Så det är väl ganska säkert att säga nu att jag har fått vattkoppor…

Förra veckan var nog inte min allra bästa vecka i livet. Den började inte så pjåkigt i och för sig. Jag jobbade måndag och tisdag, och var sen ledig i onsdags och hade då en härligt lugn och ledig dag där jag fick vila upp mig ordentligt då det också var min enda lediga dag under förra veckan. Förra veckan var nämligen vad jag skulle kalla för en "monstervecka" bara för att jag jobbade sex dagar av sju. I torsdags var jag och en till av de nya sjuksköterskorna på avdelningen på en utbildningsdag för nyanställda på sjukhuset med till stor del intressanta föreläsningar och en HLR-utbildning.
 
Bild härifrån!
 
Men i fredags var nog när det började. Det dåliga. Dagen innan hade jag till och med varit på gymmet en kort sväng och liksom fått för mig att ta lite nya tag där, eller att åtminstone börja ta mig dit lite oftare igen. Jag kände mig ganska så pigg och glad. Sen i fredags så började jag känna mig lite hängig och ha lite huvudvärk. Men inget konstigt med det, tänkte jag, då jag visste att detta skulle bli en av de lite tuffare veckorna. Jag var helt slut när jag kom hem den dagen. I lördags fortsatte det i samma stil och jag var så otroligt trött så att jag bara ville lägga mig ner när jag kom hem. So powernap it was. Senare blev det pizza och serietittande med min roomie innan jag sov länge, länge eftersom jag hade ett kvällspass igår och inte behövde gå upp halv fem som jag gör när jag jobbar dag. Jag åkte till jobbet som vanligt. Jag kände mig visserligen lite seg, men ingen fara, liksom. Förrän jag började inbilla mig att jag höll på att få vattkoppor, och google lugnade ju inte direkt ner mig heller. Dagen innan hade jag sett som en liten blåsa på överkroppen och inte tänkt mer på det. Kan tillägga att inget kliade och att jag mådde alldeles utmärkt utöver att jag var väldigt trött och hade lite huvudvärk. Jag trodde liksom bara att det var något helt random. Men när jag såg något liknande på överarmen igår så började jag noja mig. Fast egentligen tänkte jag väl att jag bara var lite hypokondrisk. Det kliade ingenstans, åtminstone inte förrän jag började tänka på det. På jobbet gick jag under eftermiddagen in på toaletten och var tvungen att kolla om det verkligen var något då det kliade på sidan. Det var som en röd fläck där, och då blev jag ju orolig på riktigt. Efter det tyckte jag mig se åtminstone början till röda prickar på lite olika ställen. Jag var så rädd så att jag berättade allt för mina kollegor med en sån där rådjur-i-strålkastarljuset-blick. Någon tyckte att en blåsa med rodnad omkring liknade borrelia och någon sa att den andra som precis började bli en blåsa såg lite misstänkt ut. Vi hade liksom värsta diagnostisera-Erica-möte inne på expeditionen. Senare på kvällen gick jag hem då jag började känna mig mer hängig och hade dessutom haft lite feber. Från att jag åkte från jobbet till jag kom hem hade det kommit fler röda prickar och jag var på riktigt rädd för att jag skulle vakna och se ut som en prick-i-korv idag. Det gjorde jag inte. Men det kliar på några ställen och prickarna blir fler och vissa har blivit eller håller på att bli blåsor. Så det är väl ganska säkert att säga nu att jag har fått vattkoppor. Just my luck. Great, liksom. Så mycket för att jag slapp det som barn. Jag ringde förresten till vårdcentralen som tyckte att det lät som det, men de sa att jag inte behöver komma dit om inte klådan blir värre då de ändå inte kan göra något.
 
När såna här saker händer vill jag bara tillägga att det är bra med vänner som Susanne. Den här helt fantastiska människan erbjöd sig att handla åt mig på vägen hem från sin praktik. Så nu har jag lite mer mat så att jag klarar mig ett tag, godis, läsk, juice och lite andra bra saker.
 

Growth is painful. Change is painful. But nothing is as painful as staying stuck somewhere you don't belong.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på Instagram via thegoodquote.co en tid tillbaka.
 
Veckans Citat: Growth is painful. Change is painful. But nothing is as painful as staying stuck somewhere you don't belong.
 
Jag tror att de flesta av oss kan relatera till detta på ett eller annat sätt. Jag har något i mitt liv just nu där jag kan känna igen mig alltför väl i detta. Jag vill växa, jag vill förändras och verkligen på riktigt ta mig ur all skit som min bakgrund har lämnat efter sig. Men det gör ont. Det är läskigt. Många gånger är det lättare att bara stanna kvar bakom alla de murar som jag har byggt upp för att skydda mig själv med. Det är då jag behöver påminnas om detta; ingenting är så smärtsamt som att vara fast någonstans där man inte hör hemma. Och jag måste tro att det finns något bättre för mig än detta, att jag inte hör hemma i det här fängelset…
 
Har ni något i era liv där ni vet att ni behöver växa och där ni behöver en förändring som ni kämpar med!?
 
 

Fler Minions-favoriter! ♡

Nu har jag återigen samlat på mig några quotes från våra kära minions. De är så klockrena och roliga så det går liksom inte att hålla dem för mig själv, heh.
 
 

Jag kan fortfarande känna doften av kritorna…

När jag var liten älskade jag att måla. Jag älskade att ta fram min burk med kritor och sitta med en av mina målarböcker tillsammans med mormor vid köksbordet hemma i byn. Detta är utan tvekan ett av mina favoritminnen från när jag var liten. Jag kommer ihåg mina och mormors målarböcker och hur vi hade några av våra bästa stunder tillsammans när vi satt där och målade och timmarna liksom bara passerade förbi utan att någon av oss knappt märkte det. Jag kan fortfarande känna doften av kritorna när jag tänker på det. Timmarna framför målarböckerna var vår stund. Den bästa stunden. Kritorna låg utspridda. Ibland kunde det vara någon tuschpenna inblandad också när vi hade våra målarstunder. Jag kommer ihåg att jag målade utan mormor ibland, men oftast så satt vi tillsammans. Det var vår grej, och det var aldrig riktigt samma sak utan henne. Ibland kan jag fortfarande tänka tillbaka till detta och sakna det lite. Nu är jag vuxen, så jag kan kanske erkänna att det jag saknar mest är gemenskapen med mormor som till viss del har gått lite förlorad nu när jag inte riktigt har samma möjlighet att träffa henne och umgås med henne när jag vill längre. Men vi kommer alltid att ha våra minnen, och jag är ganska säker på att vara gamla målarböcker och kritor finns kvar någonstans i deras hus ifall vi vill ta en nostalgitripp någon gång…
 
Bilden är googlad härifrån.
 
Det här blir förresten det första inlägget i min nya kategori Flashbacks från förr. Här är det tänkt att jag ska dela med mig av lite minnen och annat från tiden innan den här bloggen fick se dagens ljus. I dagsläget har jag ingen aning om hur mycket (eller lite) jag kommer att skriva här, utan det får tiden utvisa…
 

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending är en amerikansk science fiction/actionfilm från 2015 med bl.a. Channing Tatum, Mila Kunis och Eddie Redmayne i rollerna.
 
