I may forgive you, but that will not mean I will continue to be close to you.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg hos thegoodquote.co på Instagram.

Veckans Citat: I may forgive you, but that will not mean I will continue to be close to you.

Förlåtelse är något som jag tycker är otroligt viktigt. Både rent allmänt och för mig som kristen. Jag brukar tänka att om Jesus har förlåtit mig för all skit som jag har gjort så vill jag kunna förlåta andra människor som på olika sätt har behandlat mig illa eller sårat mig. Det är inte alltid som det är lätt, men det är något som jag tycker är värt att sträva efter och att hela tiden göra sitt bästa för att försöka uppnå. Dels för sin egen skull då oförlåtelse mot en annan person faktiskt kan skada dig mer än vad det skadar honom/henne. Ytterligare något som jag tycker är viktigt att tänka på när det gäller förlåtelse, och som det här citatet säger så bra, är att bara för att man förlåter någon så betyder inte det att man behöver fortsätta att vara nära den personen eller kanske att ens ha en relation till den personen alls. För ibland går det bara inte. Ibland måste man "rädda sig själv".
 
 

Ny Star Trek-serie 2017!

Den här nyheten är egentligen några veckor gammal nu, men jag tänkte först avvakta med att skriva något tills jag visste lite mer. Men struntsamma, nu skriver jag om det ändå. Detta är spännande nyheter för Star Trek-fans! Det vi vet hittills är att serien kommer att ha premiär i januari 2017. Serien kommer att introducera nya karaktärer som kommer att fortsätta att utforska rymden. Detta verkar dock inte på något sätt vara relaterat till Star Trek: Renegades som görs av fans och som nu håller på att samla ihop pengar för att göra avsnitt två och tre. Men hur som helst så ska det bli väldigt intressant att se lite mer exakt hur den här serien kommer att vara. I dagsläget har vi liksom inte ens en titel. Men jag ser fram emot mer information längre fram och hoppas att det blir en bra serie!
 
Klicka på bilden för att läsa mer om serien på startrek.com.
 

Netti Starby: Hundar med roliga ansiktsuttryck!

Den här veckan har jag valt ut Nettis inlägg Hundar med roliga ansiktsuttryck! till att bli Veckans blogginlägg. Ibland behöver vi alla få dö söthetsdöden och flina åt roliga djur. Jag visste nog inte själv hur mycket jag faktiskt behövde det förrän jag såg det här inlägget. Så klicka på länken eller på bilden här nedan och sitt och flina en stund du med.
 
 

Svar från frågestunden - DEL TRE.

Nu har det blivit dags för den tredje och sista delen med svaren från frågestunden. Det har varit kul att svara på alla era frågor och som jag har förstått det så har detta också varit något som ni har uppskattat, så förhoppningsvis kommer det inte att dröja ytterligare 6,5 år till nästa gång.
 


Du sa förut att du inte alltid varit kristen, hur gammal var du då du blev troende/religiös?
Jag var 15 år.

Detta kanske är ett inlägg för sig men kan du inte berätta ditt vittnesbörd?
Kort sagt så kom jag som ateist till en julkonsert med Carola och gick därifrån som kristen. När Carola pratade och sjöng om Jesus så började jag känna Guds närvaro och kärlek. Jag hade inte känt något liknande innan och det var det mest fantastiska och vackra… Ett inlägg för sig för er som vill läsa mer finns redan. Det är från 2008 så kan tänka mig att många av er har missat det.

Går du till kyrkan ofta?
Från och till har jag gjort det. I början när jag blev kristen kände jag inte direkt någon kristen där jag bodde och gick inte till kyrkan i början, senare när jag bodde i byn gick jag inte i kyrkan så ofta med tanke på att det var en bit till min församling då och nu har jag de senaste två åren varit i kyrkan väldigt sällan beroende på olika omständigheter och privata skäl. Men jag älskar min församling, och har väl egentligen som mål att jag ska börja gå dit regelbunden igen.

Församlingstillhörighet?
SOS Church i Stockholm.

Tycker du det finns svårigheter med att vara kristen i dagens samhälle och i så fall varför?
Både ja och nej. Om jag utgår från vårt samhälle (och inte platser i andra delar av världen där kristna blir förföljda och mördade!) så känner jag på ett sätt att vi har det väldigt bra. Vi kan vara öppna med vad vi tror på och personligen skulle jag nog säga att jag eller någon jag känner aldrig har fått gå igenom någon direkt mobbing eller annat jobbigt just på grund av tron på Jesus. Folk är vanligtvis schysta, kanske inte förstår helt ibland men visar ändå respekt så länge man visar de respekt tillbaka. Det har dock hänt att jag har blivit kallad hjärntvättad, att någon har bytt plats på pendeln när jag suttit och läst Bibeln och liknande saker. Men detta är också saker som har hänt mig väldigt sällan och då är jag ändå öppen med min tro. En svårighet som jag kan tänka mig ändå finns är nog dock att det vissa gånger krävs mod och en viss styrka i sig själv att våga stå upp för det man tror på då samhället i många frågor tycker och tänker så annorlunda.
 


Är du singel?
Ja.

Är du kär?
Nej, och inte har jag varit det på länge heller. Väldigt länge, faktiskt.

Vill du ha barn i framtiden? isf hur många?
Ärligt talat så vet jag inte. Under en lång tid var jag helt emot den tanken, och till viss del kan jag fortfarande känna att jag inte vill ha barn. Men jag har börjat mjukna till tanken och känner nog nu att jag kanske skulle kunna tänka mig det eller till och med vilja det. Vi får se, helt enkelt. Men nog inte mer än två i så fall.

Du skriver grejs om din mamma, men inte läst ngt om din pappa. Har du kontakt med honom?
Jag har skrivit om min mamma förut längre tillbaka, men nu gör jag i princip inte det längre vad jag kan komma ihåg!? Min pappa har jag inte haft någon regelbunden ordentlig kontakt med sen jag var typ 13 år, så drygt halva mitt liv då jag är 27 nu, och under de senaste 3-4 åren har jag även förlorat kontakten med min mamma. Båda delarna har varit något som jag har valt själv även om det dock när det gäller min mamma har berott väldigt mycket på omständigheter relaterade till olika beslut som hon har tagit. Jag känner att jag mår mycket bättre känslomässigt utan att ha någon kontakt med dem och att det ger mig en möjlighet att gå vidare med mitt liv som jag tror att jag inte hade kunnat göra lika fullt ut annars. Kontakt med dem i dagsläget är även väldigt ångestrelaterat för mig, många gånger i form av panikattacker, och då speciellt när det gäller min pappa.

Familj?
Mormor, morfar och katter i byn. Tyvärr kan jag, på grund av ovanstående svar, inte träffa de lika ofta som jag vill längre. Jag kan oftast inte veta när jag kan träffa de nästa gång och det är något som oftast finns i bakgrunden och skaver lite i hjärtat, speciellt då de är den enda familj/släkt som jag har en bra och regelbunden kontakt med och som jag liksom verkligen är nära. Men vi pratar praktiskt taget varje dag över telefonen. Ibland flera gånger om dagen.

Vad för saker tycker du om med dig själv? Både person och yttre.
Jag gillar att jag har ett stort hjärta, att jag är bra på att skriva och att jag är bra på att planera och lägga upp hur jag vill göra saker. Utseendemässigt gillar jag min längd, mitt hår och mina ögon mest.

Har du ngr kroppskomplex? isf vilka?
Ja, det har jag. Jag väljer dock att inte gå in på vilka, inte för att jag skäms över att ta upp dem eller nämna dem utan för att jag helt enkelt inte vill ge dem den uppmärksamheten. Min erfarenhet är att ju mer uppmärksamhet man ger olika kroppskomplex desto mer kommer man att tänka på dem, och många gånger är det också så att ingen annan ens har gett dem en tanke förrän man själv påpekat dem.

Är du känslig?
Ja, jag skulle nog säga att jag kan vara väldigt känslig. Jag har lätt för att känna väldigt mycket och väldigt starkt, och svårt för att helt kunna släppa hur jag känner om det får mig att må dåligt eller på andra sätt påverkar mig negativt. Så jag skulle säga att det rent generellt är på både gott och ont.

