Oövervinnlig som liten. Typ.

Förra helgen när jag var förkyld och rent allmänt kände mig liten och ynklig och inte orkade speciellt mycket så började jag tänka på hur oövervinnlig man oftast var som liten. Eller ja, åtminstone hur oövervinnlig det kändes som att man var…
 
När jag var liten och blev förkyld så kunde jag ha åtminstone ganska hög feber och ändå sitta uppe och till exempel spela något spel på datorn. Visst, jag mådde inte bra, men jag var oftast inte helt däckad heller. Vad jag kommer ihåg. Man tålde liksom så mycket som liten. Inte bara när det gällde att vara sjuk, utan rent allmänt. Jag kommer ihåg att jag kunde sitta på en snurrgunga som fanns ute på en av lekplatserna och snurra runt länge utan att bli yr eller må illa. Jag badade frivilligt på sommaren trots att det inte ens var speciellt varmt i vattnet och tyckte inte att det var några problem. Nu skulle jag bli yr om jag satt på en gunga som snurrade alltför länge och är mer petig hur varmt det är i vattnet. Bara något jag tänkte på. Någon som känner igen sig?
 
(Bild från Picjumbo.)
 

Jag klarade det! Nu är jag typ... sjuksköterska! :)

Jag var ganska så nervös imorse när jag kom till avdelningen för mitt sista pass. Läraren som skulle examinera mig på den kliniska examinationen var redan där och jag gör mig inte alltid så bra i examinationssituationer så jag kände mig inte helt som mitt vanliga avslappnade och glada jag men försökte hålla en god min ändå. Läraren sa att hon skulle observera mig lite på avstånd, så jag hade i alla fall ingen som stod precis bakom min axel, och sen skulle jag i princip bara göra mina vanliga morgonrutiner på avdelningen. Läraren observerade i lite mindre än två timmar och sen sa hon att vi kunde prata en stund, och hon tyckte att det hade gått bra. Jag var ärligt talat något osäker på vad hon skulle tycka då jag kände mig lite off med hela examinationssituationen och därför inte var avslappnad på samma sätt som jag annars brukar kunna vara. Men jag fick nästan enbart positiv kritik. Hon hade en grej som jag kunde tänka på och göra bättre, men annars tyckte hon att det hade gått bra och jag blev godkänd. Så nu är jag godkänd på praktiken och på den kliniska examinationen, jag åkte in till skolan när jag hade slutat och lämnade in lite papper och sen åkte jag hem som en arbetslös kvinna, haha. Tro det eller ej så känns det så härligt att säga att jag är arbetslös nu eftersom det innebär att jag inte är student längre. Nu behöver jag bara vänta på att examinationsbeviset ska skickas hem så ska jag ansöka om min sjuksköterskelegitimation hos Socialstyrelsen sen. Ska vara ledig nästa vecka tänkte jag och sen ska jag börja pyssla med mitt CV och kolla in lite jobb. Lite sjuksköterskejobb.
 
Jag pratade med mormor när jag hade slutat och pratade i över en timme. Hon och morfar är typ helt överlyckliga nu, sen hade min söta roomie sms:at och ville att jag skulle ringa och berätta hur det gått. Så jag, som fortfarande håller på att skaka av mig en förkylning, lät nog min hals jobba lite too much där ett tag, haha. Det känns dock fortfarande overkligt. När jag pratade med mormor och hon kallade mig för sjuksköterska så kände jag liksom att jag hade ju svarat i telefonen på avdelningen bara en timme innan som Erica sjuksköterskestudent. Men mormor har rätt. Nu är jag typ… sjuksköterska!
 
 
Har suttit och käkat en mandarin medan jag skrev detta, fast egentligen är jag vrålhungrig. Men H fick för sig att hon ville bjuda mig på pizza, så vi väntar på att de ska komma med den nu. Och medan jag skrev detta så kom våra pizzor, så nu ska vi sätta oss och käka, glo på en serie och bara njuta av livet.
 

Sista dagen på praktiken.

Idag är det min allra sista dag på praktiken. Det är den sista dagen på den sista praktiken på sjuksköterskeprogrammet. När detta publiceras är det bara nån timme kvar till jag lämnar ortopedavdelningen som jag har varit på i sex veckor och sjukhuset för den här gången. Jag har längtat efter den här dagen så länge nu, och nu är den äntligen här. Jo, jag har trivts väldigt bra på den här praktikplatsen, men med tanke på hur det var i våras och hur många känslor och tankar jag har haft inför att göra den här praktiken så känns det så otroligt skönt att ha klarat mig igenom det och att det är över nu. Jag gissar på att jag kommer att ha en lite extra härlig fredagskänsla när jag sätter mig på bussen på väg från sjukhuset den här gången, om vi säger så…
 
(Bild härifrån.)
 
Den kliniska examinationen som jag hade idag hoppas jag att jag klarade, för i så fall ska jag vara klar med allt på hela utbildningen nu och kan verkligen släppa alla tankar på det helt och hållet. Jag hoppas att jag klarade det. Om jag inte är helt slut i huvudet när jag kommer hem får ni säkert höra något från mig under kvällen. Men oavsett hur det gick så är praktiken slut nu i alla fall, och det i sig är värt att vara glad för och fira lite.
 

Just reach up, don't give up, until you you've touched the sky… We were all meant to fly…

Jag känner att jag vill dela med mig av Avril Lavignes senaste låt Fly idag. Bara för att den är så underbar, och för att det är en av de låtarna som jag känner har peppat mig och gett mig styrka under praktiken. Praktiken som för övrigt tar slut imorgon då jag har min sista dag. Så vad är väl då mer passande än att avsluta allt med den här låten och le åt att det faktiskt gick bra den här gången.
 
 

Wild

Wild är ett amerikanskt verklighetsbaserat drama från 2014 med bl.a. Reese Witherspoon, Laura Dern, Gaby Hoffmann och Thomas Sadoski i rollerna.
 