Jupiter Jones bor med sin ryska familj i Chicago där hon jobbar tillsammans med dem inom städbranchen. Hon hatar sitt liv, har otur i kärlek och vill väldigt gärna ha ett teleskop. Hennes liv är ganska vanligt, eller åtminstone så är det vad hon tror fram tills Caine Wise dyker upp. Han har kommit till jorden med syftet att hitta henne då hennes genetiska markör ställer henne näst på tur för ett arv som kan komma att ändra balansen i universum. Sakta men säkert börjar Jupiter inse att hon kanske var menad för större saker trots allt…
 
Det som jag gillar mest med den här filmen är hur storslagen den känns. Den är snygg på alla möjliga sätt rakt igenom. Från början till slut. Det som jag gillar minst är dock att filmen på vissa sätt verkar förlita sig alltför mycket just på att den är så himla snyggt gjord, och det känns tyvärr som att det är på bekostnad av själva storyn. Personligen hade jag gärna sett lite mindre coola actionscener om jag istället hade fått en bättre bakgrundshistoria till allt och en bättre story i stort. Men jag tycker ändå om filmen väldigt mycket. Det är liksom ändå något med den som jag fastar för, som jag liksom dras in i. Jag gillar fortfarande storyn även om jag är säker på att den hade kunnat vara så mycket bättre. Den hade kunnat vara en tia. En ny favorit. Fantastisk på alla sätt. Men den är fortfarande ett äventyr väl värt att se.
 
Betyg: 8/10
 
 

Details from my life.

Idag tänkte jag dela med mig av lite vardagsbilder som jag tog under förra veckan. Jag känner att jag rent generellt behöver bli lite bättre på att ta bilder oftare, men det kommer förhoppningsvis att bli så längre fram. Hoppas jag.
 
 

Janeway as a fighter…

Nu när jag läser Gateways-serien och samtidigt har haft fullt upp med jobb och lite andra saker så har det inte blivit så mycket av just Voyager för mig de två senaste månaderna. Gateways-serien är ju fortfarande Star Trek, och jag har nyligen sett filmerna till Star Trek: The Original Series och har dessutom precis börjat se Star Trek: The Next Generation från början, men jag insåg förut att jag saknar Voyager. Det är ju liksom ingen tvekan om vilken serie som är min favorit när det kommer till Star Trek. Så därför såg jag ett av mina favoritavsnitt, nördade videos på youtube och skrev av mig i Voyager-gruppen på facebook när jag hade som mest "abstinens", heh. Detta är en av de videos som jag fastnade för…
 
 

Från den 15:e februari 2016 till den 14:e februari 2021 kommer jag att svara på en fråga varje dag och skapa min egen tidskapsel…

Isabella bloggade om sin nya five year journal förra månaden, och jag fastnade verkligen för hela grejen med att ha en sån dagbok. En dagbok där man varje dag i fem år svarar på en fråga, och då frågan är samma för samma datum under de olika åren så kan man följa sina svar och se hur de förändras. Lite som en tidskapsel.
 
Först tänkte jag att jag kunde skriva ner detta och bestämma mig för att köpa en till början av nästa år då jag är en sån där person som gärna vill starta den här typen av grejer i början av ett nytt år. Vilket man inte alls behöver göra, och vilket jag sen kände att jag inte alls ville. Istället skickade jag efter en som kom fram i måndags förra veckan. Jag kände helt enkelt att visst, det kanske egentligen är en grej som jag normalt hade velat starta den 1:a januari bara för att, men samtidigt är det så mycket som är på gång i mitt liv nu och jag hoppas på många förändringar det här året eller åtminstone med början det här året. Jag har så många tankar om allt som är på gång och jag vill verkligen se en utveckling åt rätt håll, så självklart ska jag då börja med min tidskapsel nu och inte sen. Förra måndagen när den här fantastiska boken kom var det den 15:e februari, så det blev mitt startdatum. Från den 15:e februari 2016 till den 14:e februari 2021 kommer jag att svara på alla dessa frågor, och jag är så taggad. Om det skulle vara någon av er som känner att ni också vill göra detta så kan ni köpa boken här. Let the journey begin…
 
 

Sometimes the greatest enemy to combat is the one within.

Den här veckan har jag valt ut ett citat från en film som jag såg i december. Filmen heter Redeemed och om du är intresserad så hittar du min recension till den här.
 
Veckans Citat: Sometimes the greatest enemy to combat is the one within.
 
Detta har varit sant för mig alltför många gånger. Det kanske är speciellt när man mår dåligt av olika anledningar som man blir sin egen värsta fiende. Som man låter sin egen smärta och rädsla styra istället för att låta den styrka som man egentligen har inom sig ta över. Som man liksom ser världen ur sin egen skadade synvinkel där det mesta blir lite trasigt, lite som när man ser sig själv i en trasig spegel. Hur svårt det än kan vara att göra vid sådana tillfällen så tror jag verkligen att det är viktigt att kämpa emot allt detta. För om vi klarar att kämpa emot vårt eget mörker som vi skapar åt oss själva, då är det nog inte mycket som vi inte klarar…
 
En bild från en bildserie om smärta som jag gjorde för några år sedan.
 

The resurrection of Jesus is good news!

Jag såg den här bilden på facebook förut och kände direkt att jag verkligen ville dela den här med er. Om ni gillar att följa kristna profiler så kan jag förresten tipsa om att följa Christine Caine då hon lägger upp väldigt mycket bra.
 
 
Nu kanske någon av er ställer frågan varför det är goda nyheter att Jesus skulle ha uppstått från dem döda. Vad vet jag, någon eller flera stycken eller de flesta av er kanske har hur många frågor som helst angående detta. I så fall vill jag mer än gärna berätta att Jesus är Gud som kom ner hit till jorden för att födas som en människa och rädda de av oss som vill ta emot det. Vi människor är inte perfekta och vi har alla gjort fel i livet. Vi har svikit Gud, vi har vid åtminstone något tillfälle inte trott på honom och vad han har sagt och vi har gjort det som Bibeln kallar för synd. Synd skiljer människan från Gud, men Jesus kom och tog vårt straff för alla våra fel. Han dog i vårt ställe och när han uppstod så vann han den ultimata segern över synd och död, och därför kan vi nu ha liv i honom. Har du frågor angående detta eller något annat som har med kristen tro att göra så släng iväg en kommentar till mig så ska jag försöka att inte svara så väldigt pinsamt sent, heh.
 

