Några bilder från praktiken.

Jag har samlat på mig några bilder från praktiken, plus den här första som är från när jag förberedde mig för praktiken och plockade ihop lite grejer. Jag tänkte att det kunde vara kul att se.
 
 

En säkerhetsgenomgång på östgötska…

Jag såg den här hysteriskt roliga videon för första gången hos Johan för drygt en månad sen. Och oj, vad jag skrattade. För ungefär två veckor sen spelade jag upp den för min kära roomie som också råkar komma från just Östergötland. Jag skrattade då med. Jag skrattar fortfarande. Så nu känns det som att det är hög tid att jag delar det här klippet med er så att ni också får skratta om ni nu mot all förmodan helt missat det, och annars får ni helt enkelt skratta lite till…
 
 
Vill också tillägga att en del i det som jag tycker är så roligt med detta är att kollegan till snubben som pratar och som ska visa praktiskt hur saker funkar flinar och nog har lite svårt att hålla sig för skratt själv. Tror att många hade det väldigt roligt på den här resan.
 

Sometimes the only blessing you need to count is your heartbeat.

Denna vecka är det återigen dags för ett citat som jag först såg på Instagram hos thegoodquote.co. Deras sida fortsätter att vara ett ständigt flöde av inspiration för mig.
 
Veckans Citat: Sometimes the only blessing you need to count is your heartbeat.
 
Något som vi alltför många gånger tar för givet är våra egna liv. Att få leva en dag till. Att få känna sitt hjärta slå på insidan. Idag slår mitt hjärta. Idag kan jag stanna upp för en stund och räkna mina hjärtslag. Bara det i sig är en välsignelse. Ett privilegium. Oavsett hur allt annat i livet ser ut. Oavsett om allt annat är helt fantastiskt bra, om vi har en tuff dag eller om vi känner det lite som att vi har förlorat allt. Oavsett vad så har vi den välsignelsen idag, här och nu.
 
 

The Black Rider: Revelation Road

The Black Rider: Revelation Road är ett amerikanskt actiondrama från 2014 med bl.a. James Denton, Robert Gossett, Hilty Bowen och David A.R. White i rollerna.
 
Detta är den tredje Revelation Road-filmen och det har nu gått ett par år sen Dagen. Sen händelsen när människor bara försvann och världen aldrig riktigt blev densamma igen. Josh McManus har nu blivit känd av omgivningen som killen från norr som hjälper människor och som aldrig har förlorat en fight. När Josh räddar en ung tjej från kidnappare och hon har blivit knivhuggen måste han snabbt hitta hjälp. Han kommer till en stad där borgmästaren lovar att hjälpa honom mot att han hittar den mystiske Herden som också kommer att leda honom till den ende kirurgen, Grace, som staden hade. Till sin hjälp har han Sofia som passade på att rymma från staden medan hon hade chansen och som dessutom är väldigt motiverad för uppdraget då Grace är hennes mamma…
 
Jag tycker inte att denna filmen är riktigt lika bra som de två föregående, men det är fortfarande en bra film. Den har ett bra budskap och det är en intressant historia med Herden, så om man har sett de två första filmerna och vill ha en fortsättning så kan jag rekommendera denna.
 
Betyg: 7/10
 
 

Det har varit typiskt mys i helgen.

I fredags blev det pizzamys här hemma plus de två första avsnitten av andra säsongen av 24 tillsammans med H. Typiskt mys, och antagligen precis vad jag behövde. I övrigt så har helgen, precis som planerat, fortsatt i lugnets tecken. Bland annat så har jag ätit pizzarester och sett en film, sett på lite serier och läst några sidor i Death of a Neutron Star som är den senaste Star Trek: Voyager-boken som jag läser. Jag har ätit lite choklad. Jag har liksom bara haft det allmänt bra, skulle jag vilja säga. Och jag börjar definitivt hitta tillbaka till att lediga dagar känns som guld…
 
 
Idag har jag suttit och tidsinställt några blogginlägg och fixat lite under förmiddagen, och senare ska jag fixa iordning lite pytt i panna som också får bli matlåda till imorgon. Sen blir det väl mest en lugn eftermiddag och kväll. Just nu är planen ett avsnitt av Revolution och sen några avsnitt av Days. Och sen går jag och lägger mig en sån där tid som ni kanske kan tänka er att Britta 90+ lägger sig vid. Med ett kommande dagpass imorgon så ska jag med en buss som går halv sex, så jag brukar släcka vid nio på kvällen då (om jag inte har otur och har ett kvällspass och då eventuellt hinkar Red Bull nästa dag för att jag bara har sovit i några timmar!) och vill jag ligga och läsa innan så kryper jag ner i sängen redan vid åtta-halv nio. Så nu vet ni det. Sömn är viktiga grejer.
 

Where the Spirit of the Lord is there is Freedom…

Idag vill jag dela med mig av en låt med Hillsong som jag tycker är helt fantastisk. ♥
 
 
Where the spirit of the Lord is there is freedom
Where the spirit of the Lord is chains are broken, eyes are open
Christ is with us, Christ is with us…
 

Nu är jag tillbaka i en vanlig vardag igen, och det har varit många nya intryck den här veckan.