Vad inspirerar dig?
Jesus och hans kärlek till människor, vackra foton, citat… Det är egentligen väldigt mycket som jag känner att jag kan hitta inspiration i. Det kan vara en textrad i en låt eller en bok. En tv-serie eller film. Något en person säger i precis rätt tid. Ett ansiktsuttryck. Som sagt så kan det egentligen vara väldigt mycket…

Vilka livsavgörande beslut har du fattat sedan förra frågestunden?
Det största skulle jag nog säga är att jag bestämde mig för att plugga till sjuksköterska då jag vid den förra frågestunden inte hade en tanke på att plugga vidare efter bibelskolan eller i princip ever. Sedan så tog jag beslutet någorlunda nyligen att jag verkligen vill ha hjälp med att komma vidare från all skit som fortfarande påverkar mig från min uppväxt/bakgrund och att jag nu ska ta tag i det.

Vilka stora beslut tror du att du kommer att ha fattat om 6,5 år igen?
Vilken svår fråga! Ärligt talat så vet jag inte riktigt. Men jag hoppas att jag kanske har beslutat att praktiskt ta tag i lite fler drömmar, några av dem är ju stora vilket innebär stora beslut. Till exempel så hoppas jag att jag har beslutat att åka på en stor resa, kanske inte jorden runt, men att åka iväg och åka runt till flera platser som jag verkligen vill se och vara borta ett tag. Sen skulle det ju vara roligt om jag också har beslutat att tacka ja till någons frieri, haha.

Var stod du för 6,5 år sedan i ditt liv och var tror du att du står om 6,5 år till?
För 6,5 år sen hade jag ganska nyligen börjat plugga på distans på Komvux för att läsa in gymnasiebehörighet, jag bodde ute i byn och jag tokdrömde om mission ofta och mycket. Om 6,5 år så tror jag att jag antingen jobbar för fullt som sjuksköterska eller är ute i världen någonstans och jobbar med mission, jag hoppas att jag är kär och kanske gift och jag tror att jag mår bättre än vad jag gör nu och att mitt förflutna inte har någon som helst kraft över mig längre.


Dressed For Success med Roxette!

Planen var egentligen att jag skulle lägga upp en Top 10 idag som en kul grej då det var väldigt längesen sist. Men Spotify har i sin nyare version inte med möjligheten att se topplistan med sina mest lyssnade låtar som min lista baserades på, och i den gamla versionen som jag har i mobilen och som installationsval på skrivbordet så har den inte uppdaterats på kanske två veckor. Så istället för att lägga upp en version som inte är helt aktuell så väljer jag att bjuda er på en de låtarna som jag lyssnar ganska mycket på just nu; Dressed For Success med Roxette. Det är den perfekta låten att lyssna på när man ska på arbetsintervjuer till exempel, hah. Och på tal om det så var jag på en idag, på urologen, och de ska höra av sig under nästa vecka.
 
 
Det skulle förresten vara nice att gå på en konsert med Roxette nån gång. Nån mer som blir sugen när ni ser den här videon? 
 

The Book of Daniel

The Book of Daniel är ett amerikanskt historiskt drama från 2013 med bl.a. Robert Miano, Andrew Bongiorno och Lance Henriksen i rollerna.
 
Den här filmen är baserad på Daniels bok i Bibeln. Den utspelar sig cirka år 600 f.Kr. i Babylon dit Daniel och många andra från hans folk har blivit förda i exil från Israel för att tjäna det babyloniska riket. Där visar Daniel en styrka och trofasthet som få tidigare har sett. Han kompromissade aldrig med sin tro på Gud oavsett omständigheterna och detta kom att få en evig inverkan på de människor och kungar som han mötte under sitt liv. Här får vi följa hans historia från början till slut så som han själv berättar den som en gammal man i ett möte med en kung…
 
Jag tycker verkligen om Daniels historia. Jag tycker om hans passion för Gud och hur han inte kompromissade med sin tro ens när hans liv var hotat, och just därför är den här filmen så fantastisk att se. Den är en sån inspiration. Det är också en film som jag tycker är snyggt gjord och där storyn berättas på ett väldigt bra sätt. Se den!
 
Betyg: 8/10
 
 

Och så hittade jag inte ut ur byggnaden…

Broschen och examensbeviset är hämtat, ansökan om legitimationen är inskickad, jag har varit på en första typ av "introduktionsintervju" eller vad vi ska kalla det på rekryteringscenter på Karolinska igår och på fredag ska jag på en intervju på en av avdelningarna där jag har sökt jobb. Så jobbsökandet går framåt och det känns kul. Jag känner mig peppad på att börja jobba sen, men samtidigt lite nervös och pirrig. Men det är väl bara naturligt att känna så. Hur som helst så kändes det som att intervjun igår gick bra. Jag var inte så nervös som jag hade trott att jag kanske skulle vara, utan det kändes mest roligt. Hoppas att det känns så på fredag också, hah.
 
För er som gillar att höra om när man gör bort sig lite så har jag nu förresten ännu en kul historia relaterat till mitt dåliga lokalsinne. Jag hittade som tur var till intervjun utan problem igår. Jag hade kollat på en karta innan och sett var byggnaden låg i relation till sjukhusets huvudbyggnad och hur jag skulle gå för att komma dit. So far so good. Det var sen när jag skulle gå därifrån som jag lyckades gå vilse inne i byggnaden och inte hittade utgången, hah. Jag hade råkat åka ner till fel våning eftersom jag inte varit uppmärksam på att jag inte hade gått in på plan 0 utan på plan 1. Och nej, plan 0 var inte källarvåningen för er som undrar över det, utan det var våningen som hörde till den gröna knappen i hissen. Efter ett tag hittade jag ju dock såklart ut, för annars hade jag nog inte suttit här nu…
 
 

Days of our Lives 50 years.

En av mina favoritserier, Days of our Lives, firar 50 år i år vilket jag tycker känns som en kul grej att nämna. Den här fantastiska serien började med andra ord att sändas i USA 1965. (Ett år innan den första av många Star Trek-serier kom, så många bra saker fick sin början på 60-talet kan vi väl säga.) Jag tycker att det känns så galet, häftigt och roligt att en serie har pågått under en så lång tid utan uppehåll och med många skådespelare som har stannat kvar i bokstavligt talat årtionden. Själv började jag följa Days där jag var 11 år vilket innebär att jag nu har sett den här serien i 16 år. Över halva mitt liv. Vilken resa det har varit, och är. Jag vet att detta "bara" är en tv-serie, men jag måste ändå få nämna hur mycket den har betytt för mig speciellt när jag som tonåring kände att jag inte hade någon. Ibland var att få ha maraton med typ tio avsnitt av Days den enda ljuspunkten i mitt liv, så på ett sätt kan man säga att den här serien har tagit mig igenom väldigt mycket.
 
 
I samband med firandet har en av producenterna, Greg Meng, gett ut den här boken om 50 år med Days. Många av skådespelarna har också åkt runt till olika delar av USA på en bokturné, och jag måste ju såklart erkänna att jag faktiskt drömde om detta en natt, haha. Jag följer Deidre Hall (som spelar Marlena) på facebook och hon har lagt upp en del bilder från turnén, så det var säkert därför som jag drömde om det. Jag har inte köpt boken då det inte är något som jag känner att jag vill lägga pengar på just nu, men vi får se om jag kanske gör det nån gång längre fram bara för skoj skull.
 

I never lose. Either I win or I learn.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på facebook förut. Om jag kommer ihåg rätt så var det någon av mina vänner som delade det vidare, fast jag är osäker då jag missade att skriva ner det.
 
Veckans Citat: I never lose. Either I win or I learn.
 
Jag tycker att det här citatet är så bra för att det inger en sådan styrka och nästan en lite positiv kaxighet. Vi kan bestämma oss för att vi inte kommer att förlora på grund av något. Antingen så vinner vi eller så lär vi oss något. Vi väljer att se det positiva och vi vägrar att vara offer för omständigheter. There's strength in that.
 
 

Captain Janeway; Looking for Jane

Nu har jag fastnat för en fanvideo om Star Trek: Voyager. Igen. Denna gång är den om Janeway och låten är Looking for Jane med Roxette.
 
 

Lisa: Att vara sig själv.