Cheryl Strayed har förlorat hoppet efter att hennes mamma dött i cancer och hennes äktenskap tagit slut. I flera år lever hon ett destruktivt liv, tills hon en dag tar beslutet att hon ska vandra hela Pacific Crest Trail själv. Det är en vandring på 177 mil (eller 1,100 engelska miles). Hon har ingen tidigare erfarenhet av vandring utan drivs av ren beslutsamhet när hon påbörjar sitt livs resa…
 
Jag fastnade för den här filmen redan från början. Den kändes så ärlig och vacker på så många sätt. Jag gillar hur man kan se både sårbarhet och samtidigt en otrolig styrka hos Cheryl och hur hon kämpar för att på något sätt hitta tillbaka till sig själv så som hon var innan allt föll samman. Jag tror att en del i varför jag verkligen föll för den här filmen är för att jag delvis kan känna igen mig till viss del i den; jag vet hur det känns att ha förlorat allt hopp och att sedan kämpa för att hitta tillbaka och en dag vill jag stå på toppen av ett berg vilket Cheryls vandring påminde mig lite om. Jag älskar den här storyn.
 
Betyg: 9/10
 
 

När löven ändrar färg…

Nu kommer del två av bilderna på höstlöven som jag tog nyligen. Det är mysigt med höst.
 
 

Take small steps every day and you'll eventually get there.

Den här veckan har jag valt ut ett citat från Instagram; från thegoodvibe.co. Deras Instagramkonton fortsätter att vara en stor källa till inspiration för mig, så om ni gillar citat så kan jag rekommendera att följa dem.
 
Veckans Citat: Take small steps every day and you'll eventually get there.
 
Jag tycker att det här citatet passar så bra just den här veckan med tanke på att det är min sista vecka på praktiken, och förhoppningsvis också den vecka då jag blir klar med hela utbildningen beroende på om jag klarar den kliniska examinationen på fredag eller inte. Under drygt tre års tid har jag tagit små steg varje dag mot målet att bli sjuksköterska, och lite i taget har jag kommit närmare mitt mål. Rent generellt så är det liksom så det brukar vara; när man tar små steg varje dag så kommer man fram till sitt mål förr eller senare. Berätta gärna om ni har några mål som ni jobbar mot att uppnå, är alltid kul att höra.
 
 

Today is the greatest day I've ever known… ♡

Några av er kanske kommer ihåg den där filmen, If I Stay, som jag skrev om i början av den här månaden. Låten som jag fastnade för i den filmen lyssnar jag fortfarande ganska mycket på. Den har liksom fastnat i mitt hjärta litegrann. Jag gillar hur positiv den här låten är och hur glad jag blir av att lyssna på den. Så jag tänkte att jag delar den här med er så kan vi sjunga med tillsammans…
 
 

Sandra: If I Lose Myself I Lose It All

Den här veckan har jag valt ut ett inlägg av Sandra som får bli Veckans blogginlägg för den här veckan. Inlägget heter If I Lose Myself I Lose It All och är ett låttips.
 
Jag fastnade verkligen för den här låten efter att ha lyssnat på den i det här inlägget, la till den i en av mina spellistor på Spotify och har lyssnat på den ganska mycket sen dess. Så klicka er in till det här inlägget och lyssna ni också.
 
 

Star Trek: Enterprise

Star Trek: Enterprise är en amerikansk science fiction-serie som sändes i fyra säsonger mellan 2001 och 2005. I rollerna kan vi se bl.a. Scott Bakula, Jolene Blalock, Connor Trinneer, Linda Park och John Billingsley.
 
Detta är den nyaste Star Trek-serien men kronologiskt är det den första då den utspelar sig ungefär 100 år innan den första serien med kapten Kirk från 60-talet. Här får vi följa kapten Jonathan Archer och hans besättning på rymdskeppet Enterprise NX-01. Det är det första skeppet warp 5-skeppet och deras mål är att utforska rymden längre ut än vad någon människa innan dem har kunnat göra. Vi får se hur det var under de tidiga åren i Starfleet innan Federationen med enade planeter bildades…
 
Jag kan erkänna att jag hade lite svårt för den här serien i början. Jag tyckte att den kändes lite seg och att den inte riktigt var det Star Trek som jag var van vid från The Next Generation, Deep Space Nine och Voyager. Men det är en serie som ändå växte hos mig med tiden och nu har jag precis sett den för andra gången då jag har valt att kolla igenom Star Trek-serierna i kronologisk ordning. Nu kan jag helt ärligt säga att jag faktiskt gillar den även om det är den jag tycker minst om av dem som jag nyss nämnde. Det som jag tycker är bra med den är att få en uppfattning om hur det var i början när människorna först började utforska rymden mer och mer och kunde resa allt längre. Det är till stor del en intressant serie och jag gillar många av karaktärerna och skulle nog säga att Trip är min favorit.
 
Betyg: 7/10
 
 

När löven faller av…

Jag var ute och tog lite bilder på höstlöv förra helgen och tänkte att jag skulle dela med mig av del ett (av två) av de bilderna nu.
 
 

Flight

Flight är ett amerikanskt drama från 2012 med bl.a. Denzel Washington, Nadine Velazquez, Don Cheadle och Kelly Reilly i rollerna.
 
Whip Whitaker är en pilot som lyckas rädda nästan alla på planet när något går fel och de är på väg att krascha. Han blir sedd som en hjälte. När undersökningen om vad som gick fel drar igång upptäcker man dock att något bekymrande om Whitaker; prover visar att han var berusad morgonen när flygningen skedde. Han förnekar detta och måste nu försöka hålla sig samman medan undersökningen pågår…
 
Jag tycker att Denzel Washington är grym, och det är han även i den här filmen. Den är snyggt gjord, och jag gillar verkligen hur den porträtterar alkoholism och vilket samhällsproblem det verkligen är.
 
Betyg: 8/10
 
 

En ledig dag mitt i veckan.

Den här veckan började lite segt, antagligen för att jag hade kvar en typ av seg känsla efter helgen, men det släppte efter ett tag när jag hade kommit till praktiken i måndags. Idag har jag en ledig dag så här mitt i veckan så jag har latat mig i princip hela dagen; latat mig och fixat matlåda till imorgon. Idag är det förresten även exakt en månad sen jag var på introt för den här praktiken.
 
En flumbild från en tidigare praktik.
 
