Chriss: The whole world is my home.

Nu är det äntligen dags för det första "riktiga" inlägget i Veckans blogginlägg. Först ut är ett inlägg skrivet av Chriss som heter The whole world is my home.
 
Det här inlägget har jag valt ut eftersom det är så enkelt men samtidigt så starkt. Hem kan vara många olika platser i världen, och för mig som hoppas att jag en gång kommer att resa ganska mycket och även bo utomlands i perioder så var det här ett inlägg som jag fastnade för.
 
 

Unknown.

Unknown är en engelsk/tysk actionthriller från 2011 med bl.a. Liam Neeson, Diane Kruger och January Jones i rollerna.
 
Martin Harris är i Berlin tillsammans med sin fru Elizabeth för att delta i en konferens. Taxin han sitter i är med i en olycka som leder till att Martin hamnar på sjukhus. Han befinner sig i en koma i fyra dagar, och när han vaknar igen är hans minnen inte helt klara. Han kommer dock ihåg vem han är och varför han är i Berlin. När han åker till hotellet visar det sig dock att hans fru inte känner igen honom och att en annan man utger sig för att vara honom. Nu måste Martin därför ta reda på vad det är som händer och ta tillbaka sitt liv…
 
Det här är en film som jag kände växte ju längre in i den man kom. I början trodde jag lite att jag hade it all figured out och kände nästan att det kunde bli lite tråkigt delvis när fokuset hamnade på coola actionscener istället för på själva storyn. Men detta är verkligen en film där saker inte alls är som man tror att de är och där man blir överraskad om och om igen, och det gillar jag.
 
Betyg: 7/10
 
 

Igår var jag tillbaka där allt började en kväll för 12 år sedan…

Det var den 8:e augusti 2003 som jag var på min första konsert med Carola. Det var på Grönan och jag kom dit helt ovetandes om att hon ens skulle vara där. Jag hade inte haft något speciellt intresse för henne eller hennes musik tidigare, och hur jag den där kvällen hamnade framför scenen när jag egentligen hade planerat att bara fortsätta åka karuseller vet jag fortfarande inte riktigt. Men det var som om något liksom drog mig dit. Det var som om jag fastnade för Carola innan hon ens hade börjat sjunga, och sen när hon väl gjorde det var jag liksom bara ännu mer såld. Den där kvällen på Grönan när jag var 15 år var en kväll som jag helt ärligt, utan att överdriva, kan säga var början på något som kom att förändra hela mitt liv. För förutom att jag efter detta var totalt fast för Carola så ledde det till att jag på min tredje konsert med henne, bara några månader efter den där första på Grönan, gick från att vara ateist till att tro på Jesus. Och det kom att förändra hela mitt liv. Jag kommer därför alltid att vara tacksam till Carola för att hon är så öppen med sin tro och att hon pratar om Gud lite ibland på sina konserter.
 
 
Så igår på Grönan kände jag att jag var tillbaka där allt började den där kvällen för 12 år sedan. Därför var konserten igår väldigt speciell för mig. Vid den första konserten firade Carola 20 år som artist och på den här turnén var det bästa av henne vilket innebar allt från Främling till den senaste låten Make a Change som hennes son har skrivit. Detta innebar att många låtar som hon sjöng på min första konsert var låtar som hon sjöng igår också, vilket bara gjorde det ännu mer speciellt. Det var en helt fantastisk konsert, och tack vare en vän som var där redan när Grönan öppnade så fick vi de bästa platserna som det bara var möjligt att få. Vi stod längst fram vid staketet precis i mitten. Vi sjöng med i låtarna, hoppade, dansade och bara njöt. Varje sekund var helt underbar. När Carola gick ut i mittgången på scenen var hon verkligen precis framför oss och vid ett tillfälle tog hon min hand. På signeringen efteråt fanns det inte så väldigt mycket tid eftersom Grönan snart skulle stänga, men jag hann träffa henne en kort stund åtminstone och fick en kram. Jag längtar redan till nästa konsert, jag vet bara inte när det blir än då det antagligen inte blir så att jag åker iväg till någon av konserterna i de andra städerna nu i sommar. Fast man ska ju inte säga aldrig såklart.
 

Top 10 för vecka 22 2015.

Den här veckan har It Might Be Hope tagit sig tillbaka in på listan igen efter en veckas uppehåll tillsammans med tre nya låtar från en av mina kristna spellistor. Utöver det har jag inte så väldigt mycket mer att säga denna vecka förutom att jag vill uppmärksamma att fantastiska Lead Us Home med Daena Jay har åkt ut från listan efter att ha varit med ända sedan i december. Den enda av långkörarna som befann sig på listan så väldigt länge som fortfarande är kvar nu är Collide.
 
Fetstil betyder att låten är ny på listan för den här veckan och ett plus eller minus efter låten visar hur många placeringar låten eventuellt har gått upp eller ner på listan sen förra veckan.
 

