Intervju med Deidre Hall (Marlena i Days) från 2011.

Idag tänkte jag att jag skulle dela med mig av en intervju med Deidre Hall (som spelar Marlena Evans Black i Days) från 2011. De avsnitt som vi ser här i Sverige nu, oavsett om du följer serien via TV3 Play eller Days.nu, sändes 2011 i USA eftersom vi ligger några år efter. Den här intervjun är alltså från när Deidre Hall precis kommit tillbaka till Days efter ett uppehåll på två och ett halvt år. De avsnitten var nya för oss för bara några veckor sedan, vilket är anledningen till att jag tycker att den här intervjun kan vara lite kul att se nu.
 
 

Whatever could have been or should have been, doesn't matter. This moment is here and now for you to live.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på Instagram för nån vecka sen och som jag verkligen fastnade för. Precis som så många andra gånger var det thegoodquote som stod för inspirationen.
 
Veckans Citat: Whatever could have been or should have been, doesn't matter. This moment is here and now for you to live.
 
Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt på vad som kunde ha varit eller skulle ha varit. På vad jag kunde ha haft om jag hade gjort något annorlunda. Om jag hade vågat ta den där chansen. Det är fullt möjligt att dagdrömma utifrån sådana tankar i flera timmar. Flera dagar. Alltid. Men det är inte meningen att vi ska fastna i de tankarna. I de drömmarna om vad som kunde ha varit. För gör vi det så missar vi det här ögonblicket som finns här och nu, och som är vårt liv.
 
 

Hanna: 2142.

Den här veckan har jag valt ut ett blogginlägg som är skrivet av Hanna och heter 2142. Jag valde just det här inlägget eftersom det nog är det inlägg under den här veckan som har inspirerat mig mest. Hanna visar här flera bilder från när hon besteg berget Mount Pilatus som är 2142 meter högt. Hon berättar att detta var king, magi och kärlek. Detta fick mig att känna att jag nog någon gång också skulle vilja stå på toppen av ett berg. Tror att jag helt enkelt får ta och skriva upp det på min bucketlist…
 
 

Sommartider… ♡

Jag hittade ett litet mysigt ställe ett stenkast från lägenheten för typ en vecka sen när jag var ute på promenad med syftet att hitta något mysigt ställe inte så långt bort där man kan sitta och njuta av livet så här på sommaren. Sommaren är så härlig på det sättet. Man kan liksom vara ute och bara vara. Bara för att det är nice. Där kommer jag nog att hamna fler gånger…
 
 

Bitchkram.

Bitchkram är ett svenskt drama från 2012 med bl.a. Linda Molin, Fanny Ketter och Mathilda von Essen i rollerna.
 
Filmen handlar om Kristin som så snart hon har tagit studenten planerar att åka till New York över sommaren. Det är något som länge har varit högst upp på hennes lista med saker som hon vill göra i livet, och hon längtar efter att få komma iväg från allt där hemma. När det väl är dags att åka missar hon dock flyget, och då skammen är alltför stor för att erkänna det flyttar hon in hos Andrea som hon precis lärt känna istället för att åka hem. För att göra det ännu mer komplicerat har hon lovat att skriva krönikor om sin resa för en dagstidning vilket hon tänker genomföra oavsett om New York är storstaden i USA eller landsbygden ute bland tallarna där Andrea bor…
 
Jag måste erkänna att jag inte riktigt kom ihåg varför den här filmen hade hamnat på min lista med filmer som jag vill se. Jag brukar inte se så många svenska filmer till att börja med, och en film som har titeln Bitchkram kändes kanske inte helt som min typ av film. Men jag kom ihåg att jag hade blivit tipsad om den. För ganska länge sen. Någon av er bloggläsare hade tipsat om den och uppenbarligen skrivit något som fångade mitt instresse, fast jag kan vara ärlig och säga att jag inte alls kommer ihåg vem. Hur som helst så fastnade jag verkligen för den här filmen. Det är något väldigt fint och ärligt över den. Den handlar om vänskap. Om drömmar. Jag kan känna igen mig i vissa saker i den och jag rekommenderar den verkligen.
 
Betyg: 8/10
 
 

Förnyad inspiration, och det sköna i att bara ha här och nu.

Den här veckan känner jag att lite mer inspiration som har varit ute på vift har börjat hitta sin väg tillbaka till mig igen. Det känns alltid så härligt när sånt händer. När man liksom börjar känna sakta men säkert att vissa saker blir roligare igen. Inte för att de nödvändigtvis varit tråkiga innan, utan mer som att man liksom tappat en del av inspirationen eller hur jag nu ska förklara det. För nån dag sen tog jag till exempel fram systemkameran och fotade lite, så nästa vecka dyker det upp ett fotoinlägg här. Det börjar kännas lite roligare att läsa igen, och att blogga. Jag tror att det faktum att jag fick mer tid, och mer vila, var det som behövdes. Stressen som blev lite som min konstanta följeslagare där ett tag förut verkade liksom ta bort det roliga i en del grejer. Och på tal om den så ångrar jag inte att jag hoppade av praktiken. Det var nog verkligen det bästa beslutet jag kunde ta just då. Och jag känner precis samma sak om den här sommarens långa ledighet. Om semestern som liksom "aldrig" tar slut. Jag vet att jag hade planerat det sen längre tillbaka, sen innan jag ens började må dåligt av den där sketna stressen. Men jag hade ingen aning om att jag skulle behöva det så här mycket…
 
 
Nu ligger jag uppe på loftet med datorn och reflekterar lite över hur skönt det är att kunna ta dagarna lite som de kommer. Man måste liksom inte göra något speciellt hela tiden, eller hinna med flera olika saker och stressa över att räcka till. Ibland är det verkligen skönt att bara ha här och nu. Tyvärr börjar jag dock känna mig lite smått snörvlig, men det är ingen större fara än så länge. Jag. Vill. Inte. Bli. Sjuk. Jag var på gymmet på förmiddagen och hade ett något lugnare och något kortare träningspass och kände mig lite piggare ett tag efter det. Ett tag. Ikväll ska jag och min kära roomie kanske hitta på något. Inget är bestämt än, så vi får se hur det blir och vad det blir i så fall. Time will tell.
 

