Efter en vecka som varit lite intensiv sitter jag nu här och hoppas att ljuset ska börja skina lite starkare i mitt liv snart.

Den här veckan visade sig bli lite intensiv för mig. Speciellt i början av veckan mådde jag väldigt dåligt av lite olika anledningar, det var nån dag där när jag i princip bara mådde bra när jag var på jobbet och fick något annat att tänka på. Men jag är okej nu. Tror jag. Åtminstone så känns inte det som var jobbigt riktigt lika nattsvart längre, även om jag fortfarande längtar väldigt mycket efter något som jag på ett sätt har längtat efter väldigt länge nu. Och mindre kryptisk än så tänker jag inte vara, i alla fall inte idag. Men jag kan ju säga så mycket som att i den takt dagarna verkar ticka på och och i den takt tiden fortfarande verkar rusa iväg mer eller mindre så kanske jag kan vara lite positiv och tänka att det som känns jobbigt förhoppningsvis "snart" är över. Plus att när man har en så fin vän som Susanne så gör bara det saken lite lättare.
 
En favorit i repris bara för att jag längtar efter vår och sol, och kanske också bara för att jag hoppas att ljuset ska börja skina lite starkare i mitt liv snart.
 
Hur som helst så har bloggen blivit lidande igen, beroende på hur man ser på saken. Fast vet ni, jag tycker faktiskt inte att det är hela världen. Det går inte alltid att hinna med allt och resultatet blir att jag nu sitter här med 98 nya kommentarer som jag inte har hunnit svara på, och trots att kreativiteten verkar flöda fortfarande så får vi helt enkelt se om jag tidsmässigt hinner med att ordna med så pass många tidsinställda inlägg så att ni får något nytt att läsa varje dag. Men annars så måste jag säga att jag tycker att nästan varje dag inte skulle vara så illa pinkat det heller. Och på tal om att tidsmässigt inte riktigt hinna med så har det hittills gått väldigt segt framåt i boken som jag började i för drygt tre veckor sedan. Fast det är ju det där med att jag känner att tiden går mycket snabbare nu också, så det är väl kanske inte så konstigt…
 
Just nu har jag ont i halsen och känner mig lite hängig, men ändå inte direkt febrig och dundersjuk. Jag kanske till och med orkar gå till jobbet imorgon så länge det inte blir värre. Fast på ett sätt vill jag nästan att det ska bli värre. Inte för att jag egentligen vill vara sjuk, men för att jag är så himla trött på att gå omkring och känna mig som att jag är på väg att bli förkyld från och till mer eller mindre varje vecka. Det skulle vara nice att bara få det over with i så fall, om ni förstår vad jag menar.
 
Och avslutningsvis vill jag påminna er om att svara på min bloggenkät om ni inte redan har gjort det. Jag har sett att ganska många har svarat och det känns jättekul, så jag hoppas att ännu fler svarar. Planen är att jag ska sammanställa era svar i ett blogginlägg om ungefär två veckor eller så.
 

Comet

Comet är ett romantiskt drama med lite inslag av fantasy från 2014. I rollerna ser vi bl.a. Justin Long och Emmy Rossum.
 
Kimberly och Dell träffas när de ska se ett meteorregn. Dell faller för Kimberly direkt när han ser henne, och på ett sätt känner han det som att de har träffats tidigare fast som i en dröm. Filmen hoppar sedan fram och tillbaka i tiden i vad som verkar vara ett parallellt universum och följer på så sätt Kimberly och Dell under flera års tid…
 
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar den här filmen eller inte. Eller, jag gör nog det. Jag gillar hur annorlunda den är. Jag gillar att den är speciell. Fast ändå är det stunder när jag inte riktigt gillar den, fast sen tror jag att jag nog gör det ändå. Den är inte förutsägbar. Överhuvudtaget. Karaktärerna är så skimrande vackra på något sätt och jag dras till dem, även om jag kanske ändå inte tycker om dem fullt ut. Jag förstår inte allt, samtidigt som jag förstår precis hur det är. Det är som ett mysterium på något invecklat och vackert sätt…
 
Betyg: 6/10
 
 

Star Trek: The Motion Picture

Star Trek: The Motion Picture är ett amerikanskt science fiction-äventyr från 1979 med bl.a. William Shatner, Leonard Nimoy och DeForest Kelley i rollerna.
 
Det har gått flera år sen besättningen på Enterprise avslutade sitt femåriga uppdrag med att utforska rymden, och nu har en del av dem gått skilda vägar medan Enterprise har fått en rejäl renovering och nästan ser helt ny ut. När en utomjordisk farkost attackerar och förstör tre av klingonernas starka rymdskepp och sedan börjar bege sig mot jorden tar Kirk, som nu är en admiral, återigen kommandot över Enterprise, med syftet att stoppa farkosten i fråga och även undersöka vad som ligger bakom detta nya hot…
 
Som helhet tycker jag att detta är en ganska bra och intressant film. Det var kul att återigen få se besättningen från Enterprise och följa med dem på ett nytt och spännande äventyr. Dock så kan jag känna lite att den här filmen kanske fokuserade lite väl mycket på att se snygg ut och använda sig av effekter och liknande som inte fanns tio år tidigare. Det är i och för sig inget fel i det, men jag hade nog hellre velat se lite mer utveckling av karaktärerna till exempel. Med det sagt så ska det bli kul att se vad de resterande av dessa lite äldre Star Trek-filmer har att erbjuda.
 
Betyg: 6/10
 
 

Jag trodde att jag skulle få lära mig ett oändligt stort antal olika tecken.

Den finns en blogg i denna till synes oändliga cyberrymd som ofta lyckas dra fram alla konstiga tankar som jag har haft tidigare alternativt har nu. Denna bloggen är Linneas blogg. För inte alltför längesedan så skrev hon något, jag kommer just nu inte ihåg vad, som av någon anledning påminde mig om en ganska så konstig tanke som jag hade när jag var liten och skulle lära mig att skriva de olika tecknen som finns för siffror. Jag trodde helt ärligt att jag skulle få lära mig att skriva ett oändligt stort antal olika tecken. Jag förstod inte alls att när man kom till tio så slog man helt enkelt bara ihop en etta och en nolla. Jag trodde liksom att det skulle fortsätta och att tecknet för tio skulle bli något helt annat. Jag trodde att det skulle finnas så många olika tecken så att jag nästan var lite orolig där ett tag för hur jag skulle kunna lära mig dem alla. Jag kommer ihåg att vi lärde oss en siffra i taget som vi sedan övade på genom att skriva just den siffran om och om igen i våra små skrivblock. Men sen när vi var klara med nio så tog det bara slut. Jag har för mig att jag blev lite besviken när jag insåg att det bara var att lägga ihop siffror som vi redan kunde efter det. Det blev liksom inte riktigt lika roligt då…
 
 

Even when it hurts like hell, I'll praise You…

En av låtarna som jag har fastnat för på Hillsong Uniteds senaste skiva från förra året är denna; Even When It Hurts (Praise Song). Så underbar!
 