 
Even the best fall down sometimes, even the stars refuse to shine…
 
1. Howie Day - Collide - Chris Lord-Alge Mix aka Radio Edit (+/- 0)
 
2. Kutless - I'm With You (+ 1)
 
3. James Blunt - Same Mistake (- 1)
 
4. Mission SOS - God of Miracles (feat. Julia Willkander & Linnea Hagenfors Rafail) (+ 6)
 
5. Howie Day - Make Peace (- 1)
 
6. Howie Day - Treetops (+/- 0)
 
7. Mission SOS - The Power of God (feat. Julia Willkander & Linnea Hagenfors Rafail)
 
8. Sara Groves - It Might Be Hope
 
9. Third Day - Show Me Your Glory
 
10. Kutless - Take Me In
 

En vinst för Sverige, en lite piggare Erica och träningsprat.

Lördagen och söndagen visade sig bli ganska intensiva dagar, åtminstone om man har varit trött och inte riktigt sig själv. Speciellt när det inte blir så mycket sömn. Det blev sent i lördags. Men vi hade roligt. Det blev en riktig myskväll framför Eurovision Song Contest med massa goda chips, lite dip och en flaska cola. Sen gick vi ju och vann också, så det blev verkligen party där i soffan ett tag.
 
 
Diana skulle upp tidigt i söndags, så jag pallrade mig upp strax efter sju och när hon åkte in mot stan åkte jag hem till sängen. Visserligen hade jag svårt att sova, men jag sov åtminstone lite till innan det var dags att äta en frukost nummer två och åka in till stan för att träffa Annika. Så det var en bra helg, och jag känner lite att det inte gjorde så mycket att det blev lite mindre vila. Jag börjar nog känna mig lite piggare trots allt. Som överhuvudtaget orkade göra allt som jag hade tänkt om inte annat. Visserligen var jag toktrött efteråt, men det är ju en annan historia. En historia som innebar en del vila och sovande i början av den här veckan.
 
Trots att jag kände mig sliten, trött och inte på helt bra humör blev det ändå ett besök på gymmet igår. Det får liksom inte finnas några ursäkter längre, för ursäkter leder till uppehåll som leder till att jag slutar träna. Och ni vet, träning är ju bra mot stress, så där har jag verkligen ingen ursäkt. En sak som var lite häftig att se var när jag hade bytt om och ställde mig på löpbandet och tyckte att jag kände i hela kroppen att jag egentligen inte alls orkade detta. Men jag började gå i alla fall. Sen tänkte jag att jag kunde ju kanske jogga lite eftersom det är en av de sakerna jag gillar mest på gymmet. Det slutade med nya rekord satta och jag riktigt känner hur konditionen börjar förbättras. Jag joggade 12 minuter utan uppehåll, och det var det en Erica som inte kände sig pigg och glad från början som gjorde. Efter styrketräningen gick jag tillbaka till löpbandet igen och sprang snabbt i tre minuter. På 10 km/h. För bara ett halvår sedan hade jag aldrig vågat det och tänkt att jag nog skulle falla av eller nåt. Men vem vet, det kanske hjälper att kolla på alla de där säsongerna av The Biggest Loser. Det finns tillfällen när jag nästan kan tänka mig att Jillian står bredvid mig och skriker på mig.
 

For once in your life, you were born, you will die, make peace…

Den här veckan har jag valt ut ett citat från låten Make Peace med Howie Day som är en av låtarna som finns på min egna topplista för tillfället.
 
Veckans Citat: For once in your life, you were born, you will die, make peace…
 
Vi har alla blivit födda och vi kommer alla att dö någon gång. That's life. Så det är väl lika bra att göra frid med den tanken och leva här och nu. Typ. Vi har bara ett liv och det är viktigt att ta till vara på det och försöka göra det bästa av det.
 
 

Janeway and Voyager; I'm going home…

Jag hittade den här videon på tuben för inte så längesen och fastnade för den. Jag och mina Voyager-videos. Men ni har inte tröttnat än va!?
 
 

The Reader.

The Reader är ett amerikanskt drama från 2008 med bl.a. David Kross, Ralph Fiennes och Kate Winslet i rollerna.
 
När Michael Berg var ung på 50-talet fick han en dag när han blev sjuk på väg hem från skolan hjälp av en okänd kvinna. När han flera månader senare söker upp henne för att tacka blir det en början på en romantisk relation mellan dem. Hanna, som kvinnan heter, älskar när man läser högt för henne vilket därför blir ett regelbundet inslag i deras träffar. En dag försvinner Hanna utan att säga något, och det är det sista Michael ser av henne på en väldigt lång tid. Långt senare när han studerar juridik hamnar han genom skolan på en rättegång där hon är en av de åtalade…
 
Jag vill börja med att säga att den här filmen känns väldigt unik. Den är oförutsägbar och den bjuder på en historia olik någon annan som jag har hört eller sett. Den berättar en historia om två helt olika livsöden som sammanflätas. Till en början visste jag nog inte riktigt vad jag skulle tycka om den, men jag kände ganska snabbt att jag nog gillar den ändå. Kanske just för att den känns så speciell. Så olik andra filmer, liksom. Så oförutsägbar. Så speciell.
 