Jag älskar engelska och det är ett språk som har en speciell plats i mitt hjärta.

Jag älskar verkligen engelska. Det har någon gång längs med vägen blivit ett språk som jag tycker väldigt mycket om. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det har liksom bara blivit så. Jag föredrar att se serier och filmer på engelska och att läsa på engelska. Ibland tänker jag till och med på engelska. Jag har blivit väldigt bra på engelska, antagligen till stor del på grund av att jag älskar det så mycket, men jag är långt ifrån någon expert. Jag slår fortfarande upp ord ibland när jag läser, och grammatik är ingen stark sida hos mig oavsett vilket språk vi pratar om även om jag inte är direkt dålig på det heller. Men jag älskar det liksom bara. Missförstå mig inte, jag tycker om svenska som är mitt eget språk också och det är av naturliga skäl det språk som jag är bäst på. Men engelska har ändå en speciell plats i mitt hjärta.
 
Jag kommer ihåg när vi började lära oss engelska i skolan. Jag spenderade då nästan hela mellanstadiet med att inte ens tycka om engelska. Det var ny grammatik att lära sig och jag kände väl till stor del att det var lite mer besvär än vad det var värt. Men sen hände något och mot slutet av sexan/början av sjuan älskade jag helt plötsligt engelska. Jag kommer ihåg när jag upptäckte att jag inte behövde läsa texten längre när jag såg amerikanska serier. I think that might have been sort of a turning point, haha.
 
 
Är det någon av mina söta bloggläsare som känner igen sig!? Do we have any more English lovers here!?
 

Jon Henrik Fjällgren - The Reindeer Herder's Joik.

Jag har lyssnat en del på Jon Henrik Fjällgren den senaste tiden och tänkte därför att jag skulle dela med mig av en av hans jojkar som kanske inte är lika välkänd som Jag är fri som han tävlade med i mellon. Det här är renskötarens jojk och den är en av mina favoriter. ♥
 
 

Hon hade varit döv i ett år och fick efter en bön till Jesus sin hörsel tillbaka!

För ungefär två år sedan skrev jag det här inlägget. Jag skrev då att jag hade så mycket att berätta från missionsresan till Mwanza i Tanzania där vi hade en stor Jesus-festival. I det inlägget berättade jag dock bara väldigt kort. Men nu har jag bestämt mig för att jag vill berätta lite mer om ett av mina starkaste minnen därifrån. Jag vill berätta om den unga tjejen som hade varit döv i ett år och fick sin hörsel tillbaka då jag bad för henne under den fjärde festivalkvällen.
 
En selfie i lite halvt dålig kvalité som jag har för mig togs när vi kom tillbaka till hotellet efter en av festivalkvällarna.
 
Johannes hade predikat och folk hade sprungit fram när han bjöd in människor till att be en frälsningsbön och ta emot Jesus i sina liv. Detta hände alla fem kvällarna, och efter det hade vi fyra av fem kvällar bön för sjuka och det jag ska berätta om nu hände under den sista av dessa fyra kvällar. Det var fullt av människor framme vid scenen och alla i teamet som inte var upptagen med något annat bad för de sjuka. Jag hade redan hunnit be för några när jag träffade den här tjejen och omkring mig bad människor för fullt. Jag kommer ihåg att jag frågade henne vad hon ville att jag skulle be för. Hon pratade inte engelska, men jag hade tur och lyckades få tag på en av tolkarna som hjälpte oss. Med hans hjälp kom det ganska snabbt fram att hon var döv. Jag bad en enkel bön att Jesus skulle bota det som var fel som gjorde så att hon inte kunde höra. En kort stund senare bad jag tolken fråga henne om hon kunde höra något nu, vilket hon kunde. Hon berättade sedan att hon hade kommit till festivalen med sin syster och att hon hade varit döv sedan ett år tillbaka. Men den där kvällen för två år sedan gjorde Jesus ett mirakel i den här tjejens liv. Han gjorde det som ingen annan hade kunnat göra; han gav henne sin hörsel tillbaka.
 

No storm, not even the one in your life, can last forever. The storm is just passing over.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på Instagram nyligen där thegoodquote hade lagt upp det. Jag älskar verkligen alla uppmuntrande och bra citat som jag får därifrån.
 
Veckans Citat: No storm, not even the one in your life, can last forever. The storm is just passing over.
 
Så här känns det inte alltid. Jag har själv varit med om att det istället många gånger känns som att man lever i en evig storm som aldrig kommer att ta slut under hela ens livstid. Men jag har också varit med om just sådana stormar som faktiskt har tagit slut. Stormar som var förskräckliga medan de pågick, som lämnade stor förstörelse efter sig och som höll i sig under en lång tid. Men som sedan passerade. För det är det stormar gör. De passerar. Förr eller senare. Och när man är mitt i dem så är den vetskapen guld värd, speciellt när känslorna ropar något annat.
 