Den här veckan är det Lisas inlägg Att vara sig själv som har blivit utvalt till Veckans blogginlägg. Jag tycker att det Lisa skriver här är så otroligt viktigt. Det är viktigt att vara sig själv och inte ge efter för normer, oskrivna regler och grupptryck. Vi skiljer oss åt och så ska det få vara. Jag rekommenderar starkt att du klickar dig in till det här inlägget och läser vad hon har skrivit för det är bara så bra.
 
 

I want to wake up everyday and rejoice.

Några av er kanske känner igen Liene. Hon bloggade i flera år och valde tyvärr att sluta förra månaden. Då hon har flyttat till Stockholm nyligen och går samma bibelskola som jag gick förut och även i samma kyrka som mig (även om jag har varit dålig på att gå dit den senaste tiden) så får jag möjligheten att lära känna henne bättre vilket känns jättekul. Hon skickade länken till den här videon till mig på facebook för nån vecka sen och jag tycker att den är så vacker så att jag vill dela den här med er.
 
Liene har gått igenom en del jobbiga saker, men en dag vaknade hon med tanken att hon vill vakna varje dag och glädja sig vilket är vad den här videon handlar om. Den handlar om glädje och att trots svårigheter glädja sig i Gud, oavsett vad som händer runt omkring. Det är något som vi alla behöver göra. Det ger en sådan frihet och jag vill själv bli bättre på det, och den här videon peppar mig att sträva mot det ännu mer.
 
 

Twinsters

I tisdags såg jag dokumentären Twinsters som jag tycker är helt fantastisk. Så trots att jag egentligen inte brukar se på så många dokumentärer och inte heller brukar skriva recensioner om dem så gör jag ett undantag nu, och det får hamna i den här kategorin då den ändå passar bäst.
 
Samantha Futerman är en amerikansk skådespelerska som bor i Los Angeles. I februari 2013 fick hon ett meddelande på facebook som skulle komma att förändra hela hennes liv. Meddelandet var från en fransk tjej boende i London, Anais Bordier, vars vänner hade sett en video med Samantha på youtube och blivit chockade över hur lika dem var. Efter att ha googlat så upptäcktes det att Anais och Samantha båda var födda den 19:e november 1987 och blev strax därefter adopterade. Anais visste direkt att möjligheten fanns att Samantha var hennes tvillingsyster, och det var så deras resa började…
 
Jag såg den här dokumentären som en rekommendation på Netflix och fastnade för storyn på en gång. Jag älskar den. Jag satt i princip genom hela dokumentären och log, hade gåshud på armar och ben, grät och skrattade om vartannat. Det är en historia som verkligen berörde mig. Den berättas på ett ärligt och naket sätt, och den är helt enkelt så bra. Jag tror att en del i varför jag berörs så mycket av detta är för att jag i min bakgrund från och till har dagdrömt just om hur det skulle vara om jag skulle ha varit adopterad och sedan fick chansen att hitta min "riktiga" familj. Så just historier om adoption, om att hitta sitt ursprung och på ett sätt "hitta hem" brukar vara något som jag lätt fastnar för, så detta var verkligen spot on för mig. Nu efter att ha sett den här dokumentären och även skrivit detta så påminns jag också om ett inlägg som jag har tänkt i flera månader att jag ska skriva som berör lite av det här ämnet. Jag har dock känslomässigt inte orkat ta tag i att göra det ännu, men jag tror att det är mycket möjligt att det kommer framöver.
 
Betyg: 10/10
 
 

Svar på frågestunden - DEL TVÅ.

Nu är det dags för del två av tre med mina svar från frågestunden. Den sista delen kommer att dyka upp nästa vecka och då kommer det att vara fokus på frågor om min tro samt lite mer personliga frågor, så har du några sådana frågor som du inte har ställt så finns det fortfarande en möjlighet att göra detta.
 
 
Din favoritfärg?
Blå, speciellt ljusare nyanser av blå.

Favoritmat?
Oj, det är nog lite svårt att säga. Men om jag får säga flera saker så tycker jag om pizza, hamburgare, tacos och stuvade makaroner.

Favoritfikabröd?
Återigen, svårt att säga. Men kladdkaka är alltid en hit.

Kaffe eller te?
Varken eller! Yup, I’m kinda special that way…

Vad är ditt favoritsnacks?
Jag tror att det är chips och dip. Men popcorn brukar gå hem annars också.

Vilken sport gillar du?
Ingen! Men om jag mot all förmodan skulle hamna framför någon livestreaming så skulle det nog i så fall vara fotboll och antingen EM eller VM. Sist det hände var nog visserligen typ 2008 eller nåt, så som sagt, om…

Samlar du på något speciellt?
Nä, inte egentligen. Det skulle jag väl inte säga att jag gör. Fast jag börjar äga en hel del Star Trek: Voyager-böcker. Fast det ser jag inte som en samling på det sättet. Däremot samlade jag på suddgummin när jag var liten, och tiokronor ett tag också…

Skriv i inbördesordning vilken årstid du tycker bäst om, och varför?
Sommaren; för att jag älskar värmen, friheten och (oftast) ledigheten som den kan innebära.
Våren; för att det börjar bli ljusare och för att det är väntan på sommaren, hah.
Hösten; för att den är vacker och mysig på sitt sätt.
Vintern; för att kyla och snö inte är riktigt min grej.

Har du någon favoritserie?
Star Trek: Voyager! Star Trek: Voyager! Och sa jag Star Trek: Voyager!?

Musik/artist du gillar?
Ska jag säga en artist så säger jag Carola. Hon kanske inte är den jag lyssnar mest på längre, men hon har en väldigt speciell plats i mitt hjärta och kommer alltid att ha det. Sen brukar vilka artister/typ av musik jag lyssnar på variera lite. Det är oftast låtar jag fastnar för och inte artister, om jag ska säga hur det är rent generellt. Men ska jag ändå säga några artister som jag absolut gillar så skulle jag köra på Hillsong för att de har gjort så otroligt mycket fantastisk lovsång, Howie Day för att han har gjort Collide som är min absoluta favoritlåt som jag ofta och gärna lyssnar på i alla möjliga versioner och Roxette som jag kanske har fastnat lite mer för (fast det kan vara ”bara” en period som jag har nu också)… Och min musiksmak rent generellt kan innehålla lite allt möjligt, förutom kanske opera och hårdrock/metal och ”tyngre” musik. Oftast är det också engelska låtar jag föredrar, men kan lyssna på annat med.

Var kommer du ifrån ursprungligen?
Den lilla byn Barknåre i norra Uppland.

Varför flyttade du så långt upp i Sverige?
Det gjorde jag inte. Jag flyttade ner. Bor i Stockholm nu vilket är typ två timmar (eller nåt) söder om byn.

Bil?
Nej, men ambulans däremot! Okej, okej, jag skojar bara… Men skämt åsido så äger jag för tillfället inget körkort. Ska jag dock i framtiden skaffa ett så är det en stor chans att jag gör det just för att jag har fått för mig att jag vill prova på att jobba inom ambulansen.

Hur skulle du beskriva dig själv?
Omtänksam, lite för snäll ibland, tv-serienörd, älskar Star Trek: Voyager, tror på Jesus, gillar choklad, skriver gärna, har många drömmar och kan ibland vara lite galen när jag väl får för mig det…
 


Hur kom det sig att du tittade in på min blogg? (
http://professordeutsch.blogg.se/)
Jag tror jag såg att du hade kommenterat i någon annan blogg och jag brukar gilla att läsa bloggar så jag tänkte att jag kollar väl in hos dig med då. :)

Vem är jag? beskriv! (http://schumacher4ever.blogg.se/)
Du är min bloggvän Johan. En sporttokig kille från Östergötland som spelar goalball och som gillar katter. Du har precis som mig bloggat väldigt länge, och som person verkar du ha stora ambitioner och mål. Du vill ta dig långt, hela vägen till paralympics vilket jag inte blir ett dugg förvånad om du lyckas med.