Betyg: 7/10
 
 

Det var en tiger som kom hem igår…

Igår när jag vaknade bodde jag fortfarande med Helena. Men på eftermiddagen var det en tiger som kom hem istället för min söta roomie. Fast det är väl sånt som kan hända när man bor med någon som jobbar på en förskola. Och det gav mig en ursäkt att plocka fram kameran då Helena ville bättra på tigersminket och ha lite bilder.
 
 

Att släppa allt och istället sova, vila och ta det lugnt.

Jag orkade inte åka in till stan och fika ändå i tisdags. Det känns som att jag egentligen inte har orkat mycket alls de senaste dagarna utan mest sovit, vilat och tagit det lugnt. Har knappt orkat laga mat och har plockat fram saker ur frysen som bara kan värmas. Jag känner mig sliten. Idag var jag dock till gymmet och sen åkte jag till skolan för ett möte med min kontaktlärare för den här kursen samt studievägledaren. Och då slår det mig igen. Det slår mig hur allvarligt andra ser på vad som hände och på hur jag mår. Både läraren och studievägledaren lyfter verkligen fram att de tycker att jag ska vila nu och att jag ska ta det lugnt. När jag pratade med studievägledaren i telefon tidigare i veckan så frågade hon om jag hade något extrajobb (vilket jag inte har!) just för att försäkra sig om att jag ska kunna vila nu och inte har massa andra måsten utöver skolan. Och det som jag har kvar på utbildningen nu får jag göra i höst. Jag behöver inte ens tänka på det nu utan ska liksom bara kunna släppa allt. Jag uppskattar att jag blir tagen på allvar, men det som är lite skrämmande är nog att andra verkar ta det på mer allvar än vad jag själv gör. Lite som att jag kanske faktiskt inte har förstått än hur allvarligt det är eller kan bli. Liksom, jag ringde till studenthälsan förut eftersom min kompis uppmuntrande mig till det och fick mig en tankeställare över att avbryta praktiken då min lärare sa att jag hade blivit sjukskriven för detta om jag hade jobbat. Själv försökte jag liksom bara kämpa på och tänkte att det går väl över snart. Fortfarande tänker jag att jag väl borde vara mig själv igen inom några dagar eller kanske max en eller två veckor. Att det ens skulle finnas en möjlighet att det inte är så är för mig ärligt talat ganska läskigt. Hur som helst så har jag fått höra att det är bra om jag går tillbaka till studenthälsan både nu och i höst inför praktiken, och också att jag skulle kunna gå till vårdcentralen och bli sjukskriven. Nu skulle ju jag vara ledig i sommar i vilket fall och detta har inte orsakat något problem med studiebidraget eftersom det kom så pass sent in i terminen, men tydligen kan det vara bra ändå. Plus att jag eventuellt kan få ännu mer hjälp där. Det är helt galet. Jag kan liksom inte förstå att allt detta skulle behövas. I mitt huvud behöver jag fortfarande "bara" vila upp mig lite och så är allt bra sen. För det måste det väl kunna vara. Eller?
 
En gammal bild från 2010. De mörka molnen som börjar komma in får gärna försvinna lika snabbt.
 
Imorgon är planen att ha en lugn dag hemma och sen på lördag tänkte jag åka hem till Diana och kolla på Eurovision-finalen. Så det blir både mys, säkert något gott att äta och en sleep-over. På söndag ska jag hänga med Annika och gå till kyrkan. Så man skulle kunna säga att det blir både lugnt och lite som händer i helgen vilket jag hoppas på blir en bra blandning. Jag hoppas att jag känner att jag får vila, men att jag också orkar göra lite roliga saker. Förhoppningsvis känns det lite bättre redan efter helgen, men oavsett så ska jag nog lyssna på folks råd och åtminstone gå till studenthälsan igen. Kanske vårdcentralen också. Men det får bli nästa veckas utmaningar eller vad man nu ska kalla det…
 

Top 10 för vecka 21 2015.

Den här veckan har tre nya låtar tagit sig in på listan. Jag är dock ganska säker på att de alla har varit med någon gång tidigare, vissa längre tillbaka än andra. Och på förstaplatsen hittar vi även denna vecka Collide. ♥
 
Fetstil betyder att låten är ny på listan för den här veckan och ett plus eller minus efter låten visar hur många placeringar låten eventuellt har gått upp eller ner på listan sen förra veckan.
 

