Your job is to keep trying, to hold on, even when you think you can't.

Den här veckan har jag valt ut ett citat från ett av mina favoritvideoklipp från youtube med kapten Janeway. Jag delade det med er i september förra året i Star Trek-kategorin, ifall någon undrar varför ni kanske känner igen det.
 
Veckans Citat: Your job is to keep trying, to hold on, even when you think you can't.
 
Det finns så mycket hopp i detta. Så mycket känsla av att oavsett hur tufft det blir och oavsett om vi inte ens tror att vi orkar fortsätta längre så är vårt jobb att fortsätta försöka. Lite till, lite mer, håll fast, håll kvar, kämpa… Om Janeway och hennes besättning kunde kämpa sig igenom att vara fast på andra sidan galaxen (och jo, de är karaktärer i en tv-serie, men ändå) så kanske jag också kan kämpa vidare. Så kanske du också kan kämpa vidare.
 
 

Christ is risen.

Detta är vad påsken egentligen handlar om. Just saying. :)
 
 

Det har varit mycket den senaste tiden.

Jag måste erkänna att jag inte alls har haft varken lust eller ork för bloggen den senaste tiden. Jag tänker inte be om ursäkt för det, men jag tänker berätta att jag lever och att jag inte har tagit något random beslut att avsluta bloggen. Som det ser ut nu så kommer det att komma upp lite inlägg ibland, men antagligen inte lika regelbundet som tidigare. Ifall inte riktigt än. Det känns som om det har varit mycket den senaste tiden. Den värsta svackan som jag kom in i när jag var sjuk och instängd har gått över, men jag antar att det ändå är mycket som snurrar i huvudet från och till och då inte enbart relaterat till mitt mående. Jag började gå själv på jobbet när jag kom tillbaka efter sjukskrivningen och det tar väl lite getting used to. Nästa vecka får jag nyckeln till lägenheten som jag ska få hyra tillfälligt genom jobbet och då ska det tilläggas att jag inte har orkat ta tag i att packa än. Nu har jag, som tur är kanske ska sägas vid just det här tillfället, inte så mycket grejer och jag ska hyra lägenheten möblerad så det borde inte ta mig så överdrivet lång tid att ordna med allt. Jag tänkte börja på måndag. Terapin har jag också som tar tid och energi. Jag ångrar inte för en sekund att jag tog tag i det, men det ska sägas att det inte riktigt går att sätta en bindel över ögonen och låtsas att allt är bra längre. Trots att jag stundtals ändå lyckas göra just det. Det var faktiskt en dag under förra veckan, tror jag det var, där jag till och med ifrågasatte varför jag går i terapi då jag ju faktiskt mår bra. Trots att jag bara en vecka innan hade mått så dåligt så att jag behövde ringa till min terapeut och prata med henne på telefonen i en timme. Som ni förstår så är det lite upp och ner. Jobbet har dock visat sig vara väldigt bra för mig, verkar det som. Det ger mig något annat att tänka på och ett annat perspektiv. Jag trivs där, även om jag fortfarande kan vara ganska så nervös över att gå själv och över att hinna med och allt vad det är. Min chef, bland annat, tycker att jag är för hård mot mig själv, och jag kan väl inte göra annat än att hålla med henne där. Men jag borde nog ge mig själv mer credit än vad jag gör. Och att flytta hoppas jag kommer att bli enbart positivt för mig, för nu har jag blivit så innerligt trött på att vara inneboende. Åtminstone här. So I hope this will all work out great.
 
En någorlunda ny toaselfie från Instagram ifall någon är intresserad.
 
Jag har haft turen att få vara ledig hela påsken, så det försöker jag njuta av så mycket som möjligt just nu. Jag orkar egentligen inte göra så mycket, utan låter nog mest huvudet vila från allt ett tag. Jag får ha lägenheten för mig själv och jag passar därför på att ta tid för mig själv och bara ta hand om mig själv lite extra. Nu är det bara jag och Gud. För jo, jag försöker att inte stänga ute honom trots att jag har blivit så duktig på att stänga ute allt och alla. Jag behöver Gud så mycket. Jag behöver låta Gud få vara mina pappa som jag bara kan komma till och krypa ihop i hans famn och bara låta hans kärlek skölja över mig som ett vattenfall…
 

A Case of You

A Case of You är en amerikansk romantisk komedi från 2013 med bl.a. Justin Long, Evan Rachel Wood och Keir O'Donnell i rollerna.
 