Efter fyra månaders ledighet som åtminstone till en början var lite som en inofficiell sjukskrivning är jag nu tillbaka i en vanlig vardag igen. Jag har hunnit ha en kort introdag samt tre vanliga pass på praktiken där jag är på en ortopedavdelning med patienter som främst ska/har genomgått planerade operationer. Att vara tillbaka i en vanlig vardag igen känns bra. Jag började känna där mot slutet av ledigheten att jag tyckte att det skulle bli kul att få göra något igen, även om jag ändå var nervös över hur det skulle gå med allt. Nu när jag har kommit igång känns det som sagt bra. Jag har varit ganska så trött den här veckan, men om inte annat så brukar jag vara det när jag kommer till ett nytt ställe eftersom det blir så många nya intryck. Men jag tror att det går bra. För att vara första veckan åtminstone. Jag har liksom kommit igång lite och börjat känna mig lite mer hemma på avdelningen och så. Jag hoppas att jag kommer in i det ännu mer under nästa vecka och börjar få ett lite bättre flow på allt.
 
 
Hösten börjar kännas mer och mer mysig för varje dag. På ett sätt saknar jag värmen och sommaren, men det är mysigt när det börjar bli lite mörkare också. Jag gillar halsdukar och varma tröjor. Och jag har börjat tänka på att det skulle kunna vara en bra idé att köpa ett par snygga gummistövlar.
 
Det känns hur som helst skönt med helg nu. Jag är ledig tre dagar innan jag ska tillbaka till praktiken igen på måndag. Jag har inga större planer för helgen utan tänkte bara ta det lugnt och vila upp mig.
 

Revelation Road 2: The Sea of Glass and Fire.

Revelation Road 2: The Sea of Glass and Fire är en amerikansk actionfilm från 2013 med bl.a. David A.R. White, Brian Bosworth, Andrea Logan White och Noell Coet i rollerna.
 
Den här filmen tar vid där den första slutade, och Josh kämpar fortfarande för att ta sig hem till sin fru och dotter. Med människor som har försvunnit lite varstans är omgivningen i ännu mer kaos nu än tidigare. Motorcykelgänget är fortfarande efter honom för att få revansch på de män som han dödade vid rånet. Och med sig på vägen har han tonåringen Beth som insisterade på att följa med…
 
Precis som förra filmen så gillar jag verkligen den här. Först och främst så gillar jag det kristna budskapet, och sedan tycker jag också att det var väldigt intressant att vi i den här filmen får veta lite av motorcykelgängets bakgrund och på så sätt även får mer av deras perspektiv på saker. Filmen går även in på Josh bakgrund och vad han har varit med om tidigare, så rent generellt är det mer fokus på karaktärerna och deras bakgrund i den här filmen vilket jag skulle säga ger den ännu mer djup. Så kort sagt en väldigt bra uppföljare, och med det sagt ser jag fram emot att se den tredje filmen sen.
 
Betyg: 8/10
 
 

Udda, roliga och kanske allmänt sällsynta fakta om mig…

Idag tänkte jag dela med mig av lite udda, roliga och kanske allmänt sällsynta fakta om mig som ni kanske inte visste innan. Och ni som vill kan också ta detta som en utmaning och göra samma sak på er blogg.
 
• Detta är inte något jag äter ofta; men när jag äter potatismos och lax tycker jag att det är gott med ketchup till. Vet inte om det bara är jag, men det är verkligen gott.
 
• Jag har nu haft samma mobilnummer i ungefär nio månader och blir trots det fortfarande lite osäker varje gång någon frågar efter mitt nummer. Lite som att jag liksom aldrig brytt mig om att lära mig mitt eget nummer, heh. Det gamla numret kan jag dock hur bra som helst.
 
• Jag har haft samma glasögon i typ tio år. Jag har liksom aldrig riktigt brytt mig om att skaffa nya då jag ändå har linser den mesta delen av tiden i alla fall.
 
• Jag borstar (nästan) alltid tänderna innan jag äter frukost. Det är en gammal vana som hänger sig kvar från en tid långt tillbaka när jag inte gillade att äta på morgonen överhuvudtaget och dessutom oftast hade så bråttom så att jag knappt hann. Jag har lite halvhjärtat försökt att bryta denna vana, men den sitter så djupt så att jag liksom känner mig lite äcklig om jag inte borstar tänderna när jag är inne i badrummet första gången på morgonen.
 
• Saker som jag har fått av mormor och morfar har ofta en väldigt speciell betydelse för mig. Bara för att det kommer från dem, liksom. Som till exemel den här vita vasen med fejkblomman på bilden här nedan.
 
 

Kathryn Janeway: Personal Log. ♥

Idag delar jag ett videoklipp med er som ett fan har gjort till Star Trek: Voyager. Detta är ett av de klippen som det känns som att jag kan kolla på hur många gånger som helst utan att tröttna. Det är en ihopklippt personal log för Janeway. Det är så mycket känsla. Så mycket hopp.
 
 
… Your job is to keep trying, to hold on, even when you think you can't. …
 

Sometimes you have to stop worrying, wondering, and doubting and just have faith that things will work out.

Den här veckan har jag tagit ett citat från thegoodquote.co på Instagram. Lite som vanligt, höll jag på att skriva. Nädå, men som ni kanske vet så kommer mycket av min inspiration därifrån numera.
 
Veckans Citat: Sometimes you have to stop worrying, wondering, and doubting and just have faith that things will work out.
 
Idag började praktiken för mig och när detta publiceras har introdagen börjat (och kanske slutat också, jag vet inte riktigt). Men hur som helst så kände jag lite att det här citatet verkligen passar in för den här veckan på grund av praktikstarten. Ibland måste man bara sluta oroa sig, undra och tvivla för att istället ha tro på att saker kommer att ordna sig. Så ska vi säga att vi försöker göra det tillsammans den här veckan!?
 