 

Julia: Konsten att släppa taget.

Den här veckan har jag valt ut ett blogginlägg som är skrivet av Julia och heter Konsten att släppa taget. Det är ett inlägg som berörde mig väldigt mycket när jag läste det. Det är ett välskivet inlägg som tar upp riktiga känslor och hur jobbigt det kan kännas att lämna någon och hur det är lite som att lämna ett tryggt hem och liksom börja om på nytt. Jag känner igen mig så mycket i orden: Ett förhållande som inte längre stärker en, är inget förhållande som är värt att lägga tid på. Även om det i mitt fall inte handlade om en kille i den situationen som jag tänker på nu. Men relationer till andra människor som man har varit väldigt nära är på många sätt lite som att lämna ett tryggt hem. Jag rekommenderar er verkligen att läsa det här inlägget och jag tror att det kan beröra er också. Jag tror att många kan känna igen sig i det åtminstone mer eller mindre.
 
 

Jag har haft lite tid för mig själv.

De senaste dagarna har jag till stor del spenderat med att ha lite tid för mig själv och liksom bara vara. Jag har gjort allt möjligt från att lägga ifrån mig mobilen på ljudlös på andra sidan rummet till att se en film och sen ha ett seriemaraton med Days. Jag har ätit allt från popcorn till choklad till Ben & Jerry's. Jag hade nämligen lägenheten för mig själv över helgen och kände att jag ville ha den här tiden till att faktiskt vara själv, så då passade jag på. Man får liksom ta tillfällena lite när de ges när man delar en etta med någon. Till största delen har jag haft några riktigt mysiga dagar, men ett tag blev det också lite tankar som snurrade omkring för mycket och lite annat som kändes mindre roligt. Men ibland är det väl så, och då gäller det bara att resa sig upp igen. Och jo, ifall någon undrar så skippade jag allt vad midsommarfirande heter helt och hållet. Bortsett från att jag spontanköpte en typ av midsommarbakelse när jag handlade, fast den åt jag inte ens på just midsommarafton sen i vilket fall. Här i Stockholm regnade det typ hela dagen och då jag inte ens är något större fan av just midsommarfiranden egentligen, även om jag inte har något emot dem, så hade jag inte alls lust att åka iväg någonstans. Men mysigt hade jag det ändå.
 
Det var så längesen jag hade ett riktigt maraton med Days sist, så det var verkligen übermysigt. Speciellt när mina två favoritkaraktärer, John och Marlena spelade av Drake Hogestyn och Deidre Hall, är tillbaka i serien sen cirka en månad tillbaka.
 

End of Watch.

End of Watch är ett amerikanskt kriminaldrama/thriller från 2012 med bl.a. Jake Gyllenhaal, Michael Peña och Anna Kendrick i rollerna.
 
Den här filmen handlar om två unga poliser, Brian och Mike, och deras arbete med att bekämpa brott i en del av Los Angeles, South Central, där droger och våld mellan olika gäng är en del av vardagen. Det som för andra poliser kanske kan ske i undantagsfall sker för dem i princip varje dag och deras liv är ofta i fara. Det här är deras berättelse…
 
I början av filmen måste jag erkänna att jag störde mig en del på att det var så mycket svordomar och på att jag inte riktigt fick någon speciell känsla för varken Brian eller Mike. Men så kändes det bara i början, för sen började jag verkligen tycka om filmen och i princip alla "goda" karaktärer. Den är filmad i en dokumentärstil, vilket jag trots att jag kände mig lite skeptisk till det i början faktiskt gillade då jag tror att det bidrog ganska mycket till att man nästan känner att man är där. Man får liksom en lite speciell känsla för filmen på grund av det. Och jag vet att detta "bara" är en film, men genom att se den får jag lite av en ny respekt för poliser och speciellt för sådana som jobbar i tuffa områden med mycket brottslighet. Lite som att det är ett tufft liv, men någon måste göra det.
 
Betyg: 7/10
 
 

En annan Erica. En som aldrig blev kristen…

Kommer ni ihåg inlägget i mars där jag lät mina tankar springa iväg när det gällde parallella universum!? Nu har tankarna satt fart igen, fast i en något annorlunda riktning den här gången. Sist nämnde jag att jag hade tänkt på hur olika Ericors liv hade kunnat se ut på grund av skillnader mellan exempelvis beslut som tagits i olika parallella universum. En av de största sakerna som har hänt i mitt liv och som jag skulle säga har förändrat mig och de val som jag har gjort allra mest är att jag blev kristen när jag var 15. Jag har många gånger tänkt på hur mitt liv skulle ha kunnat se ut idag om jag aldrig hade börjat tro på Jesus, och nu har jag tänkt lite mer och vill skriva ner hur jag tror att den Ericans liv hade kunnat sett ut idag. Om hon ens hade levt, det vill säga…
 
En mobilbild som jag skulle gissa är nästan 10 år gammal.
 
Jag kan börja med att berätta att jag när jag var 15 år hade en jobbig hemsituation av olika anledningar, att jag var på väg in i vad som längre fram skulle komma att bli en depression, att jag lite smått började känna att jag inte riktigt orkade med skolan längre, att jag hade i princip daglig ångest, att jag hade en väldigt dålig självkänsla och att jag ibland dagdrömde om hur det skulle vara att inte leva längre. Jag kan också berätta att min tro på Jesus var vad som gjorde så att jag inte började tänka mer seriöst på självmord, att det var när någon bad för mig som jag blev fri från depressionen och att jag flyttade till Stockholm för att jag skulle gå en bibelskola här.
 