Vilken är Sveriges fulaste/finaste dialekt?
Nej, men sluta! Jag vet inte! Vilken svår fråga! Men om jag måste svara så tycker jag väl inte att norrländska är jättefint, fast inte direkt fult heller i och för sig och ibland kan det vara lite charmigt. Eller nej, det är inte fult på nåt sätt! Östgötska har jag ju hört lite av, och ja, det är lite roligt ibland, men fult och fult vet jag inte… Vi skippar fulaste, okej!? Finast tycker jag nog typ småländska/skånska eller nåt liknande, tror jag. Eller om någon pratar med amerikansk accent, hah, fast det är ju ingen direkt dialekt då kanske…

Vad tycker du om hästar?
Jag gillar hästar! Jag har egentligen ingen direkt erfarenhet av hästar, men jag tycker att de är väldigt vackra djur och när jag var liten ville jag inget hellre än att ha en egen häst. Fast det fick jag inte så jag la en filt över en pall och låtsades att det var min häst istället… På min bucketlist är en av grejerna att jag någon ska rida. Så jo, hästar är bra! :)

Vad är det bästa med att bo i Stockholm?
För mig skulle jag nog säga att det bästa är att det är lite av min drömstad där jag har velat bo sen jag var tonåring och var här över en dag. För mig blev det en nystart att flytta hit, vilket var något som jag verkligen behövde. Det är en vacker stad och då det är en storstad (huvudstaden till och med!) så finns det väldigt mycket här. Mycket av det man kan tänkas vilja ha eller göra eller åka till finns liksom oftast inom räckhåll.

Hur länge sedan var det nu sedan du spelade Neopets? ;)
Jag spelar det fortfarande. Det är dock vanligt att det går längre perioder emellan numera, ibland på flera månader och upp till över ett halvår eller mer, men sist jag spelade nu var nog typ igår.

Om du vann en miljon, vad skulle du vilja göra med pengarna?
Åh, var ska jag börja!? Jag skulle ge en del till Mission SOS som är en missionsorganisation som jag har åkt på resor med och som även har startat församlingen som jag går till. Jag skulle lägga undan mycket till bl.a. missionsresor jag vill åka på, andra resor till alla möjliga ställen… Jag skulle skämma bort vissa människor lite extra mycket. Jag skulle göra massor…

Om du var strandad på en öde ö, vilka 3 saker skulle du ha med dig då?
Om vi utgår från att det är ”på riktigt” och att jag inte kan ta med typ datorn och saker som behöver elektricitet så svarar jag: Min engelska bibel, en vattentät låda full med Star Trek-böcker (haha) och block med tillhörande penna. Inte speciellt smart med tanke på att jag antagligen skulle behöva olika typer av verktyg och kanske en flaska så att jag kunde göra flaskpost, men dessa tre grejer var liksom det första jag tänkte på så vi säger väl så då…

Om det skulle göras en film om ditt liv, vem skulle spela rollen som dig?
Oj, vilken svår fråga! Jag vet inte! Om det skulle göras en film nu så skulle det ju vara bra med någon som kan se ut att vara åtminstone ungefär i min ålder. Kirsten Dunst, kanske!?

Hur började ditt intresse för Stark Trek och vad fick dig att fastna?
När jag var tonåring gick Star Trek: The Next Generation på ZTV på eftermiddagarna eller när det nu var, och jag brukade kollade på det ibland. Många år senare, när jag fastnat ännu mer för science fiction mot vad jag hade då, bestämde jag mig för att det skulle vara kul att se den serien igen från början till slut vilket jag gjorde. Sen insåg jag ju att det fanns fler Star Trek- serier, så jag fortsatte med att se Deep Space Nine och gillade även den. Och sen när jag såg Voyager som jag började se i april förra året så fastnade jag något så otroligt. Så jag skulle nog säga att själva intresset började med The Next Generation som jag såg ibland som tonåring och att jag verkligen fastnade när jag började se Voyager förra året. Så det är ju utan tvekan Voyager som är min stora favorit när det kommer till Star Trek även om jag tycker väldigt mycket om Star Trek som helhet också.


Livet med jobbsökande, typ.

När jag satt och skrev på ett av två personliga brev till de jobb som jag nu har sökt så fick jag tillbaka lite av den där känslan där jag nästan undrar om det verkligen är på riktigt. Men jo, det är väl det nu. Jag kände mig så himla inspirerad sent på söndagkväll så jag satt och lyssnade på Dressed for Success med Roxette på repeat och skrev för fulla muggar. Jag bestämde nog lite redan där och då att när jag blir kallad till intervju sen så ska jag lyssna på den låten på vägen dit, hah. Det känns som en vettig plan. Annars så fortsätter jag kolla på nya jobbannonser typ nästan varje dag då jag gärna söker till flera olika intressanta avdelningar och bestämmer mig sen längre fram mellan dem som vill ha mig och som ger vettig lön. Idag fick dock leka detektiv för att lista ut om en annons gällde Huddinge eller Solna då de inte alls hade nämnt något om det. Tyvärr så var det dock i Solna, och det blir lite fel sida om stan för mig. Nyss såg jag en annons från akutmottagningen i Huddinge där de nu ska starta ett pilotprojekt där omvårdnadspersonalen under hela nästa år får möjlighet att arbeta 80 % med heltidslön. Blir så frestad att slänga iväg en ansökan dit med! Men nope… Jag skulle ju inte börja på akuten som första arbetsplats hade jag ju bestämt mig för. Men nån gång så! Akuten är en av tre ställen där jag vill jobba nån gång. De andra två är transplantation och på någon typ av hjärtavdelning. Och sen eventuellt att jag vill prova jobba inom ambulansen, fast det får vi se längre fram. Till att börja med vill jag bara börja någonstans där jag tror att jag skulle trivas och försöker att inte vara alltför petig.
 
Ni har sett den här bilden förut, men jag visar den igen för den är speciell. Den är från våren 2012 innan jag började plugga till sjuksköterska. Jag stod och väntade på bussen utanför Huddinge sjukhus och dagdrömde om att jag en dag kanske skulle jobba där, och nu söker jag jobb där.
 
Imorgon ska jag förresten åka in till skolan för att hämta ut mitt examensbevis och få min brosch. Planen är att jag ska förbereda så att jag kan skicka in ansökan om legitimation redan samma dag då jag har blivit lovad av administrationen att jag ska få en vidimerad kopia på en gång. Så om ungefär två veckor kommer jag att ha en legitimation också. Erica, legitimerad sjuksköterska. It has a nice ring to it.
 
Och ja, annars händer det inte så värst mycket. Jag är arbetslös och njuter typ av livet, funderar på saker, drömmer, äter choklad, glor på serier och fastnar i Star Trek: Voyager-böcker. Så jag har inte så mycket mer att berätta egentligen, så ni får väl stå ut med allt jobbsökarbabbel från min sida för tillfället. Imorgon dyker förresten del två av tre upp med svaren från frågestunden för er som är intresserade av det.
 

En horisont där rädslan inte bor, ett bättre liv, de hoppas och tror…

Jag såg den här videon på Annas blogg förut och då jag inte följer Så mycket bättre så var det första gången jag hörde den här låten. Jag fastnade för den direkt och tycker att budskapet är fantastiskt. Vi måste förstå hur bra vi faktiskt har det och att det finns människor som flyr för sina liv som vi har en möjlighet att hjälpa. Jag skrev om Paris tidigare idag, och nu vill jag istället lyfta fram till exempel Syrien där flyktingkatastrofen är stor och där kriget rasar. Vi kan inte hjälpa alla, men vi kan hjälpa några. Vi kan faktiskt hjälpa ganska många. Tänk er människor som tvingas lämna sina hem, som kanske inte har mer än kläderna på kroppen och som inte vill något mer än få känna trygghet igen. Tillsammans kan vi kämpa för en bättre värld och ett bättre liv åt oss alla. Vi är inte värda mer än vad de är, vi hade bara turen att födas i ett land som inte befinner sig i krig. Det tål att tänkas på.
 
 
Hissa flaggan och förstå, den kan va mer än gul och blå,
Lyckolandet, vi som hade tur och fann det.
…Två barn, en mor, på havet i en båt,
De flyr ett krig, där alla släktingar gick åt,
En horisont där rädslan inte bor, ett bättre liv, de hoppas och tror.
 

Terrorattackerna i Paris, och hur det mycket väl hade kunnat varat vi.

Det har nu gått fyra dagar sedan terrorattackerna i Paris. Lite överallt har man kunnat se färgerna i den franska flaggan som ett sätt att visa sitt stöd. Många har till exempel ändrat sina profilbilder på facebook, på youtube syns färgerna i loggan och i fredags när attackerna hade ägt rum lystes olika byggnader och monument upp i blått, vitt och rött. Trots att det är skrämmande att såna här saker händer till att börja med, och kanske speciellt när det händer i ett demokratiskt land under fredstid, så är jag glad för all kärlek och stöd som en stor del av världen faktiskt visar. Kärlek vinner alltid över hat. Ljus vinner alltid över mörker.
 