Jag fick förresten veta tidigare i veckan att jag ska ha min kliniska examination på avdelningen på fredag nästa vecka, alltså på min sista dag. Förhoppningsvis går det bra, och om det gör det så borde jag vara klar med allt på fredag nästa vecka. Jag hoppas att det blir så. Nu ska jag hur som helst fortsätta lata mig lite…
 

Några tankar om praktiken…

Jag har tänkt ganska länge att jag skulle skriva ihop ett inlägg om praktiken. Om hur det känns, hur det har gått och bara rent generellt om hur jag tänker kring allt det nu. Dock så har jag skjutit på det mer än en gång, och nu är den snart slut. Nästa vecka är min sista vecka. Jag vet inte om jag kan säga att det har gått snabbt eller att det har gått alldeles för långsamt då det på många sätt har varit en sorts blandning. Ibland när jag är där kan jag tycka att tiden går snabbt och att dagarna tickar på i en bra fart. Men, kanske eftersom jag fortfarande går omkring och längtar så mycket till det är över, känns det verkligen som att jag har varit där i en evighet och som att det är lite av en evighet kvar innan det är slut. Jag trivs på ortopedavdelningen som jag har hamnat på, så det är nästan enbart själva känslan av att jag är så trött på studier och på att kämpa med det som gör så att jag bara vill bli klar nu. Jag vill liksom inte riktigt vara en student längre. Inte än på ett väldigt långt tag i alla fall. Kanske aldrig mer, men det får vi se längre fram.
 
Om mindre än två veckor slipper jag den här.
 
Hur som helst så har det ju gått bra under de här veckorna. Dumt nog så känns det nästan fortfarande lite konstigt att skriva så då jag så länge har gått omkring och sagt att jag tror att det går bra. Som att jag liksom inte riktigt har vågat lita på den känslan. Men nu är det väl hög tid att jag skärper mig när det gäller det. Jag blev ju, som jag berättade i söndags, godkänd på mittbedömningen. Det går bra nu. Mitt självförtroende har börjat komma tillbaka sakta men säkert. Jag har börjat ha hand om alla patienter som min handledare har, sju patienter har det varit som mest, och även om det var något överväldigande i början så har det börjat gå bättre. Det går bättre och bättre för varje pass. Känslan som jag hade efter den korta praktiken på två veckor i våras, den praktiken som jag hade innan saker började rasa ihop mer och mer, att jag nog kommer att kunna bli en bra sjuksköterska börjar komma tillbaka mer och mer. Även om jag ibland fortfarande behöver påminna mig själv om att all skit från i våras är över nu. Idag är en ny dag.
 

Sometimes you just have to punch your way through.

Den här veckan har jag valt ut ett citat från Star Trek: Voyager. Jag tror att det är första gången som jag gör det, men det är väl på tiden med tanke på att det är min favoritserie, haha. Citatet är från Kathryn Janeway och hon säger det i avsnittet Parallax som är precis i början av den första säsongen.
 
Veckans Citat: Sometimes you just have to punch your way through.
 
Den här videon som ett fan har gjort förmedlar just det här citatet så bra, och Janeway säger det precis i slutet av videon. Vill ni dock höra det i sin helhet och i rätt sammanhang så kan ni klicka här istället för att se ett kort klipp från avsnittet Parallax. Ibland är saker jobbiga, det känns tufft och man måste kämpa sig igenom saker. För mig kändes det på vissa sätt tungt att komma tillbaka till en vanlig vardag igen och att börja den nya praktiken, och speciellt i början innan jag kunde börja känna mig lite mer säker på att det faktiskt inte gick helt åt skogen. Det kommer nog alltid att vara olika saker i livet som man bara behöver slå sig igenom för att kunna komma ut starkare på andra sidan. I såna situationer är det här citatet och den här videon perfekt.
 
 

Jag blev godkänd på mittbedömningen i tisdags!

Den här veckan har gått ganska snabbt, känns det som. Antagligen delvis på grund av att jag bytte fredagen mot måndagen och därför blev klar med praktikveckan en dag tidigare. Nu har jag bara två veckor kvar. Åtta pass kvar, varav ett kanske förhoppningsvis blir på operationen om jag har lite tur. Mittbedömningen var den här veckan, i tisdags, och den gick bra. Jag var väldigt nervös innan, dock inte nödvändigtvis för att jag trodde att det skulle gå dåligt då min handledare inte gett mig någon som helst anledning till att tro det utan snarare tvärtom. Jag har helt enkelt någon typ av examinationsångest vilket jag började förstå mer och mer i våras när jag mådde dåligt på grund av stress, för åtminstone delvis så hör det ju ihop litegrann. Men allt gick bra. Jag är godkänd på mittbedömningen, och då ska det väl i princip krävas något extremt idiotiskt av mig för att jag inte ska bli godkänd på slutet. Läraren sa förresten att hon verkligen ser en stor skillnad på mig nu och att det syns att jag mår bättre. Jag blev så glad av att höra det. Det är liksom inte bara en diffus känsla hos mig, utan andra ser det också. Och den kliniska examinationen som jag har kvar verkar det som att det löser sig så att jag får göra på avdelningen någon gång innan praktiken tar slut, så att jag ska slippa vänta till december med den. Det känns som att allt löste sig på bästa sätt med praktiken och allt.
 
En happy-bild från förra hösten.
 
Helgen har varit lite seg för mig av olika anledningar, men jag har åtminstone njutit av tre dagars ledighet så jag kan väl knappast klaga. Jag har fått sova ut och jag har haft det ganska bra ändå. Igårkväll såg jag klart den första säsongen av Revolution som är en av serierna som jag följer just nu. Annars så har jag tvättat, sett en film, ätit choklad, läst lite och fikat under helgen. Imorgon väntar ett kvällspass på praktiken och vecka fem av sex tar sin början. Snart är det över. Snart är jag klar…
 

Linah: I've got a beautiful body, you've got a beautiful body. Simple.

Nu har det blivit dags för ett nytt Veckans blogginlägg igen. Den här veckan har jag valt ut Linahs blogginlägg I've got a beautiful body, you've got a beautiful body. Simple.
 
Linah skriver här om sin viktuppgång och bristningar, men att hon älskar sin kropp precis som den är. Hon säger att alla är fina i sin kropp och att man inte ska behöva ändra på något utifrån vad andra tycker. Det är ett riktigt bra inlägg som jag tycker behövs i vårt alltför utseendefixerade samhälle. Så klicka er in till henne och läs vad hon har skrivit.
 
 

The Book of Esther

The Book of Esther är ett drama från 2013 med bl.a. Jen Lilley, Linda Bisesti och John Clement i rollerna.
 