Even when my strength is lost, I'll praise You
Even when I have no song, I'll praise You
Even when it's hard to find the words, louder then I'll sing Your praise
Even when the fight seems lost, I'll praise You
Even when it hurts like hell, I'll praise You
Even when it makes no sense to sing, louder then I'll sing Your praise…
And I will sing till the miracle comes…
 
 

Vinterdetaljer i hemmet! ♡

Jag bor med en vän som kan skapa fantastiska inredningsdetaljer. Detta är en av dem, en vintrig och fin sådan.
 
 

En positiv attityd kan göra hela skillnaden…

Idag tänkte jag skriva lite om hur en positiv attityd kan göra hela din dag bättre. För två veckor sedan hände det nämligen något som fick mig att fundera lite extra över just detta. Det var min första vecka på mitt nya jobb och en morgon började på ett sätt som verkligen hade kunnat förstöra mitt humör om jag hade haft en negativ attityd. När jag kom till omklädningsrummet på morgonen kände jag hur ett skavsår började uppstå, och när jag sedan skulle ta fram nyckeln till hänglåset så kunde jag inte hitta den trots att jag praktiskt taget vände upp och ner på hela väskan och tyckte mig kolla precis överallt där den skulle kunna vara. Ingenting verkade gå min väg den här kalla torsdagsmorgonen. Men jag liksom bara bestämde mig för att jag skulle ha en bra dag ändå. Jag plockade på mig lite nya pennor och fick sedan hälen omplåstrad av undersköterskan som jag gick med den veckan. När jag kom hem hittade jag dessutom en extranyckel så att jag kunde komma in i skåpet nästa gång jag skulle jobba.
 
Förra veckan lyckades jag istället med konststycket att ha en läckande matlåda, som dock åtminstone hade legat i en platspåse i väskan, och ha sönder dragkedjan till min ena sko. Och jo, jag gick med ena skon öppen både till och från jobbet den dagen. Det var liksom inte så mycket annat att göra då den gick sönder precis när jag skulle iväg och inte hade tid att fixa fram andra skor.
 
 
Vad jag försöker säga är att jag hade liksom kunnat vara världens tjurskalle på grund av detta, men jag var inte det. Det var nästan så att jag förvånade mig själv lite där. Inte för att jag brukar gå omkring och vara tjurig, men å andra sidan brukar jag inte känna mig som en olycksfågel heller, heh. Nu planerar jag dock att inte vara klantig, ha otur, tappa bort grejer och liknande denna vecka. Jag tänker liksom att det är roligare så trots allt, även om en positiv attityd i sådana situationer kan göra hela skillnaden och man ändå kan ha en helt fantastisk dag. Det är liksom bara att ta ett djupt andetag, tänka på allt som ändå är bra fortfarande och le lite åt sig själv och alla andra.
 

Dream the impossible, seek the unknown, achieve greatness.

Denna vecka har jag valt ut ett citat som står på en tavla i det nya caféet som Sonny har startat i Days.

Veckans Citat: Dream the impossible, seek the unknown, achieve greatness.

Jag tycker att det här citatet är så upplyftande samtidigt som det är utmanande. Vi kan drömma även det som vi kanske tror är helt omöjligt idag, söka det okända och uppnå storhet. I like that.



Minion Quotes! ♡

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av lite Minion Quotes idag. Bara för att, liksom. So enjoy.
 
 

Cajsa: Vars tar livet en om man fejkar att livet leker?

Och ännu en gång så hade jag lite svårt att välja ut vilket inlägg som skulle få synas här denna vecka. In the end stod det mellan två blogginlägg som var väldigt olika, men tillslut valde jag Cajsas inlägg: Vars tar livet en om man fejkar att livet leker?
 
Just det här blogginlägget really got to me. Jag känner helt enkelt igen mig alltför väl i det som Cajsa tar upp här. Jag vet precis hur det är när man fejkar att allt är bra då jag själv har gjort det en så pass stor del av mitt liv, och då inte bara för andra utan många gånger även för mig själv. Helt enkelt för att jag inte har orkat ta itu med hur det skulle kännas om jag var ärlig och faktiskt erkände hur illa det var. Att kunna visa hur man mår även när man inte alls mår bra och be om hjälp är så viktigt. Det är när man gör det som livet kan börja vända igen…
 
 

Abide är en böneapp…

Jag har berättat för er lite om YouVersion tidigare; bibelappen där man kan läsa Bibeln i olika översättningar, följa läsplaner och lite annat kul. Jag följde ganska nyligen två läsplaner som involverade att lyssna på en kort undervisning och bön, och det var då jag första gången hörde talas om Abide. Abide är en böneapp där du kan lyssna på böner utifrån bland annat olika ämnen. Det är precis som om någon ber för dig, vilket de gör, fast förinspelat. Jag tycker att det är en hur bra grej som helst så därför tänkte jag att jag skulle tipsa er om den här appen.
 
 
Någon som har hört talas om den tidigare? Någon som använder den redan? :)
 

Jag har gjort en enkät till bloggen som jag skulle bli glad om du svarar på!

Jag fick en idé förut att jag skulle kunna göra en enkät till bloggen för att samla in lite statistik och även få höra vad ni tycker, så jag slängde ihop en via SurveyMonkey. Den innehåller tio frågor varav åtta av dessa är enkla kryssfrågor, så jag hoppas att ni vill klicka er in HÄR eller via bilden här nedan för att svara på dessa.
 
 

October Baby

October Baby är ett amerikanskt drama från 2011 med bl.a. Rachel Hendrix, Jason Burkey och John Schneider i rollerna.
 
Hannah går sitt första år på universitetet och har sin teaterdebut när hon helt plötsligt faller ihop på scenen. På sjukhuset genomgår hon flera tester och läkaren kommer fram till att detta är något som hänger ihop med andra medicinska problem som hon har, och att de alla har att göra med svårigheterna när hon föddes. Hon får då veta att hon föddes 24 veckor in i graviditeten, att hon egentligen är adopterad och att hennes biologiska mamma försökte göra en abort som misslyckades. Nu känner Hannah att hela hennes liv är en lögn och vänder sig till sin vän Jason. Hon följer sedan med honom och hans vänner på en roadtrip där hon vill upptäcka sitt dolda förflutna…
 
Jag fastnade inte helt för den här filmen i början, men det ändrades en bit in i filmen. Det kändes något segt först, men det är en fantastisk story som berättas och ju närmare slutet jag kom desto mer gillade jag den. Hannah tvingas gå igenom så väldigt mycket och det är både berörande och inspirerande att se hur hon känner, tänker och hanterar situationen. Jag gillar också hur allt vävs ihop med de andra personerna som är involverade i Hannahs liv på olika sätt, och hur slutet känns realistiskt och inte som en vacker saga.
 
Betyg: 7/10
 
 

You're Not You

You're Not You är ett amerikanskt drama från 2014 med bl.a. Hilary Swank, Emmy Rossum, Josh Duhamel och Jason Ritter i rollerna.
 