I pray for Paris! ♥
 
Detta får mig dock också att tänka tillbaka till 2010 när jag fick ett sms från en vän som frågade om jag var okej. Jag förstod inte vad han menade, och det var strax efter detta som jag hörde om vad som hänt i Stockholm. Jag var i byn då och hade inte hunnit höra om det, men mitt i julhandeln hade bombdåd ägt rum och nu gick det visserligen bra och den enda som dog var självmordsbombaren. Men när jag hör om Paris nu så kan jag ändå inte låta bli att tänka på att det hade kunnat vara vi för fem år sen. Jag och många av mina vänner hade mycket väl kunnat befinna oss inne i stan den dagen inslutna i en falsk trygghet att som sagt oss att vi var trygga här; i ett demokratiskt land i fredstid. Jag tror att det kanske var just så människor i Paris kände sig i fredags och kanske är det därför som vi reagerar så starkt. För även om allt som händer i andra delar av världen är precis lika hemskt och katastrofalt nog vardag för många människor så var detta något som vi kunde relatera till på ett helt annat sätt. Vi var liksom inte lika "bedövade" till detta eftersom det mycket väl hade kunnat vara vi.
 

The distance between your dreams and reality is called action.

Denna vecka delar jag med mig av ett citat som jag såg på facebook ganska nyligen. TryLife hade delat en version av det där för er som är intresserade.
 
Veckans Citat: The distance between your dreams and reality is called action.
 
Jag älskar det här citatet. Jag har så många drömmar, stora och små, som inte har blivit verklighet ännu. Vissa har jag inte tagit tag i alls, vissa jobbar jag med men det kommer att ta lång tid och vissa har jag redan uppnått. Och det stämmer så bra att distansen mellan dröm och verklighet är att agera. Det här citatet blir ännu en påminnelse om det och det peppar mig något så otroligt mycket. Jag kan tillägga också att den här bilden passar mig som handen i handsken då en av mina drömmar är att stå på toppen av ett berg…
 
 

Tim Russ sings "Renegades"!

Okej, så jag gillade typ inte pilotfilmen för Star Trek: Renegades. Men det är Star Trek, och det är skådespelare involverade från bland annat Star Trek: Voyager, så jag håller mig ändå lite uppdaterad om vad som händer med Renegades. Det senaste är att de planerar att fortsätta och göra två avsnitt som jag antagligen kommer att ge en chans åtminstone. Om inte annat så för att Robert Beltran som spelade Chakotay i Voyager kommer att vara med! Nu hoppas jag bara att de inte "gör något dumt" med hans karaktär, heh.
 
Hur som helst så tänkte jag dela med mig av den här videon där Tim Russ som spelar Tuvok sjunger "Renegades"-låten tillsammans med sin dotter Madison.
 
 

Bambi: För första gången.

Den här veckan har jag valt ut Bambis inlägg För första gången till att bli Veckans blogginlägg. Detta är ett blogginlägg som gav mig tårar i ögonen bara för att det var så otroligt vackert på alla sätt och vis. Det handlar om kärlek och om att säga de där tre orden som verkligen betyder allt. På ett sätt kändes det lite som om jag läste en del ur en vacker saga, men det som är så bäst är att detta var verklighet. Detta var på riktigt. Så stort tack till Bambi som ville dela med sig av detta och som i och med att göra det fick mig att drömma mig bort en stund. Kanske jag en dag kommer att träffa någon som får mig att känna mig som att jag befinner mig i en saga för en stund…
 
 

Tack till mina fina bloggläsare, och fler tankar om att gå vidare och att enough is enough.

Jag vill passa på att tacka er för alla fina kommentarer som ni skrev till inlägget Enough is enough. Det betyder mycket.
 
 
När jag skrev att jag behöver någon som verkligen hjälper mig så menade jag det; det är dags att jag slutar skjuta upp att ta tag i detta. Så jag kontaktade en person redan i slutet av förra veckan som jag ska börja prata med i vad som antagligen kommer att bli början av nästa år. Jag tror att det skulle kunna bli riktigt bra då jag har blivit tipsad om henne av en kvinna i kyrkan. Hon som jag ska prata med är utbildad terapeut, men hon är också kristen vilket är viktigt för mig. Tidigare har jag bara valt att prata med olika personer inom kyrkan i kortare perioder just för att jag har velat prata med någon som också kan be för mig och som kan se på situationen ur ett kristet perspektiv och på så sätt få en större förståelse för min utgångspunkt. Speciellt då hela min bakgrund faktiskt på olika sätt har påverkat min relation med Gud negativt när det gäller vissa saker, och det behöver jag få hjälp med minst lika mycket som resten av problemen som finns på grund av allt som har hänt.
 
Eventuellt kommer jag att skriva mer om detta längre fram. Men vi får se om och hur det skulle kunna se ut i så fall; på ett sätt vill jag gärna skriva om vad jag har varit med om ifall det finns ett intresse för att läsa om det och kanske kunna ge tröst och styrka till någon annan genom det. Om jag kan vara stark trots det som jag har gått igenom så kanske du också kan vara det. Men mitt problem är delvis att jag inte riktigt vet hur jag skulle lägga upp det då. Detta är trots allt en offentlig blogg där jag har valt att vara långt ifrån anonym och min uppväxt som har orsakat all skit involverar som ni kanske förstår andra människor. Andra människor som genom sitt agerande har varit grunden till att jag som tonåring var så deprimerad och fylld av ångest så att jag inte ens ville leva tillslut. Hur skriver man om något så tungt och personligt utan att hänga ut någon? Hur formulerar man sig? Men oavsett så tror jag inte att detta är något som är aktuellt riktigt än. Jag vill nog få prata mer om det först och känna mig ännu starkare än vad jag är idag. Det faktum att jag fick mardrömmar i samband med att jag skickade iväg ett mail till den terpeuten som jag nämnde säger allt. Det fick mig helt enkelt att tänka på vad jag varit med om på ett sätt som jag kanske inte gör så ofta annars i vardagen. Men det kommer att bli bra, det tror jag verkligen.
 

Holes

Holes är en amerikansk dramakomedi från 2003 med bl.a. Shia LeBeouf, Khleo Thomas, Jon Voight och Sigourney Weaver i rollerna.
 
När Stanley blir anklagad för att ha stulit ett par skor som en kändis donerat till ett barnhem får han välja mellan att åka till ett fångläger eller hamna i fängelse. Han väljer fånglägret där han tillsammans med andra tonåringar får spendera dagarna med att gräva hål ute i öknen. De får höra att det är för att bygga karaktär, dock så visar sig fängelsedirektören väldigt intresserad av möjligheten att de kanske hittar något. Frågan är bara vad det i så fall skulle vara…
 
Jag kommer ihåg att jag läste boken som den här filmen är baserad på när jag var yngre, så det kändes som en kul grej att se filmen då jag har för mig att jag gillade boken och faktiskt började se filmen för massa år sen men aldrig fick chansen att se klart den. Det är en rolig film med glimten i ögat. Jag gillar hur den porträtterar vänskapen mellan Stanley och Zero, och jag gillar sidohistorierna som på slutet gör så att man förstår hela situationen med hålen och vad som egentligen pågår. Det är en nice film att se, helt enkelt.
 
Betyg: 7/10
 
 

Svar på frågestunden - DEL ETT.

Eftersom jag fick ganska många frågor har jag delat upp svaren så att de kommer i tre olika blogginlägg. Så detta är alltså del ett, och eftersom det kommer fler delar sen så är det helt okej att fortsätta ställa frågor ifall du har missat att göra det.
 