 

Missing Pontus! ♡

En av mormors katter, Pontus, har varit borta i princip hela sommaren. Ingen vet var han är eller vad som eventuellt kan ha hänt, och mormor har gett upp om att han kommer att komma tillbaka. Pontus fyllde 6 år förra månaden, eller skulle ha gjort det åtminstone. Han har aldrig tidigare varit den typ av katt som försvinner för ens några dagar. Inte som min Tindrah som ibland är borta flera veckor i sträck på somrarna och som alltid kommer tillbaka sen. Pontus har nu varit borta i ungefär tre månader. He's gone missing, and I'm missing him.
 
Så det här inlägget får bli lite som ett minne av Pontus då vi inte vet om vi kommer att få se honom igen. Men troligtvis inte, verkar det som i alla fall. Pontus var en av de där katterna som lätt började spinna som en traktor, som var störst av alla fast han egentligen var en av minstingarna och som försvann från sin mammas korg när han var kattunge för att min katt kidnappade honom. Han var den där söta stora lilla killen som nästan aldrig bråkade och som på ganska många sätt var lik sin mamma i sin personlighet. Vi var alla glada för att få ha lärt känna honom och för att han var en del av våra liv.
 
Delar med mig av några av alla bilder som jag har tagit på Pontus genom åren:
 
 

Catrinelouise: Arthur.

Den här veckan gör jag ett litet undantag med Veckans blogginlägg. Bara för att jag kan, haha. Nädå, men jag har valt ut ett blogginlägg som är skrivet i slutet av förra veckan men som jag såg för första gången denna vecka. Det är inlägget Arthur av Catrinelouise.
 
Inlägget är en bildserie om hunden Arthur som har gett mig tårar i ögonen bara för att den är så vacker. Tänk er en söt vovve som är hemlös och svälter och som sedan får sitt happy ending efter en helt fantastisk resa. Så klicka er in på det här inlägget i länken ovan eller bilden nedan för att ta del av Arthurs historia.
 
 

Det har varit en helt okej sista ledig vecka.

Jag vet inte om jag vet hur jag mår längre. Ena stunden är jag trött som en björn som blivit väckt för tidigt efter att den gått i ide men känner mig inte sjuk eller så och piggnar liksom till då och då. Ibland känns det ändå som att jag har en förkylning i kroppen som inte bryter ut som ligger där latent och hånler åt mig. Så har det varit i mer eller mindre två veckor nu. Jag är så trött på det. Det skulle kännas mycket bättre om den bara kunde bryta ut och låta mig bli frisk sen, eller förslagsvis försvinna utan att bryta ut. Om det nu ens är det som är problemet. Jag orkar inte.
 
 
Hur som helst så har jag haft en helt okej sista ledig vecka ändå. Som jag nämnde i början av veckan så repeterade jag lite och har liksom allmänt förberett mig för praktiken som börjar på måndag. I onsdags åkte jag in till stan och och gick omkring med Nour i gamla stan och fikade. En kul grej som hände senare den dagen var att jag sprang på Boby som jag gick bibelskola med och inte hade träffat på flera år när jag handlade på vägen hem. Så där stod vi mitt inne på ICA och pratade gamla minnen en stund och lite om vad vi gör nu. Annars så har det mest varit en lugn vecka vilket jag gissar att min energinivå har tackat mig för.
 

Revelation Road: The Beginning of the End

Revelation Road: The Beginning of the End är en amerikansk actionfilm från 2013 med bl.a. David A.R. White, Brian Bosworth, Eric Roberts, Andrea Logan White och Noell Coet i rollerna.
 
Josh är en kringresande försäljare som som hoppas på att snart kunna få en befodran så att han kan vara mer med sin familj. Omkring honom börjar världen att bli allt mer kaosartad med konstigt väder, blixtar och krånglande elektricitet. När han är inne i en affär kommer ett gäng kriminella på sina motorcyklar och rånar stället, Josh räddar oväntat hela situationen och efter detta är motorcykelgänget efter både honom och butiksägaren som dessutom precis som hans fru börjar prata om Gud…
 
Jag vill börja med att säga att jag verkligen tycker om den här filmen. I början visste jag inte om det kanske skulle bli "för mycket" action, men det visade sig vara precis lagom mycket för just den här filmen. Det är en intressant film och det är kul att följa Josh och börja undra lite mer över hans bakgrund och vad som kommer att hända med honom. Rent generellt så gillar jag karaktärerna, och framför allt så gillar jag huvudbudskapet i filmen. Den får mig att tänka. Att drömma. Det finns en andra och en tredje film också, så jag ska ta och se dem sen så att jag får se hur allt slutar.
 
Betyg: 8/10
 
 

Star Trek: Renegades

Star Trek: Renegades är en amerikansk science fiction-film från 2015 med bl.a. Adrienne Wilkinson, Walter Koenig, Sean Young, Manu Intiraymi, Robert Picardo och Tim Russ i rollerna.
 