Polly: En gubbe i näsan

Nu har det äntligen blivit dags för ett nytt Veckans blogginlägg. Tyvärr är detta en av kategorierna som har blivit lite lidande sen jag började jobba. Detta helt enkelt på grund av att den kräver att jag har tagit mig tid för att läsa lite bloggar under veckan som har gått och sen även kan avsätta en stund på söndagen med att faktiskt skriva själva inlägget. Men den här veckan så gick det vägen…
 
Inlägget som jag har valt ut för den här veckan är Pollys blogginlägg En gubbe i näsan. Jag blev så glad när jag läste det. Jag gillar hur Polly är så öppen och kan skriva om saker som vi alla kan känna igen oss i mer eller mindre. Saker som snorgubbar i näsan och att vara fisnödig när man ska träna benen på gymmet. Vad jag lite mer specifikt gillar med just det här inlägget är att hon lyfter fram vikten av att släppa sina irritationsmoment. De förstör ju liksom bara i alla fall.
 
 

Skrivandet har liksom alltid funnits där i en eller annan form.

Tidigare den här månaden fyllde min blogg hela åtta år. För några veckor sedan la jag märke till att jag har skrivit över 5,000 blogginlägg under alla dessa år. Det är i snitt ett-två blogginlägg per dag. I åtta års tid. Behöver jag säga att jag nog inte helt har en uppfattning om hur livet var innan bloggen!? Det är här som mycket av min kreativitet hamnar. Om jag inte får skriva av mig och skapa blogginlägg så är det nog lite som om något fattas. Innan bloggen skrev jag dagbok på lunar, för er som är gamla nog att komma ihåg vad det var, och som liten hade jag en (eller flera!?) sån där liten söt dagbok med ett hänglås på. Skrivandet har liksom alltid funnits där i en eller annan form. Till och med innan jag ens hade börjat första klass. Då hade jag ett block där jag skrev som en typ av dagbok. Jag var liksom inte ens tillräckligt gammal för att få ihop några sammanhängande texter, men jag hade inga problem med att dokumentera mina dagar i form av att skriva ner exakt vad som hände. Jag gick upp ur sängen, kissade, åt frukost och så vidare. You get the picture…
 
Så jag har tänkt, nu när det ännu en gång slår mig exakt hur länge den här bloggen faktiskt har hängt med, att bloggen verkligen har blivit en del av mig. Det har varit lite upp och ner genom åren med allt från bloggstress till något av en bloggkris där bloggen blev lösenordsskyddad under en ganska lång period. Men jag har alltid hittat tillbaka, och jag älskar hur kreativiteten liksom bara verkar flöda på numera. Att ha till stor del tidsinställda inlägg hjälper mig något så otroligt mycket, så det är något som jag verkligen kan rekommendera om ni har inlägg som passar för det. För mig är det skönt att kunna ta varje bloggidé och antingen lägga den på is ett tag eller planera in den för att publiceras en viss dag, skriva när jag har tid och sen utöver detta kunna skriva vanliga vardagsinlägg och eventuellt lite annat när jag har tid och lust för det. Det jag kan känna själv är en av skillnaderna med mer tidsinställt är att det blir fler inlägg som är mer genomtänkta. Eller vad tycker ni som brukar läsa här någorlunda regelbundet!?
 
En gammal nostalgibild på bloggen från när jag börjat bibelskolan hösten 2010.
 

Jag behöver få sova trötthetsruset av mig…

Just nu är jag så trött så att jag knappt vet mitt eget namn ifall någon skulle fråga. Sådär trött så att det liksom går riktigt djupt in i både kropp och själv och helgen är mer än välkommen. Jag sov fem timmar inatt, och jag har misstänkt lite att jag kanske inte sov så bra under de timmarna. För så här trött brukar jag inte vara. Inte ens när jag jobbat ett dagpass direkt efter ett kvällspass, vilket innebär att jag i princip bara åker hem och vänder för att sova några timmar som jag gjorde natten till idag. Idag har jag liksom varit lite borta i huvudet för att jag har varit så trött, åtminstone lite från och till. På jobbet hade vi klinikdag idag med massa folk från urologen i både Huddinge och Solna. Kanske var det delvis för att jag satt stilla mycket mer än vanligt på jobbet, men jag hade verkligen svårt att hålla mig vaken där ett tag. Jag satt bokstavligt talat på föreläsningar och var rädd för att jag skulle nicka till. Så som man kan göra i några sekunder trots att man inte ligger ner eller ens sitter i en överdrivet bekväm stol. Jag kämpade verkligen för att hålla mig vaken vissa gånger, och det berodde inte på att det var tråkigt utan helt enkelt bara på att jag var så extremt trött. Så fort jag fick röra på mig och liksom slapp sitta ner längre perioder så var det helt okej, men inte annars. På något sätt kom jag i alla fall hem och lyckades till och med komma ihåg att jag hade tänkt handla och att brödet och frukten nästan var slut. Jag rusade typ genom affären för att jag bara ville hem så snabbt som möjligt. Nu är det helg. Nu får jag vila. Jag har redan lyckats somna i sängen en stund nu på kvällen och planerar att lägga mig någorlunda snart och sen sova trötthetsruset av mig riktigt ordentligt. Nästa vecka blir intensiv, så det behöver jag. Det var förresten intressant med klinikdag, så jag hoppas att jag inte känner mig som sleeping beauty nästa gång jag är med på en sån. Vi blev till och med bjudna på lunch, plus att jag träffade en gammal klasskompis som jobbar på urologen på Solna-sidan. Så det var långt ifrån en tråkig dag.
 
Bjuder på en gammal bild på min söta nalle Linus. Känns passande med tanke på mitt nuvarande tillstånd. Jag måste dock erkänna att jag skäms lite över att han ligger i en flyttlåda i en garderob för tillfället. Förlåt, Linus.
 
I helgen har jag inget speciellt planerat. Jag har lovat att hjälpa en av våra grannar att rasta hennes sötnos till hund imorgon på eftermiddagen, men utöver det tänker jag nog mest bara ta det som det kommer. Jag kommer nog inte ens ihåg när jag var så här trött senast. Just nu är jag verkligen väldigt glad för att jag jobbar nästa helg och inte den här helgen. I övrigt har jag nog inte så väldigt mycket mer att säga, förutom att jag fick hem två paket under veckan som har gått. Ett innehåll en kristen bok som handlar om Guds faderskärlek till oss, Experiencing Father's Embrace av Jack Frost, och det andra innehöll en väldigt speciell typ av dagbok som jag kommer att berätta mer om i ett eget inlägg på tisdag.
 

Star Trek VI: The Undiscovered Country

Star Trek VI: The Undiscovered Country är en amerikansk science fiction-film från 1991 med bl.a. William Shatner, Leonard Nimoy och DeForest Kelley i rollerna.
 
Kapten Kirk, doktor McCoy och ingenjör Scotty är nu tre månader från att gå i pension när de och resten av deras besättning får i uppdrag att erskortera en högt uppsatt man från klingonernas planet Kronos till ett fredssamtal mellan klingonerna och Federationen. Detta efter att klingonernas måne exploderat och deras situation nu ser väldigt annorlunda ut för deras överlevnad och bland annat ekonomiskt med tanke på hur mycket resurser de lägger på det militära. Problemet är bara att när Kirk och hans skepp Enterprise eskorterar den här mannen så attackeras de och han blir dödad, vilket Kirk och McCoy slutligen blir anklagade och dömda för. Det är uppenbart att det finns de som inte vill att freden ska bli verklighet…
 
Jag tycker att detta är en väldigt välgjord film med en intressant och viktig historia att berätta. Det är även kul att få historien bakom hur det var när Federationen började prata om fred med en av krigarstammarna i den här delen av galaxen. Jag tycker också att det är spännande att följa vilka som ligger bakom sabotaget av det kommande fredssamtalet, samt att budskapet om att kämpa för fred alltid är lika aktuellt och lika viktigt. Jag kan verkligen rekommendera den här filmen till alla er som gillar Star Trek, och även till er som inte har gett det en chans ännu.
 