Even the best fall down sometimes, even the wrong words seem to rhyme…
 
1. Howie Day - Collide - Chris Lord-Alge Mix aka Radio Edit (+/- 0)
 
2. James Blunt - Same Mistake (+ 3)
 
3. Kutless - I'm With You
 
4. Howie Day - Make Peace (- 1)
 
5. Howie Day - Collide - Acoustic Version (+ 5)
 
6. Howie Day - Treetops (+ 2)
 
7. Daena Jay - Lead Us Home (- 3)
 
8. Carola - Tell Me This Night Is Over
 
9. Heather Small - Proud (- 3)
 
10. Mission SOS - God of Miracles (feat. Julia Willkander & Linnea Hagenfors Rafail)
 

Jag orkar inte kämpa längre nu, så därför avbryter jag praktiken.

Nu har jag haft min lilla miniledighet på fem dagar. Jag har försökt slappna av och vila så mycket som jag har kunnat, och det har varit några helt okej dagar. Trots att jag har haft väldigt mycket att tänka på och beslut som ska tas och så vidare. Jag försökte att koppla bort all stress åtminstone till viss del, och började känna mig mer avslappnad. Även om det bara varade för ett tag. Kyrkan åkte jag till också. Det var inte direkt nyligen jag var där, om vi säger så, och det kändes inte helt lätt att komma tillbaka efter att ha varit borta så länge. Speciellt inte när man känner sig helt nedbruten. Men jag behövde det. Jag behöver det. Jag behöver vara nära Gud igen. Jag har fantastiska människor där som tog hand om mig lite extra och fick mig att känna mig så väldigt älskad. Faktum är att det var en fantastisk människa, som inte ens är kristen själv(!), som "ordinerade" mig att gå dit och dessutom såg till så att jag skulle komma iväg bara för att hon tyckte att jag behövde det. Tack, Sussie! Jag älskar dig!
 
Älskar den här bibelversen. Låg och lyssnade på en massa psalmer i bibelappen i söndags när jag kommit hem och var så trött så att jag bara la mig ner i sängen. Då lyssnade jag bland annat på denna.
 
Igår var jag hos studenthälsan och pratade med en sjuksköterska där om stressen som jag har känt och praktiken och lite sånt. Jag berättade att det har gått bra i skolan innan, men att jag visserligen varit så pass stressad så att jag under kortare perioder verkligen mått dåligt av det men att det aldrig varit riktigt så här illa. De gångerna har jag haft svårt att släppa allt som jag känt mig stressad över och sedan även känt som ett tryck över bröstet. Men nu har det gått så långt så att jag har känt mig helt blockerad vid vissa tillfällen och fått black outs så att jag inte har kommit ihåg enkla saker som jag egentligen kan hur bra som helst. Jag drömmer mardrömsliknande drömmar om praktiken/att jobba på sjukhuset på nätterna, har varit gråtfärdig ibland innan jag ska dit eftersom jag känner mig så otillräcklig, är fortfarande trött när jag vaknar på morgonen och har haft nån typ av spänningshuvudvärk som liksom kommer och går. Jag orkar inte mer. Bestämde idag efter att ha pratat med studievägledaren i telefon i över en halvtimme att jag kommer att avbryta praktiken och göra om den i höst så att jag får det lugnt nu och kan vila upp mig igen. På ett sätt känns det helt otroligt skönt då jag inte orkar kämpa längre, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig åtminstone lite misslyckad. För jag skulle ju klara det här och har blivit godkänd på allt annat jag tagit mig för i skolan. Jag skulle ju ta examen om bara några veckor. Men studievägledaren var jättegullig och det har även läraren från skolan som har kommit ut till praktiken varit, så där har jag haft en väldig tur. Men för en som hoppade av gymnasiet tre gånger och missade studenten så känns det väl inte überroligt att missa den här examen också, även om jag ändå blir sjuksköterska om jag gör praktiken i höst och blir godkänd då.
 
Nu försöker min vän Emelie få in mig till stan för fika med husförsamlingen. Tydligen så kommer det två hemliga gäster också, vad nu det innebär. Vi ska ses på ett café vid Hötorget. Och jag vet inte ens om jag orkar det. Fast jag kanske åker ändå. Bara för att hon fick mig att skratta.
 

Life has many different chapters of story. One bad chapter doesn't mean it's the end of the book.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på Instagram eller facebook eller nåt förut. Någon av de grupper som jag följer som brukar lägga upp mycket citat hade lagt upp detta.
 
Veckans Citat: Life has many different chapters of story. One bad chapter doesn't mean it's the end of the book.
 
Just det här citatet muntrar upp mig nu då jag känner att jag är i ett dåligt kapitel just nu. Förhoppningsvis slutet på ett dåligt kapitel, men fortfarande ett dåligt kapitel. Det är så sant också. Jag behöver bara tänka tillbaka till tidigare dåliga kapitel i mitt liv för att förstå det. De dåliga kapitlen tar slut förr eller senare, även om de ibland kan kännas onödigt långa. Men storyn fortsätter. Livet går vidare. Saker blir bättre igen.
 