Året är 2388. Det är tio år sedan Voyager kom tillbaka från andra sidan galaxen. Federationen står nu inför en kris då dess främsta leverantörer av dilitium försvinner. Ett onaturligt fenomen sluter sig kring planeter och avskiljer de från all kontakt med andra. För att lösa detta vänder sig Admiral Chekov till Tuvok som arbetar för Section 31 vilket är en organisation som står utanför Starfleet. Tuvok i sin tur sätter ihop en besättning bestående av människor som inte riktigt passar in annars och som är kriminella. Dessa måste nu stoppa de som står bakom fenomenet…
 
Jag erkänner att jag var lite skeptisk till den här filmen då det är en film gjord av fans med en låg budget. Med det sagt så verkar de ändå seriösa och har t.ex. tre(!) skådespelare som var med i Star Trek: Voyager (Manu Intiraymi som spelade Icheb, Robert Picardo som spelade doktorn och Tim Russ som spelade Tuvok) och hoppas även att kunna bli upptagna som en tv-serie. Men även om jag bortser från den låga budgeten och hur den verkligen märks i filmen så gillar jag inte hur mörk själva storyn är. Jag fastnade helt enkelt inte för den här filmen. Det enda som jag skulle säga mig gilla lite, om jag ska gå in på något positivt, är att det var kul att se de här tre skådespelarna från Voyager, att det fanns åtminstone några stunder när det var åtminstone lite bra och att Lexxas bakgrundshistoria skulle kunna vara intressant. Jag hade velat veta mer om hennes bakgrund än det lilla som vi fick se. Sen om jag ska vara lite mer negativ igen så gillar jag inte vad det har blivit av Icheb och Tuvok. So nope, there was not coffee in this nebula…
 
Betyg: 4/10
 
 

Det är viktigt att det inte blir för mycket och för överväldigande just nu.

Förra veckan var det en tanke som slog mig; hur mycket som jag egentligen skulle vilja göra. Först och främst tänker jag nog på alla de saker som jag känner att jag behöver jobba på med mig själv. Jag vill prata om allt jobbigt som jag har gått igenom och få hjälp med att bearbeta det som fortfarande inte är bearbetat och som fortfarande påverkar mig negativt. Jag har kommit långt på många sätt, men det jag menar är att det fortfarande är en bit kvar att gå. Jag vill jobba med att börja våga låta människor komma nära mig då det är något som jag ofta har väldigt svårt för efter att ha blivit sviken och lämnad så många gånger. Jag vill jobba mer på min relation med Gud som tyvärr har blivit lidande på olika sätt under de senaste åren. Jag vill få mer tid för saker som jag egentligen skulle vilja göra mer av. Och on top of it all så vill jag fortsätta jobba med mig själv och göra förändringar för att motverka att jag ska ha så höga krav på mig själv och lätt bli så uppstressad över saker. För att sammanfatta skulle man kunna säga att jag vill så mycket samtidigt som jag tror att det är viktigt just nu att det inte bli för mycket på en gång och för överväldigande. För jag tror inte att jag orkar med det då jag fortfarande känner mig känslig på många sätt efter i våras. Efter att jag nästan kraschade av stress. Då förstod jag det inte. Då erkände jag det inte för mig själv. Men nu vet jag bättre. Det får inte bli för mycket på en gång. För mycket planerat, för många tankar, för många krav…
 
 
Jag behöver hitta kontrasten mellan tåget som rusar fram och lugnet i naturen, om jag så snyggt ska koppla det jag säger till bilden. Svaret är ganska enkelt egentligen. Jag får prioritera lite extra mycket just nu, speciellt med den kommande praktiken som börjar på måndag. I längden kanske jag vill väldigt mycket, men jag får fråga mig själv vad som är viktigaste just nu. Och det är att ta mig igenom praktiken och göra så gott jag kan på den, och det är att komma närmare Gud. Så de närmsta veckorna medan jag gör praktiken, och då kanske speciellt den första halvan av praktiken när det fortfarande är nytt för mig att komma tillbaka till en någorlunda normal vardag igen, så kommer dessa två saker att vara mina främsta prioriteringar. Resten får liksom komma beroende på hur trött jag är och vad jag orkar med. Bland annat har jag tänkt att en idé skulle kunna vara att inte planera in andra grejer alls i den mån det går de dagar när jag har praktik. Orkar jag så är det en sak, men jag vill inte overdo it utan i så fall känna efter lite dag för dag. Under en praktikdag kommer jag ändå i princip att vara iväg nästan 12 timmar om jag bara räknar in resan och själva praktiken. Då tycker jag att det är helt okej om jag bara vill åka raka vägen hem, kanske laga lite mat och sen lägga mig i sängen och glo på en serie och liksom bara stänga av all seriös tankeverksamhet. Så lite så tänker jag om det…
 

Lite kattbilder bara för att de är så söta.

Jag har lite bilder på katterna som jag inte har lagt upp här tidigare, så jag tänkte att det är väl bättre sent än aldrig. Alla bilderna är från i somras när jag äntligen fick träffa mina sötnosar i byn.
 
Loka
 
Petrus
 
Matte och Petrus (godiset är i skåpet som Petrus tittar på)
 
Tindrah
 
Tirsah
 

Repetition och blandade känslor.

Till viss del känner jag mig som en liten tröttis igen. På morgonen åtminstone. Jag tror inte att jag håller på att bli sjuk eller att det är något sånt, utan det är mer som att jag känner mig tröttare än vanligt när jag vaknar. Kanske kan vi skylla det på hösten. Eller så har jag bara sovit för mycket och är trött på grund av det, och skulle det nu vara anledningen så kan jag ganska säkert lova att det kommer att ändras med början nästa vecka om inte förr. Fast då misstänker jag att jag blir trött av en annan anledning istället, haha…
 
Hur som helst så har jag både igår och idag suttit och repeterat lite om främst ortopedi inför praktiken som börjar på måndag. Jag känner mig egentligen ganska peppad och tror att det kan bli kul att få komma ut och hänga på sjukhuset lite igen. Men ja, jag är nervös också. Så det är lite av en blandning av känslor, men jag hoppas att det mesta av det nervösa släpper bara jag kommer igång. Och till på måndag har jag några dagar kvar att njuta av lite ledighet, så det ska jag se till att jag gör.
 