Betyg: 8/10
 
 

Star Trek V: The Final Frontier

Star Trek V: The Final Frontier är ett amerikanskt science fiction-äventyr från 1989 med bl.a. William Shatner, Leonard Nimoy, DeForest Kelley och Laurence Luckinbill i rollerna.
 
I den här filmen måste kapten Kirk och hans nu decimerade besättning ta itu med ingen mindre än Spocks bror, Sybok, som på en fredfull planet i den neutrala zonen har tagit nyckelpersoner som gisslan. Hans ultimata plan är att få tag på ett rymdskepp som han kan använda för att uppnå sitt mål att hitta det som alla varelser på ett eller annat sätt söker; Gud…
 
Storyn i den här filmen kanske, tro det eller ej, inte kommer att gå till historien som en av de bättre som jag har sett inom Star Trek. Själva storyn känns till att börja med något luddig till en början och, kanske är det för att jag är kristen, jag känner att ett budskap om att hitta Gud skulle kunna ha gjorts så väldigt mycket bättre. Detta föll egentligen ganska platt för mig, om jag ska vara helt ärlig. Dock så finns det även saker som jag gillar med den här filmen, och det är först och främst vad den har att säga om vänskap. Dialogen och vänskapen mellan Kirk, Spock och McCoy är i mina ögon riktigt bra. En till sak som står ut för mig är hur Spock står upp för det som han tror är rätt, både mot sin bror och mot kapten Kirk.
 
Betyg: 6/10
 
 

Årets bibelord: Med min Gud stormar jag murar.

I slutet av förra månaden såg jag att några av mina vänner hade fått ett bibelord för året via facebook. Allt man behövde göra var att klicka på en länk och sen skriva in sitt namn, so easy enough. Jag gjorde detta lite som en kul grej och tänkte att det skulle vara kul att se vilket bibelord jag fick, men när jag väl läste det så visade det sig vara något som jag verkligen behöver för just det här året. Det var dessutom något som jag antagligen aldrig skulle ha sett på samma sätt annars då just den här versen nog talar till mig mer på svenska än på engelska och jag i princip bara läser på engelska annars numera. Jag kan tillägga att det oftast är tvärtom; att jag föredrar engelskan. Så detta var ett undantag. Ett perfekt undantag.
 
Jag har så många murar i mitt liv som jag har byggt upp under en så väldigt lång tid. Det mesta handlar om försvarsmekanismer för att orka hantera allt som känns jobbigt och murar för att stänga andra ute då det känns för läskigt när människor kommer för nära. Detta är saker som har funnits hos mig så länge så att jag nu har jättesvårt för att släppa det. Mina murar, mina försvarsmekanismer som ska "skydda" mig, har blivit så stora så att jag inte ens kan se över dem längre och se hur det ser ut på andra sidan. Mina murar känns trygga att ha där, och de gånger när jag kommer för nära dem och kanske nästan är på väg att ta bort en av de där tegelstenarna som sitter så hårt så är det som om mitt undermedvetna skriker och framkallar ångest så att jag backar tillbaka. Tillbaka in i min trygga zon som kanske egentligen inte är mer än ett fängelse som begränsar mig. När jag är bakom mina murar så kan jag känna mig stark, jag har illusionen av en inre styrka, men så fort jag kommer för nära att börja bryta ner dem så känner jag mig så liten och svag så att jag bara vill krypa ihop till en liten boll och lägga mig ner. Men det här året vill jag ägna åt att storma alla dessa murar, sakta men säkert. Med min Gud stormar jag murar. Så med hjälp av Gud, och även en till person, så kanske detta faktiskt kan gå vägen. Jag måste bara se till så att jag inte "gör en Erica" och stänger ute även den här personen…
 
 

But oh my, don't try to get close, I'm just gonna leave, cause baby I'm a lone ranger…

En till låt med Rachel Platten som jag har fastnat för, förutom Fight Song som jag skrev lite om här, är denna. Den heter Lone Ranger och jag kan känna att jag känner igen mig alltför väl i texten. Mer än vad jag önskar att jag gjorde. Jag är fortfarande skadad av allt som hände way back then, men jag kämpar på, det gör jag, och det finns hopp för mig.
 
 
Sometimes I get high, sometimes I get low,
But I'm calm as can be in a room full of strangers,
But oh my, don't try to get close,
I'm just gonna leave, cause baby I'm a lone ranger…
 
Much less brave than I admit,
Much more scared than they all think,
But I'm protecting this organ in my chest,
Cause the blood, sweat and tears, they can make quite a mess…
 
I don't wanna get broken, baby,
I don't wanna get broken, baby,
I don't wanna get broken, babe,
Cut open, babe, cut open, babe…
 

Nu har jag haft inskolning i fyra veckor.

Nu har det gått fyra veckor, om man räknar bort veckan när jag var sjuk, som jag har jobbat som sjuksköterska. Under den tiden så har jag gått en vecka med en undersköterska och resterande tre veckor med en sjuksköterska. Det är några veckor kvar på inskolningen, vilket innebär att det är några veckor kvar till den dag när jag kanske kommer till jobbet nervös och svimfärdig för att jag ska klara mig helt själv för första gången. Jag misstänker att mina kollegor kommer att få utstå en hel drös med frågor från mig den dagen, heh. Men det går säkert bra det med.
 
 
Jag tänkte att jag skulle se tillbaka lite på de veckorna som har gått och berätta lite kort om hur jag har haft det. Som jag är ganska säker på att jag har skrivit tidigare så trivs jag på avdelningen och det känns utan tvekan som ett bra ställe att börja jobba som ny på. Det är många rutiner som ska bankas in i huvudet, men det får väl helt enkelt ta den tid som det tar. Något som jag har märkt är att en del rutiner är lite annorlunda från hur det har varit på praktiker, vissa saker skulle jag säga är bättre och andra kanske lite sämre. Men mycket handlar också om att vänja sig och komma in i allt. Jag måste dock erkänna att jag ser fram lite mot den dag när jag känner att jag har jobbat tillräckligt länge för att känna att saker liksom bara flyter på. Men jag har lärt mig mycket under de här veckorna och för det mesta har jag haft kul på jobbet. Jag har förresten en tanke om att längre fram skriva ett inlägg där jag berättar lite mer om hur en typisk dag kan se ut ifall någon är intresserad av det…
 

Sometimes people with the worst pasts end up creating the best futures.

För den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg någorlunda nyligen på Instagram där thegoodquote.co hade lagt upp det, dock med en annan bild än den som jag har valt ut här.
 