Vad ville du bli när du var liten? å varför?
Jag ville bli allt möjligt när jag var liten. Allt från läkare och veterinär till sångerska och skådespelerska. Egentligen hade jag nog ingen speciell anledning eller inspiration bakom, utan blev intresserad av lite olika yrken från och till bara. Fram till jag var 12 och bestämde mig för att det minsann var psykolog som jag ville bli. Jag ville hjälpa människor genom att lyssna på dem, stötta dem och prata med dem. Fram till jag var 16 det vill säga, för då ville jag något annat igen…

Vilket är ditt drömjobb nu?
Jag är ganska säker på att mitt drömjobb fortfarande är att vara missionär vilket det har varit sen jag var 16-17 år gammal. På grund av olika saker har dock den drömmen fått sig några slag under de senaste åren, men den finns ändå kvar där och jag hoppas att jag en dag flyttar ut till en missionsbas med Mission SOS och lever det liv som jag så länge drömt om.

Vad gick du för program i gymnasiet?
Jag gick samhälle. Tills jag hoppade av, vilket jag gjorde sammanlagt tre gånger.

Vad gjorde du innan du läste till sjuksköterska?
Jag gick på SOS Missionsbibelskola i två år och lärde mig mer om Bibeln, om mission och även en del om ledarskap inom kyrkan.

Vad har du gått för inriktning på sjuksköterskeutbildningen?
Ingen. Jag har gått grundutbildningen vilken är samma för alla. Men om jag ska vidareutbilda mig i framtiden så skulle jag kunna tänka mig anestesi (narkos), ambulans eller akutsjukvård.

Vad skulle du helst vilja jobba på - ett sjukhus och rädda liv eller på ett äldreboende och göra äldres vardag till en något lyxigare?
På ett sjukhus och rädda liv då jag tycker att det känns mer spännande och är det som jag skulle tycka var roligast. Sen kan jag tänka rent spontant att jag är mer positiv till att jobba på ett äldreboende som undersköterska än som sjuksköterska på grund av att sjuksköterskorna som jobbade på äldreboendet där jag jobbade som timmis förut spenderade väldigt mycket tid på kontoret. Sjuksköterskorna där har ofta inte så mycket medicinskt att göra, undersköterskor/vårdbiträden ger läkemedel i APO-doser och även om sjuksköterskan är ytterst ansvarig för omvårdnaden så hände det typ väldigt sällan att de var ute och arbetade praktiskt bland de boende.
 
 


Vad gillar du att göra på fritiden?
Jag gillar att se på filmer och tv-serier, fika, äta choklad, läsa mina Star Trek-böcker, skriva (först och främst i bloggen) och då och då även hitta på nåt kul med någon vän.

Vad gör du helst en ledig dag?
Det beror på, men det vanligaste är väl att jag vill ha en lugn dag och kunna ta det lite som det kommer, och speciellt om jag haft mycket att göra innan den här lediga dagen. Jag kanske ser några avsnitt av en serie typ.

Vad gör du helst en lördag?
Är jag ledig och har haft annat att göra resten av veckan så kan svaret se ut lite som på frågan innan. Annars så har jag egentligen inga speciella lördagsrutiner eller saker som jag tycker måste hända på just en lördag.

Vad är det bästa du tycker om att göra?
Det bästa!? Det allra bästa!? Jag tror nog att det är att se en riktigt bra serie faktiskt. Tror jag.

Har du några hobbys?
Jag gillar att fotografera och skriva.

Vilka är dina topp 3 resmål?
Om det är de som jag vill åka till så skulle jag säga: Hawaii, Los Angeles och egentligen flera andra ställen i USA med samt Australien.
Om det är de som jag har varit i så säger jag: Mwanza i Tanzania, Indien och Thailand.

Hur visar du uppskattning till dina vänner?
Jag kan till exempel bjuda de på mat när vi är ute nånstans eller berätta för de att jag uppskattar de och att de betyder mycket för mig.
 

Vad är meningen med din blogg från att du starta den till nu? Alltså varför startade du den och vad driver den framåt idag?
Från början var meningen att jag skulle ha den som en utåtriktad dagbok och få utlopp för all inspiration jag kände när det gällde att skriva, och det är väl i princip fortfarande den största meningen med bloggen även om jag nu också har lite fler kategorier som är ännu mer utåtriktade som till exempel Veckans blogginlägg.

Vad är ditt mål med bloggen?
Att jag ska få utlopp för min inspiration när det gäller att skriva, samt även att jag ska kunna dela med mig av saker som jag tycker är bra och kunna ha kul medan jag bloggar.

Vad är det bästa/roligaste med att blogga?
Att få utlopp för inspirationen och att få respons på det som jag har skrivit och lagt upp här.

Har du haft mer ups än downs eller tvärt om? Hur har du hanterat dina downs med bloggen i så fall?
Jag har definitivt haft mer ups än downs! De få gånger jag har haft downs har det berott på brist på inspiration först och främst, men även att jag har känt att bloggen har blivit ett ”måste” och att jag har känt mig stressad över att hinna med den. Det har jag hanterat med att börja ha mer tidsinställt och planera lite bättre, och även med att inse att det inte alls är hela världen om jag skulle vara inaktiv på bloggen under en period.

Favoritbloggar?
Cajsa, LIL’ BABUSTYLE, Anna, en flicka som är stark och LORISSA LOVEBOMB för att nämna några.


CV-skrivande och lugn och ro.

Den här veckan har jag fortsatt att njuta av livet, och då framför allt av att inte längre vara en student. Jag har tagit det fortsatt lugnt och egentligen inte gjort så värst mycket. Men trots detta har jag tagit mig tid för att skriva ett CV. Det fick bli ett helt nytt då det gamla kändes så illa så att det var enklare att göra ett helt nytt dokument än att försöka ge det en makeover. Jag har också suttit och kollat in jobbannonser på Karolinskas hemsida och hittat två som jag har bestämt mig för att söka. Så jag har börjat pyssla lite med detta och tycker att det känns skönt att kunna göra det i lugn och ro utan att känna någon stress.
 
En gammal bild bara för att jag fortfarande kämpar med fotoinspirationen från och till.
 
När det gäller vissa saker har det dock blivit lite för mycket lugn och ro den senaste tiden. Jag lyckades vända på dygnet och har varit ungefär lika pigg som en patient i koma på mornarna, men nu tror jag att jag har börjat hitta tillbaka till en lite mer normal dygnsrytm igen. Annars har lugn och ro bestått i att sitta och glo på avsnitt av Days som jag hade samlat på mig när jag inte riktigt tog mig tid för att kolla där ett tag under praktiken. Så jag har haft det bra. Det har blivit mycket tid för mig själv också vilket har varit skönt. H har varit bortrest ett tag, so that's why. Kladdkakans dag missades, och nu ligger det förresten en kladdkaka i frysen och väntar på att min fina vän ska komma hem igen.
 

De tre åren på högskolan…

Jag känner att jag verkligen är stolt över mig själv som har klarat mig igenom en högskoleutbildning och som kan säga nu i efterhand att det faktiskt gick bra. För er som inte vet min bakgrund så mådde jag otroligt dåligt under min uppväxt och med tiden orkade jag knappt med skolan alls. Jag hoppade av gymnasiet tre(!) gånger och brukar ibland skämta om att det måste vara någon typ av rekord. När jag hade hoppat av den första gången kommer jag ihåg hur otroligt misslyckad jag kände mig. Jag ville inte leva längre och hade svårt att se någon vettig framtid för mig själv. Några år efter detta började jag plugga på Komvux och sen hamnade jag på högskolan för att plugga till sjuksköterska…
 
 
Jag kommer ihåg i början av utbildningen hur otroligt ovan jag var vid högskolestudier. Jag tänkte liksom att man i princip var tvungen att ha all kurslitteratur och bokstavligt talat läsa alla sidor som hörde till de olika föreläsningarna. Och helst innan föreläsningen hade varit. Det var ett tag där när undrade hur i hela världen jag skulle hinna med allt. För att inte tala om hur invecklat det kändes när vi skulle börja skriva hemtentor och använda oss av APA för att referera. Varje liten punkt på rätt ställe var viktig och vi fick höra att det var lika bra att vi vande oss för i termin fem skulle vi skriva C-uppsatsen och då var det inte kul om man inte hade koll på sånt. Och på tal om man; detta var ett ord som en student absolut inte skulle använda sig av i en vetenskapligt korrekt hemtenta. För vem är man egentligen!? Sug på en en stund så får du se om du har något bra svar på det. Fast hela hetsen av att inte skriva man var egentligen ingenting jämfört med den första obehagliga salstentan. Den var i anatomi och fysiologi, och läraren hade börjat kursen med att säga att av studenterna som läste den terminen före oss så var det över hälften som inte hade blivit godkända på första försöket. Hej, tentaångest! Fast när jag väl gjorde den tentan sen så klarade jag den. Saker var faktiskt inte så farliga som de verkade ändå och rent generellt så kändes skolan rolig och jag trivdes. Med tiden lärde jag mig till och med att det inte var nödvändigt att läsa precis allt och hittade en studieteknik som fungerade bra för mig. C-uppsatsen gick bra och lämnades till och med in flera dagar innan deadline, trots att jag och Hanna nästan satt och sov på vetenskaplig metodik-kursen som vi hade haft som största förberedelsen för uppsatsen. Den kursen var nog det största undantaget gällande vad som var roligt under utbildningen, om vi säger så.
 