Så om jag aldrig hade blivit kristen den där decemberkvällen för över tio år sen då!? Hur tror jag att mitt liv hade sett ut idag då!? Jag kan helt ärligt säga att jag är osäker på om jag hade levt. Jag tror det med tanke på att jag nog inte hade vågat ta livet av mig trots allt, men samtidigt vet jag inte heller om depressionen och ångesten in the end ändå hade blivit för stark för att leva med. För detta var aldrig något som jag var bekväm med att prata om. Det var tvärtom något som jag nästan aldrig pratade om. Folk omkring mig visste inte hur illa det var. Ursäkterna haglade som under en storm och jag var hon som alltid "var trött". Som alltid var blyg. Som inte ville prata och som ville vara själv. Därför sökte jag inte heller någon hjälp utifrån. För mig som mer eller mindre växt upp med att må dåligt var det vardag och det var absolut inget som man pratade om. Så kanske hade jag tillslut tagit livet av mig. Och om jag inte hade det!? Jag tror att det som är mest troligt är att jag på något sätt, förr eller senare, hade försökt bedöva smärtan ännu mer. Kanske genom alkohol. Kanske hade jag tillslut hamnat i dåliga kretsar och börjat pröva droger. Kanske hade jag sökt efter bekräftelse från killar och gått omkring och hoppats att någon på något sätt skulle förvandla mitt liv och göra allt bättre. Men det hade nog bara varit en dröm, för jag skulle redan ha varit too far gone för att träffa och uppskatta en sådan människa. Och framför allt att lita på en sådan människa. Jag skulle istället ha varit misstänksam och manipulativ. Jag skulle inte ha klarat skolan och hade därför inte ens haft ett slutbetyg från gymnasiet och antagligen inte heller ett jobb. Jag hade säkert velat fly från Gävle där jag bodde eftersom den staden för mig innebar människor som jag hatade och minnen som jag aldrig mer ville tänka på men inte kunde sluta tänka på. Själv skulle jag dock aldrig haft styrkan att börja om någon annanstans. Inte helt själv i alla fall. Så kanske hade jag ändå stannat samtidigt som jag sjönk allt djupare…
 
Det är inte en vacker bild som jag målar upp. Men jag valde ändå att måla upp den för er idag eftersom jag vill visa att även ett liv som är på väg rakt utför klippan kan ta en annan riktning. För istället för den här verkligheten som jag beskrev sitter jag nu i Stockholm i en lägenhet som jag delar med en vän, jag är med i en underbar församling, är snart färdig sjuksköterska och jag har mål och drömmar för livet. Visserligen har jag fortfarande saker som jag kämpar med på grund av hur dåligt jag en gång mådde och på grund av hur jag hade det när jag växte upp och hur det påverkade mig, men det är inget som ens går att jämföra med hur illa det hade kunnat vara. I stort har jag det ändå bra nu och det som jag fortfarande kämpar med går sakta men säkert framåt och jag har hopp för framtiden. Jesus kan förvandla även de mest trasiga människor.
 

Havregrynsgröt till frukost.

För snart två veckor sedan började jag med en ny vana; att äta havregrynsgröt till frukost. Nu när det har gått ett tag kan jag säga att jag verkligen gillar det. Det är både gott och nyttigt. Det går dessutom att variera det på lite olika sätt. Några exempel på vad man kan ha till är frukt, färska eller frysta bär och äppelmos.
 
 

När ledigheten blir det normala och festivallängtan börjar komma tillbaka…

Ledigheten har verkligen blivit det normala för mig nu. Allt vad en vanlig vardag med skola alternativt jobb heter känns långt borta. Lite som något från en annan verklighet. Fast bara lite. Jag är fortfarande ganska trött från och till, och kanske speciellt på morgonen där jag många gånger nästan känner mig lite drogad när jag vaknar. Som om jag skulle ha tagit sömntabletter kvällen innan som liksom inte har slutat verka riktigt. Eller åtminstone som jag kan tänka mig att det borde kännas. Men det blir förhoppningsvis bättre snart om jag fortsätter att ta hand om mig själv och vilar lite mer än vanligt. Jag är dock väldigt tacksam för att jag kan vara ledig i sommar och för att jag till och med hade planerat in det oavsett. Förhoppningsvis känner jag mig helt som mig själv igen när hösten kommer. Det är fortfarande många dagar kvar dit, som tur är. Jag har bestämt med skolan att jag ska satsa på att börja praktiken den 21:a september, och dit är det nu 96 dagar.
 
Förra veckan blev en väldigt lugn vecka där jag inte gjorde så mycket. Det kändes lite som att jag hade nån förkylning i kroppen också, fast det bröt aldrig ut så jag hoppas att jag slipper det. I söndags träffade jag min vän Miia inne i stan och blev bjuden på fika innan kyrkan där vi hade graduation celebration för bibelskolan. Några av eleverna var uppe på scenen och berättade mirakelhistorier från festivalen i Zambia veckan innan. Det tillsammans med nya festivallåtar från lovsångsteamet fick mig att börja längta efter att åka på festivaler igen. Jag tänkte förut att jag ville åka på åtminstone en varje år så långt det gick, men sen slutade jag typ att gå till kyrkan istället och det och ganska mycket annat gick liksom bara utför. Men nu är jag tillbaka i kyrkan sen ungefär en månad och jag tänker att det skulle vara så kul att åka på en festival nästa sommar. Kanske till Madagaskar. Det är ju det där galna missionärslivet som jag egentligen fortfarande drömmer om. Det är utmanande, många gånger utanför komfortzonen, stundtals nästan lite läskigt men samtidigt bland det roligaste och bästa man kan göra. Tror att jag ska berätta en av mina favoritstories från den förra resan jag var på för er någon gång under nästa vecka.
 