 

Courageous.

Courageous är ett amerikanskt drama från 2011 med bl.a. Alex Kendrick, Ken Bevel och Kevin Downes i rollerna.
 
Filmen handlar om fyra poliser som efter en tragisk olycka där en av deras döttrar dör bestämmer sig för att inte längre ta saker för givet utan istället aktivt göra något för att bli bättre pappor och även bättre människor. Detta kommer att bli något som förändrar deras liv…
 
Jag kan erkänna att filmen till en början kändes något seg, men efter ett tag fastnade jag verkligen för den. Det är en otroligt fin film med ett bra budskap. Det är en film som jag känner utmanar mig och får mig att tänka på hur jag lever mitt liv och om jag verkligen gör allt jag kan för att vara en bra person. Det är också en film som verkligen sätter skillnaden mellan rätt och fel på sin spets och som visar vilka konsekvenser respektive belöningar ett val kan ge. Såna filmer gillar jag.
 
Betyg: 8/10
 
 

Peppar, peppar… Vill du ha salt till det eller!?

Jag och Helena pratade om olika typer av skrock förut och hur konstigt det faktiskt är. Otur för att du lägger dina nycklar på ett bord, för att du går under en stege, för att det är ett visst datum samtidigt som det råkar vara fredag eller för att du inte spottar över din axel när en svart katt går förbi. Och varför vill du egentligen att folk ska hålla sina tummar när du vill att det ska gå bra!? Och varför i hela världen börjar du prata om peppar och att ta i trä när du sagt något som är bra för att du tror att det kommer att skita sig annars!?
 
 
Jag är inte den som vanligtvis brukar göra narr av vad människor tror på. Men just när det kommer till skrock så kan jag verkligen störa mig på det. Kanske speciellt just eftersom människor nog inte egentligen, helt uppriktigt, tror på detta eller ens vet varför de säger och gör som de gör. Att hålla tummarna härstammar till exempel från att man förut trodde att det onda var något som man kunde fånga och förstöra. Så då tänkte man att man kunde hålla fast en olycksdemon genom att hålla tummen i handen, och ju hårdare man pressade desto säkrare skulle lyckan komma. Detta var en grej som jag kollade upp när samtalsämnet kom upp. Fast just att säga att man ska "hålla tummarna" nu kan väl ändå vara en fin gest på ett sätt, även om det är totalt ologiskt egentligen. Men när det faktiskt går så långt så att man reagerar när folk lägger nycklar på bordet eller börjar säga "peppar, peppar" som ett mantra så har det gått lite väl långt. Tycker jag åtminstone. Jag kan nästan känna mig lite elak, men det skulle nog vara lite kul att kontra med ett "Vill du ha salt till det eller!?" någon gång när någon säger så
 

Said he'd seen my enemy. Said he looked just like me…

Jag har inte orkat vara så aktiv på bloggen den senaste tiden. Det har dykt upp en del tidsinställda inlägg som vanligt, men utöver dessa har det till stor del varit tyst här. Jag har liksom inte orkat. Jag har haft det väldigt jobbigt på praktiken av olika anledningar. Jag känner mig fortfarande tveksam till att gå in mer specifikt på precis vad det är som egentligen har hänt, hur jag mår och varför. Men jag försöker att peppa mig själv och tänka tankar som ger mig styrka och som får mig att kanske orka kämpa ett litet tag till. Jag försöker att låta mig själv känna att det är okej oavsett hur det går. Oavsett om jag ens blir godkänd på praktiken eller om jag behöver göra om den i höst. Mittbedömningen gick hur som helst åt skogen. Jag orkar inte tårar, stress, störda drömmar, för höga krav på mig själv, blockeringar och black outs i alla dess former.
 
 
And so I sent some men to fight, and one came back at dead of night. Said he'd seen my enemy. Said he looked just like me. … I'm not calling for a second chance, I'm screaming at the top of my voice.
James Blunt - Same Mistake
 
Men nu försöker jag att peppa mig själv. Ett litet tag till. Det kanske kan gå ändå. Kanske. Igår blev ju trots allt en bra kväll på praktiken, och idag har jag hängt lite på gymmet och sprang på löpbandet i tio minuter i sträck. Knäna verkar inte hata mig heller, och jag köpte en glass som jag satt och åt i solen. Så livet är kanske inte så förskräckligt ändå. Speciellt inte när min vän Sussie stöttar mig så mycket. Och jag blev ju faktiskt godkänd på tentan. Jag har inte ens sagt det eftersom jag har haft lite svårt att glädja mig åt det fullt ut då det har varit så mycket annat som har varit så jobbigt.
 