Den här filmen är baserad på den bibliska boken om Esther som är en ung judisk kvinna som blir vald av Persiens kung till att bli hans drottning. När den onde Hamas planerar att utrota alla judar befinner sig Esther i en position där hon kanske kan hjälpa sitt folk…
 
Jag gillar den här filmen för att det är en så fin historia, och som dessutom är baserad på en verklig händelse. Även om den inte berättas exakt så som vi kan läsa den i Bibeln så har den fått med sig det viktigaste och den berättar storyn på ett fint sätt som fångar mitt intresse.
 
Betyg: 7/10
 
 

Min bok och en ny bokidé.

Jag har tänkt lite på min bok den senaste tiden. Den där boken som är klar egentligen, men som ändå inte är helt klar. Jag blev klar med min egen korrekturläsning i februari nån gång, och sen skickade jag den vidare till Emelie som också skulle korrekturläsa den och ge mig lite feedback. Men hon har väl haft så mycket att göra, så hon har liksom inte ens börjat. Jag har funderat på om jag bara ska fråga någon annan, men jag vet inte riktigt vem som skulle vara up for it. Fast ärligt talat så känns det inte som att det är någon brådska ändå. Jag har haft så mycket själv med stressen i våras, inte orkat ta tag i några större grejer och nu har jag praktiken. Så att leta förlag och ge mig in i hela den processen är nog något som jag skulle ha väntat med oavsett. Men jag har inte glömt boken och mitt mål är att jag ska känna mig helt och hållet klar med den någon gång, och antagligen försöka få den utgiven bara för att det skulle vara riktigt roligt att ha gjort en sån grej.
 
 
Sen har jag ju också min nya bokidé som ligger lite halvt nedklottrad på en lapp i en låda och har gjort det i ungefär ett år nu. Om jag ville så skulle jag kunna börja skriva, men jag drar mig för det då jag är väldigt medveten nu om vilket hästjobb det är och hur lång tid det kommer att ta. Annars skulle kanske en ultimat tid för att börja med den boken vara när praktiken är över och innan jag har hunnit börja göra något annat. När jag har lite ledig tid där ett tag och "bara" ska söka jobb. Fast jag vet inte… Eventuellt så fortsätter jag skjuta på den här nya boken längre fram i tiden. Om inte annat så kanske jag får en lite extra boost om jag blir helt klar med den första boken och sen lyckas få den utgiven.
 

Jag kommer fortfarande på mig själv med att gå omkring och le över att jag faktiskt bor här nu…

Jag tänker fortfarande ibland på hur jag, när jag kom till Stockholm som tonåring över dagen, blev helt förälskad i den här staden. Jag kände efter att ha varit här i endast en dag att jag skulle vilja bo här någon gång. Det har gått så många år sedan den där dagen. En del av er har kanske till och med hört om den litegrann förut. Nånstans runt sju år senare hade jag packat mina väskor och flyttade hit för att gå bibelskola. Speciellt i början kunde jag ibland verkligen komma på mig själv med att bli sådär barnsligt lycklig över att jag bodde här nu. I Stockholm. Det var en av mina drömmar som hade blivit uppfylld. Nu, efter att ha bott här i över fem år, kan jag fortfarande vid vissa tillfällen känna av den där glädjen som är lite som den man kände som barn när det var dags för julafton. Jag inser att för mig var det nog så mycket mer än att "bara" få flytta till den stad som jag drömt om att bo i så länge, utan det var också vetskapen om att jag hade överlevt. Jag hade tidigare bott i en stad som för mig var fylld med dåliga minnen som skulle kunna räcka för en hel livstid, och i byn kunde jag inte stanna för alltid. Så för mig blev Stockholm och flytten hit mer än att bara flytta till den stad jag helst ville bo i; det blev ett slags bevis på att jag överlevt all skit och nu var fri på ett helt nytt sätt. Det var lite av en ny början på att våga fortsätta följa mina drömmar. Så kanske är det därför som jag fortfarande, efter fem år, kommer på mig själv med att lite som ett barn på julafton gå omkring och le för mig själv över att jag faktiskt bor här nu. Det händer lite då och då. När jag är inne i stan med en vän, när jag sitter på tåget på väg hem eller när jag bara vaknar på morgonen och vet att det inte bara är en dröm längre. Jag är här nu. Jag är här, och jag är så överväldigad och tacksam över det.
 
 
Jag kanske inte kommer att bo här hela livet då jag har tänkt länge att jag nog kommer att bo utomlands åtminstone ett tag någon gång i framtiden. Men Stockholm är i så fall staden jag vill komma tillbaka till efteråt. Jag känner mig som hemma här. Jag trivs här.
 
Har ni något ställe där ni verkligen vill bo eller kanske till och med redan bor? Vad är er dröm när det gäller en stad att bo i? Tell me!
 

actually, i can.

 

Jag ska se den första Star Trek-serien med kapten Kirk ändå…

Jag har under en längre tid varit skeptisk till att se den första Star Trek-serien som kom på 60-talet. Den med kapten Kirk. Jag nämnde detta litegrann i det här inlägget förra året. Jag har precis som jag skrev då lite svårt för serier som är så gamla, och den animerade serien som jag inte heller har sett och som är från 70-talet har jag inte heller känt mig så värst intresserad av. Men nu tänker jag istället att jag vill se alla serierna av Star Trek. Om inte annat så bara för att ha sett dem, och eftersom jag gillar Star Trek så mycket så är det inte helt omöjligt att jag faktiskt kommer att tycka om dem åtminstone lite ändå. Vi får väl se. Jag tänkte hur som helst börja med den första serien i slutet av denna vecka alternativt början av nästa. Jag ska bara se klart Star Trek: Enterprise först som är den senaste serien av Star Trek men som utspelar sig före den första. Så jo, jag planerar att se alla serierna plus filmerna som hör till den första serien och de som hör till The Next Generation i kronologisk ordning med en serie i taget. Och så avslutar jag med Voyager sen, och vid det laget kanske jag till och med kommer att ha läst klart alla de böckerna med tanke på hur många Star Trek-avsnitt jag har framför mig sammanlagt. Fast missförstå mig inte nu, Voyager ser jag på ändå ibland, fast nåt avsnitt här och där. Favoritavsnitt typ.
 
Hur som helst så känns det lite som att detta är på tiden. Jag blir mer och mer nördig när det kommer till Star Trek för varje vecka. Typ. Så att inte ha sett den serie som startade allt och som la grunden för allt det som jag faktiskt älskar känns lite dumt. Såklart att jag ska ge den en chans, liksom. Även om jag normalt inte brukar gilla så gamla serier, eller filmer heller för den delen. Men jag antar att man måste bryta sina egna normer lite ibland, haha.
 
