Mercy Rule

Mercy Rule är ett amerikanskt familjedrama från 2014 med bl.a. Kirk Cameron, Chelsea Noble, Nicole Neilson och Jared Miller i rollerna.
 
John Miller driver ett familjeföretag inom återvinning tillsammans med sin bror. Det har nu blivit problem inom företaget på grund av en man som spelar fult med avsikt att kunna köpa upp en majoritet av företaget. John försöker lösa detta på egen hand samtidigt som hans son, Cody, har problem i sitt baseball-lag där han inte får så mycket speltid som han vill och inte får vara kastare trots att han frågar tränaren om det hela tiden. Även Cody kämpar på egen hand med sina motgångar. De behöver dock båda lära sig hur man är en teamspelare…
 
Jag vill börja med att säga att jag tycker att den här filmen är gjord på ett väldigt snyggt sätt, samtidigt som det också är kul att se ännu en film med Kirk Cameron från Left Behind-filmerna. Jag tycker också att filmen förmedlar ett bra budskap och att den även har en del humor. Den känns dock något seg stundtals i handlingen, men jag tycker ändå att den är helt okej trots detta. Fast jag är ju å andra sidan kanske något biased för att det är en Kirk Cameron-film, who knows.
 
Betyg: 6/10
 
Bild härifrån.
 

If you prayed about it, don't worry about it.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på facebook där en av mina vänner där hade lagt upp det i en kristen grupp som han har startat.
 
Veckans Citat: If you prayed about it, don't worry about it.
 
Att sluta oroa sig för saker kan vara lättare sagt än gjort. Men en tumregel är att när vi oroar oss över något, vad det än kan vara, så ber vi och överlämnar det till Gud. Gud är större än vilka problem vi än kan tänkas ha. Gud är större än allt. Försök att se på det så här; om du har pratat med universums skapare om något som du är orolig över och fått möjligheten att överlämna det till honom, hur onödigt är det inte då att fortsätta oroa sig!?
 
 

Before We Go

Before We Go är ett amerikanskt romantiskt drama från 2014 med bl.a. Chris Evans och Alice Eve i rollerna.
 
Nick är på väg till ett bröllop där han vet att hans före detta flickvän, Hannah, kommer att vara. På gund av blandade känslor kring detta stannar han kvar på tågstationen i New York och spelar trumpet inför en audition han har nästa dag. Brooke har varit i New York genom jobbet och ska nu åka tillbaka hem till Boston när hon missar det sista tåget. Hon har precis blivit rånad och har ingenting mer än en trasig mobil på sig. Hon är desperat att komma tillbaka hem, men när det inte verkar gå att lösa för tillfället för det henne och Nick samman. Tillsammans vandrar de omkring i New York efter att tågstationen stängt för natten och försöker på olika sätt att hjälpa varandra…
 
Det här var nog lite min typ av film. Jag gillar själva kärnan i storyn med att det inte blev som man hade tänkt sig och att man istället vandrar runt i natten med en vänlig främling. Jag gillar det spontana i filmen. Jag gillar karaktärerna, och jag gillar att det inte är så förutsägbart hur allt kommer att sluta.
 
Betyg: 8/10
 
Bild härifrån.
 

Livet ger alla en andra chans: det kallas morgondag.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag fick som ett personligt citat via facebook för drygt en månad sedan. Jag fastnade för det. Det kändes som att det verkligen talade till mig.
 
Veckans Citat: Livet ger alla en andra chans: det kallas morgondag.
 
När allt bara blir fel, när livet inte verkar dela ut något annat än sura citroner och när man mest känner sig trasig och skadad från det förflutna så behöver man såna här citat. Jag har själv varit med om allt detta på ett eller annat sätt. Flera gånger. Då är det underbart att veta att det finns en andra chans. Att det finns en ny dag som väntar där man får en möjlighet till något bättre. Vi behöver alla en andra chans ibland. En morgondag som är ett oskrivet blad och där vi har möjlighet att forma våra liv så som vi vill istället för så som det förflutna har tänkt…
 
 

När jag inte kommer på något vettigt att säga…

Jag är ledig den här helgen, och det har varit så otroligt skönt. Det känns lite som att jag behövde det här. En ledig helg utan några direkta planer förutom att ta det lugnt och göra precis vad jag känner för att göra. Vilket inte har varit så väldigt mycket, men det har varit nice.
 