Veckans Citat: Sometimes people with the worst pasts end up creating the best futures.
 
Det här citatet ger mig hopp, och när det kommer till min bakgrund och till min framtid så är hopp något som jag väldigt gärna tar emot. Jag vill vara en av dem som blir ett levande bevis på att ibland så går det; ibland så blir det de människorna som har den värsta bakgrunden som in the end får den bästa framtiden. Jag vill bli en av de människorna som visar att oavsett var man kommer ifrån, vad man har varit med om och oavsett vilken grad av negativ påverkan det har haft på ens liv så går det att vända på allt och få den bästa framtiden. Om jag verkligen tänker efter så har jag egentligen redan börjat visa det, även om jag inte är riktigt där än. Men vänta bara. Det kommer. Jag är redan tjejen som på grund av depression, ångest och väldigt ostadiga familjeförhållanden hoppade av gymnasiet tre gånger men som nu arbetar som sjuksköterska. Jag har en högskoleutbildning och en tillsvidareanställning idag. En dag kommer jag kanske också att kunna vara tjejen som en gång var rädd, där ångesten blev en del av vardagen och där hon inte vågade låta någon komma alltför nära men som nu lever sitt liv med den största tänkbara glädjen och går efter varenda dröm som finns i hjärtat. Ingenting är omöjligt.
 
 

Jag har bestämt mig för att flytta.

Den här veckan har jag varit tillbaka på jobbet igen efter att ha varit sjuk, och det har känts bra att komma tillbaka in i rutinerna igen. Att på något sätt känna att jobbet inte bara var en praktik på några veckor som jag hade och som tog slut när jag blev sjuk, utan att jag får komma tillbaka dit. Jag antar att en del av min hjärna fortfarande försöker anpassa sig till att jag jobbar nu. Hur som helst så gick det förvånansvärt bra med att kunna prata och att inte hosta hela tiden. På jobbet åtminstone. Däremot så gick det väl lite mindre bra när jag i onsdags efter jobbet hade planer som innebar att jag pratade ganska mycket och ganska så konstant. Jag började nästan direkt att hosta mycket och halsen blev som sandpapper. När jag åkte hem den kvällen körde jag med strepsils och när jag hade kommit hem tog jag av den starka hostmedicinen. Men som tur är så återhämtade halsen sig sen igen, heh.
 
Throwback till en av mina flyttar.
 
I början av veckan tog jag förresten ett ganska så stort beslut. Det är något som jag har tänkt på fram och tillbaka under en ganska lång tid egentligen. Jag har bestämt mig för att flytta. Detta beror på en hel del olika saker, men kort sagt så är jag så trött på att vara inneboende i en etta så att jag i princip känner att jag inte riktigt pallar längre. Även om jag bor med en vän. Om jag ska vara helt ärlig så är jag nog till och med trött på att vara inneboende överhuvudtaget. Jag har ändå varit det, på lite olika ställen, ända sen jag flyttade hemifrån. Det känns liksom inte kul längre. Jag vill ha mer plats, mer frihet och jag vill gärna ha mitt egna ställe. Jag står just nu i två bostadsköer; den stora bostadskön som finns i Stockholm och så en bostadskö genom jobbet där man kan få en lägenhet tillfälligt i upp till ett år. Som det ser ut just nu så borde jag kunna få en lägenhet genom jobbet typ senast i höst nån gång om jag inte har en väldig otur, om jag nu inte har fått en annan lägenhet innan dess. Men flytta är det planerat att jag ska göra i början av maj, och ja, utan att eventuellt ha en mer permanent bostad att flytta till. Men jag har en annan vän som jag kan vara inneboende hos, där jag i så fall skulle få ett eget rum och lite mer space, tillfälligt tills det löser sig i längden. Så eventuellt att det blir några månader där. Det löser sig, det tror jag verkligen.
 

"Jag undrar när hon kommer att upptäcka att jag inte är en riktig sjuksköterska…"

En del av er kanske kommer ihåg mina förvirrade tankar inför att börja jobba och hela "Shit, det här är ju inte på riktigt!"-spontanta-tanken som dök upp där en dag under ett telefonsamtal med mormor. Nu har min alldeles utmärkta och lite knäppa fantasi varit i farten igen. Eller rättare sagt så är detta något som jag tänkte en tid tillbaka, för typ två veckor sedan kanske, men som bara inte har fått se ljuset av ett blogginlägg ännu. You know how it is.
 
 
"Jag undrar när hon kommer att upptäcka att jag inte är en riktig sjuksköterska…" tänkte jag helt spontant en dag på jobbet. Hon i den här situationen var då min chef. Oroa er nu inte och tro att det finns en risk för detta, för det gör det inte. Utan det är mer att jag inte kan låta bli att älska hur komisk min kära hjärna är ibland. Liksom, var får jag allt från!? Det är ju inte som om jag faktiskt går omkring där på jobbet och känner mig som en bedragare i sjukhuskläder. I alla fall inte speciellt ofta, hah. Det känns inte ens riktigt lika skumt att presentera mig som sjuksköterska längre, även om jag nog ändå skulle kunna råka kläcka ur mig att jag är en student om jag bara var tillräckligt trött eller så. Men liksom, förstår ni hur jag kommer att kunna skratta åt såna här saker när jag har jobbat ett tag och känner mig mer hemma med saker!? När jag har kommit över "ettårs-tröskeln" som folk pratar om. Kanske jag till och med berättar om detta för min chef på någon fikarast långt in i framtiden så kan vi skratta åt det tillsammans…
 

En sammanställning av era svar från bloggenkäten!

Så har det äntligen blivit dags för att sammanställa era svar från bloggenkäten. När jag skriver detta var ni 17 personer som hade svarat, så detta är en sammanfattning av era svar. Jag tänkte att jag tar en fråga i taget och helt enkelt berättar vad de flesta av er svarade och kanske om det var något som stack ut lite eller så, so here goes…

→ De flesta av er hittade till min blogg genom att ni såg att jag hade kommenterat i en annan blogg som ni läst alternativt att ni inte kom ihåg hur ni först hittade hit. Dessa två svar stod för 70 % av svaren.

→ Drygt hälften, 59 %, uppgav att ni besöker bloggen flera gånger i veckan.

→ Hur länge ni har läst bloggen varierade lite, men det vanligaste var att ni har hängt med allt från några månader till flera år. En person uppgav sig ha läst bloggen typ sen jag började blogga 2008, vilket såklart känns hur kul som helst.

→ En stor majoritet, 88 %, brukar skriva kommentarer i bloggen. Bara två personer uppgav att de inte brukar kommentera, och självklart är jag lite nyfiken på vilka ni är.

→ 65 % kommenterar när de hinner när det kommer till hur ofta ni skriver kommentarer här.

→ Varför ni väljer att kommentera var lite varierat, men majoriteten uppgav sig kommentera för att dela med sig av sina egna tankar och åsikter samt för att man blir glad av att få kommentarer.