Sam är en författare som skriver bokversioner av filmer men som inte riktigt känner sig helt nöjd med sitt liv. På ett café som han brukar besöka jobbar Birdie som Sam beundrar på avstånd. När han får veta att hon har fått sparken hittar han henne på facebook och tar reda på allt som han bara kan om henne. När han sedan träffar henne på ett event, som han självklart visste sedan innan att hon skulle vara på, går han all in för att vara precis den typ av kille som han tror att hon vill ha…
 
Jag tycker att det här är en så himla söt film, och jag gillar verkligen det underliggande budskapet med att det är bäst att vara sig själv.
 
Betyg: 7/10
 
Bilden är härifrån.
 

You shall live and not die… ♥

Idag tänkte jag dela med mig av en låt, The Blood of Life, som är en av mina favoriter och som jag har lyssnat lite på till och från i flera år nu. Jag har några speciella minnen med den här låten och det är då speciellt två som jag tänker på, och jag tänkte att jag skulle dela med mig av dem nu.
 
Det första har lite att göra med bakgrunden till låten. Den skrevs av Mission SOS festivalteam inför en Jesusfestival som vi hade i Lesotho (är jag ganska säker på att det var) som ligger i södra Afrika. Lesotho är ett land som är väldigt drabbat av HIV/AIDS och med den bakgrunden skrevs den här låten som handlar om att Jesu blod är livets blod och om att leva och inte dö. Jag var inte med i Lesotho och det var innan jag kom till Stockholm och SOS, men på den första festivalen som jag var med på, i Tanzania 2012, bad jag för en ung kvinna som hade HIV. Jag hörde den här låten flera gånger under den resan, och den påminde mig om henne. Jag bad att Jesus skulle göra henne helt frisk, och jag tror att han gjorde det. Jag kommer ihåg tron och glädjen i hennes ögon.
 
Det andra minnet är väl kanske rent konkret inte ett minne på det sättet, men en kväll när jag mådde dåligt och låg i sängen och bad kände jag hur Gud sa "Du ska leva och inte dö." till mig. Precis som texten i den här låten, kom jag på senare när jag hörde den.
 
 
The blood of Jesus is the blood of life, and the blood of Jesus will save your soul tonight…
You shall live and not die, you shall live and not die, you shall live and not die…
 

You must realize, that fear is not real. It is a product of thoughts you create. Do not misunderstand me, danger is very real, but fear is a choice.

Den här veckan har jag valt ut ett citat från filmen After Earth. Jag älskar den filmen och skulle nog gå så långt som att säga att det här citatet är det absolut bästa som sägs i hela filmen…
 
Veckans Citat: You must realize, that fear is not real. It is a product of thoughts you create. Do not misunderstand me, danger is very real, but fear is a choice.
 
Jag vet alltför väl hur det känns att vara rädd, och inte bara att vara rädd någon gång ibland utan att leva i en ständig rädsla som många gånger nästan är paralyserande. Jag vet hur det är att vara rädd för minnen från det förflutna. Att vara rädd för att det förflutna aldrig riktigt ska försvinna tillräckligt mycket. Jag är uppväxt med mer rädsla än trygghet. Budskapet att rädsla är ett val och enbart en produkt av tankar som vi skapar är därför något som verkligen tilltalar mig. Även om själva faran är verklig så är rädslan ett val.
 
Bild härifrån.
 

Keep calm and watch Star Trek Voyager!

Den här härliga bilden hittade jag på facebook förut. I love it. Ni förstår säkert varför…
 
 

Little Boy

Little Boy är ett amerikanskt drama från 2015 med bl.a. Jakob Salvati, Emily Watson, Michael Rapaport, David Henrie och Cary-Hiroyuki Tagawa i rollerna.
 
Den här filmen utspelar sig under andra världskriget i en liten amerikansk stad. Där bor en liten pojke, Pepper, som går under smeknamnet Little Boy tillsammans med sin familj. Hans pappa, James, är hans bästa vän och partner och de gör i princip allt tillsammans. När James tvingas åka ut i kriget och dessutom blir tillfångatagen av japanerna faller Peppers värld samman. Men han får hopp genom en predikan om att man med hjälp av ett senapsfrö kan flytta berg, och det blir för honom början på att göra allt som han bara kan för att få hem sin pappa igen. Med hjälp av en pastor och en något oväntad vän växer sig Peppers tro allt starkare medan han mot alla odds väljer att tro på att han ska få tillbaka sin pappa trots allt…
 
Jag var till en början inte helt säker på om det här var min typ av film, men det dröjde ändå inte alltför länge förrän jag föll för den. Det är en så vacker film på så väldigt många sätt, och jag fastnar verkligen för budskapet om att våga tro även när det verkar omöjligt. Mot alla odds. Trots att andra skrattar och hånar en. Jag gillar också att filmen står upp för att det aldrig är okej att mobba och att se ner på andra människor på grund av att de är annorlunda eller på grund av var de kommer ifrån. Detta är helt enkelt en väldigt fint gjord film med ett stort hjärta och jag kan verkligen rekommendera den.
 