En sak som jag har lagt märke till är att jag har varit lite väl seg den senaste tiden. Jag har liksom slappat till ibland och somnat i soffan lite för ofta och snoozat/somnat om på morgonen lite för mycket. Så nu har jag bestämt mig för att bryta den dåliga vanan och det började bra imorse. På tal om ingenting, liksom. Ni märker ju hur mycket jag har att skriva den här gången. Egentligen är det ganska tomt i huvudet just nu. Det är lite som att jag ville säga något, men jag kommer inte på något vettigt. Jag orkar inte. Sorry, bloggen.
 
Instagramselfie från i onsdags.
 

Before I Disappear

Before I Disappear är ett amerikanskt drama från 2014 med bl.a. Shawn Christensen, Fatima Ptacek och Emmy Rossum i rollerna.
 
Richie är på väg att ge upp. Han orkar inte längre. Han har skurit sig i handleden, ligger hemma i sitt badkar och väntar på att livet ska rinna ifrån honom när telefonen ringer. Det är hans syster, Maggie, som han inte har haft någon kontakt med på flera år och som nu ber honom om hjälp med att hämta hennes dotter i skolan…
 
Jag tycker att den här filmen är ganska bra. Den är lite tung att se på stundtals och kommer kanske inte att gå till historien som den bästa filmen jag sett, men den handlar också om hopp och om att orka lite till och det tilltalar mig väldigt mycket just nu. Så länge du fortfarande andas är det inte försent för en förändring.
 
Betyg: 6/10
 
 

Notice your heart. Still beating. Still fighting. You made it, after all. You made it, another day. And you can make it one more.

Jag hittade det här citatet på Instagram förra veckan, tror jag det var, och fastnade för det direkt. Det talar till mig på så många sätt. Under eftermiddagen och kvällen idag efter att jag har kommit hem från jobbet vill jag göra någon variant av detta. Typ ta en dusch och skölja av dagen, sen krypa ihop i vad jag kallar för min pyjamas och slappna av framför datorn eller en bok eller nåt liknande. Jag vill dricka lite vatten, och när jag ska lägga mig på kvällen vill jag göra och tänka precis som det står här. Jag har klarat det, trots all skit som jag har gått igenom i mitt liv så har jag klarat det. Trots allt. En dag till. Mitt hjärta slår fortfarande. Det kämpar fortfarande. Jag klarade det, och jag kan fortsätta klara det en dag till. En dag i taget. Det finns hopp för mig.
 
Bild härifrån.
 

Give up, give in or give it all you've got!

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag har tänkt på lite från och till i flera veckor nu, och den här veckan känns det som att det passar som foten i skon att ha som Veckans Citat.
 
Veckans Citat: Give up, give in or give it all you've got!
 
Någon sa till mig förra veckan att jag behövde bestämma mig för vad jag vill. För jag vill satsa på. Jag har velat så mycket fram och tillbaka. Det har liksom varit som att jag säger att jag vill en sak, inte riktigt vågar och sen börjar dra åt ett annat håll som egentligen är destruktivt bara för att det ibland är så lockande när det känns som om allt faller. Typ så. Så nu har jag mer eller mindre fått i uppgift att ta ett beslut en gång för alla till på onsdag, och då tänkte jag på det här citatet. Ska jag ge upp allt som jag sa att jag ville kämpa för, ska jag ge in för all smärta och låta den långsamt dränka mig i sitt djup för att det kan tyckas vara det enklaste alternativet, eller ska jag ge allt jag har för att få det liv som jag egentligen vill leva. Det kan tyckas vara ett lätt beslut att ta, och jag kan egentligen inte tänka mig att jag skulle välja något annat än att kämpa. Men samtidigt är det inte bara svart eller vitt, och jag är rädd. Fast jag skulle ju kämpa det här året. Jag har försökt så länge. Jag halkade in på några gamla blogginlägg från för fem år sen förra veckan och där skrev jag hur jag skulle kämpa för en förändring och jag var liksom på rätt väg. Fast det sket sig. Jag mådde inte tillräckligt bra för att ta mig ur det då, och nu är det faktiskt värre. Mycket värre. Fast nu får jag å andra sidan hjälp, så då ska jag väl inte kasta bort allt…
 