Besättningen av Enterprise från den första serien av Star Trek.
 
Har någon av er sett den första Star Trek-serien med kapten Kirk? Eller den animerade serien?
 

Nån gång, allting blir bra nån gång…

Denna vecka har jag valt ut ett citat från refrängen i Ulrik Munthers låt Nån Gång. Det var längesen jag valde ut ett citat från en låt, flera månader sen, så det känns som ett kul inslag speciellt när det här citatet passar som handen i handsken för den här veckan.
 
Veckans Citat: Nån gång, allting blir bra nån gång…
 
Jag tror verkligen att vi alla behöver få tro på att allting blir bra nån gång. Vi behöver få leva med det hoppet på insidan för att orka fortsätta framåt. Är det bra redan så är ju det great. Men är det inte det, oavsett anledning, så behöver vi leva i hoppet med att det blir det. Att det är möjligt, åtminstone. Att vi en dag kommer att få vårt happy ending. Jag har några saker som jag skulle vilja att de blir bra, en av de sakerna är som några av er kanske förstår praktiken som jag har nu. Imorgon kommer en lärare till avdelningen för mittbedömning. Går den bra (som den troligtvis kanske faktiskt gör!) så vill jag dansa iväg från sjukhuset efteråt med den här låten i öronen lite extra peppad över att praktiken verkligen går bra på riktigt nu. Utan några moln i sikte som vittnar om att ännu en krasch är på intågande som jag inte skulle ha helt lagt märke till än. Och skulle den mot all förmodan gå bajs så vill jag ändå ha den här låten i öronen när jag lämnar sjukhuset, för då behöver jag få höra mer än nånsin att allting blir bra nån gång. Om jag inte får för mig att jag verkligen vill blogga när jag kommer hem imorgon så får ni leva med endast tidsinställt fram till helgen. Så om inte annat så lär ni väl få nån typ av hint eller rakt-på-sak-statement om hur det gick då.
 
 

Halvvägs genom praktiken, helgen och ikväll…

Nu har jag kommit precis halvvägs genom praktiken. Det kändes så bra att åka därifrån i fredags och veta det. Det känns lite som en milstolpe, liksom. Jag gillar den känslan. Det jag inte gillade med i fredags var dock att jag kände mig ganska så hängig från och till. Jag tog två Alvedon på praktiken, men mådde ändå så pass bra så att jag orkade vara kvar där hela kvällen. Och nu känner jag mig dessutom piggare, så vad det än var så bröt det inte ut i alla fall. Så förhoppningsvis slipper jag det. Jag skulle verkligen inte uppskatta att bli sjuk nu mitt under praktiken.
 
Helgen har varit lugn och det har inte hänt så mycket. Min roomies föräldrar är på besök eftersom hon har fyllt år nyligen, men de har varit iväg en del både igår och idag så jag har varit själv och tagit det lugnt här hemma. Annars så har det varit kul att träffa dem. De är så fina människor. Igårkväll satt jag och pratade med H:s mamma ett bra tag medan hon och hennes pappa pysslade med något inne i köket. Kanske är det delvis för att min egen familjesituation har varit så jobbig, men jag blir verkligen så rörd när H:s föräldrar bryr sig om mig. Och Susannes föräldrar är typ likadana. Inkluderande, omtänksamma och helt enkelt riktigt fina människor.
 
Nu ska jag ta mig an ett tidsinställt inlägg som jag har kvar att skriva för nästa vecka, kanske svara på lite kommentarer, och sen tänkte jag nog ställa mig och laga lite mat. Det får bli en sorts blandning mellan lunch och middag, plus en matlåda till imorgonkväll. Sen tänkte jag begrava mig i de sista sidorna i Star Trek: Voyager-boken som jag läser nu; Death of a Neutron Star, och så kanske lite avsnitt av någon serie. Jag pallar typ inget annat idag, tror jag. Jag vill bara få ha det lite lugnt innan nästa vecka drar igång… Och, jag måste bara säga också att på tal om lugnt så fick jag någon typ av rastlösflipp en kväll tidigare i veckan. Jag blir väldigt sällan rastlös, så detta var nästan komiskt. Jag hade svårt att vara stilla och kände nästan för att gå ut och springa omkring eller nåt. Fast istället såg jag ett av mina favoritavsnitt, Coda, av Star Trek: Voyager och försökte lugna ner mina kringhoppande känslor litegrann, hah.
 
En gammal bild som föreställa en rastlös Erica som är all over the place. Haha.
 

Beyond Borders

Beyond Borders är ett amerikanskt romantiskt äventyrsdrama från 2003 med bl.a. Clive Owen, Angelina Jolie och Linus Roache i rollerna.
 
Allt börjar på en välgörenhetsgala i London där en man, Nick Callahan, oinbjuden kommer i sällskap av ett barn från ett flyktingläger i Etiopien för att vädja om hjälp på ett något ovanligt sätt. Ingen verkar vilja lyssna på honom. Han lyckas dock beröra hjärtat på den unga kvinnan Sarah som senare dyker upp i Etiopien för att hjälpa till. De upplevelser som hon får där och hennes möte med Nick är början på något som med tiden kommer att förändra allt…
 
Den här filmen är bra på så många sätt. Den är bra för att den tar upp konsekvenser av krig, hur människor lider och att det är möjligt att göra något för att hjälpa till. Oavsett var man kommer ifrån och vem man är så är vi alla människor med ett hjärta som slår och drömmar för framtiden. Den är också bra för att den visar en stark medkänsla för andra människor och viljan att hjälpa till. Den är bra för att den har en så vacker kärlekshistoria. Den är bra för att den får mig att tänka att så länge som man lever så finns det hopp för en bättre framtid.
 
Betyg: 8/10
 
 

I am grateful for…

Det är viktigt att ta tid för att tänka på vad man är tacksam för lite då och då. Att inte glömma bort allt som man har som är bra. Att inte ta det för givet.
 
 
Några saker som jag är tacksam för är…
 
• Att jag har någonstans att bo; att jag har tak över huvudet, en säng att sova i och att jag slipper frysa nu när det börjar bli kallare ute.
 
• Att jag bor i ett land där jag får gå en högskoleutbildning helt gratis och till och med får betalt (studiebidrag!) för det, och att den utbildningen förhoppningsvis är klar väldigt, väldigt snart.
 