Betyg: 8/10
 
Bilden är härifrån.
 

We don't mean to spoil the ending for you, but everything is going to be okay.

I slutet av förra veckan såg jag att TobyMac lagt upp detta på facebook, och jag fastnade för det direkt. De senaste veckorna har mitt liv känts tyngre än vanligt mycket oftare än vanligt och att då få se det här och se att allt kommer att bli okej kändes verkligen bra. Om vi läser i Bibeln så är det exakt samma budskap som finns där; allt kommer att bli okej. Det står redan skrivet vem segern tillhör. Gud vinner. Över allt det onda, över all sjukdom, över all ångest, över allt… Och jag tillhör Gud, jag har gett mitt liv till Jesus, vilket innebär att segern tillhör mig och att allt kommer att bli okej. Oavsett hur det kan verka eller kännas för tillfället.
 
Bild härifrån.
 

Kathryn, hang on, we're bringing you back, just fight a little longer…

Ett av mina favoritavsnitt av Star Trek: Voyager är Coda från säsong tre där kapten Kathryn Janeway dör, om och om igen. Jag vet ärligt talat inte ens längre exakt hur många gånger jag faktiskt har sett just det avsnittet nu. Men det är många gånger, i alla fall. Så när jag hittade den här videon med Evanescences låt Hello och klipp från just det avsnittet så var jag fast ganska så direkt. Det är så brilliant vackert så att det liksom bara inte finns ord för det…
 
 
"…the gift that she gave me, and gave a lot of us here, was the knowledge that we are better and stronger than we think."
 

Jag har fått en lägenhet genom jobbet!

I onsdags förra veckan publicerades ett tidsinställt inlägg om hur jag längtar efter att få en egen lägenhet. Inlägget publicerades 13:00, och 13:06 den dagen fick jag ett mail om att jag är erbjuden en lägenhet. Det är inte en egen lägenhet som i ett förstahandskontrakt, men det är en lägenhet via jobbet där jag kan få bo upp till ett år. Det är en möblerad etta som ligger på "min sida om stan" och det blir lite närmare till jobbet än vad jag har nu. Jag tackade ja till den i fredags och det är inflyttning redan den första april, so I guess I'm moving in just a few weeks. Plötsligt händer det, liksom. Nu får jag till och med möjlighet att flytta en månad innan det var tänkt, och jag som verkligen, verkligen vill flytta. Det känns bra, underbart, befriande, skrämmande, lite nervöst och som en utmaning. Allt på samma gång. Kanske speciellt eftersom detta, tro det eller ej, kommer att bli första gången som jag kommer att bo helt själv. Tidigare har jag inte alls velat bo själv, vilket också är en stor del av anledningen till att jag inte har gjort det, men nu är det nog lite så att det har blivit precis vad jag vill. Så förhoppningsvis blir jag väl nöjd med det och jag hoppas också att jag kommer att trivas i min nya, men fortfarande tillfälliga, lägenhet…
 
Bild från Unsplash.
 

Take the risk or lose the chance.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som TobyMac la upp på facebook för inte så längesen.
 
Veckans Citat: Take the risk or lose the chance.
 
Ibland gäller det att bestämma sig för vad man verkligen vill och om något är värt risken eller inte. Jag har något speciellt som jag tänker på när jag ser det här citatet, eller egentligen skulle jag säkert kunna komma på många fler saker om jag bara tänker efter en liten stund, men för mig just nu så handlar mycket om att komma över min bakgrund och må bättre. Det är skrämmande för mig att ta tag i det och jag är rädd för att riva upp saker, men jag är villig att ta den risken och tror att det kan bli riktigt bra.
 
Vad har du i ditt liv där du just nu har valet att ta risken eller förlora chansen?
 
Bild från TobyMac's facebook-sida.
 

Giraffer fångade på bild i en galen situation! Typ!