Så mitt Veckans Citat-inlägg råkade förvandlas till något typ av terapi-inlägg den här veckan. Sorry about that ni som är ute efter just själva inspirationen i de här inläggen. Jag tror att vi alla har någon situation där vi kan ta till oss detta, och det gäller bara att bestämma sig. Vill jag ge upp och ge in eller vill jag kämpa och ge allt jag har för att nå mitt mål? Vad kämpar ni för!?
 
Bild härifrån.
 

Heart of the Country

Heart of the Country är ett amerikanskt romantiskt drama från 2013 med bl.a. Jana Kramer, Gerald McRaney, Randy Wayne och Shaun Sipos i rollerna.
 
Faith har inte varit hemma på flera år sedan hon flyttade till New York. När hennes man hamnar i fängelse för bedrägeri och deras konton blir låsta förändras dock allt. När Faith inte vet var hon ska ta vägen åker hon tillbaka hem till landet i North Carolina där hennes pappa och syster fortfarande bor. På många sätt blir hon lite som den förlorade sonen, eller i det här fallet; dottern, som kommer hem igen…
 
Jag tycker att det här är en fin film som visar hur stark kärleken i en familj kan vara, och då både mellan en förälder och ett barn och mellan en fru och hennes man. När det finns kärlek är allt möjligt.
 
Betyg: 7/10
 
Bild härifrån.
 

Nu har jag bott i nya lägenheten i en vecka!

Idag är det en vecka sedan jag flyttade in i min nya lägenhet, och jag tänkte att vad är väl då mer passande än att dela med mig av en bild som jag tog när jag i princip precis hade kommit innanför dörren. Lägg märke till väskorna som syns ute i hallen. Som jag avslöjade redan igår så kommer ett gäng flyttlådor att klampa in genom dörren imorgon då jag får hjälp av Susanne och hennes bil efter jobbet.
 
 
Så jobb blir det alltså, för till skillnad från de flesta av er andra så har jag haft min helg nu, och när det här inlägget får se dagens ljus så sitter jag på expeditionen på avdelningen och har incheckning med några andra söta kollegor som också ska spendera helgen på sjukhuset…
 

Lite ur fas, behov av förändringar, läslust och ett tack.

Jag tror att jag idag hittade rätt ord för att beskriva den känslan som jag har och som jag har haft ett tag nu. Jag känner mig lite ur fas. Lite som att jag kanske aldrig riktigt hittade tillbaka efter den där svackan som jag hade för några veckor sedan. Eller så kanske det började redan innan det, jag är faktiskt inte helt säker och egentligen spelar det väl ingen roll in the long run. Det är lite av en diffus känsla. Jag kan liksom inte fullt ut sätta ord på den eller ge er en välskriven beskrivning av den. Jag känner mig bara lite ur fas, and that's it. Vi lämnar det så.
 
Jag går till jobbet när schemat säger åt mig att det är dags och utöver det så verkar tiden mest flyga iväg medan jag blir lite bortglömd. Lite kvarlämnad. Ibland tycker jag inte att jag hinner med något alls, fast å andra sidan har jag flyttat och kommit till ro i nya lägenheten så mycket som det är möjligt innan mina flyttlådor joinar mig på lördag. Igår var jag borta i princip hela dagen och hann med allt från ett något jobbigt terapisamtal till att äta ute och hämta nya linser, och sen blev det ett paket med utrustningen till mitt bredband mitt i allt också. Så att jag inte hinner något är egentligen inte helt sant. Det är bara en känsla, som antagligen hör ihop med hela grejen av att vara lite ur fas. Som jag nu kommer på mig själv med att skriva om trots att jag nyss inte visste hur jag ville uttrycka mig. Jag är stark och jag biter ihop samtidigt som jag är liten och rädd. Jag vill kämpa och tror att jag klarar det egentligen, men ändå vågar jag inte när det väl kommer till kritan. Jag behöver förändra saker, och då menar jag inte lokalsinnet som igår fick mig att nästan gå lite vilse på vägen hem från tunnelbanan. Utan andra saker. Större saker. Läskiga saker. Sort of face my fears, push the curtains aside, open my window and embrace the world…
 
Bild härifrån.
 