 

Speak it into existence.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som thegoodquote la upp på Instagram för drygt en vecka sen, men som många andra gånger har jag dock valt att googla fram en annan bild som det inte bara är text på.
 
Veckans Citat: Speak it into existence.
 
Det här citatet påminner mig väldigt mycket om en sak som jag har lärt mig främst genom min kristna tro; och det är att Gud skapar genom att bokstavligt talat tala saker in i existens. Han gjorde det när han skapade världen och han har fortsatt att göra det även efter det. Genom bland annat detta har jag lärt mig att ord har makt. Mer makt än vad vi många gånger tror att de har. Även våra ord kan ha makt. Det kan göra en stor skillnad om vi går omkring och säger att det alltid går dåligt för oss jämfört med om vi istället till exempel skulle säga att det kommer att gå bra den här gången. Det vi skapar med orden i det sammanhanget skulle bland annat kunna vara den tilltro vi och andra får till oss, den attityd vi får och hur den attityden sedan påverkar hur vi agerar. Detta påminner lite om citatet som jag hade förra veckan där det handlade om tankar, men detta är att ta det ett steg längre och medvetet tala ut saker som är positiva. Kanske till och med oavsett hur vi känner.
 
 

En känsla av Voyager-panelen i Las Vegas.

För snart tre veckor sedan la jag upp ett kort klipp från panelen med skådespelarna från Star Trek: Voyager i Las Vegas för drygt en månad sen nu. Efter det lades det upp en video där ett fan har fått med en stor del av panelen och där hon även har klippt ihop det lite så att man får känna på lite av hur det kan ha varit att vara där. Så jag lägger upp den här med så att ni som vill kan kolla. Det är verkligen så roligt att se på. Skådespelarna är så roliga.
 
 
Och för er som vill se mer kan jag tipsa om en video från ett annat konvention som var i Houston i år. Skratt utlovas.
 

Viktoria: Nån gång.

Den här veckan är det Viktorias inlägg Nån gång som har blivit utvalt till Veckans blogginlägg. För mig som inte lyssnar på så väldigt mycket svensk musik, och i princip aldrig har lyssnat på Ulrik Munther tidigare, så hade jag helt ärligt inte hört den här låten tidigare. Nu har jag fallit för den ordentligt, kanske eftersom jag behöver få tro lite extra just nu att allt kommer att ordna sig nån gång… Så tack till Viktoria för det! Klicka på länken här ovan eller på bilden för att komma till inlägget!
 
 

Let the sun shine on all the flowers in the world…

Som utlovat så kommer nu de sista bilderna från det där fotopromenaden upp. Bättre sent än aldrig. Några av de här bilderna är också mina favoriter från den promenaden, och det är bilderna med de lila blommorna. ♥
 
 

Hope is rising, hope is on the move…

Idag var jag hos studenthälsan hos en sjuksköterska på förmiddagen och fick prata av mig lite om hur allt känns nu inför praktiken samt även få lite råd och tips. Det kändes verkligen bra. Det, tillsammans med en liten röst på insidan som har börjat viska att jag kommer att klara det här, gjorde så att jag känner mig mer hoppfull. Bland annat så pratade vi om hur långt jag faktiskt har kommit i utbildningen och hur bra det har gått tidigare (innan fiaskot i våras alltså) och vad jag kan göra om jag mot all förmodan skulle börja känna av stressymtom igen när jag är på praktiken. Jag har dessutom fått en till tid där ungefär två veckor in i praktiken, i början av oktober, för att kolla av lite hur det går. Så nu ska jag ha drygt en vecka till som är lugn och sen ska jag försöka gå in i praktiken med en postiv utgångspunkt och vara en lugn Erica
 
 
Igår var jag inne i stan och fikade med min fina Hanna, och utöver det har den här senaste veckan faktiskt inte innehållit så väldigt mycket speciellt egentligen. Jag var väldigt trött där ett tag i slutet av förra veckan och i början av denna. Det var nästan så att jag började tro att det var en förkylning på gång, men oavsett hur det låg till så bröt det aldrig ut något och jag känner mig lite piggare igen nu.
 
Jag har också tänkt lite på att våga öppna upp mer. Att våga säga hur det är och hur det känns, och att våga be om hjälp. Det kanske går långsamt framåt för mig när det gäller detta, men jag tror i alla fall att det går framåt. Nu var det bara det där samtalet som jag ska ta tag i att ringa också. Men det har jag väl mer eller mindre lovat mig själv nu att jag ska göra nästa vecka.
 

Oavsett vad som händer så finns Gud där och han har kontroll över situationen.