När Kate är 35 märker hon att hon börjar få problem med motoriken. Hon blir diagnostiserad med ALS, och 18 månader senare söker hon efter en ny skötare som kan ta hand om henne när hennes man, Evan, jobbar. Trots att Evan inte är helt med på noterna så väljer hon att anställa Bec som är en strulig tjej som pluggar på universitetet. Kate och Bec formar snabbt ett väldigt speciellt band som kommer att förändra dem både på djupet…
 
This is my kind of story. Jag gillar verkligen relationen som uppstår mellan Kate och Bec, och att se hur den förändrar dem. Det inspirerar mig och ger mig på något sätt hopp. Jag gillar nog speciellt Bec och tycker att Emmy Rossum är helt fantastisk i rollen som henne.
 
Betyg: 8/10
 
 

Det är som om världen helt plötsligt har förändrats och den uppfattning som vi tidigare har haft om tiden nu inte längre stämmer…

I ungefär en månad, flera veckor innan jag ens började jobba så det kan vi inte skylla på, har jag känt att tiden verkligen bara rusar iväg. Inte bara när jag har gjort något roligt, utan i princip hela tiden. Folk brukar kunna säga ibland att tiden går fort, men detta börjar bli lite absurt. Det är liksom nästan som om någon någonstans skulle ha fått för sig att speeda upp tiden av någon anledning. Det är som om världen helt plötsligt har förändrats och den uppfattning som vi tidigare har haft om tiden nu inte längre stämmer även om det inte är något som det pratas så mycket om, utan allt går helt enkelt bara fortare och vi hinner inte med lika mycket som vi en gång gjorde. När jag var på väg hem från jobbet en kväll förra veckan så tyckte jag dessutom att månen såg ut att vara ovanligt stor, den såg nästan ut att vara lite närmare jorden än vanligt, och jag började tänka på hur detta kanske skulle hänga ihop med tiden. Är jag bara helt galen eller finns det någon mer som känner samma sak!?
 
En förklaring i mitt fall skulle i och för sig visserligen kunna vara att jag har så lätt för att fastna i idéer och tankar många gånger. Min inspiration och allt som liksom får mig att gå igång på saker kan ganska lätt bära iväg med mig och helt plötsligt har det liksom bara råkat gå en timme. Bara sådär. Fast å andra sidan så har jag väl alltid mer eller mindre varit så, så jag vet inte. Kanske är det ändå någon typ av tidskonspiration på gång!?
 
 

Star Trek: The Animated Series

Star Trek: The Animated Series är ett amerikanskt tecknat science fiction-äventyr som sändes i två säsonger mellan 1973 och 1974. Rösterna görs av många av skådespelarna från Star Trek: The Original Series; bl.a. William Shatner, Leonard Nimoy, DeForest Kelley, James Doohan och Majel Barrett.
 
Kapten Kirk och hans besättning på rymdskeppet Enterprise fortsätter i den här tecknade versionen av Star Trek sitt uppdrag att utforska galaxen…
 
Jag gillar en del av historierna i avsnitten och jag älskar själva konceptet med Star Trek, och det är nog till stor del därför som jag valde att se klart den här serien som i och för sig inte hade fler avsnitt än 22. Det plus att det är kul att det är skådespelarna från den första serien som gör rösterna. Men utöver att vissa avsnitt ändå var ganska bra eller åtminstone helt okej med tanke på själva storyn så måste jag i ärlighetens namn ändå säga att det ofta ser ut typ som om serien har blivit tecknad i Paint och ihopsatt i Windows Movie Maker. Stundtals känns den även väldigt barnslig, vilket kan försvaras med att den faktiskt är gjord för först och främst barn, men eftersom jag brukar gilla vissa andra tecknade serier och filmer så har jag ändå tänkt att denna kanske hade kunnat vara bättre.
 
Betyg: 5/10
 
 

Så nu har jag börjat jobba som sjuksköterska… Det ni! ;)

Och så har jag börjat jobba… På riktigt. Jag kände mig nog lite som en student de första dagarna, trots att jag (otroligt nog) började känna typ två dagar innan jag började att det började kännas lite verkligt ändå. Trots allt. Det började liksom sjunka in lite då, så jag kan något stolt berätta att jag kom dit och sa att jag skulle börja jobba där och presenterade mig för patienter som sjuksköterska. Det blev ingen student-blunder, heh.
 
Förra veckan jobbade jag sex dagar och det var dessutom mycket nytt så jag var verkligen inte världens piggaste Erica hela tiden. I princip så spenderade jag den största tiden till att jobba, äta och vila/sova. Men det har varit kul också. Jag känner redan nu att jag antagligen kommer att trivas väldigt bra på den här avdelningen. Personalen, eller ja, mina nya kollegor kanske jag ska säga, har varit jättegulliga och jag känner mig välkommen. Flera stycken har sagt att det tar tid att komma in i att vara sjuksköterska när man är helt ny och att jag får fråga hur mycket jag vill, och att jag inte ska stressa utan ta tid för att lära mig allt. Det verkar som att det är vanligt att det tar ungefär ett år innan man känner att man verkligen har kommit in i arbetet helt och hållet, och en sjuksköterska sa att hon var så himla nervös första dagen då hon skulle gå helt själv så att hon nästan ville kräkas. Så jag känner absolut att jag inte behöver stressa upp mig och tro att jag måste vara någon typ av perfekt sjuksköterska direkt efter inskolningen, även om jag antagligen också kommer att vara ganska så nervös första gången det är dags att gå själv och ha hela ansvaret för patienter själv. Men att jag får vad som känns som världens bästa inskolning hjälper nog lite åtminstone. Jag får sex-åtta veckor och gick med en undersköterska första/förra veckan. Plus att jag ska få se hur det är på dagvården, njurstensenheten och lite annat och liksom verkligen förstå hur allt funkar och hänger ihop på kliniken. Jag har även tre administrativa dagar under inskolningen där jag ska få lära mig massa grejer. Och jag får dessutom en sjuksköterska som kommer att vara min mentor hela mitt första år. Så det här blir nog bra… Trots att jag kände mig som en klumpig elefant när jag skulle ta bort några stygn idag, heh. Och trots att saker inte går så snabbt nu i början. Jag byter inte ens om snabbt, eller så pratar jag bara för mycket, men den sjuksköterskan som jag går med nu hann idag byta om medan jag plockade ur mina fickor, plockade bort skyltar och klocka samt tog av mig ena skon. Haha.
 
 
Nu har ni åtminstone fått veta lite hur jag har det, och att jag lever. Ni som har koll på hur mycket tidsinställt jag har numera kanske har funderat lite då jag inte har svarat på kommentarer på över en vecka. Jag har liksom varit så uppe i allt annat. Men gymmet har jag pallrat mig iväg till två gånger i alla fall. Det har liksom bara känts pinsamt att inte ta itu med det när jag kan byta om direkt efter jobbet och bara gå till andra sidan gatan. Jag har 96 nya kommentarer nu, och jag är så glad för varenda en av dem. Men svara på dem börjar jag nog ändå ta itu med tidigast imorgon, eller eventuellt senare ikväll om jag hinner innan jag lägger mig. För nu mina fina bloggläsare ska jag betala en grej på internetbanken och sen slappna av en stund med lite choklad och förhoppningsvis hela två avsnitt av Alias. Imorgon är jag ledig, men jag ska iväg på en grej på förmiddagen och det är en bit att åka dit så det finns inte överdrivet mycket tid kvar ändå, hah. Så jag hoppas att ni har tålamod med mig. ;)
 

If you don't leave your past in the past, it will destroy your future. Live for what today has to offer, not for what yesterday has taken away.