När jag såg den här bilden på facebook för typ två veckor sedan så gjorde den min dag. Jag var på jobbet och hade precis ätit lunch och flinade åt den här galna bilden i säkert flera minuter för att senare samma dag visa den för flera kollegor och flina ännu mer. Den är ju bara så fantastisk, eller vad säger ni!? Jag älskar djur, fast okej att denna är typ photoshopad eller nåt, heh.
 
 

…utan jag har verkligen känt mig mer eller mindre deprimerad…

Så nu sitter jag här igen. Jag sitter här och jag önskar att jag kunde säga att den här veckan blev bättre och att jag har mått känslomässigt bättre. Att jag liksom tog mig ur den där pissiga depressionskänslan och fick en helt fantastisk vecka trots att jag har varit sjukskriven. Men det är ju lätt att vara efterklok nu. Eller, det handlar väl inte egentligen om att vara efterklok. Det är liksom inte så att jag tog ett dåligt beslut eller valde att vara allmänt tjurig, utan jag har verkligen känt mig mer eller mindre deprimerad. Jag har mått riktigt dåligt och saker har bara gått utför. Inte alla saker, men ganska många saker. Jag har varken orkat eller velat göra något av det som jag hade kunnat göra trots sjukskrivningen och trots att jag inte ska ut i det fria med en luftburen smitta. Men det är också okej att inte orka eller vilja göra något. Att inte skriva tidsinställda inlägg med inspiration på löpande band, att inte se alla de där filmerna eller avsnitten av tv-serierna, att inte läsa tills ögonen går i kors och att inte låta glad och optimistisk hela tiden. Så ni behöver ju inte låta ögonen trilla ut ur ansiktet i ren chock om det nån dag framöver inte skulle dyka upp ett nytt inlägg trots mina ambitioner med tidsinställt och bra planering. Med all sannolikhet så betyder det liksom inte att jag har dött.
 
Bild från Unsplash.
 
Om sanningen ska komma fram i ljuset så har det varit så illa i veckan så att jag verkligen behövde få komma ut ur min egen misära lilla vattkoppsisolering, så jag är hemma hos Susanne och hennes familj nu och har varit här sen i torsdags. Och innan någon ringer smittskyddsinstitutet, vilket skulle vara väldigt överdrivet till att börja med, så åkte jag bil hit och alla här har redan haft vattkoppor vilket betyder noll smittrisk. Det kändes liksom som att allt bara höll på att falla samman, och jag hoppas så mycket som jag bara kan att det blir bättre när jag får komma tillbaka till min vanliga vardag igen, så Susanne var orolig för mig. Men nu har jag fått bli lite omhändertagen av den här galna och fantastiska familjen. Jag har blivit bjuden på mat, fått krama katter, se förskräckligt söta marsvin, se ett galet bra avsnitt av Beck (Vid vägs ände) vilket blev lite nostalgiskt då det är något som jag älskade när jag var yngre, suttit på en altan i solen och pratat med min "extramamma" som typ har adopterat mig litegrann, fallit för Frans vinnarlåt i mellon, druckit cola och fått i uppgift att ringa till min terapeut. Det tog emot att ringa kan jag säga. Men jag är så glad nu för att jag gjorde det. Jag tänker inte berätta något specifikt om det nu, förutom att jag bara vill få säga att jag har en fantastisk terapeut och att det är en sån otrolig fördel och privilegium att få ha en terapeut som delar min tro på Jesus.
 
Slutligen tänkte jag bara berätta att planen är att jag ska åka hem igen imorgon och om ingenting går helt till skogs så ska jag börja jobba som vanligt på måndagmorgon. Jag ska väl egentligen bara kolla igenom så att jag är säker på att jag är smittfri nu. På tisdag kommer det förresten upp ett inlägg med goda nyheter, så håll utkik efter det om ni är intresserade. Själv ska jag gå och lägga mig nu. Det går ju inte att fortsätta ha dygnet vänt åt det här hållet med jobb och allt sen, så ja… godnatt då!
 

The Book of Eli

The Book of Eli är ett amerikanskt actiondrama från 2010 med bl.a. Denzel Washington, Gary Oldman, Mila Kunis och Ray Stevenson i rollerna.
 