Och annars så sitter jag här i en soffa med datorn i knät och Fanta Exotic i ett vinglas och tänker på att läsa och på den tredje oskrivna bokidéen som poppade upp i huvudet imorse. En bokidé som i princip är baserad på en något obehaglig dröm som jag hade ganska nyligen om förföljda kristna som tvingas fly för sin tro på Jesus. Tre bokidéer, men ingen som helst plan på att faktiskt börja skriva på någon av dem. Inte än. Inte nu. Jag var nära att börja under påsken, men jag tror ärligt talat inte att det här är rätt tid för det. Inte när så mycket annat snurrar runt som ilskna myggor. Men rätt tid kommer väl kanske i framtiden. Att jag fortsätter få bokidéer borde väl säga mig något, antar jag. Fast ju nu vill jag nog först och främst få tillbaka min läslust. Jag saknar den. Jag läser ibland, det gör jag. Jag har alltid en bok i väskan. Men det går mycket segare än vad det gjorde förut. Jag har så många böcker som jag vill läsa, jag älskar goodreads och nu ska jag beställa Reasons to Stay Alive av Matt Haig bara för att jag tänker att bara själva grejen med att beställa en ny bok kanske ger läslusten en knuff i rätt riktning. Om inte annat så brukar jag ju bli väldigt glad när ett paket dimper ner i brevinkastet alternativt checkar in på postutlämningsstället.
 
För att avsluta det här något spontanta blogginlägget så vill jag tacka alla er som fortfarande kikar in här trots min jag-är-lite-ur-fas-period där jag liksom har haft nästan noll ork till att svara på kommentarer eller ens vara så aktiv som jag var förut. Men vem vet, jag kanske får någon typ av comeback snart. Det skulle vara trevligt.
 

Don't wait until you've reached your goal to be proud of yourself. Be proud of every step you take toward reaching that goal.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag fastnade för en tid tillbaka. Om jag kommer ihåg rätt så var det något som jag såg på Instagram eller facebook, det brukar oftast vara så. Tyvärr skrev jag dock aldrig ner det.
 
Veckans Citat: Don't wait until you've reached your goal to be proud of yourself. Be proud of every step you take toward reaching that goal.
 
Det här citatet är så inspirerande för mig då jag är en person som har väldigt höga krav på mig själv när det gäller många saker. Ofta kan jag vara lite av en perfektionist, och ibland är det nästan lite så att jag känner att om jag inte kan göra något riktigt tokbra så är det till och med dåligt. När det gäller mig själv och saker som jag gör har jag lätt att vara negativ och hård mot mig själv. Detta är något som jag behöver jobba på, och ett delmål (kanske vi kan kalla det) för att komma dit är att varje dag skriva ner något positivt som jag har varit med om. Det är en läxa som jag fick från min terapeut, men jag funderar starkt på att fortsätta med det ett tag till och inte bara de två veckor som läxan varar. Det känns som en bra grej. Vi behöver liksom inte vänta tills vi har uppnått ett mål för att få vara stolta över oss själva, istället kan vi vara stolta över varje steg vi tar för att uppnå målet. Vi kan vara lite snällare mot oss själva, helt enkelt. För det finns så mycket bra som vi gör eller bidrar till som vi kanske inte ens ser bara för att vi fokuserar på det som vi kunde ha gjort bättre. Ett exempel från när jag gick i bibelskolan är till exempel att jag inte fick det högsta betyget på ett prov och blev jätteledsen. Det jag såg var ett misslyckande, men det jag inte tänkte så mycket på då var att jag var en av de få som överhuvudtaget klarade provet som hade uppfattats som väldigt svårt. Jag klarade provet och ett steg mot målet att lära mig mer om Gud och Bibeln blev uppnått. So I think you get my point with this…
 
Bild härifrån.
 