Nu är det hur som helst helg. Jag är ledig idag, imorgon, på lördag, på söndag och på måndag. Fem dagar. Så med det tänker jag låta mig själv njuta en stund, vara lite glad och liksom bara hoppas på det bästa.
 

Top 10 för vecka 20 2015.

Den här veckan har Collide tagit sig tillbaka upp till förstaplatsen igen. Jag älskar den låten något så otroligt mycket. Fast det har ni säkert förstått vid det här laget. Nya låtar på listan för den här veckan är Wrecking Ball med Miley Cyrus och Same Mistake med James Blunt. Same Mistake är för övrigt en låt som jag verkar identifiera mig själv med ganska mycket numera. Det är nästan lite så att jag känner att låten verkligen handlar om mig. Åtminstone till stor del om mig. I övrigt är det ganska stor konkurrens på listan nu. Listen To Your Heart, en långkörare som funnits på listan sen i augusti förra året, hamnade den här veckan precis utanför tillsammans med King And Lionheart som har varit ganska populär här den senaste månaden.
 
Fetstil betyder att låten är ny på listan för den här veckan och ett plus eller minus efter låten visar hur många placeringar låten eventuellt har gått upp eller ner på listan sen förra veckan.
 

 
Don't stop here, I lost my place, I'm close behind…
 
1. Howie Day - Collide - Chris Lord-Alge Mix aka Radio Edit (+ 1)
 
2. Miley Cyrus - Wrecking Ball
 
3. Howie Day - Make Peace (- 2)
 
4. Daena Jay - Lead Us Home (- 1)
 
5. James Blunt - Same Mistake
 
6. Heather Small - Proud (+/- 0)
 
7. Sara Groves - It Might Be Hope (+ 2)
 
8. Howie Day - Treetops (- 4)
 
9. Shinedown - I'll Follow You (- 2)
 
10. Howie Day - Collide - Acoustic Version (- 2)
 

Your worst battle is between what you know and what you feel.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg någonstans ganska nyligen. Kommer inte ihåg om det var på Instagram eller facebook då jag följer så många olika citatgrupper och konton på olika ställen. Hur som helst så är det ett bra citat.
 
Veckans Citat: Your worst battle is between what you know and what you feel.
 
Just nu går jag igenom lite jobbiga saker och det här citatet är så rakt på sak när det gäller en del av problemen som jag kämpar med just nu. Den värsta kampen kan verkligen vara mellan vad man vet och vad man känner, speciellt när vad man känner skapar så stora hinder för en själv…
 
 

Ny grej på bloggen: Veckans blogginlägg.

Det verkade som att åtminstone några av er tyckte att Veckans blogginlägg verkade som en bra idé, så jag tänkte att jag börjar med det. Rent praktiskt kommer det att fungera så att jag, de veckor jag känner att det finns tid till det, sparar länkar till blogginlägg som jag har tyckt extra mycket om och sedan i slutet av veckan väljer ut ett av dessa och länkar till samt skriver något kort om. Det kommer alltså inte att vara något som ni kan anmäla er till eller så. Vilka typer av blogginlägg som väljs ut kommer med all sannolikhet att variera. Det kan vara allt från tips om t.ex. en film till ett djupt inlägg om ett ämne som berör mig. Det beror helt på vad jag känner för just då. Har du skrivit ett inlägg som blir utvalt kommer jag att lämna en kommentar i det inlägget och låta dig veta det. Då nästa vecka kommer att bli en något lugnare vecka så kommer antagligen det första tipset om blogginlägg att dyka upp nästa söndag och utnämnas till Veckans blogginlägg.
 
En liten nostalgibild från min blogg tagen 2009. Någon som hängt med så länge för att komma ihåg när den såg ut så här?
 

P.S. I Love You.

P.S. I Love You är ett amerikanskt romantiskt drama från 2007 med bl.a. Hilary Swank, Gerard Butler och Harry Connick Jr. i rollerna.
 
Den här filmen handlar om Holly som blir änka när hennes man Gerry dör av en hjärntumör. Till en början känner hon inte längre någon mening med livet och låser in sig hemma i sin lägenhet. Några veckor senare, på hennes 30-årsdag, dyker en tårta och en bandinspelning från Gerry upp. Det visar sig att han innan han dog förberedde detta för Holly och att han även har skrivit brev till henne som kommer att dyka upp lite då och då för att hjälpa henne vidare i livet…
 
På ett sätt är den här filmen otroligt sorglig, men samtidigt är den också väldigt hoppfull. Det starkaste budskapet i den är att även när livet är som allra värst och man tror att man aldrig kommer att kunna ta sig upp igen så finns det fortfarande hopp, och det tycker jag är så otroligt vackert. När jag såg den här filmen (förra veckan!) var jag ganska deppig, dock inte för att någon som jag älskar hade dött, och jag kände att jag behövde precis den här typen av film just då; en sorglig film som ändå var fullproppad med hopp.
 