I en våldsam värld där ett krig har ödelagt allt lever Eli. Han är en vandrare som har gått mot väst de senaste 30 åren med ett enda uppdrag i sikte; att beskydda en bok och ta den till en speciell plats trots att han inte vet själv till vilken plats än. Han följer det som någon annan har sagt till honom och han är villig att ge allt för att skydda den här boken som också är en bok som ger honom frid och hopp och som mycket väl skulle kunna vara det som räddar mänskligheten…
 
I stort så gillar jag den här filmen. På ett sätt tror jag att jag hade tyckt lite bättre om den om den inte hade varit riktigt lika våldsam som den är, men den har ändå ett bra budskap om att slutföra det man har påbörjat och att stå upp för vad man tror på i en värld där det är allt annat än lätt att göra det. Sen måste jag också få säga att jag verkligen gillar vilken bok det är som Eli skyddar. Det är liksom verkligen min typ av bok om vi säger så, heh.
 
Betyg: 7/10
 
Bilden är härifrån.
 

Endless Love

Endless Love är ett amerikanskt romantiskt drama från 2014 med bl.a. Alex Pettyfer, Gabriella Wilde, Bruce Greenwood och Joely Richardson i rollerna.
 
Jade har precis tagit examen från high school där hon under i princip hela studietiden har varit antingen med sina föräldrar eller med sina skolböcker. David har varit kär i henne under flera år men har aldrig pratat med henne, men någon ska ju vara den första. De blir snabbt förälskade och deras kärlek verkar bara växa sig starkare när föräldrar och omständigheter vill dra de ifrån varandra…
 
Jag tycker att det här är en fin film som absolut är värd att se. Utöver kärlekshistorien mellan Jade och David gillar jag också handlingen med Jades familj och hur de fortfarande påverkas av att en av Jades bröder dog i cancer några år tidigare.
 
Betyg: 7/10
 
Bild härifrån.
 

88-årsdagen som firas med blombud!

Idag är det ingen vanlig dag, för idag fyller min morfar Torsten 88 år. Då jag tyvärr inte har någon aning om när jag får en möjlighet att träffa honom nästa gång och dessutom länge har tänkt att det skulle vara roligt att skicka blombud till någon så får hans födelsedag helt enkelt firas med just blombud. Det hade såklart varit kul att se hans min när han får sin överraskning, men jag får helt enkelt höra allt av mormor i efterhand istället. Ni kan se på bilden längst ner vad han får, plus att han får en söt liten nalle som jag la till också. Det är han värd, min gullemorfar. Han är liksom en så fantastisk, snäll, generös och ödmjuk människa så att han helt enkelt är värd det absolut bästa.
 
 

Throwback thursday med Cher!

När jag var liten, typ mellan åtta och tio år ungefär, hade jag en period när jag lyssnade på Cher. Det var speciellt några låtar som jag kommer ihåg att jag hade fastnat för, och de här två var med bland dem. Jag kommer ihåg att jag verkligen älskade de här två låtarna. Om jag inte minns helt fel så var det inte så ovanligt att jag stod hemma i mitt rum och mimade lite under den här perioden. Att jag började tänka på just detta nyligen beror på att Polly nämnde Cher i sin blogg för inte så längesen. Då började jag lyssna lite på några låtar igen av ren nostalgi, och tänkte sen att det kanske kunde vara en kul grej att skriva om också…
 
 

Jag längtar verkligen efter att få en egen lägenhet!

Jag har redan berättat att jag har bestämt mig för att flytta och att jag, om allt går som jag har planerat, kommer att göra det i början av maj. Så snart är min tid som inneboende i en etta över. Jag känner att jag inte riktigt trivs här längre av olika anledningar, och att flytta känns därför utan tvekan som rätt beslut att ta. Jag längtar efter att få komma härifrån nu och även om jag inte har lyckats få en egen lägenhet tills det är dags att flytta, vilket tyvärr är ganska sannolikt, så kan jag bo hos min vän Susanne ett tag där det finns lite mer plats och sen borde jag kunna få en tillfällig lägenhet genom jobbet runt hösten någon gång om inte förr.
 
Men något som jag verkligen längtar efter är att få en egen lägenhet. Det är till och med så att det är en punkt på min bucketlist att få ett förstahandskontrakt här i Stockholm. Jag längtar efter att få ha en lägenhet där jag vet att jag kan få bo hur länge jag vill och där jag kan få bo själv, om jag nu inte skulle känna att jag vill ha en inneboende längre fram. Jag längtar efter att få inreda en lägenhet precis så som jag vill och verkligen ha plats för mina grejer, att till och med kunna anlita en inredningsfirma som får inreda den åt mig vilket jag har varit lite inne på. Jag längtar efter att kunna känna den där friheten som jag gissar att man känner när man har sitt egna ställe, och tryggheten man känner i att veta att man faktiskt har en egen lägenhet där man vet att man får stanna så länge som man sköter sig. Jag längtar något så otroligt mycket efter detta nu.
 