Denna vecka har jag valt ut detta citat som jag såg på thegoodquote.co's Instagram förra månaden.
 
Veckans Citat: If you don't leave your past in the past, it will destroy your future. Live for what today has to offer, not for what yesterday has taken away.
 
Något som jag behöver kämpa mycket med är att lämna mitt förflutna i det förflutna. Jag har bestämt mig för att göra det, jag jobbar mot det målet och jag vill verkligen göra det. Men mitt förflutna finns där i bakgrunden, och trots att jag lyckats komma så otroligt långt så har jag inte bearbetat det och jag har inte lämnat det helt bakom mig. Men jag har tagit tag i att börja göra det, för jag vet att det kommer att förstöra min framtid annars. Jag har redan fått känna av det på olika sätt. Jag vet. Jag måste kämpa lite till och ta mig hela vägen igenom så att jag kan leva för idag och för allt som är bra i livet. Så att jag kan göra det precis så som jag vill göra det och inte bara så mycket som jag orkar göra det genom all smärta som är i vägen. Jag kan vara stark. Jag kan vara en kämpe. Jag kan klara det här. Jag hoppas också att detta kan vara en uppmuntran för någon annan den här veckan. Vi kan väl kämpa tillsammans!?
 
 

Kutless - Run

And I'm waiting for you, and I'm waiting for you
Why do you run, why do you hide, oh, don't you know I just, just wanna be with you, to be with you…
 
Spola fram till 1:25 om du inte vill/orkar/hinner lyssna på det som sägs innan.
 

Jackie & Ryan

Jackie & Ryan är ett amerikanskt drama från 2014 med bl.a. Katherine Heigl, Ben Barnes och Sharyl Lee i rollerna.
 
Ryan är en vandrare som hoppar på tåg och spelar musik ute på gatorna. Han drömmer om att en dag kunna leva på musiken. Jackie är en ensamstående mamma som tillsammans med sin dotter har flyttat tillbaka hem till en småstad från New York sen hon separerade med sin man. Nu kämpar hon för att klara sig ekonomiskt och är långt ifrån det liv hon levde tidigare där hon gav ut en skiva och åkte på turné. Jackie och Ryan träffas när hon ser honom spela och sjunga på gatan, och sedan för ödet de tillsammans ytterligare en gång och de märker att de har musiken gemensamt…
 
Jag gillar att det är mycket musik i den här filmen. Jag gillar hur den handlar om att kämpa. Jag gillar slutet. Jag tycker dock också att den känns lite seg stundtals och att den kanske egentligen inte är min typ av film, samtidigt som den är det lite också. Jag kan nog inte riktigt bestämma mig, heh. Fast jag gillar den mer än vad jag inte gillar den i alla fall.
 
Betyg: 6/10
 
 

Loving the Bad Man

Loving the Bad Man är ett amerikanskt drama från 2010 med bl.a. Cree Kelly, Arturo Rossi, Antoni Corone och Stephen Baldwin i rollerna.
 
Julie Thompson är en ung kristen tjej som lever sitt liv för att hjälpa andra människor. Sent en kväll när hon är på väg hem får hon punktering, och då hon inte kan komma fram någonstans på mobilen går hon till en bar precis i närheten för att ringa efter hjälp därifrån. På baren finns Mike Conner som är en bilmekaniker och som går med på att hjälpa henne. Efter att han har fixat hennes bil flippar han dock ur helt och våldtar henne. Följderna av detta blir i stort att Mike blir dömd till ett fängelsestraff på 10-20 år och Julie blir gravid. Julie väljer att, trots reaktionerna från sin familj, föda barnet. Hon känner sedan att hon vill förlåta Mike eftersom Gud har förlåtit henne och börjar besöka honom i fängelset tillsammans med deras son…
 
Jag kan känna lite att storyn i den här filmen är tung att följa för mig. Det kan ha något att göra med att just tanken på att bli våldtagen skrämmer skiten ur mig. Sen kan jag också känna att huvudpersonen, Julie, inte är någon som jag fastnar för som karaktär fullt ut även om det var väldigt inspirerande att se hennes tankar och känslor kring allt som hände. Som helhet tycker jag att budskapet i filmen är väldigt bra även om den ändå inte grep tag i mig helt. Att förlåta för att Gud har förlåtit oss är inte något som alltid är lätt att göra, believe me I know, men det är ändå så viktigt och det är något som jag tycker att den här filmen lyckas förmedla.
 
Betyg: 6/10
 
 

Jag tror att den här personens liv verkligen har öppnat mina ögon för hur viktigt det är att leva sitt liv, att drömma, att hoppas och att våga.

Jag kände en gång en person vars livsöde har satt djupa spår i mig. En person som, som jag upplevde det när jag observerade personens liv utifrån, inte verkade ha några drömmar eller mål för framtiden. Åtminstone inga drömmar eller mål som talades ut i det öppna. Som erkändes och uppmärksammades. Som det fanns en tro och ett hopp bakom. Jag vet inte om den här personen någonsin var uppriktigt lycklig. Jag misstänker att det kanske fanns så väldigt mycket svaghet, underkastelse, rädsla och brist på hopp hos den här personen så att några drömmar inte riktigt var att tänka på. De fick kanske inte riktigt plats mitt bland allt det andra som det skulle kämpas med. Det fanns kanske inte riktigt plats för ett eget liv där drömmar kunde vara drivpunkten och styrkan. Kanske trodde den här personen att drömmar och ambitioner inte hade förtjänats, att dennes liv inte var värt tillräckligt mycket. Jag vet inte hela historien. Jag vet bara att när jag en gång försökte ge den här personen förslag på en dröm och ett mål utifrån vad denne verkade tycka om, och kanske till och med brinna lite för, så kunde det inte tas emot. Det kunde inte tas emot för det upplevdes nog som något omöjligt för denne. Det fanns så mycket kan-inte-mentalitet. Lite som att livet inte skulle levas utan bara överlevas. Under en lång period är jag ganska säker på att det inte heller fanns vänner. Det som fanns var isolering, att låta någon annan bestämma och ge efter för hur det nu än blev. Det är en vuxen människa jag skriver om här. En människa som inte verkade kunna se sitt eget värde utan istället tog emot all skit som kom dennes väg. Som blev trampad på om och om igen, men som trots detta aldrig verkade söka något annat. Något bättre. Jag var så ung själv. Jag ville hjälpa trots att min egen värld var vänd upp och ner. Trots att jag också levde i rädsla och trots att, även om jag började hitta min styrka, fortfarande kände mig så väldigt svag. Men den hårda sanningen är att du kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Du kan inte öppna fönstret och låta en vacker fågel flyga mot sin frihet om den inte är villig att lämna sin bur trots att det är helt öppet. Trots att ett annat liv finns precis inom räckhåll.
 