• Att det finns människor i mitt liv som bryr sig om mig och som är glad för att jag finns.
 
• Att jag har upptäckt Star Trek, och då speciellt Voyager som är min favoritserie inte bara av Star Trek utan helt och hållet, och att det är skrivet så många Star Trek: Voyager böcker så att jag har att läsa ett bra tag till.
 
• Att jag har fått höra evangeliet om Jesus och fått ta emot Guds kärlek och förlåtelse.
 
• Att jag har råd att köpa mat och inte behöver gå omkring och vara hungrig, och att jag har rent vatten hemma i kranen.
 
• Att jag har en dator och tillgång till Internet.
 
• Att det finns sidor som Netflix där jag kan se väldigt många olika filmer och serier i princip när jag vill, och när det gäller musik så är jag tacksam för att Spotify finns.
 
• Att jag har tillgång till lokaltrafik som, även om den krånglar lite ibland, kan ta mig dit jag behöver. Och vill jag så finns det även möjlighet att åka var jag vill i landet eller i världen.
 
• Att jag inte är allvarligt sjuk och att jag, om jag behöver, har tillgång till sjukvård.
 
Vad är du tacksam för? Om du vill så ta gärna en liten stund och berätta i en kommentar.
 

Cause no matter what people say, from today you'll stand up straight and wipe those tears away. Don't stop believing…

En låt som jag fastnade för i våras och som jag fastnade lite för igen ganska nyligen är Don't Stop Believing med Mariette. Kanske för att praktiken började och jag liksom behövde få fortsätta tro och hoppas att allt skulle gå bra den här gången. Hur som helst så är det här en väldigt bra låt och video så jag vill dela den mer er här.
 
 

Visualisera målet; se det framför dig.

I fredags skrev jag om hur jag faktiskt dagdrömmer om den dagen när min praktik är slut några veckor från nu. Jag dagdrömmer om hur jag har klarat den och hur jag är godkänd, och om allt annat går smidigt också kanske är klar med hela sjuksköterskeutbildningen då. Jag har tänkt på vad jag vill göra den dagen när jag går från praktiken. Jag kommer med all sannolikhet att vara lite sliten efter en praktikvecka, så jag menar inte att jag har planerat in något fenomenalt för den dagen. Om det skulle bli något firande eller typ gå ut och äta eller nåt så blir det antagligen inte ens just den dagen. Men jag tänker på den dagen ändå. På hur det kommer att kännas, på hur glad jag skulle vara, på hur jag skulle kunna dansa av glädje…
 
(Bild från Unsplash!)
 
Dessa tankar har fått mig att tänka lite mer generellt också. Att tänka på hur bra det kan vara att försöka att visualisera ett mål som man har eller kanske bara något som man längtar efter, speciellt om det skulle kännas lite tufft på vägen dit. När man ser målet framför sig och när man nästan kan känna hur det kommer att kännas när man når det målet så är det något som peppar, ger styrka och som stärker motivationen. Vill du ta dig igenom en praktik och bli godkänd och snart bli klar med din utbildning? Vill du få ett jobb? Vill du hitta ett nytt ställe att bo på? Vill du resa jorden runt? Vill du uppfylla någon av alla de drömmar som du har? Oavsett vad det är så visualiera det, se det framför dig, känn det. När du tar de där extrapassen på jobbet för att kunna ha råd med din resa runt hela jorden, så visualisera hur du faktiskt står där på flygplatsen redo att stiga på det där planet. Jag kan lova dig att detta kommer att hjälpa dig att ta dig igenom det som eventuellt kanske är jobbigt, eller tröttsamt eller vad det nu kan tänkas vara, på vägen mot att nå ditt mål. Och du, en sak till. Ge inte upp. Ge aldrig någonsin upp.
 

Ett alternativt universum, kanelbullar och lite om denna veckan.

Jag hade en väldigt udda känsla när jag gick upp tidigt i lördags för att ha praktik. Jag kände ju redan sen innan att min veckorytm var helt whacko, men när jag vaknade den morgonen var det långt bortom whacko. Det var liksom inte bara det att det kändes som att det var måndag, utan det kändes dessutom som om jag befann mig i något typ av alternativt universum. I ett universum där det var måndag, där hela världen var lite annorlunda på något sätt som jag inte riktigt kunde förklara. Det var nästan lite som i en dröm, fast i ett vaket tillstånd. Det släppte efter några timmar, men jag kände mig ganska så out of phase där ett tag och på ett sätt var det nästan lite komiskt. Men utöver det hade jag en bra dag i lördags. Det var mycket lugnare på praktiken under helgen och jag fick därför prova att ha lite fler patienter då vilket jag tycker gick ganska bra. Det blev även en ganska mysig helg. På lördagen var det en av undersköterskorna som hade lagat mat som hon bjöd på och på söndagen var det några som gick och köpte kanelbullar till alla. Och jo, jag hade helt missat att det var kanelbullens dag i söndags så jag fattade inte förrän efteråt att det var därför som det bjöds på bullar. Jag tänkte mer att det kanske var någon helggrej eller nåt att de brukar köpa fika, haha…
 
En kanelbullebild från förr.
 
Igår var jag ledig från praktiken och hade en tid hos studenthälsan. Där träffade jag samma sjuksköterska som jag har pratat med tidigare. Jag fick prata av mig lite om hur jag tycker att det går på praktiken, hur det känns och hur det har gått med hela stressgrejen och allt det. Till stor del har det ju gått bra och jag har haft väldigt få symtom på stress under de här veckorna, men jag fick hur som helst ytterligare två övningar för att slappna av mer. De verkade väldigt enkla, så tänker absolut använda mig av dem. Jag har även en ny tid där i början av sista veckan på praktiken. Jag vet dock inte om jag faktiskt kommer att behöva den, men vi bokade den ändå utifall och så får jag boka av den om jag känner att det inte behövs.
 
Resten av den här veckan borde bli ganska lugn. Jag är ledig idag också och har sen bara praktik imorgon, torsag och på fredag. Då det ska vara fyra pass i veckan och jag gick fem pass förra veckan så blir det en lite kortare vecka nu. Och jag hoppas att den går snabbt, haha. När den här veckan är slut har förresten halva praktiken gått. Då är jag halvvägs igenom och ljuset i tunneln kanske kommer att skina lite klarare. Jag vill bara bli klar nu.
 

