omkring sig. Utåt sett är de så olika som man kan tänka sig, men det visar sig ändå att de har mycket gemensamt…
 
I mina ögon blir man aldrig för gammal för att se på Disneyfilmer. Det är liksom svårt att tröttna på dem. Pocahontas är dessutom en film som jag tycker väldigt mycket om. Jag gillar känslan av äventyr i den. Att våga hoppa från en klippa. Att våga leva sitt liv som man själv vill. Att våga lita på sina drömmar, och på kärleken. Jag gillar budskapet om att vi alla är lika mycket värda och att vi inte har rätten att komma till andra människor och förändra dem till vår egen likhet. Det här är en otroligt fin film, och om du har lyckats missa den så tycker jag att det är på tiden att du ser den.
 
Betyg: 8/10
 
 

Listen to your heart. ♥

Jag föll riktigt hårt för den här låten, Listen To Your Heart med Roxette, förra sommaren när jag hittade den här videon tillägnad Janeway och Chakotay från Star Trek: Voyager på youtube. Men trots det har jag aldrig lagt upp videon på bloggen. So better late than never.
 
 
Jag vill också ta den här chansen till att uppmana er att lyssna till era hjärtan idag. Till att alltid lyssna på era hjärtan. Om det är något som ditt hjärta försöker säga till dig så ignorera det inte. Vänta inte. För du vet aldrig när det kan vara för sent…
 

Jag ser fram emot nya äventyr.

Jag har tänkt lite den senaste tiden på att jag ser fram emot nya äventyr. Det är så mycket som jag vill hinna göra i livet. Så många saker att se och uppleva. När jag tänker på detta går tankarna även nästan lite automatiskt till den där listan som jag har som ska fortsätta fyllas på med saker som jag vill göra innan jag tar mitt sista andetag. På den listan står liksom alla de stora grejerna, och små. I och med att tiden går så känns även vissa grejer som en gång hade sin självklara plats på listan inte längre så självklara. Några kanske kommer att strykas framöver. Dock inget som jag redan har bockat av. Det skulle liksom bli "dumt" att stryka något sådant, även om vissa saker långt ner på listan kanske känns lite ovärda nu.
 
Jag har tänkt på att hela grejen med att göra alla de här sakerna som jag verkligen vill göra delvis har legat lite på is de senaste åren. Eller åtminstone så känns det så då jag har pysslat med saker som visserligen finns på listan men som tar tid att genomföra. Lång tid. Men jag har inte glömt listan. På ett sätt finns den med mig hela tiden precis som drömmarna gör. Allt det där som jag vill göra. Jag vill hoppa fallskärm. Jag vill fira jul i Betlehem. Jag vill åka till Hawaii. Jag vill åka London Eye. Jag vill så mycket…
 
 

Striden sker i ditt sinne!

Jag har läst en bok ganska nyligen som heter Striden i ditt sinne och är skriven av Joyce Meyer. Det är en bok med kristen undervisning som kort sagt handlar om att många av de problem som vi kan ha bokstavligt talat beror på hur vi tänker. Jag tänkte att jag skulle dela med mig lite kort av vad boken tar upp om tankar och hur vi genom att tänka på ett bra sätt kan vinna olika typer av strider i våra liv. För så som vi tänker så är vi/blir vi.
 
Det som börjar som tankar blir, under förutsättning att vi fortsätter tänka i samma banor, till känslor och detta kommer tillsammans sedan att resultera i vilken attityd vi har och hur vi agerar. Så slutsatsen blir alltså att om vi agerar på ett visst sätt som orsaker problem i våra liv så kommer inte vi att kunna förändras förrän vi förändrar vårt sinne; förrän vi börjar tänka annorlunda. Många gånger gör vi det lätt för oss och tar hur som helst emot alla möjliga tankar som poppar upp i huvudet oavsett om de i grunden är bra eller dåliga. Vi tillåter att tankarna får susa omkring hur som helst precis som när vi blåser på en maskros. Istället för att göra det kan vi tänka på vad vi tänker på, och när vi gör det kan vi också börja förändras. Tänk dig själv vilken skillnad det skulle göra om du till exempel istället för att tänka att ditt jobb är dåligt och att du verkligen avskyr att gå dit varje morgon skulle tänka att du är tacksam för att du har ett jobb och att du får pengar varje månad. Skillnaden på de här olika tankarna är i längden inte enbart en skillnad i hur du tänker utan också i din attityd när du är på jobbet och hur bra respektive dåligt humör du har under din arbetsdag. Så om du är en av dem som tänker så om ditt jobb så är mitt förslag att börja tänka positiva tankar istället, möjligen förslagsvis samtidigt som du letar efter ett nytt jobb om du nu verkligen inte trivs.
 