I början av den här veckan började jag känna mig stressad. Det var liksom så många tankar som snurrade runt i huvudet på samma gång. För många tankar. Jag visste att jag behövde lugna ner mig och få stopp på hela stress-känslan, så jag tog långa djupa andetag och försökte rensa huvudet som är en av mina copingstrategier när det liksom blir för mycket. Men det jag egentligen vill gå in på nu är det som hände sen. Jag låg i sängen och bad och lyssnade på jojk med Jon Henrik Fjällgren. Jag känner att jag kommer lite närmare Gud igen. Hur som helst så började jag se saker. Eller inte se saker som man vanligen ser dem, utan det var som att jag såg de som i en dröm fast jag var vaken. Det är lite svårt att förklara. Jag såg jättevacker natur, blommor, havet som att jag var på det och fåglar. Och så påminde Gud mig om ett bibelord, Matt 6:25-34, där Jesus säger att vi inte ska oroa oss över våra liv. Han tar upp att vi med oro inte kan lägga till en enda timme till våra liv, att Gud tar hand om fåglarna och att de inte behöver så och skörda för att ha mat, att blommorna inte behöver väva och spinna för att vara klädda så vackert som de är och att vi är mer värda än fåglarna och att om Gud klär gräset som bara finns för en tid så ska han också ta hand om oss. Allt vi behöver göra är att söka honom och sätta honom först. Han tar hand om resten. Jesus säger att vi inte ska oroa oss för morgondagen. "Drömbilderna" som jag såg gav mig en känsla av frihet och att allt det som jag låter sätta fart på mina tankar inte är så stort egentligen, och så påminde det mig om det här stycket i Bibeln. Jag letade upp det nästa morgon och läste det, och nu har jag också lagt en liten lapp på det stället i Bibeln.
 
 
Jag tänker att det är speciellt viktigt för mig nu att verkligen ta en dag i taget. Dag för dag. Det är viktigt att jag kommer ihåg att Gud, som har skapat allt, har allt i sin hand och att han kan ta hand om mig. Oavsett vad som händer så finns han där och han har kontroll över situationen. Oavsett vad som händer med praktiken som börjar snart och oavsett hur det blir med andra saker som kan ha en förmåga att ta över mina tankar. Gud är större än allt det. I honom kan jag vara trygg. I honom kan jag hitta styrka.
 

Robinson Crusoe.

Robinson Crusoe är ett amerikanskt äventyrsdrama från 1997 med bl.a. Pierce Brosnan, William Takaku och Polly Walker i rollerna.
 
Robinson Crusoe är en man som älskar en kvinna, Mary, som ska gifta sig med hans vän. Mary och Crusoe älskar varandra, men det samhälle de lever i under 1700-talets Skottland är inte till deras fördel. På grund av detta ingår Crusoe och hans vän en duell där Crusoe dödar den här andra mannen över Mary. Han tvingas sedan fly och lovar henne att komma tillbaka efter ett år när saker har lugnat ner sig. Skeppet som han åker iväg med råkar dock ut för en förskräcklig storm som resulterar i att han blir strandsatt själv på en öde ö…
 
Jag kommer ihåg att jag läste boken som filmen är baserad på när jag var liten och att jag älskade den. Det har nu gått väldigt många år sen dess och jag kommer ärligt talat inte ihåg så väldigt mycket från boken förutom själva grunden i storyn. Hur som helst så fastnade jag inte speciellt mycket för filmen. Det blev lite nostalgi och det var kul att se den bara för att liksom. Den var helt okej, så jag menar inte att den var dålig. Det är väl mer att jag har långt ifrån samma positiva känslor som jag kommer ihåg att jag hade för boken och storyn när jag först läste den som liten. Jag såg i en review på IMDb efter att jag sett klart filmen att den inte var så trogen till originalet, så det kanske är det som det beror på, helt enkelt…
 
Betyg: 6/10
 
 

Nu närmar sig praktiken…

Med mindre än två veckor kvar kan jag verkligen säga att praktiken närmar sig. Jag har varit i lite kontakt med skolan så att jag ska veta vad som gäller, jag ska prata med en sjuksköterska på studenthälsan nu på fredag och jag har fått lite information från avdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset där jag ska ha praktiken. Så med det sagt tänkte jag att jag skulle skriva av mig lite om hur jag känner kring allt som har med detta att göra.
 
Det som känns jobbigt är framför allt att jag tror att jag fortfarande är känslig när det kommer till stress och att, trots att jag visserligen har mått i stort sett bra de här fyra månaderna som har gått sen jag avbröt praktiken, jag inte kan veta hur det kommer att vara och kännas förrän jag faktiskt är mitt uppe i det. Det är då som det kommer att märkas. Det är inte förrän då som jag verkligen kan känna mig helt säker på att jag kommer att kunna ta mig igenom detta. Jag skulle tro att det kommer att gå bra, men det är bara läskigt att inte veta. Speciellt då man bara får en chans till att göra om en praktik (åtminstone utan krångel som att söka om till utbildningen och då eventuellt(!) få fortsätta där man var). Sen känner jag fortfarande att jag tappade så otroligt mycket självförtroende i våras, och jag har på grund av det inte riktigt samma tilltro till mig själv och min förmåga som sjuksköterska som jag hade tidigare. Jag kommer ihåg innan vi hade den korta praktiken på två veckor, den som var innan den långa på sex veckor som jag avbröt och nu ska göra om, att jag och många andra i klassen kände oss lite osäkra på att snart vara klara sjuksköterskor och att vi inte hade haft en "vanlig" praktik på så länge. Men efter den kändes det bra, som att jag nog kommer att fixa detta och bli en bra sjuksköterska. Jag fick höra på bedömningen att de tyckte att jag var duktig. Men efter stressymtomen, black outs och att ha varit disträ och fått svårt att fokusera och bara känna att pressen blev för stark på sista praktiken så försvann alla bra känslor som jag haft innan. Jag kände mig helt dum i huvudet. Och nu behöver jag hitta tillbaka till att tro på mig själv igen, vilket jag tror kommer när jag börjar praktiken och om jag känner då att det går bra och jag mår bättre och klarar det här. När jag får se att jag faktiskt kan något trots allt ändå. Så det som känns jobbigt är egentligen ingenting som jag kan göra så mycket åt just nu, utan jag får helt enkelt försöka ha en positiv inställning och så kan jag prata om det här på fredag hos studenthälsan också.
 