A Matter of Faith

A Matter of Faith är ett amerikanskt drama från 2014 med bl.a. Jordan Trovillion, Jay Picket, Harry Anderson, Clarence Gilyard och Chandler Macocha i rollerna.
 
Rachel är en kristen tjej som har som ambition att bli farmaceut och åker iväg för att börja på universitetet där hon kommer att ha biologi som huvudämne. Väl där blir hon inspirerad av sin biologiprofessor Kaman som verkar ha smarta tankar och dessutom är en rolig och populär professor bland studenterna. På grund av detta börjar Rachel att ifrågasätta mycket av det som hon har växt upp med när det kommer till hur världen och allt liv skapades. När hennes pappa lägger märke till hur Rachel allt mer börjar komma ifrån sin tro blir han orolig, och på plats på universitetet för att hälsa på Rachel gör han slag i saken och bestämmer sig för att prata med professor Kaman som då utmanar honom på en debatt gällande evolutionen kontra kreationismen…
 
Detta var en film som jag verkligen fastnade för. Jag tycker att den är snyggt gjord och att den dessutom tar upp det här ämnet på ett sätt som är smakfullt och där man inte är ute efter att smutskasta någon sida. Jag har lätt att dras in i historien och förstå Rachels situation och vad hon går igenom. Utöver detta tror jag att detta är en film som kan vara intressant att se oavsett om du är kristen eller inte då den ger ett tydligt perspektiv över vad båda sidorna står för och tror på samt vilka argument som finns om man vill veta mer om det.
 
Betyg: 9/10
 
Bilden kommer härifrån.
 

April 2016

Det blir ljusare och ljusare ute och det känns bra att konstatera att april är här och att det inte är ett skämt trots att man kan undra när tiden bara lyckas rusa förbi ibland. Hur som helst så blir det, precis som vanligt, en månadsupdate…
 
Detta hände i mars:
Även denna månad började jag med att vara sjuk; den här gången slog jag dock på stort och körde med vattkoppor i två veckor och läkarintyg och allt vad det var. Det var inte de bästa två veckorna i mitt liv, om vi säger så.
• När jag kom tillbaka till jobbet var inskolningen slut och det var dags att börja gå själv. Det har varit nervöst, lite skönt och läskigt på samma gång. Men patienterna har överlevt och jag verkar inte ha gjort bort mig alltför mycket, så det här ska väl bli bra det med, heh.
• Min morfar fyllde 88 år, och det firade jag med att skicka blombud till honom.
• Jag blev erbjuden en tillfällig lägenhet genom jobbet som jag tackade ja till, så flytten blev visst ännu tidigare än vad jag hade tänkt. Men det är jag bara glad för.
Över påsken var jag långledig i fyra dagar och försökte att njuta så kungligt som möjligt över det.
• Vardagsmässigt har saker varit upp och ner, fast lite så brukar det väl vara mer eller mindre för mig. På många sätt har detta varit en jobbig månad med en lite längre svacka, men jag har överlevt även detta och står fortfarande på benen. Och mitt i allt så har jag hunnit med att läsa, se serier och bara få tid för mig själv för att liksom orka fungera.
 
Mormor och morfars katt Sessan bjuder på månadens kattbild denna gång.
 
Detta händer i april:
• I början av månaden, idag närmare bestämt, flyttar jag och slipper nu att vara inneboende.
• Jag kommer att jobba som vanligt och jag vågar nog hoppas på att jag kommer in ännu mer i att vara sjuksköterska och att gå själv och ha egna patienter med eget ansvar. Det är ju trots allt ganska så roligt.
• Annars så är det nog egentligen inte något speciellt som händer, utan det kommer nog mest att bli att komma in i min nya vardag med egen lägenhet och att fortsätta försöka göra mitt bästa på jobbet och emellan allt detta ha lite vanlig hederlig ledighet med saker som jag tycker om.
 


RSS 2.0