Selfie från kyrkan för två söndagar sen.
 
Och för er som har lyckats missa att jag var på Jon Henrik Fjällgrens konsert på Grönan i måndags så tänkte jag avsluta med att berätta att det finns lite bilder och en video från konserten i inlägget under detta.
 

Jag såg Jon Henrik Fjällgren på Grönan igår!

Igårkväll var jag på Grönan och såg Jon Henrik Fjällgren. Jag hade en helt fantastiskt rolig kväll som jag tänkte berätta om lite nu och även visa några bilder samt en av inspelningarna som jag gjorde med mobilen.
 
Jag kom till Grönan cirka två timmar innan konserten skulle börja, så jag var i tillräckligt god tid för att få en bra plats. Stod längst fram nära mitten av scenen. Min vän Diana var där också, men hon hade fotopass så vi stod inte tillsammans under själva konserten. Men det var ändå kul att inte vara där helt själv åtminstone. Konserten var hur som helst helt underbar. Jag har verkligen fastnat för hans musik. Trots att jag inte förstår vad han sjunger så är det liksom ändå som att det går rakt in i hjärtat på ett väldigt speciellt sätt. Tänk er det som att han istället för att sjunga till förståndet där vi kan förstå en text så sjunger han till själen, och det blir något väldigt vackert. Konserten var lite under en timme lång och han sjöng dels låtar som är med på hans senaste skiva, t.ex. Utøya och My Home Is My Heart, men även andra låtar som t.ex. en jojk om hans hund och så spelade han en jättefin melodi på en flöjt som han fick när han var i Colombia där han är adopterad från ett indianskt ursprung. Han berättade att när han fick den så hade han sagt att han inte kunde spela flöjt, men då hade mannen som gett honom den sagt att det kunde han visst. Vilket uppenbarligen stämmer mer än väl. Melodin som han spelade på flöjten var dessutom tillägnad Colombia. Och självklart sjöng han även Jag är fri som han tävlade med i Melodifestivalen. Det var riktigt kul att få se honom live, och han hade även en signering efteråt där jag lyckades övertala Diana att ta en bild på mig tillsammans med honom. Jag rev även loss en tom sida längst bak i min kalender som han kunde signera i brist på något annat. Så jag skulle säga att kvällen inte bara blev fantastisk utan även över förväntan. Visserligen hade jag hoppats att konserten skulle vara lite längre, men jag hade inte förväntat mig att jag skulle få träffa honom efteråt vilket blev ett plus. Från det lilla jag har sett så är han verkligen en jättefin människa med ett hjärta minst lika stort som Kebnekajse.
 
 
 
 

I don't wanna run, I don't wanna fight, I don't wanna hide, I just wanna stay free to be me.

Den här veckan har jag valt ut ett citat från This Is My Life med Anna Bergendahl som hon tävlade med för Sverige i Eurovision Song Contest i Oslo 2010.
 
Veckans Citat: I don't wanna run, I don't wanna fight, I don't wanna hide, I just wanna stay free to be me.
 
Jag älskar känslan av frihet som jag får av den här låten och kanske speciellt av just det här citatet. Människor ska inte behöva springa, kämpa eller gömma sig på grund av vem de är. Alla har rätt att få vara fria att vara sig själva. Sen behöver man inte hålla med alla eller ens tycka om alla, men det är en helt annan sak. Vi har ett liv att leva och vi har alla rätt att få friheten att vara oss själva.
 
 

Henrik: Ibland…

Den här veckan kör jag Veckans blogginlägg igen. För er som har glömt då detta är väldigt nytt här på bloggen så är det jag som väljer ut ett inlägg som till exempel på något sätt har berör mig lite extra eller kanske där jag har fått ett tips som jag tycker är riktigt bra. Vilken typ av inlägg det är som väljs ut kan alltså variera, och det är ingenting som ni kan anmäla er till på något sätt.
 
Den här veckan har jag valt ut ett inlägg skrivet av Henrik som heter Ibland… Det är ett inlägg som jag fastnade för direkt. Jag tycker att det är ett poetiskt inlägg med en otroligt vacker bild och som är skrivet på ett vackert sätt samtidigt som det är enkelt att förstå. Det är också ett inlägg som jag kan känna igen mig lite i vilket jag tror att de flesta nog kan. Det handlar om att ta beslut. Om hur man dels måste kunna våga satsa allt, men samtidigt att det också krävs mod för att faktiskt inse när det är det är dags att dra sig tillbaka. Det är inte alltid lätt. Vi har nog alla varit i den sitsen mer eller mindre någon gång. Säkert flera gånger. Många gånger.
Klicka på bilden för att komma till inlägget.
 

Easy A.

Easy A är ett amerikanskt romantiskt drama från 2010 med bl.a. Emma Stone, Amanda Bynes och Penn Badgley i rollerna.
 