Betyg: 8/10
 
 

I am worth it. ♥

Jag gjorde ett litet kollage med citat och lite peppande tankar när jag kände mig deppig över lite grejer under förra helgen. Det är ett väldigt enkelt kollage, och jag hoppas att jag genom att ha positiva tankar och meditera över dem kan låta bli att grubbla över negativa tankar och må dåligt. Just nu, när det här inlägget publiceras, börjar veckans sista praktikpass för mig och det är på grund av lite saker på praktiken som jag kände att så mycket var skit, piss och bajs under förra helgen. Så jag hoppas att idag blir ett bättre avslut på en praktikvecka och att jag kommer hem på bra humör ikväll. Men det lär vi märka då, för om jag inte är alldeles för toktrött så dyker det upp ett vardagsinlägg då.
 
 

En Star Trek: Voyager-grupp på facebook.

Idag vill jag tipsa er om en skön Star Trek: Voyager-grupp som jag är med i på facebook. För oss som är lite sådär galna i Star Trek: Voyager och även för dem som gillar Star Trek rent generellt och gillar Voyager så är detta en helt fantastisk grupp. Jag har varit med där i några månader nu och under tiden har det blivit en hel del intressanta diskussioner, omröstningar, spännande info om skådespelarna och sköna bilder.
 
 

Top 10 för vecka 19 2015.

Den här veckan händer det för tredje veckan i sträck att en helt ny låt tar sig rakt in på förstaplatsen. Den här gången är det Make Peace som är en av de nya låtarna på Howie Days nya skiva som har lyckats med detta. Ännu en låt från den skivan, Treetops, har tagit sig in på listan den här veckan tillsammans med den akustiska versionen av Collide som är tillbaka igen efter att ha varit med i väldigt många veckor tidigare. Collide är helt enkelt en väldigt populär låt hos mig. Radioversionen har legat oavbrutet på listan i ett år(!) nästa månad och av den tiden så har den legat etta 40 veckor i sträck. Rent generellt så fortsätter det vara så att listan är lite mer oförutsägbar än tidigare, och speciellt då förra veckans etta (Taking Chances med Céline Dion) redan har åkt ut. Det är även ganska mycket konkurrens bland låtarna nu då det är så många olika bra låtar som jag lyssnar ganska mycket på, och som en del av er kanske kommer ihåg baseras listan på mina mest lyssnade låtar i Spotify. Några hamnade precis utanför och vi får se om ni får veta vilka det kan ha varit nästa vecka. För Listen To Your Heart med Roxette var det dock bra då låten fortsätter vara kvar på listan och nu är inne på sin nionde månad i sträck; en av långkörarna med andra ord.
 
Fetstil betyder att låten är ny på listan för den här veckan och ett plus eller minus efter låten visar hur många placeringar låten eventuellt har gått upp eller ner på listan sen förra veckan.
 

 
For once in your life, you were born, you will die, make peace, make peace…
 
1. Howie Day - Make Peace
 
2. Howie Day - Collide - Chris Lord-Alge Mix aka Radio Edit (+/- 0)
 
3. Daena Jay - Lead Us Home (+ 3)
 
4. Howie Day - Treetops
 
5. Of Monsters and Men - King And Lionheart (+/- 0)
 
6. Heather Small - Proud (+ 4)
 
7. Shinedown - I'll Follow You (- 4)
 
8. Howie Day - Collide - Acoustic Version
 
9. Sara Groves - It Might Be Hope (- 1)
 
10. Roxette - Listen To Your Heart (- 1)
 

Death and life.

Ibland kan jag fascineras över kontrasten mellan död och liv som kan synas i naturen. Ett exempel på det är när gamla döda löv fortfarande kämpar sig kvar på träden samtidigt som nya knoppar fulla av liv börjar slå ut…
 

 

Sometimes we survive by forgetting.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag faktiskt inte riktigt kommer ihåg var jag såg någonstans till att börja med. Men jag skulle gissa att det var på antingen Instagram eller facebook.
 
Veckans Citat: Sometimes we survive by forgetting.
 
Ibland har vi varit med om så jobbiga saker i livet så att det enda som kan få oss att orka fortsätta överleva är att försöka börja glömma det som har hänt, lägga det bakom oss så gott det går och försöka gå vidare i livet. Detta kan ibland vara en lång process, men jag tror att det är möjligt med tiden. Det måste det vara. För jag försöker fortfarande glömma. Jag har redan kommit långt och tänker på allt som har hänt mindre och mindre, det gör minrdre ont och såren är inte lika djupa som de en gång var. Men jag försöker fortfarande glömma. Någon som känner igen sig!?
 