Light a candle for every soul that faces life without a goal.
 
 
Jag skrev i början av det här inlägget att den här personens livsöde har satt djupa spår i mig. Jag tror att det länge, kanske till och med så länge som jag kan minnas, har funnits en rädsla hos mig att samma öde skulle drabba mig även om jag inte alltid har haft någon direkt anledning till att tro det. Jag bröt mig fri från en stor del av mitt fängelse som drog ner mig. Jag lärde känna Jesus, jag åkte på min första missionsresa till Indien när jag bara var 17 år, jag flyttade till Stockholm för att gå bibelskola och följde mina drömmar, jag har nyligen blivit sjuksköterska och jag har en tillsvidareanställning från och med den här månaden. Jag är inte arbetslös, underkastad andra, svag så till den grad att jag inte längre lever mitt liv utan drömmar och utan hopp. Jag tror att den här personens liv verkligen har öppnat mina ögon för hur viktigt det är att leva sitt liv, att drömma, att hoppas och att våga. Jag är så tacksam för den lärdomen. Jag är fortfarande skadad av min egen bakgrund, men jag flyger ändå även om det blir lite vingligt ibland. Jag vågar ha hopp för framtiden och på att jag en dag inte längre ska må dåligt av en bakgrund som är, precis som det låter, något som ligger bakom mig. Jag har mina drömmar och mina ambitioner för framtiden, och jag ska försöka kämpa för att nå varenda en av dem.
 
Vill ni kämpa med mig? Vill ni tro med mig att ni alla är värdefulla individer med så mycket förmåga och kraft i er än vad ni kanske ens är medvetna om? Vill ni ha drömmar och ambitioner för era liv och gå efter dem med allt vad ni är? Vill ni leva era liv fullt ut? För vi kan alla fortsätta flyga mot den framtid vi drömmer om även om vi skulle vara lite skadade. Även om det blir vingligt ibland. Även om våra vingar inte längre är så perfekta och hela som de en gång var. Come on, fly with me 'til we reach the sky…
 

Nu har vi varsitt ljus som påminner oss om varandra.

En av julklapparna som jag fick av mormor, morfar och katterna var det här lilla ljuset. Mormor berättade sedan något som fick mig att uppskatta den här söta lilla gåvan ännu mer än vad jag redan gjorde. Hon sa att hon hade ett likadant och att vi nu har varsitt. Det kändes som en så otroligt fin gest samtidigt som det påminde mig om något. Ni vet när man var liten och delade såna där bästishjärtan som fanns som halsband!? Jag kommer inte ihåg om jag hade ett sånt, men jag vet att jag däremot delade troll med någon för längesen. Vi hade helt enkelt varsitt litet troll, ett sånt där som var populärt att sätta på sin penna för hundra år sen, med olika färger på håret. Hon hade en med gult hår och jag en med lila hår, och så sa vi att vi skulle spara dem och alltid ha dem med oss på resor när vi var ifrån varandra. Mitt lilla troll var därför på besök i både Indien och Thailand på missionsresa om jag inte minns helt fel. Men det var längesen nu. Sist jag hörde något så hade hon tappat bort sitt troll. Mitt ligger i någon av flyttlådorna med grejer som jag har nedpackade på grund av platsbrist och att jag inte använder det så mycket i alla fall. Jag har helt enkelt inte haft hjärta att kasta det, trots att den här personen inte ens finns i mitt liv längre. Jag hade inte ens tänkt på det där halfsmutsiga, sketna, söta, lilla trollet på väldigt länge. Nu när jag gör det så känns det både nostalgiskt och lite sorgset. Men nu har jag och mormor en liknande grej, inte för att jag planerar att släpa med mig mitt lilla batteridrivna ljus när jag är ute och reser, men när jag tittar på det och när jag tänder det så kommer jag att tänka henne och morfar precis som de tänker på mig när de tänder sitt…
 
 

Don't let the darkness get to you…

Idag delar jag med mig av några bilder med ett något mörkt tema som jag tog i slutet av förra året som ni inte har fått se tidigare. I hope you enjoy.
 
 

…ett kontantlöst samhälle där alla springer omkring med sina bankkort i högsta hugg och observerar sedlar bakom glas på ett museum.

En tid tillbaka såg jag i ett blogginlägg, där en bild visades på vilka julklappar någon hade fått, att personen hade fått en tusenkronorssedel. Jag kommer ihåg att min första tanke var att det var väldigt ovanligt. Eller är det kanske så att det bara är jag som tycker det med tanke på att jag nästan aldrig använder kontanter längre? Och på den tiden när jag gjorde det spelade det i princip ingen roll hur mycket pengar du valde att ta ut från bankomaten, för du fick ändå femhundrakronorssedlar. Alltid. Det var det som måste ha varit normen. Det kan eventuellt vara så att jag aldrig har ägt en tusenkronorssedel i hela mitt liv, och jag är 27 år. Inte heller har jag ägt en tiotusenkronorssedel, men med tanke på att de togs ur bruk år 1991 så är det kanske inte så konstigt. Ärligt talat så hade jag inte ens vetat att de senare existerat om det inte hade varit för att min lågstadielärare nämnde att hon en gång hade ägt en under en väldigt kort period. Och fråga mig inte varför jag kommer ihåg det av all information som genom årens gång kommit och gått i min hjärna…
 
Bilden kommer från Sveriges Riksbank och föreställer de äldre sedlarna.
 
Och nu har det ju kommit nya sedlar också; främst till utseende med även en helt ny valör. Jag fick en (eller var det två!?) av mormor och morfar. Dock så använder jag, som jag nämnde tidigare i inlägget, nästan aldrig kontanter längre. Ironiskt nog, med tanke på de nya sedlarna, så känns det lite out dated. Jag brukar dock alltid se till att ha åtminstone några mynt i plånboken, ifall det nu skulle behövas någon gång. Men rent generellt så föredrar jag utan tvekan att betala med kort. Jag är en sån där nymodig typ som går in på Pressbyrån och kan köpa ett frimärke och betala med kort. Jag är långt ifrån den Erica som jag var när jag började använda bankkort och då i princip alltid tog ut pengar som jag sedan använde. That time is long gone by now. I min värld är det nästan lite så att jag redan har rusat iväg mot ett kontantlöst samhälle där alla springer omkring med sina bankkort i högsta hugg och observerar sedlar bakom glas på ett museum. Typ. Det blir ju så mycket enklare så.
 
Hur gör ni? Vad tycker ni om kontanter kontra bankkort? Har ni någon gång ägt en tusenkronorssedel? Och hur är det med bankomaterna nu; får man en tusenkronorssedel om man tar ut tusen kronor!?
 