Filmen handlar om Olive som är en helt vanlig tjej på gymnasiet. Hon är inte den populäraste som finns, men hon är inte heller en av de som blir hackade på av de andra. För att slippa åka iväg och campa med sin bästa vän och hennes familj ljuger hon ihop en historia om att hon har en dejt med en kille på universitetet. Detta spårar sedan ur helt när hennes vän tror att de haft sex och Olive bestämmer sig för att låta henne tro det och ljuger ihop några detaljer. Problemet är att en annan tjej råkar höra detta och sedan är ryktet igång. Olive, som för en gång skull börjar bli lite mer populär på grund av detta, låter ryktena fortsätta florera och gör sedan allt hon kan för att spä på dem ännu mer…
 
I början tyckte jag inte så mycket om den här filmen, och den enda anledningen till att jag valde att se klart den var att jag inte hade något bättre för mig just då samt att jag ändå gärna ser klart något som jag börjat kolla på. Jag kände att det inte var min typ av humor, att jag störde mig på alla grova generaliseringar som gjordes och att jag inte riktigt gillade någon av karaktärerna. Men ungefär halvvägs in i filmen började jag ändå tycka om den lite. Kanske var det för att Olives karaktär växte lite för mig, för att den trots allt var ganska charmig ändå för att vara en high school-film eller så var det bara så att andra halvan var bättre eller att det är en film som det tar ett tag att komma in i och tycka om. Jag vet inte. Men in the end så kändes det ändå som en helt okej film. En sån film som du liksom kan slänga på och döda lite tid med när du ändå inte har något annat för dig, och som kanske också kan få dig att le lite om du ger den en chans.
 
Betyg: 6/10
 
 

Frisyren som "inte var meningen".

Förra veckan gjorde jag en fläta som jag blev väldigt nöjd med. Kanske just eftersom det "inte var meningen" att jag skulle göra en snygg frisyr utan egentligen bara lekte lite och så blev det så här bra. Gillar verkligen bilden också.
 
 

Stresshantering.

Som många av er redan vet har jag mått dåligt på grund av stress ganska nyligen, och därför tänkte jag att det kunde vara ett bra ämne att ta upp här på bloggen. Det jag kommer att skriva om först och främst i det här inlägget är stresshantering, men även lite kort om hur långvarig stress kan få oss att må i längden om vi bara maler på och inte gör något åt den.
 
Hur vi som enskilda individer ska hantera stress beror självklart delvis också på varför vi är stressade och på vad som normalt får oss att slappna av och må bra. Men generellt kan man säga att då stress många gånger beror på höga krav på oss själva antingen från oss själva eller från omgivningen skapar stress så är en typ av stresshantering att minska de kraven och lära sig att det är okej att inte alltid vara någon typ av supermänniska. Det var det som var det största problemet för mig; jag blev ofta stressad när det kom till att prestera bra i skolan och kände att det inte var okej att misslyckas till stor del eftersom det i sig skulle skapa mer stress som jag kanske inte skulle orka med. Jag pratade med en sjuksköterska på studenthälsan om detta och om hur ingen människa orkar leva under såna krav hela tiden och man inte alltid kan vara på topp och att det är okej. Vidare kan stress bero på att man lätt tar på sig för mycket och att man därför får svårt att hinna med, och då kan en typ av stresshantering vara att faktiskt lära sig att kunna säga nej ibland. Det här går nästan in lite i att ha höga krav på sig själv då många som har svårt att säga nej kanske känner att de måste vara andra till lags hela tiden och liksom försöker vara den där supermänniskan. Eller så kanske stressen beror på dålig planering och den bästa stresshanteringen är så enkel som att bara börja använda den där kalendern som har nästan varje blad helt oskrivet trots att nästan halva året redan har gått. Jag vet själv inte hur jag skulle klara mig utan min kalender eller någon typ av dokumentation av vad som ska göras och hur det ska läggas upp, för tänk dig själv hur det skulle vara att försöka ha allt i huvudet hela tiden och dessutom riskera att glömma bort hälften. En ytterligare typ av stress, som går ihop lite med det som jag redan har tagit upp, är att man inte tar sig tid för att göra det som faktiskt får en att slappna av. För mig skulle det innebära bland annat att se på en bra tv-serie, läsa en bok eller att ha en dag där jag inte har några planer utan bara kan göra det som faller mig in. För att orka med allt det där andra så är det viktigt att också få tid för sig själv och kunna få göra det som man tycker om, och att faktiskt kunna prioritera även det. Om man känner att man har svårt att slappna av eller inte riktigt vet hur man ska göra och bara tycker att tankarna irrar omkring oavsett så kan en typ av stresshantering vara att andas djupa andetag och tänka på hur man andas.
 
Att kunna slappna av är viktigare än vad man kanske tror ibland!
 
Om kroppen utsätts för stress under en längre tid kan det vara skadligt. I längden kan det leda till exempelvis högt blodtryck och hjärt- och kärlsjukdomar. Symtom som du kan få av stress kan vara att du känner dig mycket tröttare än vanligt, att du sover dåligt och kanske till och med har mardrömmar om det som skapar stressen, att du känner dig blockerad och kanske även får black outs, att du börjar känna oro eller ångest över den stressiga situationen eller att du till och med känner som en smärta/ett tryck över bröstet. När jag har känt mig som mest stressad har jag haft flera av de här symtomen och det är inte roligt. Jag kan också säga att människor som lever under en väldig press också själva kan ha svårt att se det vilket delvis var fallet för mig speciellt nu den senaste gången. Så om du som läser detta känner igen dig åtminstone litegrann så ta lite tid och tänk över hur du kan hantera din stress. Om du känner att du behöver vidare hjälp så kan du absolut kontakta vårdcentralen för detta, och speciellt om du är så stressad så att du redan har flera av de här symtomen som jag räknade upp. Och släng gärna in frågor i kommentarsfältet om du känner att det är något som du vill fråga mig om angående detta!
 