 

Skit, piss och bajs…

Slutet på den här veckan har inte varit speciellt bra. Inte speciellt bra alls. När man landar hemma på mattan i hallen på en torsdagkväll som dessutom råkar vara valborg och sätter sig ner och gråter för att dagen har varit så jobbig och man bara vill försvinna så är nog det ett ganska starkt tecken på att man har haft en extremt dålig dag. När man tänker att saker är skit, piss och bajs så har man definitivt inte haft en bra dag. Torsdagen den här veckan var en dag som började med att jag kände mig helt off på praktiken på grund av olika anledningar, jobbiga saker hände efter det och trots att jag försökte muntra upp mig själv på ett flertal olika sätt så var det liksom inget som hjälpte. Jag blev inte glad av att vara på gymmet, trots att jag sprang i sju-åtta minuter i sträck bara för att jag gillar det och knäna dessutom inte verkade hata mig efteråt. Jag blev inte glad av att köpa godis i mängder och var knappt ens sugen på det efteråt. Jag blev inte glad av att krypa ihop i sängen och se på ett avsnitt av The Biggest Loser och äta lite mat. Och för att göra saken ännu värre var jag dessutom så trött så att jag däckade i sängen som en pensionär före tio. Jag hade planer för valborg. Det hade jag. För en gång skull. De blev inte av. Inte enbart för att jag var trött och mådde piss, utan av andra orsaker också. Jag har ingen lust att berätta vad det var som egentligen hände i torsdags. Inte här. Åtminstone inte nu. Men jag kan säga så mycket som att det deppiga tyvärr har funnits kvar till viss del under hela helgen. Jag försöker vara stark. Jag försöker orka kämpa emot allt som håller mig tillbaka. Jag försöker vara glad och positiv och jag försöker att inte ha för höga krav på mig själv. Fast ibland orkar jag liksom bara inte, och lite så har det känts under helgen. Det har känts som att det inte kan bli värre än så här, fast det som skrämmer mig är att jag vet hur fel jag har. Det kan bli värre. Mycket värre.
 
Jag orkar inte med ifall allt skulle rasa samman som en gammal lada som inte längre orkar stå emot vindarna som kommer emot den.
 
Om jag ska vara lite positiv så har den jobbiga tyngden som kastades på mina axlar lättat åtminstone lite. Jag hoppas att nästa vecka kommer att bli en bra vecka. Jag vågar hoppas det. Jag vågar hoppas på att jag har kraft inom mig för att kämpa emot det som känns extra jobbigt just nu. Jag vågar hoppas att jag inte kommer att börja även nästa helg med att vilja häva ur mig ord som skit, piss och bajs…
 

Apornas planet: Uppgörelsen.

Apornas planet: Uppgörelsen är ett amerikanskt actiondrama från 2014 med bl.a. Gary Oldman, Jason Clarke, Keri Russell och Andy Serkis i rollerna.
 
Den här filmen utspelar sig 10 år efter den förra filmen. Världen är nu lamslagen efter en influensa som har dödat miljontals människor. Under tiden har aporna som flydde ut i skogen under Ceasars ledning blivit allt fler och de lever ett fridfullt liv på avstånd från människorna. När Malcom och några av hans vänner ger sig ut i skogen för att titta på en damm som eventuellt kan ge de elektricitet stöter de på Caesar och de andra aporna. Efter det är ingenting längre som förr. Malcom och Caesar vill båda kämpa för fred mellan de två arterna, men det verkar som att de är i minoritet och allt tyder på att ett krig inte är långt borta…
 
Jag älskade den förra filmen och tycker därför att det är kul att se hur historien fortsätter och hur det går speciellt för Caesar. Det är en spännande film och jag tycker att det finns en hel del lärdomar att ta med sig från den. Bland annat hur skör en fred kan vara och vad som kan hända när man låter hatet ta över istället för kärleken.
 
Betyg: 8/10
 
 

Maj 2015.

Nu har det hunnit bli maj, sommaren närmar sig och mörkret är över. Det är väl typ så det känns, och för någon som har längtat efter sommaren så ska jag inte klaga.
 
Detta hände i april:
• I skolan var det väldigt lugnt under den första halvan av månaden eftersom jag hade valt att lägga upp mitt schema på det sättet. Nu är jag dock två veckor in i praktiken på KAVA, så just nu är det allt annat än lugnt. Men det är snart sommar, så det gör kanske inte så mycket.
• I övrigt har vardagen i stort sett rullat på som vanligt. Det har blivit nån dejt med en kompis, regelbundna besök på gymmet och allt det där andra som jag brukar pyssla med normalt.
 
Månadens kattbild bjuder Tirsah på. ♥
 
Detta händer i maj:
Det är fyra veckor kvar på praktiken vilket innebär att jag kommer att ha praktik under hela månaden. I skolan blir det även en praktisk examination under den här perioden.
• Och i vardagen händer det inget utöver det vanliga vad jag vet. Förutom möjligtvis en konsert med Carola på Grönan som jag kanske går på.
 


RSS 2.0