→ När det kommer till vilka kategorier på bloggen som ni tycker bäst om var svaren som ni kan se på bilden här ovan ganska varierande. Den kategori som flest av er hade valt var Tankar tätt följt av Vardag och Foto-kategorierna. Även Veckans Citat, Film/TV-serier och De kristna kategorierna var lite extra omtyckta. Och en person hade till och med valt Star Trek vilket gläder mig, heh.
 
→ De flesta av er, 53 %, följer inte mig via Bloglovin' eller någon annan liknande sida då ni inte var medlemmar på någon sådan sida.
 
→ Det var några som hade önskemål om vad ni skulle vilja se mer av i bloggen. Era önskemål var fler foton, fler inlägg om min kristna tro, tankar, peppande inlägg samt hur jag hanterar kriser och lite mer privata saker. Jag kan då avslöja att bland annat mer privata saker och hur jag hanterat/hanterar kriser eventuellt är på gång, dock är jag inte helt säker på exakt när det kommer att dyka upp ännu.

→ På frågan om varför ni fortsätter att komma tillbaka till min blogg så svarade ni, förutom att ni gillar bloggen och tycker att det är intressanta inlägg, att ni gillar att jag har breda ämnen med ett livligt språk och en positiv anda. Vidare tycker ni att jag har bra tankar, vältänkta inlägg där ni även får tänka till lite själva samt att ni gillar att bloggen är så pass personlig som den är och att jag vågar lyfta fram både mina bra och dåliga sidor.
 

Project Almanac

Project Almanac är en amerikansk science fiction-thriller från 2015 med bl.a. Amy Landecker, Sofia Black-DElia Jonny Weston, Sam Lerner, Allen Evangelista och Virginia Gardner i rollerna.
 
David Raskin har kommit in på MIT och blir till en början överlycklig, fram tills han inser att stipendiet han har fått inte är tillräckligt och nu ska hans mamma sälja deras hus för att få ihop pengar. David letar därför på vinden efter inspiration för att göra något så att han kan söka ytterligare ett stipendium, och det är då han hittar planerna till en tidsmaskin. Tillsammans med några vänner bygger han tidsmaskinen som sedan används till att fixa personliga problem och för att ha roligt, men efter ett tag börjar saker falla samman…
 
I början fastnade jag inte alls för den här filmen och kände att det inte var min typ av film, men efter ett tag började jag tycka om den mer och mer. Kort sagt så kanske man kan säga att jag tyckte att filmen kändes något barnslig och lite för nördig medan David och hans vänner satte ihop och försökte få tidsmaskinen att fungera, och när de började använda den blev det mer intressant och roligare att kolla på och då speciellt när de börjar förstå konsekvenserna av vad som händer. Rent generellt känner jag att den hade kunnat vara mycket bättre om den hade haft en mer seriös ton i sig. På ett sätt påminner den förresten lite om The Butterfly Effect från 2004, den är dock inte riktigt lika bra som den var.
 
Betyg: 6/10
 
 

Star Trek IV: The Voyage Home

Star Trek IV: The Voyage Home är en amerikansk science fiction/äventyr/komedi-film från 1986 med bl.a. William Shatner, Leonard Nimoy, DeForest Kelley och Catherine Hicks i rollerna.
 
När en rymdsond ger ifrån sig en signal som bland annat förstör alla möjliga olika system på jorden blir admiral Kirk och hans besättning, som nu är på väg tillbaka hem efter att ha gått emot Stjärnflottan och levt i exil på Vulcan, de enda som kan rädda situationen. Deras lösning blir att åka tillbaka i tiden och ta med sig de enda djuren som kan kommunicera med rymdsonden; knölvalar som nu är utrotade på jorden…
 
Om du gillar Star Trek, komedi, valar och 80-tal så skulle jag gissa att detta är en film för dig. Tyvärr så var det kanske lite väl mycket komedi för min smak. Det var en charmig film på vissa sätt, men jag hade ändå svårt att verkligen fastna för den då komedi oftast inte är riktigt min genre. Men lite kul story var det ju ändå, heh. Och absurd. Ganska så mycket absurd.
 
Betyg: 4/10
 
 

Check out mina nya vinterstövlar!

Ni som har hängt med lite här på bloggen vet redan att dragkedjan till min ena sko gick sönder för några veckor sedan. Av denna anledningen gav jag mig iväg för att köpa ett par nya vinterstövlar och då hittade jag dessa mysiga varelser. Om man nu kan kalla ett par stövlar för varelser, heh. Nu har jag hunnit gå omkring i dem i typ två veckor och jag trivs väldigt bra med dem. Eftersom jag numera även är lite bitter mot dragkedjor så kan ni ju tänka er hur mycket jag älskar att dessa istället har gamla hederliga skosnören. Eller okej, bitter är jag inte alls, det ska väl ändå krävas lite mer än så för att få mig att vända mig helt emot dragkedjor i alla dess former. Observera att dragkedjors vara eller icke vara har ingenting att göra med vilka stövlar jag valde den där dagen när jag åkte in till stan on a shoe hunt.
 
 

De två bokidéerna och hur jag inte har glömt…

Jag vet att jag har nämnt tidigare att jag har en till bokidé. Kanske har jag till och med berättat att ytterligare en poppade upp i huvudet för några månader sedan, eller när det nu var, och att jag nu har två bokidéer. Det verkar som att min fantasi vill att jag ska skriva. Skriva så att fingrarna nästan blir lite bortdomnade av allt dansande på tangentbordet. Jag blir frestad att ta tag i det ibland, det blir jag verkligen. Tills jag kommer ihåg vilket gigantiskt projekt det är att skriva en bok och där stannar jag liksom upp lite. Där fastnar jag. Jag tänker att tiden förhoppningsvis finns längre fram till att skriva fler böcker om jag fortfarande vill det då, och så tänker jag att jag säkert blir mer motiverad om jag lyckas ge ut boken som jag redan har skrivit. Tjejen som skulle korrekturläsa den har så vitt jag vet knappt ens börjat, och jag skickade den till henne för typ ett år sen. Men jag funderar på om jag ska skicka in den till någon som arbetar med korrekturläsning istället och bara få det gjort, fast i så fall kan det vänta tills jag känner att jag orkar ta tag i hela försöka-ge-ut-min-bok-processen ordentligt. Nu har jag fortfarande precis börjat på mitt nya jobb och det är även en del saker i mitt privatliv som tar tid och energi just nu. Men jag har inte glömt.
 
När det kommer till de två nya bokidéerna så har jag till och med tänkt lite på hur jag skulle kunna hitta tiden till mer skrivande, speciellt då jag just nu mer eller mindre befinner mig i en period där jag knappt vet hur jag ska hinna med allt som jag vill. Jag vet att jag inte skulle vilja vara författare på heltid, även om jag på något mirakulöst sätt skulle kunna leva på det, då jag känner att jag inte vill ha den pressen på mig. Däremot skulle ett alternativ kunna vara att gå ner i arbetstid till typ 75-80 % och skriva mer. Fast det är en lång väg dit. Vi får helt enkelt se var mitt liv tar mig, just nu ville jag bara få skriva av mig lite…
 
En av bokidéerna som den klottrades när jag först fick den. Den här gången kom titeln först och själva storyn efter, och då jag inte vill visa för mycket av det så har jag suddat ut en del, heh.
 