You become what you think. So think positively.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på Instagram under förra veckan. Som ni kan se på bilden så är det thegoodquote som har lagt upp det, och jag kan verkligen rekommendera er att följa dem om ni tycker om citat och att bli inspirerade.
 
Veckans Citat: You become what you think. So think positively.
 
Jag vet att det är lätt att tänka att en tanke bara är en tanke och att man inte kan rå för vad man tänker. Men det som vi tänker leder till det som vi säger och slutligen till det som vi gör och därmed också till hur vi lever våra liv. Det kanske inte alltid är så enkelt, men det är fullt möjligt att när man märker att man börjar tänka negativt eller när man börjar tänka andra dåliga tankar att medvetet göra ett val och gå emot det. Vi kan välja att tänka positiva och bra tankar även när det inte kommer helt naturligt, bara för att vi vill göra det. Att acceptera ett faktum som kanske inte är positivt är liksom inte alls samma sak som att låta tankarna skena i väg i alla möjliga negativa riktningar. Istället kan vi tänka att det inte var bra eller kul att det blev som det blev, men ändå tänka positivt så långt det går. Jag vet att åtminstone jag vill öva mer på detta. Who's with me!?
 
 

Det känns lite mer som en ledighet nu.

Life goes on. På en del sätt börjar min ledighet kännas lite mer som en ledighet och lite mindre som den där icke officiella sjukskrivningen som det i princip var där i början. Till största delen beror det på att jag mår mycket bättre nu, men även lite på att så många andras sommarlov och ledigheter har börjat nu. Till viss del är jag visserligen fortfarande lite tröttare än vanligt, men inte alls i samma grad som jag var tidigare. Jag är också väldigt noga nu med att inte stressa upp mig och slappna av, vilket i och för sig inte kräver så väldigt mycket nu när jag är ledig. Men det kan ju faktiskt också handla om så enkla saker som att inte boka in för mycket på samma vecka, att inte förvänta mig för mycket av mig själv på för kort tid när det gäller andra saker som jag jobbar på med mig själv och få den sömn och vila som jag behöver. Eftersom jag känner att jag mår bättre och även har känt innan att det har gått åt rätt håll så måste jag erkänna att det aldrig blev något besök på vårdcentralen, och faktiskt inte hos studenthälsan heller. Men jag tror absolut att det kan vara en bra idé att jag kontaktar studenthälsan igen sen i höst innan jag ska göra praktiken. För er som är intresserade kan jag förresten avslöja att det kommer att dyka upp ett tidsinställt inlägg på onsdag om stresshantering.
 
Top 10-listan dök aldrig upp denna vecka eftersom Spotify inte har uppdaterat den vilket innebär att den inte alls stämmer. Jag hoppas att den är tillbaka igen under nästa vecka, men då Spotify har en ny uppdatering där den personliga topplistan inte finns med och jag därför har använt mig av en äldre version av Spotify så är det mycket möjligt att bristen på uppdatering kan bero på det. Men jag hoppas som sagt att listan kommer tillbaka.
 
 
Det är lite lustigt hur dagarna tycks ticka på ganska snabbt trots att de flesta dagarna inte innehåller så väldigt många olika planer och saker som ska hinnas med. Fast å andra sidan så brukar man väl säga att ledigheter går snabbt fram. Under veckan som har gått har jag varit på gymmet, hängt inne i stan med vänner, fått håret klippt några centimeter kortare på husförsamlingen, bestämt mig för att börja äta gröt till frukost för att vara lite nyttigare och lustigt nog tänker jag direkt efter den lilla detaljen även nämna att vi hade pizzamys här hemma i fredags. Idag är det söndag igen och jag ska om några timmar åka in till stan och eventuellt kika i lite affärer först och sen hänga i kyrkan. Dagarna fortsätter. Life goes on.
 

Gone.

Gone är en amerikansk thriller från 2012 med bl.a. Amanda Seyfried, Jennifer Carpenter och Wes Bentley i rollerna.
 
Den här filmen handlar om Jill som ett år tidigare blev kidnappad, slängd i ett hål ute i skogen och skulle ha blivit mördad om hon inte hade lyckats fly i tid. Polisen trodde bara på henne till en början och kom sedan fram till att allt måste ha varit i hennes fantasi. Efter att ha fått psykiatrisk vård, fortsatt leta i skogen för att hitta hålet där hon var fången och samtidigt försöka gå vidare med sitt liv försvinner nu hennes syster. Jill är helt övertygad om att det är samma man som tog henne som nu har hennes syster. Problemet är bara att polisen inte tror på henne, och därför tvingas hon ta saken i egna händer…
 
Jag tycker att det här var en bra thriller där man hela tiden får fortsätta undra vad det är som egentligen pågår. Har Jill rätt!? Är allt verkligen bara i hennes huvud och förklaringen till varför hennes syster är borta egentligen är helt naturlig!? Mina förväntningar innan jag såg filmen var inte så väldigt höga, så jag blev positivt överraskad. Jag hade dock önskat att slutet hade varit lite annorlunda. Det var inte ett dåligt slut, men jag hade ändå hellre velat att det skulle ha sett lite annorlunda ut.
 
Betyg: 7/10
 
 

Days of our Lives.