Favorit i repris från 2010 bara för att den liksom passade in nu.
 
Avslutningsvis vill jag tillägga att det i längden inte brukar gå att förändra hur man tänker över en natt utan att det sker lite i taget. Så ge inte upp om du läser det här inlägget, tycker att det låter helt fantastiskt och sedan känner imorgon att det sket sig. Om du vill veta mer och kanske också få konkreta tips på hur du kan förändra dina tankar tillsammans med Gud så rekommenderar jag dig verkligen att köpa Striden i ditt sinne som är en fantastisk bok.
 

Days.nu.

Idag tänkte jag att jag skulle tipsa er om Days.nu. Det är en jättebra sida för alla er som älskar, eller åtminstone tycker om, Days eller Days of our Lives som det egentligen heter. Eller Våra bästa år som vissa här i Sverige föredrar att säga. Kärt barn har många namn, liksom.
 
Days.nu drivs av Andreas och här hittar du allt från info om avsnitten, till spännande saker från bakom kulisserna i serien och självklart också ett forum där det är meningen att man ska kunna kasta sig in i alla möjliga roliga diskussioner. Bäst av allt med sidan, åtminstone om du frågar mig, är att det finns något som kallas för PlayDays och där man kan se de senaste avsnitten av Days antingen genom att streama eller genom att ladda ner avsnitten. För att göra detta behöver man dock ett premiummedlemsskap, så tänk typ Netflix fast med Days. På PlayDays får man se avsnitten tidigare än på TV3 Play, man slipper reklam, får bra kvalité, möjlighet att ladda ner och får dessutom om man vill se de senaste avsnitten som sänts i USA som ligger några år före Sverige när det kommer till Days. Det finns även ett fåtal andra serier att kolla på där om man skulle vara intresserad av det. En riktigt bra deal, helt enkelt.
 
 

Each day you wake up, be thankful you have been given another chance to live again.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på Instagram förut. Ännu ett citat upplagt av thegoodquote.
 
Veckans Citat: Each day you wake up, be thankful you have been given another chance to live again.
 
Det är lätt att ta livet för givet ibland. Att tänka att att man är ung och frisk. Att man har hela livet framför sig och att ingenting kan förstöra det. Fast sanningen är, det som ingen av oss kanske egentligen inte vill tänka på, att vi inte kan ta en enda dag till för givet. Vi vet inte vad som kommer att hända. Det finns inga garantier för att någon av oss kommer att vara vid liv imorgon. Är vi unga och friska så visst är det mest troligt att vi kommer att vara det, men det finns som sagt inga garantier. Så var tacksam för varje ny dag som du får. Ta vara på varje ny dag, för varje dag innebär ännu en chans att leva.
 
 

Babustyle: Then I realized no one alive would care for me the way I would do

Den här veckan hade jag sparat ihop hela sju blogginlägg som jag kände att jag av olika anledningar tyckte extra mycket om. Men när jag kollade igenom alla en gång till så var det tre som jag kände stod ut lite extra, så jag kände efter med hjärtat och valde inlägget Then I realized no one alive would care for me the way I would do skrivet av Babustyle.
 
Det är ett väldigt enkelt inlägg, men som samtidigt säger så mycket. Den korta texten känns hoppfull. Och jag gillar också hur bilden är redigerad. Så kika in hos Babustyle du med och bli inspirerad.
 