Choose to be optimistic. It feels better.

Denna vecka har jag ännu en gång valt ett citat som jag såg hos thegoodquote på Instagram, kört på en annan bild och hoppas på att kunna inspirera er lika mycket som mig själv.
 
Veckans Citat: Choose to be optimistic. It feels better.
 
Man kan alltid välja att vara optimistisk. Oavsett hur en situation ser ut och vad som händer. Ibland kommer det att vara lätt och gå lika smidigt som att lägga ner huvudet på kudden på kvällen. Ibland kommer det att vara minst lika jobbigt som att springa ett maratonlopp otränad. Att vara optimistisk behöver dock inte betyda att man behöver förneka verkligheten eller på något sätt leva i en lögn, utan bara att man väljer att se det som faktiskt är bra mitt i allt det som eventuellt är jobbigt just då. Och det kommer att kännas så mycket bättre…
 
 

Bloggutmaning med frågor om bloggande.

Jag blev utmanad av Therese som bloggar på LIL' BABUSTYLE att göra den här utmaningen, so here goes…
 
1. Hur länge har du bloggat?
Sen februari 2008. Så i sju och ett halvt år nu. På samma blogg dessutom.
 
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du började blogga?
Jag vet ärligt talat inte ens om jag hade haft en endaste tanke om bloggar och bloggare då. Eventuellt att jag hade hunnit börja läsa en gammal klasskompis blogg om hans tid som utbytesstudent i Frankrike. Men det skulle i så fall vara det enda jag visste om bloggvärlden på den tiden; att han hade en blogg om det. Så någon specifik bild om det kan jag inte säga att jag hade.
 
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Jag kommer inte ihåg. Men Marias blogg kan ha varit en av dem. På den tiden skrev hon om sitt liv i Italien. Jag kommer ihåg att jag brukade kika in på hennes blogg väldigt ofta back then. Hon bloggar fortfarande på samma blogg, men nu bor hon i Sverige igen och är tvåbarnsmamma.
 
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Först och främst känner jag väldigt mycket nostalgi över dem. De är ju trots allt väldigt gamla. Något som jag kan reagera lite över nu är att jag bloggade väldigt ofta då, flera gånger om dagen, och att en del inlägg som jag skrev då kanske kan kännas lite "onödiga" nu. Jag bloggade i princip om varje liten grej som hände där ett tag. Bara för att, liksom.
 
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Först och främst är det de som kommenterar relevanta kommentarer om mina inlägg som jag läser och kommenterar tillbaka hos. Några andra bloggar just nu som jag åtminstone ibland (i mån av tid och ork!) brukar kika in på oavsett är Cajsa, Liene, PeaceRev, LIL' BABUSTYLE, Lorissa Lovebomb och Julia.
 
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
De flesta är nog dagboksbloggar, även fast många av dem också är inriktade lite mer eller mindre på vissa ämnen. Hur många procent, exakt, kan jag inte säga. Har aldrig tänkt på det tidigare, om jag ska vara ärlig.
 
7. Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
 
PeaceRev; Hon är intresserad av politik och skriver mycket om det samt om samhället i stort. Hon skriver väldigt sällan om sig själv. Även om jag håller med henne i mycket av det hon skriver så känner jag väl att vi är olika med tanke på intressen och såna saker. Men jag gillar verkligen hennes blogg.
 
8. Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Liene; Hon är kristen, går nu samma bibelskola som jag gick gör några år sen, har flyttat till Stockholm för att gå den precis som jag gjorde och sen är det en del saker som hon skriver i övrigt som jag kan känna igen mig i.
 
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Jag tror egentligen inte att de tycker eller tänker så mycket om det till att börja med. Det är ett intresse som jag har, och det har de inget emot. Men rent generellt skulle jag nog säga att de inte läser bloggen, åtminstone inte speciellt ofta.
 
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jo, det tror jag nog. Fast det är samtidigt svårt att ge ett mer tydligt svar då de som känner mig bäst också är personer som inte alls eller väldigt sällan läser min blogg.
 
Så här såg min blogg ut för flera år sedan.
 
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller täns gränsen hela tiden?
Jag har inte tänkt så mycket på vilken gräns jag faktiskt har, utan det är ofta något som kommer naturligt. Men rent generellt skulle jag nog säga att jag kan vara väldigt privat i bloggen med ganska många saker, fast är det något som är jobbigt så är det ofta ganska vanligt att jag inte är så öppen med det förrän efteråt när jag har fått bearbeta och tänka igenom det i lugn och ro.
 
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Sex och en del saker som är privata och som involverar andra människor, helt enkelt för att vissa saker som är privata kommer jag nog aldrig att känna mig bekväm att skriva om. Sen bloggar jag heller i princip aldrig om saker som inte alls intresserar mig, som till exempel sport och mode.
 
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Inte i så stor utsträckning. Till viss del, kanske. Ibland. Men den största anledningen till varför jag bloggar, och varför jag har gjort det så länge, är för att jag tycker om att skriva. Jag startade bloggen för att ha den som en typ av utåtriktad dagbok och ett ställe där jag kan samla till exempel mina filmrecensioner och lite annat. Sen tycker jag att det är väldigt kul att få bekräftelse och respons, men det är väldigt sällan min utgångspunkt med något inlägg eller annat som jag gör i bloggen.
 
14.  Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hans/hennes blogg?
Om det är en person som skriver mycket personligt, kanske lite privat och rent allmänt är väldigt öppen med sitt liv så tror jag att man kan lära känna en person ganska bra genom att läsa bloggen. Men aldrig helt och hållet. Sen, om jag ska vara lite källkritisk, så kan man ju faktiskt aldrig vara helt säker på att det någon skriver om är sant även om jag tror att de flesta bloggare är ärliga i det de skriver.
 
15. Har du träffat folk IRL som du fått kontakt med via bloggen?
Ja, några stycken.
 
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, det tror jag nog. Eller inte att blogga i sig, kanske, men om det är en person som mår dåligt och då skriver väldigt mycket om skadliga saker som de vill göra och då skulle få positiv respons på det från andra så tror jag att det kan vara väldigt skadligt. Även att gå in för mycket i bloggen och börja känna stress över den och göra saker för att få uppmärksamhet via bloggen tror jag kan bli skadligt i längden.
 
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i en kommentar eller i andra bloggar?
Nej, inte vad jag kan komma ihåg.
 