Nu kan jag förhoppningsvis bli klar med utbildningen snart. Första bilden är från mina anteckningar från vår första föreläsning för ungefär tre år sen och den andra bilden är från min och Hannas lilla resa där vi var i byn och skrev på C-uppsatsen.
 
Det som känns bra är att jag får göra den här praktiken på en helt annan avdelning som dessutom är mer som en vanlig avdelning då den förra var en akutavdelning. Så det kommer på det sättet att vara en lugnare avdelning. Det är en ortopedisk avdelning med främst planerade operationer som till exempel höftoperationer, och det är precis en sån avdelning som jag hade den där kortare praktiken som jag nämnde på. Så det känns tryggt på ett sätt. Något mer som känns bra är att jag är motiverad till att klara detta så att jag blir klar med utbildningen och kan börja jobba sen. Jag ser så mycket fram emot att slippa känna mig fattig och att kunna göra alla de sakerna som jag vill göra när jag vet att jag har en regelbunden inkomst som inte enbart kallas för studiebidrag. Av det lilla intryck jag har fått av avdelningen hittills genom information via mail tror jag dessutom att det är en bra avdelning. Jag hoppas att det intrycket stämmer. Och jag hoppas att jag får bra handledare!
 

Dumb Ways To Die meet Star Trek: Voyager…

De flesta av er kommer säkert ihåg Dumb Ways To Die som många av oss gick omkring och nynnade på nästan konstant för några år sen. Så gissa om jag inte kunde låta bli att kolla in denna video där ett fan har gjort om den så att den är Star Trek: Voyager style
 
 

Change your thoughts, and you change your world.

Det kommer nog inte som en överraskning att jag har valt ett citat som jag såg hos thegoodquote.co på Instagram. Bara för att det är en sån inspirationskälla. Jag har dock fått inspirationen till bilden med hjälp av min vän Google.
 
Veckans Citat: Change your thoughts, and you change your world.
 
Hur vi väljer att tänka gör hela skillnaden. Jag har gått in på det förut med hjälp av bland annat citat, och det stämmer verkligen. Med våra tankar bildar vi oss hela tiden utgångspunkter till olika situationer. Två personer kan stå inför samma situation och med samma möjligheter men på grund av sina tankar få två helt olika resultat.
 
 

And the straws were blowing in the wind…

Nu är det hög tid för del två av tre från den där fotopromenaden som jag tog för över två veckor sedan, och den sista delen kommer att dyka upp under nästa helg. Jag är så glad för all inspiration som flödade under den där promenaden. För stråna som blåste i vinden och solskenet som förgyllde trädens alla löv…
 
 

Pauline: Dansa bredvid regnbågen.

Nu är det dags för Veckans blogginlägg igen, och den här veckan har jag valt ut Paulines inlägg: Dansa bredvid regnbågen. Så om ni har lyckats missa det så tycker jag att ni ska klicka på länken alternativt bilden här nedan och kolla in det. Det är så vackert. Så drömmande. Så inspirerande.
 
 
Jag vill också passa på att fråga er nu när jag har hunnit ha ganska många såna här inlägg vad ni tycker om dem? Hiss eller diss? Vad är bra och vad är det som eventuellt är mindre bra? Tell me!
 

House.

House är en amerikansk dramaserie som sändes i åtta säsonger mellan 2004 och 2012. Några av skådespelarna i serien är Hugh Laurie, Omar Epps, Robert Sean Leonard, Jesse Spencer och Lisa Edelstein.
 
Gregory House är en läkare som leder ett läkarteam på en diagnostisk avdelning. Han är beroende av värktabletter efter en skada sen många år tillbaka, är osocial, väldigt arrogant och ett geni när det kommer till att lösa medicinska gåtor. Tillsammans med sitt team tar han sig an de mest svåra fallen som han sedan löser på de mest okonventionella sätten…
 
Jag tycker att den här serien är fantastisk. Jag såg lite från och till när den gick på tv förut. Eller ja, första gången den gick på tv. Men nu har jag sett hela serien från början till slut för första gången. Den är briljant. Den är inte som "alla andra" läkarserier som jag har sett. Den är unik på ett väldigt speciellt sätt, och ser man den så tror jag att man förstår lite vad jag menar.
 
Betyg: 9/10
 
 

Sometimes I like to be in my own little world…

I december förra året bestämde jag mig för att köpa ett par stora lurar att använda när jag är hemma och lyssnar på musik eller ser på tv-serier och filmer. Det blev dessa från Sennheiser. Jag har lagt upp någon halvbra webcam-bild förut när jag hade dem på mig, men fick sån lust att fota dem en dag förut så nu får ni lite bättre bilder. De kostade cirka 500 kronor, så det är inte de dyraste och bästa direkt, men jag gillar dem. De är mysiga att ha när man vill vara i lite i sin egna lilla värld, liksom…
 
 

När man är trött så kan det kännas lite rörigt. Typ.