A comfort zone is a beautiful place, but nothing ever grows there.

Denna vecka har jag valt ut ett citat som jag har läst många gånger och som inspirerar mig, så det är väl på tiden att det får sin plats här i rampljuset under en vecka också.
 
Veckans Citat: A comfort zone is a beautiful place, but nothing ever grows there.
 
Vi kan stanna i vår komfortzon hur länge vi vill och ha det mysigt. Vi kan stanna där och säkert ha ett ganska så bra liv, men vi kan aldrig fortsätta växa som människor så länge som vi stannar kvar där. Saker som vi kanske inte är helt nöjda med kommer inte att förändras medan vi sitter där och har det bra. Jag tror att vi alla, mer eller mindre, behöver fortsätta jobba på att ta oss ur den där trygga zonen mer och mer. Jag vet att jag behöver det. När det gäller vissa saker så kan jag kanske vara ganska bra på det, och när det gäller andra saker så sitter jag bara där nästan helt förstelnad och vågar liksom inte röra på mig av rädsla för att det ska göra alltför ont. Men jag vet att jag vill fortsätta växa som människa. Vissa saker kommer nog bara att ta ett tag, men det ska nog gå det med. Someday. Idag är förresten min första dag på mitt nya jobb. Jag ska jobba kvällspasset, så jag börjar precis nu när detta inlägg publiceras. Jag väljer att nämna detta nu eftersom jobbet är något där jag tror att jag kommer att växa något så otroligt, och säkert utmanas till att gå utanför min komfortzon lite ibland också. Vad har du i ditt liv just nu som du tror kommer att få dig att växa som människa? Vad kan du göra för att gå lite mer utanför din komfortzon den här veckan?
 
 

Nothing you confess could make me love you less.

Jag såg den här bilden på facebook förut och delade den där, men så kom jag på att jag vill dela den här med er också. Bara för att Jesus älskar er. Oavsett vilka ni är och vad ni har gjort eller inte gjort.
 
 

Linn: Surviving the Gym - A Beginner's Guide.

Ni skriver så många bra inlägg så att jag måste erkänna att var lite svårt för mig att välja denna vecka. Tillslut stod det mellan tre blogginlägg, som alla också var ganska olika varandra, och jag bestämde mig för att välja Linns inlägg Surviving the Gym - A Beginner's Guide. med motiveringen att detta var något som jag behövde och som peppar mig nu när jag ska komma igång med gymmandet igen. Den nya planen är att börja under nästa vecka, under förutsättning att förkylningen som har börjat ge sig lite till känna inte bryter ut. Men så länge jag inte känner mig sjuk så kanske jag kan börja lite lugnt då åtminstone. Hur som helst så rekommenderar jag verkligen det här inlägget; så in och läs genom att klicka på länken eller på bilden nedan.
 
 

The Freedom of Silence

The Freedom of Silence är ett amerikanskt drama från 2011 med bl.a. Lauren Alfano, Chris Bylsma, Tasha Clark, Tyler Messner och Jeffrey Staab i rollerna.
 
Filmen utspelar sig i en framtid inte alltför långt från idag där man i USA har beslutat att förbjuda kristna att sprida sin tro, gå i kyrkan och i princip att leva som kristna överhuvudtaget. Zack Thompson blev kristen när han som barn hörde en man predika ute på gatan och sedan fick tag på mannens bibel och tog hem och läste då den kastats iväg när han blivit arresterad. Nu är Zack vuxen med en fru och två döttrar, han leder husförsamlingar där kristna träffas i sina hem och har precis blivit arresterad. Här får vi följa vad som händer honom i fängelset samt vad som har lett upp till att han hamnade där…
 
Jag gillar storyn som den här filmen berättar. Det är en intressant historia som är både gripande och som påminner dig om vikten av att stå upp för det som du vet är rätt. Dock så har jag ändå svårt att fastna för filmen fullt ut då den känns lite seg stundtals och på vissa sätt lite som en typisk B-film, men jag gillar ändå storyn och är därför lite kluven. Men vi kan väl säga att det absolut är en helt okej film i alla fall och att jag nog gillar den lite ändå.
 
Betyg: 6/10
 
 

New Hope

New Hope är ett amerikanskt drama från 2012 med bl.a. Samuel Davis, Perry Frost och Ben Davies i rollerna.
 
Michael Evans går sista året på gymnasiet och börjar på en ny skola då hans familj precis har flyttat till den lilla staden New Hope där hans pappa, som är pastor, har fått jobb. Michael är inte alls speciellt glad över att behöva börja om, lära känna nya vänner och försöka hitta sin plats när han bara har sista året kvar. Han försöker dock göra det bästa av situationen, är med i skolans basketlag och får sakta men säkert nya vänner. Skolan drabbades dock ett år tidigare av att en elev tog livet av sig och detta påverkar fortfarande många väldigt mycket och ger till viss del även svårigheter för Michael som kommer som ny…
 
Jag tycker att den här filmen är fin på så många sätt. Jag gillar hur vi får följa Michaels kamp att bli en del i gänget, och då speciellt i basketlaget, och hur han hanterar hela den situationen och samtidigt verkligen står upp för den han är och för sin tro på Gud.
 
Betyg: 8/10
 
 

Tänk er snölyktor ute på stigarna som skulle uppstå i tunnlarna som grävdes genom snön…

Idag snöade det flingor nästan lika stora som tefat i flera timmar på morgonen och förmiddagen. Det kändes så vackert och fridfullt för mig som kunde stå här hemma innanför fönstret i värmen och se ut på snön som liksom verkade invadera Stockholm idag. Jag stod där och lät tankarna bära iväg mig på rosa små moln alldeles fluffiga av kreativitet och fantasi. Efter en stund kom jag på mig själv med att stå och tänka på hur det skulle vara om det inte skulle sluta snöa. Om det liksom skulle fortsätta i en vecka eller en månad, eller in i all oändlighet. Jag kunde se framför mig hur hela Stockholm blev insnöat. Hur kaos uppstod till en början, men sen när den värsta chocken hann lägga sig hur människor skulle göra det mysigt. Tänk er snölyktor ute på stigarna som skulle uppstå i tunnlarna som grävdes genom snön. Hur alla vaggades in i ett lugnt liv där man bara behövde göra det nödvändigaste, och för människor med jobb där man inte kunde lösa det på annat sätt än genom att man tog sig dit skulle helikoptertaxi införas om man jobbade en tillräcklig bit bort från hemmet. Jag har aldrig åkt helikopter tidigare, så det skulle ju vara en upplevelse i sig. En sån värld skulle nog vara ganska mysig och speciell att leva i, åtminstone för ett tag.
 