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Jag tror inte det. Visst, jag kanske har skrivit inlägg som jag långt senare känner är onödiga eller inlägg där jag senare har ändrat åsikt om något. Men jag har nog aldrig ångrat att jag skrivit det. Vi förändras ju hela tiden, och det jag skrev då är en bild av den person jag var då, helt enkelt.
 
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Tidigare har en stor nackdel varit när jag känner att jag vill hinna mer med bloggen än vad jag faktiskt gör eller har tid för. Det har kunnat bli en typ av stress för mig att hinna skriva ett visst antal inlägg eller att hinna svara på alla kommentarer helst samma dag. Men det är något som jag har släppt nästan helt nu. I stort kan man nog säga att mitt bloggande har förändrats i och med det. Idag har jag till exempel väldigt mycket tidsinställt där jag skriver inlägg när jag har tid och lust och som sedan dyker upp efterhand. Inlägg som inte passar att ha som tidsinställda brukar jag tänka till på vilken dag de kan passa för mig att skriva. Generellt kan man nog säga att jag anpassar bloggen mer efter mig nu istället för att anpassa mig efter bloggen.
 
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
Jo, det tror jag nog. Antagligen fortfarande på den här bloggen som då nästan kommer att vara tio år.
 
21. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på detta.
Cajsa, Liene, Lorissa Lovebomb, Anna och Marilén.
 

If I Stay

If I Stay är ett romantiskt drama från 2014 med bl.a. Chloë Grace Moretz, Mireille Enos och Jamie Blackley i rollerna.
 
Mia är en ung tjej som är uppväxt i en familj som gillar rockmusik, som går på gymnasiet och som älskar att spela cello. Efter en bilolycka hamnar hon i en koma och får en utanför-kroppen-upplevelse där hon måste bestämma sig för om hon vill vakna igen eller om hon istället ska följa det vita ljuset över till andra sidan. Om hon väljer att stanna kommer dock livet aldrig att vara detsamma igen, och frågan är om hon orkar leva med det eller inte…
 
Jag gillar verkligen den här filmen. Den är fin på så väldigt många sätt. Jag gillar Mias historia och hur vi får följa hennes bakgrund samtidigt som hon minns medan hon kämpar för sitt liv. Filmen är gjord på ett så vackert sätt, och jag gillar också att det är mycket musik i den. Today med Willamette Stone är en låt från filmen som nu finns i min spellista. Så lyssna. Titta.
 
Betyg: 8/10
 
 

Jag dagdrömmer om att kunna flyga iväg fri som en fågel…

Den här dagen har gått så fort. Precis som igår gick fort. Det är nästan lite så att jag inte hinner med, fast å andra sidan så ville jag ju att hela den här månaden skulle gå fort. Så då är det väl ingen idé att klaga, liksom. För mig känns det dessutom som söndag idag, vilket bara späder på känslan att hela veckan har gått fort. Anledningen till detta är att min veckorytm ser lite annorlunda ut på grund av att jag den här veckan haft praktik måndag till onsdag, varit ledig igår och idag och sen har praktik igen imorgon och på söndag. Så jag har redan haft min helg och nu är den snart över. Typ. Ni fattar nog. Men jag har haft bra dagar den här veckan, även om känslorna är lite förvirrade över vilken dag det faktiskt är. Det känns som att det går framåt på praktiken och att jag klarar mig bra, och jag hoppas med hela hjärtat att den känslan stämmer. För jag kommer på mig själv ganska ofta med att inte fullt ut våga lita på den. Att inte helt och hållet ge mig själv den lättnaden som det skulle kännas att säga att allt går bra nu. Det är mycket möjligt att det gör det, men jag blev alltför trasig i våras för att våga säga de orden till mig själv nu. Det väntar jag med åtminstone till efter jag har haft mittbedömning om en och en halv vecka. Det känns bäst så, även om det ändå finns en liten dold röst någonstans på insidan som viskar "Det kommer att gå bra!". Och jo, jag kan väl skriva också att jag dagdrömmer om den dagen praktiken är över och jag har klarat den lite då och då. Jag tänker på hur det kommer att kännas. Som att jag kan flyga iväg fri som en fågel, ungefär. Jag tänker på glädjen. Det peppar mig. Det ger mig mer styrka. Mer motivation. Och sen läser jag samma verser om och om igen i Bibeln. Om att Gud välsignar och återupprättar. Om att det inte finns något att vara rädd för. Jag hoppas att de kommande dagarna fortsätter att gå lika fort så att den dagen som jag dagdrömmer om kanske kan komma lite snabbare…
 
(Bild från Unsplash!)
 

Oktober 2015.

Okej, så jag vet inte riktigt vad som egentligen hände. Helt plötsligt har det hunnit bli oktober, liksom. Det känns nog som att tiden tickar på ganska bra. Jag hoppas att det fortsätter så. Jag har kommit fram till att jag nog skulle uppskatta om den här månaden gick snabbt.
 
Detta hände i september:
• Månaden kickade igång med tre veckors ledighet. Eller de tre sista veckorna på en längre ledighet, rättare sagt. Den spenderade jag hur som helst med att ta det lugnt, träffa några vänner och förbereda mig inför praktiken.
• Sen började praktiken som jag nu har kommit en och en halv vecka in i. Det är slutpraktiken på sjuksköterskeprogrammet och jag är på en ortopedavdelning. Eftersom jag gör om den här praktiken på grund av all skit som hände i våras så har jag varit lite extra nervös och haft lite extra många känslor inför just den här praktiken, men det känns som att det går helt okej/bra för att vara i början av den åtminstone. Tror jag.
Vardagen har fått sig en förändring i och med att ledigheten tog slut, så nu är allt mer "normalt" igen. Lite extra trötthet i samband med praktiken, kanske, men inget alltför knasigt.
 
Den här gången är det lilla Lukas som bjuder på månadens kattbild. ♥
 
Detta händer i oktober:
Praktiken kommer att fortsätta hela månaden. Sista dagen är 30:e oktober, och då hoppas jag verkligen att jag kan kika in här och berätta att allt gick bra tillslut och att jag är klar med utbildningen.
• Och vardagen kommer väl i princip att rulla på som vanligt. När jag är ledig så fortsätter jag att glo på mina serier och läsa mina Star Trek-böcker. Jag fortsätter att drömma, hoppas och längta efter saker. Jag fortsätter att skriva, tänka och känna.
 


RSS 2.0