 
Den senaste månaden har jag varit inne på Stockholms bostadsförmedling nästan varje dag och kollat in lägenheter och intresseanmält hej vilt. Jag har dock bestämt mig för att inte lägga min kötid, som nu är uppe i sju år, på en lägenhet som jag inte är säker på att jag verkligen vill ha. Så vi får väl se hur det går. Ni som brukar be får gärna be att jag inte behöver vänta överdrivet länge på att få en lägenhet.
 

Nostalgi med Sunset Beach.

När jag var liten, runt typ 9-11 år, så var Sunset Beach min favoritserie. Den gick på fyran på vardagar vid eftermiddagen/kvällen någon gång. Jag kommer ihåg att det var mormor som började kolla på den först, och att det var när jag var hos henne och morfar i byn som jag fastnade för den och sen fortsatte kolla själv. Det var verkligen en av höjdpunkterna på eftermiddagen när jag fick sitta hemma i soffan och kolla på Sunset Beach.

Förra snart ett år sen fick jag för mig att det skulle vara kul att se serien igen. För nostalgin om inte annat. Den finns på den här youtube-kanalen. Kvalitén är inte den bästa, men det går absolut att se på. Så i ungefär ett år har jag kollat på Sunset Beach igen från och till. Nu tycker jag inte längre att det är lika fantastiskt bra som jag tyckte när jag var liten, men det är ändå ganska kul att se på. Jag kan dock erkänna att jag har funderat på om jag skulle sluta då jag tröttnat i perioder, men sen när jag sett ett avsnitt efter en tids uppehåll så har jag hittills alltid ångrat mig och fortsatt kolla.

 
Är det någon av er som har sett Sunset Beach?
 

They always say time changes things, but you actually have to change them yourself.

Den här veckan har jag valt ut ett citat som står på den första sidan i min Q&A-bok. Ursprungligen kommer det dock från en kille vid namn Andy Warhol.
 
Veckans Citat: They always say time changes things, but you actually have to change them yourself.
 
Vi har alla hört det. Tiden förändrar saker, det blir bättre med tiden, tiden läker alla sår och så vidare. Som om tiden i sig på något magiskt sätt skulle göra allt bättre. Jag tror att tiden i vissa enstaka fall kan ha en påverkan i och med att vi får en distans till saker, men även där är det ändå upp till oss hur vi väljer att tänka och agera. I stort sett så tror jag verkligen att det här citatet stämmer och att det är vi som ändrar på saker. Ibland kanske vi inte ens är medvetna om att det är så trots att det faktiskt är det. På ett sätt kanske detta kan kännas lite tungt, lite som att vi inte "bara" kan räkna med att tiden fixar allt. Men jag tänker välja att ha en positiv synvinkel på detta och istället säga att det är en fantastisk möjlighet för oss. Vi har makt över våra egna liv och vi kan själva välja hur vi vill försöka förändra saker utifrån de drömmar och mål som vi har för våra liv. Ett exempel utifrån mig själv är att tiden har gett mig en distans till min bakgrund som inte fanns där när jag var mitt uppe i allt, men hur många år som än har gått så mår jag fortfarande dåligt på många sätt för att det är upp till mig att förändra saker. Det är upp till mig att be om hjälp för att komma över all skit, och efter all tid som har gått så har jag nu äntligen gjort det.
 
Bilden är härifrån!
 

Fragile - A Janeway Video ♡

Nu tänkte jag dela med mig av en musikvideo med Janeway från Star Trek: Voyager. Låten är samma som den som jag citerade och länkade till i torsdags, och det var via youtube och den här videon som jag hittade låten till att börja med, heh. Jag tycker att den är så fin, och jag gillar att få se även den här sidan av Janeway speciellt med tanke på att det är mer vanligt med den starka kaptenen som kan ta Voyager igenom praktiskt taget allt.
 
 

Emma: "Hur hittar du så fina platser?"