 

Keith.

Keith är ett amerikanskt romantiskt drama från 2008 med bl.a. Elisabeth Harnois, Jesse McCartney, Margo Harshman och Ethan Phillips i rollerna.
 
Nathalie och Keith går sista året i gymnasiet och är varandras totala motsatser. Hon är involverad i allt från tennis till att arbeta med årsboken och har en populär pojkvän. Hon kämpar för att få bra betyg och komma in på det universitet som hon helst vill gå på. Han spenderar mycket tid med sin bil och bryr sig inte alls om att tänka på universitet och att plugga vidare. Han skiter i vad andra tycker och går sin egen väg. När de börjar jobba tillsammans på kemilektionerna och han sedan vill spendera mer tid med henne stöter hon till en början bort honom. Men han är ett mysterium för henne som hon snart upptäcker att hon inte kan sluta tänka på…
 
Jag tycker att den här filmen är fantastisk. Den är så fin på så många sätt. Jag gillar hur den förmedlar att livet är till för att levas och inte för att alltid gå i samma fotspår efter alla andra hela tiden. The sky's the limit.
 
Betyg: 9/10
 
 

Carola - Guld i dina ögon ♡

Guld i dina ögon med Carola är en låt som jag tycker väldigt mycket om. Inte bara för att det är en bra låt, utan också för vad den påminner mig om. För vad den får mig att tänka på. Den får mig att tänka på hur dåligt jag en gång mådde och hur jag inte hade något som helst hopp för framtiden, men hur jag nu har guld i mina ögon.
 
 
Jag ser guld i dina ögon, förut såg jag ingenting…
 

Böcker, böcker, böcker…

Förra veckan plockade jag fram kameran och lät inspirationen flöda. Temat blev böcker. Star Trek: Voyager-böcker, för att vara lite mer exakt. Jag har nu hållt på med det gigantiska projektet att läsa alla dessa fantastiska böcker i snart ett år, och det går ganska lätt att konstatera att det ser lite annorlunda ut i bokhyllan jämfört med när jag började i augusti förra året. Jag har dock haft en liten lässvacka i ungefär två månader nu där jag inte har läst riktigt lika ofta och mycket som innan. Jag tror att det utlöstes när stressen kom och praktiken liksom bara blev för mycket. Men nu känner jag att jag fick utlopp för både inspiration att läsa och för inspiration att fota vilket kändes väldigt välbehövligt. Jag har nu nyligen läst ut Seven of Nine som var en jättebra bok och börjat i en trilogi. Så nu snackar vi över 1000 sidor Voyager-äventyr…
 
 

A funny wormhole…

Den här bilden hade någon delat med Star Trek: Voyager-gruppen som jag är med i på facebook ett tag tillbaka. Och jag skrattade. Jag erkänner att jag var något flummig just då, men åh så kul det var. Så därför delar jag bilden med er här så kanske någon mer får skratta lite…
 
 

Juli 2015.

Nu har det blivit dags för juli att öppna sina somriga dörrar och släppa in oss i vad som förhoppningsvis blir en varm och härlig sommarmånad.
 
Detta hände i juni:
• Större delen av månaden har ägnats åt att vila, ta det lugnt och slappa. Lite som jag hade tänkt det med andra ord. Jag har börjat må bättre och hoppas att allt kommer att bli bra.
• Den 15:e var jag på en konsert med Jon Henrik Fjällgren på Grönan.
• Vardagen är en slapp ledighetsvardag där det egentligen inte har hänt så väldigt mycket utöver det vanliga. Jag är ledig och jag har det bra, helt enkelt. That's about it right now.
 
Månadens kattbild bjuder mormors katt Sessan på.
 
Detta händer i juli:
Jag fortsätter att vara ledig hela denna månaden också, och ärligt talat så har jag inte riktigt några specifika planer. Inte än. Men tänk er typ lite läsande i solen, en och annan fika, kanske nåt besök på Grönan och lite annat skoj. Och en del vila då. Förstås.
 


RSS 2.0