 
Utöver mina fantasier om en mysig vintervärld, och jag som påstår mig inte ens tycka om iskall vinter och snö till att börja med, så kämpade jag emot alldeles för deppiga tankar och framför allt känslor lite i onsdags och en del igår. Det händer mig ibland. Jag kom fram till att jag som tänker och känner väldigt mycket, vilket också är en del i min kreativitet där jag kan fastna för en idé eller tanke och sen spinna vidare på det i säkert en timme utan att jag knappt märker att tiden går, också därför lättare fastnar i minnen från mitt förflutna. Ibland är det som att jag nästan blir paralyserad. Jag känner mig liksom bortkommen i ett grått moln av deppighet och minnesbilder poppar ibland upp i huvudet ungefär som popcorn i en micro. Har man, som jag, då inte helt kommit över allt som hände och var back then så blir det svårt att hantera detta. Jag trycker undan väldigt mycket för att orka med, för att jag är så rädd att falla isär annars. Men jag kommer att få hjälp med detta. Jag försöker dessutom på egen hand bli bättre på att stoppa hela tankeprocessen och den känslomässiga delen av bergochdalbanan, den där många skriker med händerna i luften, innan den hinner rusa iväg med mig helt. Sluta tänka eller grubbla, och börja be och stoppa tankarna istället, är väl lite det som är mottot. Just stop.
 
Planen var att åka till gymmet igår. Jag gjorde inte det. Tiden rusade iväg i deppighetens tecken, och sen när jag hade ryckt upp mig och hittat tillbaka allt som är bra i livet så kände jag bara att jag inte hade någon lust att åka iväg till gymmet och kände att hela dagen skulle försvinna lite då. Det var liksom redan lunchtid. Jag pallade inte. Jag åkte "bara" och handlade istället, med tillräckligt många lager för att nästan inte ens känna kylan trots att det var tio minusgrader. Jag förvånade mig själv. Jag är en person som vanligtvis brukar frysa. Hur som helst så får jag se om jag tar mig iväg till gymmet på söndag istället, eller om jag bara börjar köra nästa vecka när jag har börjat jobba. Det är ju då jag kommer att ha gymmet på andra sidan gatan. Det kommer väl dock alltid att finnas ursäkter om man är på det humöret, men jag hade en diciplin angående detta förut och jag hoppas kunna hitta tillbaka till den, helt enkelt. Bara för att vi alla mår bra av att få röra på oss regelbundet.
 

"Shit, det här är ju inte på riktigt!"

Nu är det inte många dagar kvar till jag börjar jobba. Fast nej, jag har nog fortfarande inte förstått det helt. I måndags, någon gång efter att ha pratat med mormor en stund, så satt jag och tänkte och insåg att jag om exakt en vecka skulle vara på jobbet. Min reaktion på det var denna: "Shit, det här ju inte på riktigt!"… Det säger allt. Det har inte sjunkit in ännu. Polletten har inte trillat ner. Alla knivar befinner sig inte i bestickslådan. Alla hästarna finns inte i stallet. Typ. Ni fattar.
 
Men oavsett hur bra, eller i det här fallet inte alls bra, jag är på att fullt ut förstå vad som pågår i mitt liv så börjar jag jobba som sjuksköterska på måndag. Jag ska visserligen gå inskolning i sex-åtta veckor innan jag kommer att kastas ut helt på egna ben, som en fisk på sandstranden, och inte längre ha en handledare som alltid finns där i bakgrunden. Men däremot så kommer det ju att finnas kollegor där hela tiden, och tur är väl det, heh. Jag hoppas hur som helst att allt kommer att gå bra. Och jag hoppas att hästarna börjar springa tillbaka mot stallet snart så att jag slipper spendera första veckan, eller God knows how long, på jobbet med att känna mig som en student eller som om jag är en bedragare i sjukhuskläder. Ni vet som i filmer och tv-serier där skurken ska försöka smälta in i omgivningen… Fast anställningsbeviset ser i alla fall ut att vara på riktigt, so it's all good.
 
 
:) <-- Nervöst leende!
 

goodreads

Jag fick höra om goodreadsLenas blogg i slutet av förra året. Egentligen hade jag väl sett det lite på facebook innan när någon delat på sin tidslinje att de har betygsatt nån bok där, men då har jag liksom aldrig gett det någon mer tanke. Men Lena hade lagt upp sitt bokår som hon hade fått som en sammanfattning från goodreads, och det var det jag fastnade för först. På den sammanfattningen kan man se hur många böcker man har läst under året, hur många sidor och helt enkelt roliga fakta. Nu när jag läser ganska mycket i och med Star Trek-böckerna så känns den här sidan riktigt kul! Man får dessutom rekommendationer på böcker baserat på betyg man har satt på andra böcker samt vilka böcker man har lagt till i sin att-läsa-lista, så nu har jag redan hunnit hitta några kristna böcker med undervisning och inspiration som jag vill läsa längre fram. Som om inte min läs-lista var tillräckligt lång ändå, hah. Och som ni ser på bilden här nedan så finns det (självklart) också en app till goodreads som är riktigt bra. Det går att scanna in ISBN-koder på böcker för att automatiskt hitta den bok man läser på goodreads utan att behöva söka manuellt. I like it.
 
 
Jag kände att jag ville få skriva av mig lite om detta, heh. Ni som är medlemmar där får förresten jättegärna lägga till mig som vän, och ni som inte är medlemmar men som tycker om att läsa kanske borde gå med här. Jag tror att ni skulle gilla det. ;)
 

Hillsong United - Aftermath

Jag älskar den här låten. Så himla mycket.
 
 
Yet the hands that cradle the stars, are the hands that bled for me. …I found hope in the aftermath. And I know you're with me, yes, I know you're with me…
 

Jag insåg att nyår är min favorithögtid på året…

Både julen och nyår är över. Jag har ätit, och äter fortfarande, vörtbröd typ varje dag. Jag har insett att jag älskar vörtbröd med russin i. Egentligen så har jag väl insett en hel del saker, och speciellt runt nyår. Nästan lite som att jag inte kände mig själv helt innan och nu börjar lära känna mig själv. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det annars, även om jag erkänner att det låter lite konstigt. Jag har också insett att jag faktiskt tycker om, väldigt mycket till och med, hallonlakritsen i Paradis-asken.
 
Det största som jag har insett är att nyår är min favorithögtid på året, följt av påsken. Att nyår är min favorithögtid kan ha en del att göra med att jag har svårt för stora högtider nu, men just nyår kan man liksom göra så stort eller litet som man vill och det är nog egentligen ingen som "förväntar" sig att man ska fira på ett visst sätt. Man kan äta en fin middag med sin familj, gå på fetaste festen i snyggaste klänningen, hänga på något typ av nyårsevent, vara med en eller flera vänner och bara umgås eller så kan man göra som jag gjorde i år och ensam i mysbyxor fira tolvslaget med att umgås med Gud och sen kika på fyrverkerierna från fönstret här hemma. Mina nyår brukar kunna se lite olika ut, men en sak som har varit lite återkommande är att jag verkligen gillar att be in det nya året. Jag har inte alltid gjort det, men många gånger har jag gjort det. Själv, tillsammans med någon/några andra eller på ett nyårsevent som någon kyrka har ordnat. Sen är jag också ett stort fan av att sammanfatta året som varit, utvärdera, tänka tillbaka och sätta upp mål och planer för det kommande året. Jag gillar att göra listor av olika saker; som till exempel Spotify-listan med vad jag har lyssnat mest på under året. Jag har redan idéer för listor och sammanfattningar som ni antagligen kommer att få se här på bloggen i slutet av december, hah.
 