Den här veckan har jag valt ut Emmas blogginlägg "Hur hittar du så fina platser?" till Veckans blogginlägg. Anledningen är enkel; jag känner att just det här inlägget lyckades återuppliva åtminstone en del av den fotoinspiration som inte riktigt har funnits där på ganska länge. När jag bodde ute i byn eller när jag fortfarande åkte dit väldigt ofta så hade jag i princip alltid mer fotoinspiration än när jag var hemma i Stockholm just eftersom katter och natur tillhör mina favoritmotiv. Nu menar jag inte att det inte finns katter och natur i Stockholm, men det är inte riktigt samma det-finns-perfekta-motiv-precis-utanför-min-dörr-känsla. Att ta med systemkameran när jag åker iväg någonstans har inte heller varit något som jag har gjort så ofta, vilket jag egentligen inte kan skylla på så mycket annat än på lathet i och för sig, men ändå. Det här blogginlägget gav mig inspiration till att, nån gång när jag är smittfri förstås, gå ut med kameran och hitta något motiv precis här i närheten och prova lite olika vinklar och djup. Vem vet, kanske blir det som ett första steg till att jag börjar fota lite mer igen…
 
 

Source Code

Source Code är en amerikansk science fiction/thriller från 2011 med bl.a. Jake Gyllenhaal, Michelle Monaghan och Vera Farmiga i rollerna.
 
Colter Stevens är en helikopterpilot i den amerikanska armén. Hans senaste minne är av att han flyger i Afghanistan, och nu har han precis vaknat upp på ett pendeltåg i Chicago. Som sällskap har han en kvinna, Christina, som han inte känner och snart upptäcker han att han befinner sig i en annan mans kropp. Som om detta inte vore nog så finns det även en bomb på tåget som exploderar efter åtta minuter, och därefter vaknar Colter upp i en typ av kapsel där någon vid namn Goodwin säger att han måste tillbaka för att ta reda på var bomben finns och vem bombaren är. Sakta men säkert börjar Colter få svar på vad som pågår samtidigt som han om och om igen skickas tillbaka till tåget för att hitta bombaren och rädda framtiden…
 
Det här kändes precis som min typ av film. Jag älskar den. Den är spännande och invecklad på ett sätt så att det ändå inte blir för svårt att hänga med. Jag gillar också att den inte är förutsägbar och att det var en hel del som inte alls var så som jag hade tänkt mig att det kanske skulle vara, utan istället något helt annat.
 
Betyg: 9/10
 
 

And isn't it ironic, don't you think…

Den här veckan har jag inte mått så bra. Eller, egentligen har jag inte alls mått bra. På ett sätt känns det nästan lite ironiskt att säga så då jag inte blev så väldigt sjuk av vattkopporna. Vuxna kan nämligen bli väldigt sjuka av vattkoppor och brukar drabbas mycket värre än vad barn gör. Jag har som mest känt mig trött, lite hängig och tung i huvudet. Värre än så har det inte varit, om vi inte räknar med att jag har fula prickar på lite olika ställen på kroppen då såklart och att det har kliat lite. Men det är liksom en till grej. Det har kliat lite. Det har inte kliat så att jag har blivit galen och har behövt ta receptbelagd medicin för att kunna stå ut med det. Därav ironin över att jag inte alls mått bra denna vecka. Istället för att ligga helt däckad av vattkopporna har jag börjat undra om depression är en bieffekt av den här sjukdomen. Jag har varit väldigt deppig över att jag har känt mig instängd hemma, att jag har känt mig som om jag skulle vara smittad av pesten med tanke på att viruset är luftburet och smittar väldigt lätt, att jag skulle vara ful och äcklig (och då har jag ändå långt ifrån prickar över hela kroppen!) och att jag missar jobbet (igen!) med inskolning och intressanta saker som händer där. Vilket innebär mer ironi då jag, även om jag inte tycker att det är kul att vara sjuk, inte alls brukar ha något emot att vara hemma och mysa med till exempel godis och en bra serie. Men den här veckan har helt plötsligt ingenting känts speciellt roligt. Allt som känns jobbigt annars har förstärkts också, så det har inte varit något party hemma hos mig direkt. Jag har dessutom nästan skämts lite över att jag har vattkoppor, vilket är hur dumt som helst då det verkligen inte är mitt fel. Sen har jag tyckt att det har varit konstigt då jag har känt mig "för frisk för att vara sjuk". Men när jag tänkte lite mer över detta och insåg att anledningen till varför jag ändå har fått det så lindrigt med mina vattkoppor antagligen beror på att det finns människor som ber för mig så kan jag ändå inte låta bli att le lite. Jag vet flera som har bett sen jag märkte att jag hade fått vattkoppor. Tyvärr kan jag väl inte säga att jag har varit så bra på att be själv, överhuvudtaget, men nu har jag trots det ändå något att tacka Gud för. Ja, vuxna brukar kunna bli väldigt sjuka och brukar även få väldigt mycket prickar över hela kroppen. Men det är väl som det står i Bibeln att även om tusen faller vid din sida så ska det inte drabba dig. Gud svarar när vi ber till honom.
 