Days of our Lives, eller Våra bästa år som den heter på svenska, är en amerikansk dramaserie som började sändas 1965 och där nya avsnitt fortfarande spelas in. Några av skådespelarna som är med i serien är bland andra Deidre Hall, Drake Hogestyn, Peter Reckell, Kristian Alfonso och Alison Sweeney.
 
Like sand through the hourglass, so are the Days of our Lives. De här orden som har agerat som intro för Days of our Lives under alla år är också en bra beskrivning på vad serien handlar om; den handlar om liven hos invånarna i staden Salem i USA. Först och främst handlar det om familjerna Horton och Brady och deras vänner och fiender. Karaktärerna är många och kommer från alla åldersgrupper och samhällsklasser. Det handlar om allt från kärlekshistorier till kidnappningar, glädje och sorg.
 
Jag började följa den här serien när jag var 11 år och har hängt med ända sedan dess, så det är utan tvekan en av mina favoritserier och en serie som jag verkligen kan rekommendera. Alldeles nyligen kom även mina två favoritkaraktärer tillbaka till serien efter några års uppehåll, John och Marlena som spelas av Drake Hogestyn och Deidre Hall, så just nu är jag väldigt glad över det. En av de många saker som jag gillar med serien är att den innehåller så väldigt mycket. I grunden är det drama, men det kan övergå till allt från romantik till deckare och det kan bli väldigt brett på det sättet. För mig var det en serie som jag snabbt sögs in i och som fortfarande får mig att hålla kvar intresset efter alla dessa år.
 
Betyg: 10/10
 
 

Juni 2015.

Juni är här och med det också sommaren, även om åtminstone jag kan känna att den detaljen kanske inte helt har sjunkit in ännu. Men det kommer väl med tiden.
 
Detta hände i maj:
• Praktiken fortsatte ungefär halvvägs in i maj innan allt föll samman i vad som kändes som en miljon små splittrade glasbitar. Fast redan innan det såg det inte ljust ut, och även om jag inte hade förstått det fullt ut själv så mådde jag verkligen inte bra och avbröt därför praktiken och tog ett uppehåll från allt. Det kanske kan tyckas konstigt att det är något som man väljer att göra bara några veckor innan examen, men jag hade helt enkelt nått min gräns och orkade inte mer. Veckorna innan hade varit mer eller mindre hemska på grund av all stress och det hade även påverkat hur det gick på praktiken.
• Den resterande delen av månaden blev det mycket vila. Vissa dagar spenderades nästan helt i sängen. Jag har varit hos studenthälsan, pratat med lärare och studievägledare samt accepterat mer och mer att stressen jag kände faktiskt inte var något som jag bara hade kunnat vifta bort. Det var en väldigt jobbig period på många sätt.
• Efter att ha haft ett uppehåll från kyrkan och varit i en ganska så nedåtgående spiral under en längre tid, som jag inte alls har nämnt i bloggen eftersom jag inte ville prata om det, är jag nu tillbaka i kyrkan och försöker pussla ihop mitt liv lite igen. Stort tack till bland andra Susanne, Emelie, Annelie och Ylva.
• Tillsammans med Diana såg jag Måns ta hem vinsten för Sverige i Eurovision Song Contest i vad som blev en liten myskväll.
• Den 27:e var jag på Carolas konsert på Grönan och det var utan tvekan en av höjdpunkterna på hela månaden. Av olika anledningar var det också en väldigt speciell konsert för mig.
Vardagen har under maj varit något kaosartad alternativt icke-existerande. Först i form av stress, tårar och frustration och senare i form av att i princip all form av normal vardag försvann in i någon typ av icke-officiell sjukskrivning/ledighet.
 
Månadens kattbild bjuder prins Petrus på.
 
Detta händer i juni:
Jag kommer inte att ta examen i början på månaden som det var tänkt utan det har jag skjutit upp till hösten. Så istället kommer hela månaden att bestå av en enda lång sommarledighet som kommer att fortsätta in i september. Jag kommer att fortsätta vila upp mig och fokusera på att må bra.
• Egentligen har jag inga helt spikade planer alls. Men jag har lite saker som jag funderar på att göra och som det är mycket möjligt att jag gör den här månaden. Bland annat en konsert med Jon Henrik Fjällgren på Grönan, ett besök på Cosmonova med Nour, dejter med lite andra vänner och en gratis konferens i Globen.
Vardagen kommer att fortsätta vara luddig. Ledighetsluddig. Men jag ska fortsätta träna regelbundet, läsa böcker, se tv-serier, gå till kyrkan och få lite sol på mig.
 

Things will change.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på Instagram ganska nyligen och som verkligen talade till mig just då. Det var thegoodquote som la upp det, men bilden som jag har valt ut till det här inlägget är dock inte samma.
 
Veckans Citat: Things will change.
 
Ibland behöver man helt enkelt bara få den uppmuntran som de här orden ger. Man behöver få veta att saker som är jobbiga, eller som man kanske bara inte är helt nöjd med, kommer att förändras. Livet förändras hela tiden. Det som vi tycker är jobbigt idag kanske förhoppningsvis bara är ett dåligt minne ett år från nu. Vi behöver dock ofta ta tag i saker själva och faktiskt göra något för att förändra vissa situationer, och då kan ett sånt här citat vara en uppmuntran i den processen. Vi kan också be att Gud hjälper oss i situationen, och med honom i våra liv kan situationer förändras som annars kanske skulle vara helt omöjliga. Things will change.
 
 


RSS 2.0