 
I söndags var jag ute på en promenad i snön och kylan. Jag ville egentligen inte gå ut för att det var så kallt, hah, men jag kände att jag nog ville ta en promenad ändå. Så det är från den promenaden som dessa bilder kommer från. Det var ganska mysigt ändå. Jag hade mina stora hörlurar på mig över mössan, lyssnade på lovsånger och njöt av hur vackert allt var med snön även om jag hoppas att det blir varmare igen snart.
 
Det är min sista lediga vecka nu, så jag försöker att bara njuta av den och har inte något speciellt inplanerat vilket känns väldigt skönt. Idag har jag bland annat städat, hängt i tvättstugan, fotat lite för kommande blogginlägg och nu är planen att om en liten stund värma en pizza i micron och se nåt avsnitt av Days
 

There is more power in one word from God than all the power of the enemy combined.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som jag såg på facebook för några veckor sedan.
 
Veckans Citat: There is more power in one word from God than all the power of the enemy combined.
 
Detta tycker jag är viktigt att påminna sig själv om ibland. Att inte glömma bort. Att hålla fast vid. Det som Gud har sagt, även om det bara är ett enda ord, har så mycket mer kraft bakom sig än satans all kraft sammanlagt. Det finns ingen som är så mäktig som Gud. Honom kan vi alltid lita på. Han är vår styrka och frid i alla situationer.
 
 

Så var det dags att komma igång regelbundet med träningen igen då…

Det där långa träningsuppehållet som egentligen inte alls var planerat, men som liksom bara fortsatte som ett tåg som det inte går att få stopp på riktigt, är nu över. Planen är att från och med nästa vecka komma igång regelbundet med träningen igen. Lagom till det nya året va, tänker ni. Lagom till jag börjar jobba med gymmet tvärs över gatan, tänker jag. Eller okej, kanske lite för att ett nytt år faktiskt är en ny start på så många sätt. För jobba börjar jag ju inte göra nästa vecka. Jag har en ledig vecka kvar. Men jag känner helt enkelt att det är hög tid att komma igång igen, så varför vänta. Dock så ville jag väl inte behöva släpa mig iväg till gymmet just över jul och nyår utan ville få vara helt ledig från massa måsten, speciellt då jag redan varit helt ledig från gymmet under så många månader. Men ja, det var en annan historia det…
 
Ni som vill och orkar får gärna peppa mig lite extra de kommande veckorna med hur bra det är med träning och hur bra jag kommer att må av det. Påminn mig om att jag faktiskt tyckte att det var kul när jag väl var där förut. Och jag tror väl att jag ska kunna få upp motivationen igen då jag har lyckats med det tidigare, plus att jag som jag redan nämnt kommer att ha gymmet på andra sidan gatan från jobbet. Jag kommer liksom inte ens att behöva åka vidare någonstans. Det skulle vara så lätt att bara byta om direkt till träningskläder och gå dit när jag har slutat till exempel.
 
 

Elsa: Lost (2004-2010)

Den här veckan är det Elsas inlägg Lost (2004-2010) som jag har valt ut till Veckans blogginlägg. Hon skriver här, som ni säkert redan har listat ut, om tv-serien Lost som är en av mina favoriter när det kommer till just tv-serier. Hon skriver dessutom en riktigt bra och utförlig recension som jag absolut tycker att ni ska klicka er in och läsa. Och har ni mot all förmodan missat Lost så tycker jag att ni ska se det. Jag har redan gjort det tre gånger. It's that good.
 
 

Januari 2016.

Nu är januari och det nya året här. Ännu en gång. Jag hoppas att ni alla som ville har fått en bra nystart och har fått lämna det gamla bakom er, och jag hoppas att ni är peppade för ett nytt år med nya möjligheter.
 
Detta hände i december:
Jag blev erbjuden jobb som sjuksköterska på urologen den andra december, och eftersom jag tackade ja till det så har jag verkligen fått ha en ledig månad in every sense of the word. Inget mer jobbsökande, inte massa måsten utan bara få vila och försöka njuta av allt som är underbart i livet.
• Jag har påbörjat något som jag tror kommer att vara väldigt bra för mig i längden. Något av ett längre "projekt" kanske vi kan kalla det. Typ.
• Annars så har det väl i princip varit en ganska vanlig ledig tid förra månaden. Vardagen har rullat på lite som vanligt och det har blivit nån fika, lite vintermys i allt det mörka och lite serier och böcker.
 
Det är Tindrah som bjuder på månadens kattbild den här gången.
 
Detta händer i januari:
• Jag börjar med att vara ledig en vecka. Min sista hela lediga vecka på God knows how long, heh, så den ska jag se till att njuta av.
• Efter den veckan börjar jag på mitt nya jobb, så jag kommer att jobba heltid som sjuksköterska. På riktigt. Det kommer att bli spännande att se hur det känns, men jag tror att det kommer att bli kul. Jag kommer bokstavligt talat att få betalt för att sticka människor, hah. Jag kommer att ha inskolning till att börja med, så hela januari kommer att vara inskolning.
• Jag tänkte komma igång med träningen igen denna månad. It's about time.
• Sen kommer nog vardagen att vara lite som vanligt. Jag har inte något speciellt inplanerat än så länge.
 

John + Marlena; Marchin' on. ♡

För några veckor sedan fastnade jag för den här fantastiska videon som är en hyllning till John och Marlena (spelade av Drake Hogestyn och Deidre Hall) i Days of our Lives. Kolla så får ni se hur fina de är tillsammans. :)
 
 

Joseph: King of Dreams

Joseph: King of Dreams är ett amerikanskt tecknat bibeldrama från 2000 med röster av bl.a. Ben Affleck, Mark Hamill och Richard Herd.
 
Den här filmen är baserad på Josefs liv som vi kan läsa om i Första Moseboken i Bibeln. Josef är son till Jakob som sedan tidigare har tio andra söner, men Josef är dock den första sonen som Jakob får tillsammans med Rakel som de tidigare inte trodde kunde få några barn. På grund av detta ses Josef som ett mirakel och hans föräldrar behandlar honom också som det, vilket leder till avundsjuka bland hans bröder. När Josef sedan berättar om sin dröm där hans bröder bugade för honom kan bröderna inte längre hantera sin ilska och säljer i hemlighet Josef som slav…
 
Jag gillar verkligen den här filmen. Det är något speciellt och lite extra mysigt med att se en tecknad film, och jag tycker om att se Bibeln liksom komma till liv i en film. Historien om Josef visar också hur Gud alltid är med och hur han vänder situationer som vi kanske aldrig skulle hitta något positivt i till det absolut bästa, vilket gör detta till en film med ett väldigt hoppfullt budskap. Saker kan bli bättre, och speciellt om du har Gud på din sida.
 
Betyg: 8/10
 
 


RSS 2.0