På min första praktik i termin två har jag för mig att jag hade ganska kul, men jag var också rädd för att göra något fel. Nu var det riktiga patienter och allt var på riktigt. Men typ tio praktiker senare var det dags att springa omkring i sjukhuskorridorerna på egen hand och mer eller mindre klara sig själv, och tro det eller ej så gick det faktiskt ganska bra. Det har varit kul att se framstegen som jag har gjort från praktik till praktik. Vissa praktiker har fått mig att inse att jag antagligen aldrig skulle vilja jobba på till exempel BB eller en vårdcentral, medan andra praktiker har gett bekräftelse på hur spännande akutmottagningen och ambulansen är även om jag kanske inte skulle vilja börja min karriär som sjuksköterska där. Men kort sagt så har jag haft tre bra år och lärt mig helt otroligt mycket.
 

Enough is enough.

De senaste månaderna har jag tänkt en del från och till på om jag ska våga berätta mer öppet om hur jag har haft det tidigare. Jag har mycket lättare att prata om det nu än vad jag hade när jag var mitt uppe i det, vilket är helt naturligt. Men på många sätt är det fortfarande ett laddat ämne, kanske speciellt eftersom jag fortfarande åtminstone till viss del är påverkad av min uppväxt och av hur dåligt jag faktiskt har mått. Bara för att jag inte längre har självmordstankar, är deprimerad, har daglig ångest och panikattacker var och varannan dag så betyder inte det att allt är bra. I vardagen kanske jag absolut skulle säga att jag mår någorlunda bra. Ibland händer det till och med att jag inte alls tänker på all skit som har hänt på ett bra tag och nästan glömmer bort det. Men jag har så otroligt svårt för att låta människor komma nära mig. Jag är fortfarande ganska skadad av allt. Det händer att jag har mardrömmar ibland. Nu har just mardrömmar aldrig varit ett stort problem för mig till att börja med, utan det har varit något som jag har haft ibland. Så det enda jag egentligen försöker säga är att jag fortfarande har mardrömmar om att inte vara trygg, om att min pappa dyker upp någonstans och jag får en panikattack så att jag knappt kan andas och om hur jag blir jagad. När mardrömmarna väl kommer så är det liksom fortfarande om samma saker. Jag har också otroligt svårt för högtider, speciellt sen jag inte längre kan träffa den enda familj som jag är riktigt nära - mormor, morfar och katterna i byn - så ofta längre. Men jag hanterar ändå det som fortfarande är jobbigt ganska bra, och i det stora hela så går det väl framåt. Jag ser en otrolig skillnad på Erica nu och Erica för tio-elva år sedan som inte ens orkade med skolan, som hade sån ångest nästan varje dag och som levde mitt i en situation som absolut inte var hållbar i längden. Men det är liksom det där sista som jag inte riktigt kan ta mig igenom och som jag under en väldigt lång tid har tänkt att det är väl okej ändå. Jag har överlevt och mår så mycket bättre idag, jag har klarat en högskoleutbildning och ska börja söka jobb, jag bor i en ny stad utan dåliga minnen, jag har vänner som finns där om jag bara kommer till dem och jag klarar mig. Jag gör verkligen det. Jag skulle mycket väl kunna leva resten av mitt liv så här och ha det helt okej, kanske till och med bra. Men jag har börjat fråga mig själv om det verkligen räcker. Nu är jag mer medveten än någonsin tidigare om vilka problem som finns kvar på grund av min bakgrund, hur det förstör för mig fortfarande och hur jag kanske faktiskt skulle kunna bli helt fri.
 
 
Så vad ska jag göra åt det? Jag måste kunna prata om det ännu mer öppet och ta kraften ifrån det, eller hur man ska säga. Det är vad det är, och när jag håller det inom mig så som jag fortfarande gör till viss del så tror jag att det gör saken värre i längden. Men först och främst så behöver jag att någon hjälper mig, verkligen hjälper mig, att komma över allt och gå vidare fullt ut. Jag ska inte behöva ha mardrömmar om detta efter alla dessa år, jag kanske alltid kommer att välja att jag inte vill ha någon relation med vissa människor i mitt förflutna men att jag ska få panikattacker av bara tanken på att de troligtvis kan dyka upp där jag är ska jag inte behöva ha, jag ska inte behöva känna att högtider är något jobbigt som jag bara vill ska ta slut så fort som möjligt och jag ska definitivt inte behöva känna att allt är så mycket lättare när jag är själv eftersom jag då inte blir påmind om hur svårt det är att släppa in andra människor i mitt liv. Enough is enough.
 

Realize what matters, let go, move on, and start over.

Den här veckan har jag valt ut ett citat från Instagram som jag såg hos thegoodquote. Om ni gillar bra citat så kan jag verkligen rekommendera att följa dem.
 
Veckans Citat: Realize what matters, let go, move on, and start over.
 
Det är det som verkligen betyder något i livet som det är viktigt att hålla fast vid. Det andra kan vi släppa taget om, gå vidare från och sedan börja om. Detta är något som jag har fått göra mer än en gång i mitt liv. Det som bara drar ner oss och som inte längre ger något finns det egentligen ingen anledning att hålla fast vid när vi istället kan få en ny början och gå vidare utan det. Det är speciellt ett sådant beslut som jag tog längre tillbaka som jag verkligen är glad att jag tog. Bildligt talat skulle jag kunna beskriva det som att det kändes som att jag kunde andas igen efter att ha hållt på att kvävas till döds.
 
 

The story of captain Janeway's hair…

Jag skulle våga gissa på att Kathryn Janeway är den karaktär i Star Trek där skaparna av serien som mest har lagt tid och energi på hur hennes hår ska se ut. Visste ni till exempel att Kate Mulgrew som spelade Janeway fick göra om flera scener i pilotavsnittet Caretaker för att de inte var nöjda med håret på sin nya kapten? Jag har läst någonstans att detta gjorde Caretaker till ett av de dyraste avsnitten på den tiden. Så här såg hon ut innan de gjorde om scenerna och sen ändrade de så att hon såg ut så här istället. Genom åren ändrades hennes hår ganska många gånger, och i säsong sju som var den sista säsongen hade hon komiskt nog lite kortare utsläppt hår igen som de hade ratat där precis i början. Just på grund av detta är den här videon som ett fan har gjort så galet rolig…
 
 

Vanessa: ...Mitt hjärta blöder.

Den här veckan har jag valt ut Vanessas inlägg ...Mitt hjärta blöder till Veckans blogginlägg. I det här inlägget tar Vanessa ställning mot mobbing och skriver konkreta saker som vi alla kan ta till oss. Konkreta saker som vi alla kan göra för att se till så att en annan människa inte känner sig utstött och mår dåligt. Jag tycker att detta är så viktigt. Jag har själv blivit mobbad och jag vet hur förödande det kan vara, och tyvärr måste jag också erkänna att jag även har mobbat andra för att "rädda mig själv litegrann". Men det är inte en sån värld jag vill leva i. Vi kan bättre än så.
 
 

Frågestund!

Jag har inte haft en frågestund här på bloggen på sex och ett halvt år. Den frågestunden som jag hade då var min första och sedan dess har jag liksom aldrig tagit tag i att ha någon mer. Rent generellt så är jag nog inte en bloggare som har frågestunder titt som tätt, men någon gång ibland kan det ju faktiskt vara kul…
 
 
Så nu kör vi igen då! Om det skulle bli många frågor så tänker jag dela upp svaren i olika delar. Svaren/den första delen är tänkt att komma upp på fredag, Så vi kan säga att ni har till torsdag vid typ lunchtid på er att ställa era frågor.
 