Det finns hopp för mig!!!

Den här veckan har jag valt ut ett citat av Margareta som hon sa till mig att jag skulle tänka för drygt en vecka sedan. Det var något som verkligen fastnade hos mig och som nu betyder jättemycket för mig.
 
Veckans Citat: Det finns hopp för mig!!!
 
Detta kanske kan låta som en klyscha på ett sätt, men för mig var det nog lite precis vad jag behövde höra. När saker känns som allra jobbigast; då är detta vad jag ska tänka. Och inte bara för att det är några fina ord, utan för att det verkligen på riktigt finns hopp för mig. Det finns hopp för mig för att Gud har allt i sin hand, och han har all makt att ta hand om mig och se till så att jag inte bara kan ta mig igenom livet utan också njuta av det. Jag behöver bara tro på det. Jag behöver bara lita på honom, och jag kan också tillägga att just att jag bestämmer mig för att lita på Gud antagligen har räddat mitt liv mer än en gång. Bokstavligt talat. Så vi kör vidare på det, helt enkelt. Det finns hopp för mig. Alltid. I alla lägen. Och om detta är något som du som bloggläsare känner att du vill ta till dig så är det bara att göra det, för hopp är något som vi alla behöver ha i våra liv.
 
 

Gamla bilder från Instagram som jag är ganska säker på att ni inte har sett tidigare!

Jag har en del gamla bilder på Instagram som jag är ganska säker på att ni inte har fått se, och det är väl som man säger ibland med bättre sent än aldrig och allt det där. Sen är jag inte världens mest aktiva människa på Instagram, men jag har mina moments, heh. Ibland lägger jag inte upp en bild på flera månader och ibland blir det till och med fler än en per dag. Väldigt varierat, med andra ord.
 
 

Vi får väl se om jag kanske drömmer om en trollsk drömskog med små söta svampar…

Jag har börjat piggna till lite nu och känner rent generellt att jag mår bättre jämfört med hur det var innan. Det känns skönt att vara på bättringsvägen. Öronen känns fortfarande något skumma, men de värker åtminstone inte som de gjorde förut. Hostar gör jag dock ganska mycket fortfarande, även om jag åtminstone har lyckats övertyga hostan om att jag kanske kan få sova natten igenom, och att prata funkar väl sådär. Min roomie frågade mig igårkväll om jag skulle jobba idag. Först försökte jag svara men hon kunde inte urskilja vad jag sa. När jag försökte svara igen började jag hosta och hon hörde fortfarande inte vad jag sa. Då frågade hon istället som om hon utgick från att jag inte skulle jobba och att hon ju knappt kunde förstå mig och jag lyckades kraxa fram ett "Exakt!". Efter det föreslog hon att jag skulle vila min hals. No shit, liksom, heh. Så nu vilar jag halsen, har tagit drastiska steg och faktiskt hällt i mig lite av den där starka hostmedicinen (istället för den receptfria som för övrigt smakar ganska gott!) och på tisdag måste jag typ till jobbet så planen är väl att faktiskt kunna prata åtminstone till viss del som en normal människa fram till dess. Antingen det eller så får jag väl lära patienterna teckenspråk. Eller stryk det där. Jag får lära mig själv teckenspråk och sen lära patienterna. Det är ju alltid bra att ha en nödplan, liksom.
 
Idag är planen att se serier och kanske nån film också, eventuellt äta upp resten av godiset som jag köpte i fredags och helt enkelt inte göra så väldigt mycket. Jag börjar känna mig lite seg av hostmedicinen så vi får väl se om det blir en tupplur också och om jag i så fall drömmer om rosa elefanter på glittriga vingar eller varför inte en trollsk drömskog med små söta svampar…
 
Bild från unsplash.
 

Star Trek III: The Search for Spock

Star Trek III: The Search for Spock är en amerikansk science fiction-film från 1984 med bl.a. William Shatner, Leonard Nimoy och DeForest Kelley i rollerna.
 
Den här filmen tar vid där den förra slutade. Admiral Kirk och rymdskeppet Enterprise är nu hemma igen, men Kirk önskar dock att få åka tillbaka till planeten som kom att bli kallad Genesis. När detta inte tas emot väl av Starfleet tar Kirk saken i egna händer; allt för att göra det som han känner är rätt gentemot Spock…
 
Jag tycker att detta är en bra fortsättning på historien och jag gillar hur den berättas, att vi får återse Saavik från den förra filmen och att projektet med Genesis fortsätter att spela en stor roll även här. Det är en intressant historia, helt enkelt. Och sen så gillar jag när det handlar mycket om Spock.
 
Betyg: 7/10
 
 

Star Trek II: The Wrath of Khan

Star Trek II: The Wrath of Khan är en amerikansk science fiction-film från 1982 med bl.a. William Shatner, Leonard Nimoy, DeForest Kelley och Ricardo Montalban i rollerna.
 
Khan Noonien Singh som vi känner igen från ett avsnitt av Star Trek: The Original Series är tillbaka och är nu ute efter att hämnas på admiral Kirk. Tillsammans med sina efterföljare har han tagit över ett av Starfleets rymdskepp, Reliant, för att lämna den planet som han blivit strandad på av Kirk som straff för sina brottsliga gärningar så många år tidigare. Hans plan är också att stjäla projektet Genesis som är menat att göra döda planeter levande och istället använda det som det ultimata vapnet. Nu är det upp till admiral Kirk och hans besättning på Enterprise att stoppa honom…
 
Jag måste få säga att jag verkligen gillar den här filmen, och då speciellt mot slutet. Det är en bra film som helhet där jag känner att jag får följa med besättningen på Enterprise på ett spännande äventyr, och jag gillar även Saavik som är en av de mindre karaktärerna. Dessutom gillar jag budskapet som jag i stort känner är att hämnd inte för något gott med sig samt hela idén med projektet Genesis, och slutet vet ni redan att jag föll ganska hårt för. Jag tycker att det var så starkt och gav så mycket till själva filmen, av naturliga skäl väljer jag dock att inte säga varför utan det får ni se själva om ni väljer att se filmen.
 