Ni vet den där känslan när man tänkte skriva och har saker att säga, men sen när man ska göra det så står det helt stilla i huvudet!? Jag tror att det precis hände mig. Får skylla på huvudvärken och att jag är lite trött. Jag vet att jag hade någon typ av mardröm inatt, så jag kanske inte sov så bra. Jag vet inte. Jag var i min fina by ett tag och kom hem igen igår. Jag var lite "post-by-deppig" på grund av hela grejen med att jag inte vet när jag kan få träffa mormor, morfar och katterna nästa gång. Det kändes bättre när jag hade fått komma hem, packa upp och fått landa lite. Och jag är tacksam för tiden jag fick där. En i princip ångestfri tid med många fina stunder och gosiga kramar. För att inte tala om en del skratt. Sen att jag kom hem, drömde att jag var där och att all hell broke loose är en annan sak. Men vi glömmer det nu. Ja, jag har mardrömmar om allt det där någon enstaka gång, och ja, tyvärr är byn som var en sån trygghet för mig tidigare numera delvis kopplad till panikattacker och ångest. Men den här gången var resan som sagt i princip ångestfri. Nu är jag hemma. Jag är tillbaka i Stockholm. Jag behöver inte tänka på det där mer nu. Ärligt talat så har jag tillräckligt mycket på min tallrik ändå i alla fall.
 
I bilen på väg ut till byn.
 
Om några veckor börjar praktiken som jag ska ha, och om allt går bra med den så är jag sjuksköterska sen. Jag hoppas att allt går bra och jag tror att jag mår bättre med hela stress-grejen. Jag ringde hur som helst till studenthälsan imorse och bokade in ett uppföljningssamtal med sjuksköterskan som jag pratade med innan sommaren. Tänkte att det kunde vara en bra grej. Jag ska dit nästa fredag, och sen tänkte jag att jag skulle ta mig tid att läsa på lite om ortopedi veckan innan praktiken börjar. Jag ska vara på en ortopedisk avdelning och lite repetition skadar ju aldrig. Jag fick förresten ett välkomstbrev från avdelningen igår, och jag får intrycket att det är en bra avdelning. Så det känns ju bra åtminstone. Men jag kommer att skriva ett eget inlägg med allt om hur jag tänker om praktiken senare, och det kommer antagligen upp under nästa vecka.
 
Jag ber om ursäkt om det här inlägget blev lite rörigt. Eller så kanske det bara är i mitt huvud som det är rörigt. Jag tror att jag ska börja fixa med mat om en stund och sen kanske ta en powernap när jag har ätit.
 

Left Behind (2014).

Left Behind är en amerikansk/kanadensisk actionthriller från 2014 med bl.a. Nicolas Cage, Lea Thompson, Cassi Thomson och Chad Michael Murray i rollerna.
 
Den här filmen är en reboot av filmen med samma namn från år 2000 och är även baserad på första boken i en bokserie. Nicolas Cage spelar är en pilot, Rayford Steele, som ska flyga från USA till England när något väldigt dramatiskt händer. Helt utan förvarning försvinner ett stort antal människor från planet medan deras kläder lämnas kvar där de satt. Samtidigt är hans dotter, Chloe, hemma och får hantera samma sak som även händer över hela världen…
 
Som helhet tycker jag att detta är en bra film. Dock så kan jag känna, eftersom jag har läst hela bokserien och även sett filmen som detta är en reboot av, att originalfilmen med Kirk Cameron och Brad Johnson är bättre eftersom den är mycket mer trogen till boken. I den här filmen har vi i princip karaktärerna och en del av huvudstoryn och budskapet, men inte mycket mer än så. Istället har vi en, som jag skulle gissa åtminstone, större budget till att göra filmen. Vi har även Nicolas Cage och en film som är väldigt snyggt gjord speciellt när det kommer till actionscenerna. Det är en spännande film och den får som sagt fram en del av budskapet, men den tappar väldigt mycket om man nu ska börja jämföra filmerna och hur trogna de är till boken. Med det sagt tycker jag ändå att det är en sevärd film med en del bra aspekter, men jag föredrar bokserien som jag nu läst två gånger och de tidigare filmerna baserade på den serien varav jag har sett den första filmen fler gånger än jag ens kan räkna.
 
Betyg: 7/10
 
 

September 2015.

Är det kanske nu som man kan säga att sommaren är slut? Hur som helst så är det i alla fall höst enligt almanackan, och med det så antar jag att vi inte har så mycket annat val än att välkomna september in i våra liv.
 
Detta hände i augusti:
Var det meningen att det skulle hända något i augusti? Ledigheten har fortsatt och jag har inte gjort så väldigt mycket utöver det vanliga. Det har blivit mycket vila. Jag har haft det ganska mysigt och bra, so I'll leave it at that.
 
Loka bjuder på månadens kattbild den här månaden.
 
Detta händer i september:
• September däremot. Nu snackar vi… Om allt blir som jag har tänkt så kommer jag att börja med praktiken i slutet av den här månaden och den kommer sedan att vara i sex veckor. Förhoppningsvis mår jag tillräckligt bra nu för att orka ta tag i allt igen.
• Men innan det blir det tre veckor till där jag är ledig. Tre veckor att mentalt förbereda mig, fokusera på att ta det lugnt och inte stressa, vila lite till och kanske göra några roliga saker mitt i allt också.
 


RSS 2.0