I have written you down, now you will live forever…

Poet är en låt av det engelska rockbandet Bastille som jag verkligen har fastnat för. Jag har lyssnat massor på den här låten på sistone och tycker att det är på tiden att jag delar den här med er.
 
 
I can't say the words out loud
So in rhyme I wrote you down
Now you'll live through the ages
I can feel your pulse in the pages
I have written you down
Now you will live forever…
 

SMILE

Kunde inte låta bli att verkligen le när jag såg den här bilden förra veckan. Så jag delar den här med er och hoppas att den får er att le också.
 
 

En del av mig är fortfarande nästan förvånad över hela situationen…

Innan jag skulle sätta mig framför datorn och ett avsnitt av Star Trek och äta frukost tidigare så lyssnade jag på ett meddelande på telefonsvararen. Det var ett meddelande från mormor som hon brukar kunna prata in av misstag om hon ringt mig och "glömt" lägga på när jag inte svarat. Så jag satt i soffan och flinade för mig själv medan jag lyssnade på hur mormor och morfar satt i bilen och pratade om hur lång någon var, att de absolut inte kunde stanna vid mormors syster för att mormor inte hade sin insulin med sig och lite så fortsatte det. Jag måste också erkänna att jag nästan skrattade högt när jag tyckte att det lät som att morfar sa att de skulle stanna för att han skulle kissa. Det han måste ha menat var dock att han skulle tanka, vilket ju inte riktigt är samma sak.
 
Hur som helst så njuter jag av ledigheten och tar det lugnt vilket känns så himla skönt att kunna göra. Det känns lite mer verkligt nu när det har gått några dagar att jag verkligen är klar med utbildningen, men fortfarande blir jag ändå nästan förvånad när mormor till exempel sa igår att hon hade satt in pengar på mitt konto bara för att hon och morfar tycker att jag har varit så duktig som är klar nu. Eller som när Susanne sms:ade i helgen och kallade mig för sjuksköterska och nämnde något om att planera en examensfest. Även om vi bortser från att jag blev förvånad av att hon ens tänkte i de banorna bara för att ingen någonsin har planerat en fest för mig. (Jag hade aldrig fester när jag växte upp heller eftersom jag hade det så jobbigt hemma och sen var det väl en del av mig som kände att jag kanske inte riktigt förtjänade det.) Men det var bara en parantes. Tänk att jag har tagit examen. Det är väl egentligen det som står för den största förvåningsfaktorn fortfarande. En del av mig tror nästan att det kommer att komma ett mail från en lärare med information om en missad inlämning eller vad som helst. Fast vad vet jag, det kanske är vanligt att känna lite så här när man inte har haft en ordentlig avslutningsceremoni utan när den sista dagen istället var en examination plus en sedan helt vanlig dag på praktiken…
 
En sån här fin brosch brukar man få på avslutningsceremonin, fast jag får väl min sen ändå i alla fall.
 
För drygt en vecka sen beställde jag sex nya Star Trek-böcker från Amazon, och två av de böckerna har redan hunnit komma. Jag lyckas alltid känna mig lite som ett barn på julafton när de här paketen kommer. Även om jag egentligen inte läser lika mycket och snabbt som för ett år sen när jag nyligen hade börjat med de här böckerna och var helt uppslukad i dem, så har jag fortfarande inte tröttnat och är absolut inne på att läsa alla böcker om min underbara Voyager-besättning and then some. På tal om paket så funderar jag förresten på att beställa denna snygga sjuksköterskeklocka lite längre fram.
 

Nu ska jag vara ledig/arbetslös ett tag…

Under hela helgen har jag varit så väldigt trött. Trött på det sättet som man är när man liksom har kämpat, slitit, kanske varit lite spänd till viss del och sen klarat allt och då liksom bara slappnar av på ett helt nytt sätt som man kanske inte ens förstod att man behövde. Så därför känns det extra skönt att veta att jag kommer att få vila upp mig lite nu och samla på mig nya krafter. Den här veckan är jag, som jag har nämnt tidigare, helt ledig. Och efter det kommer jag att fortsätta vara ledig/arbetslös ett tag till. Visserligen ska jag ju återuppliva mitt CV, skriva lite personliga brev och söka jobb som verkar intressanta. Men det kommer med all sannolikhet att bli en del ledig tid mellan allt jobbsökande också.
 
Antagligen kommer jag att vilja söka flera olika jobb och gå på flera intervjuer och inte bara tacka ja till det första bästa utan verkligen känna efter lite också. Mitt mål är att jag ska ha fått ett jobb som jag verkligen vill ha och som jag tror att jag kommer att trivas med och börja jobba typ i början av januari kanske. Jag har pengar så att jag klarar mig till typ januari/februari så jag behöver inte stressa. Sen kan det ju bli så att jag börjar tidigare också om jag känner att det är en avdelning som jag verkligen fastnar för och som ger ett bra erbjudande. Men vi får se hur det blir helt enkelt. Just nu känns det mest skönt att veta att jag kan få söka jobb i lugn och ro nu när jag vet att jag är klar med allt.
 
 
Och jo, det känns fortfarande inte helt verkligt. Men jag antar att det kommer att börja göra det förr eller senare. Om inte annat så när examensbeviset kommer hem och jag kan ansöka om legitimation, och när jag kan börjar med jobbsökandet. I think this could be a lot of fun.
 

I have been waging wars against others for too long from the angered battles within myself.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som har legat i mina anteckningar med kommande Veckans Citat ganska länge nu. Tyvärr skrev jag aldrig ner var jag såg det någonstans, men jag gissar på att det var någon som delade det på facebook.
 
Veckans Citat: I have been waging wars against others for too long from the angered battles within myself.
 
De flesta av er som har haft en jobbig uppväxt eller som kanske på andra sätt har tvingats gå igenom massa skit i era liv kan kanske känna igen er i det här citatet. När man har blivit så nedbruten så att nästan inget finns kvar förutom kriget som stormar på insidan. Förutom smärtan, tårarna och ångesten. Förutom ilskan. När man börjar strida mot andra bara för att man har så mycket smärta på insidan som man inte riktigt vet hur man ska hantera. Jag har varit där. Till viss del är jag fortfarande där även om jag är på väg ur det. Nu när praktiken är över har jag mer eller mindre bestämt mig för att försöka ta mig ur det sista. Att ta ännu ett steg. Jag vill vara hel på insidan. På riktigt. Inte bara säga att jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde innan och att det får duga. Jag stänger fortfarande människor ute åtminstone till viss del för att jag är så skadad. Kriget på insidan kanske är under kontroll, men det är inte vunnet. Det är inte över. Inte helt.
 
(Bild från Unsplash.)
 

November 2015.

Det fortsatte nog att gå ganska snabbt ändå. Det känns som att det gjorde det åtminstone, så jag är glad. "Helt plötsligt" så var det november, liksom. De flesta av er vet vad det innebär. Eller rättare sagt vad en ny månad innebär; månadsupdate. So here goes…
 
Detta hände i oktober:
• Jag har haft praktik hela månaden och det har gått bra. Det har gått över förväntan, till och med. Igår hade jag min sista dag där en lärare kom till avdelningen för att jag skulle ha en klinisk examination, jag blev godkänd och nu är jag klar med utbildningen. Fast det har jag inte fattat än. Så när någon säger att jag är sjuksköterska så känns det som att det inte är på riktigt, hah.
• Utöver praktiken så har det ärligt talat inte hänt så mycket under oktober. Jag har varit förkyld och har varit ganska trött när jag har haft lediga dagar, så vardagen har till stor del blivit en ganska lat sådan.
 
Tarzan bjuder på månadens kattbild den här månaden. ♥
 
Detta händer i november:
• Jag tänkte börja månaden med att bara vara helt ledig i en vecka. Det förtjänar jag nu när jag har slitit med en praktik och dessutom lyckats bli klar med en hel utbildning.
• Och när den veckan är slut ska jag börja fixa lite med mitt CV som just nu känns som en vandrande katastrof, och sen ska jag börja söka lite jobb så får vi se var jag hamnar.
• Annars så har jag inga direkta planer för november, utan vardagen kommer att rulla på och jag ska mysa och ha det bra typ.
 


RSS 2.0