Betyg: 8/10
 
 

I still find each day too short…

Jag såg detta då Christine Caine lagt upp det på sin facebooksida förut och tycker att det stämmer ganska så bra överens med hur jag känner. Det är så mycket som jag vill hinna göra. Ni som läste inlägget från för två veckor sedan känner igen detta. Tiden bara rusar iväg numera…
 
 

En sjuk sköterska i ordets alla bemärkelser…

Så numera är jag en sjuk sköterska i ordets alla bemärkelser, if you know what I mean. Jag har varit hemma från jobbet sen i tisdags, och i måndags när jag väl var där var det mer än en person som frågade om jag kanske skulle gå hem istället. Så rolig har alltså min vecka varit hittills. Jag har hunnit med att både hosta så att halsen nästan krampat, och då självklart speciellt på nätterna när jag vill sova, och inatt värkte ena örat något så otroligt så att jag låg och läste in på småtimmarna för att försöka tänka på något annat än hur ont det gjorde. Idag pallrade jag mig iväg till vårdcentralen för att innan helgen passa på att kolla så att jag inte hade en öroninflammation igen. Det hade jag inte, däremot sa läkaren att jag hade vätska bakom örat. Så det var alltså därför det lät som om någon blåste i örat/vågor slog mot örat inatt. Men eftersom han inte kunde se någon inflammation eller att det skulle vara några bakterier inblandade så ordinerade han nässpray som jag ska ta i två veckor, och blir det inte bättre inom en vecka så skulle jag komma tillbaka. På Apoteket plockade jag även på mig lite halstabletter och hostmedicin. Egentligen har jag ganska så mycket kvar av en hostmedicin som jag fick utskriven förut, men jag blir typ halvt drogad av den så den tar jag typ bara i nödfall, tror jag. Och självklart ordinerade jag en påse godis till mig själv… Nu ska jag försöka att inte ha något dåligt samvete för att jag är sjuk och istället bara ta hand om mig själv och vila mycket. Det känns lite segt att vara sjuk nu speciellt under inskolningen, men blir man sjuk så blir man. Tyvärr så frågar ju aldrig förkylningar om det passar att de kommer på besök, fast på tal om att passa så behövde jag i alla fall inte missa mitt "projekt" (och ja, jag ska berätta om det längre fram och dela med mig lite då det har fått sjunka in lite mer hos mig och jag känner mig redo att skriva mer om det) då jag inte ska dit förrän nästa vecka.
 
Så det är vad jag har haft för mig de senaste dagarna. Jag hoppas att ni har haft det bättre. En lite komisk grej är förresten när man tänker att nu när man är sjuk så kanske man faktiskt kan hinna få lite gjort med till exempel bloggen och alla kommentarer som varit uppe i hundratalet flera gånger nu. Men egentligen så vill jag ju liksom bara krypa ihop så bekvämt som möjligt i sängen och glo på en serie eller film. So sorry, guys. Man får göra det man orkar med helt enkelt och det får ta den tid det tar.
 
 
Jag vill även passa på att ge er en sista påminnelse om att svara på min bloggenkät om ni inte redan har gjort det. Jag kommer förhoppningsvis att sammanställa svaren på måndag och de borde i så fall komma upp i ett blogginlägg i slutet av nästa vecka.
 

This is my fight song, take back my life song, prove I'm alright song…

Någon gång före nyår hittade jag den här låten på lil' babustyle's blogg. Jag fastnade för den direkt, och på ett sätt känns det som om den här låten är perfekt för mig för det här året. Jag vill att det här året ska bli mitt år och jag vill kämpa för att må bättre än vad jag gör idag.
 
 
Like a small boat on the ocean, sending big waves into motion
Like how a single word, can make a heart open
I might only have one match, but I can make an explosion…
This is my fight song, take back my life song, prove I'm alright song
My power's turned on, starting right now I'll be strong, I'll play my fight song…
 

Vill du joddla lite med mig!?

Jag känner inte riktigt att jag har någon kategori som det här inlägget passar in i helt och hållet, så därför kör jag väl på denna då. Jag tänkte skriva lite kort om en app som jag hörde talas om på en annan blogg, kommer dock tyvärr inte alls ihåg vilken blogg, och då tänkte att det nog inte var något för mig. Senare den dagen när jag hade lite tråkigt så installerade jag appen ändå, bara för att testa, och så fastnade jag såklart för den…
 
Appen heter Jodel och är ett ställe där man helt anonymt kan skriva korta meddelanden som andra sedan kan kommentera samt rösta upp eller ner. Det är en lokal grej, så det är bara de som är åtminstone någorlunda nära dig som kan se det. Jag vet inte i huvudet hur många kilometer det handlar om, men man kan se att det olika personer har skrivit är skrivet antingen "nära" eller "väldigt nära". Folk skriver allt möjligt. Det kan vara några uppmuntrande ord, något roligt eller något helt annat. På bilden här nedan ser du exempel på några roliga saker som har blivit uppröstade av många. Så kom och joddla lite med mig (eller vilka som nu är i närheten av där ni befinner er), mina fina bloggisar!
 
 

Februari 2016.

Årets första månad är slut och nu har februari tagit över. Vi är ett steg närmare våren, heh.
 
Detta hände i januari:
• Jag började januari med en sista ledig vecka innan jag skulle börja på mitt nya jobb…
• …och den 11:e januari var det dags. Då började jag jobba som sjuksköterska på urologen på Karolinska. Jag har haft inskolning hittills, och jag börjar nog sakta men säkert att komma in i allt även om det fortfarande är mycket nytt kvar att få in i huvudet. Men trivs gör jag i alla fall.
• Jag kom igång med träningen som jag hade tänkt, dock så höll det bara i sig i en vecka innan det rann ut i sanden lite. Men jag ska ta nya tag snart när det lugnat ner sig och jag känner mig helt frisk.
Vardagen har varit som den har varit. Jag var trött mycket speciellt första och andra veckan på jobbet, och sen har vissa saker varit lite speciella privat så det har varit något upp och ner. Men det har helt klart varit mysiga stunder också.
 
Den här gången bjuder Tirsah på månadens kattbild.
 
Detta händer i februari:
• Antagligen så fortsätter min inskolning på jobbet under hela februari då det var sagt att det skulle vara sex-åtta veckor. Det ska bli spännande att se hur det känns om en månad, heh.
• Eventuellt så kommer jag även att ta ett ganska stort beslut under den här månaden, men det lär jag nog berätta mer om då i så fall. Vi får se exakt hur det kommer att bli lite längre fram, helt enkelt.
Vardagen hoppas jag lugnar ner sig lite, eller vad man ska säga. Men hur som helst så fortsätter jag väl att läsa, se serier, äta choklad, blogga och hitta på lite saker ibland. Typ.
 

Stop holding yourself back. If you aren't happy, make a change.

Denna vecka har jag valt ut ett citat som jag är ganska så säker på att jag såg på Instagram. Eller facebook. Hur som helst så är det från någon av alla dessa inspirationscitat-grupper/konton som jag följer.
 
Veckans Citat: Stop holding yourself back. If you aren't happy, make a change.
 
Detta är något som jag tycker är så viktigt. Inte bara för att det är viktigt att förändra/ta sig ur de situationer som gör så att vi inte mår bra eller inte är glada, utan också för att det är alldeles för lätt för att bara stanna kvar där man är och hålla sig själv tillbaka. Att kämpa för en förändring är inte alltid lätt, medan det är ganska så bekvämt där i soffan där vi sitter och stirrar ut genom fönstret och drömmer oss bort mot bättre tider. Jag har flera saker som jag känner att jag vill förändra, en har jag redan börjat kämpa för att förändra och en annan är inte enbart upp till mig men jag hoppas att det ska gå vägen snart. På vilket sätt har du hållit dig själv tillbaka? Har du något i ditt liv som du behöver förändra?
 
 


RSS 2.0