Bild härifrån!
 
Till jobbet kommer jag dock ändå inte att kunna gå på ett bra tag till då jag fortfarande är så väldigt smittsam. Jag fick skjuts till vårdcentralen igår av Susanne och först kollade en sjuksköterska och bekräftade att det verkligen var vattkoppor, sen kom en läkare och kollade och konstaterade snabbt att jag skulle få ett sjukintyg för hela nästa vecka. Så nu får jag väl helt enkelt bara bestämma mig för att nästa vecka inte behöver vara lika pissig som den här veckan var. Jag ska försöka att se det på den ljusa sidan och tänka att jag får mer tid till att läsa och se på tv-serier och filmer. Inte för att tycka synd om mig själv och sitta och sura.
 

Vad jag ångrar och inte ångrar i mitt liv.

Jag läste ett blogginlägg en tid tillbaka som handlade om vad man inte ångrar att man gjorde eller något liknande. Jag kände att jag ville göra min egen version av det och tänka tillbaka lite över vissa delar av mitt liv, så nu kommer jag att dela med mig av några saker som jag ångrar och som jag inte ångrar.
 
Jag börjar med det som jag ångrar så att inlägget kan få avslutas på ett så positivt sätt som möjligt. Det som jag känner först och främst att jag ångrar, och som på ett sätt är mitt största misstag, är att jag aldrig tog tag i hur jag hade det hemma och hur otroligt dåligt jag mådde när jag växte upp. Under en väldigt lång tid förnekade jag även för mig själv att jag inte mådde bra, men sen när jag började inse det och förstå mer som tonåring så var jag så rädd. Jag såg det liksom inte ens som ett alternativ att be om hjälp utan bet automatiskt ihop och genomled all skit i stort sett på egen hand. Jag litade inte på någon annan. Jag har fortfarande svårt att göra det och är på grund av min bakgrund något misstänksam i min natur. Men jag tror också att om jag hade tagit tag i allt detta tidigare, kanske redan när jag var 13-16 år gammal och hade det som allra värst, så kanske väldigt mycket hade kunnat sett annorlunda ut på den tiden och även nu. Kanske hade jag varit starkare nu och inte fortfarande kämpat med så mycket som jag faktiskt gör, även om jag också vill lyfta fram att jag mår bättre och ändå har det ganska bra på många sätt. Jag är på väg åt rätt håll. Men jag känner absolut att om jag hade bett om hjälp, vågat berätta för någon utomstående vuxen hur jag faktiskt hade det så kanske saker hade kunnat bli annorlunda back then. Sen ångrar jag alla gånger som jag har sett ner på mig själv. Visserligen går allt detta ihop lite med varandra, men ändå. Men samtidigt som jag ångrar detta så känner jag också att jag är glad att jag hamnade på den vägen som jag hamnade i mitt liv, med min tro och med en del andra saker, så på ett sätt kanske man ska vara försiktig med att "ångra för mycket", för vem vet hur det hade sett ut då…
 
Kanske hade jag inte behövt må så dåligt som jag gjorde under en så lång tid…
Bilden är förresten härifrån!
 
Några saker som jag absolut inte ångrar är först och främst mitt beslut att följa Jesus och att leva ett kristet liv, trots hur det har varit den senaste tiden bland annat med att jag inte har orkat med kyrkan och att engagera mig. Men jag älskar Jesus. Jag tror på honom och jag tror på det som Bibeln säger, och jag skulle aldrig vilja byta ut den tron och det livet som jag har fått på grund av den mot något annat. En till sak som jag känner att jag absolut inte ångrar och som har varit riktigt bra var beslutet att följa den drömmen som jag hade för några år sen och flytta hit till Stockholm och gå bibelskola. Inte heller ångrar jag att jag bor kvar här nu och har börjat jobba som sjuksköterska. Och sist men inte minst så ångrar jag absolut inte att jag har börjat ta tag i de problem som fortfarande finns kvar och det som fortfarande gör så att jag inte mår helt fantastiskt underbart riktigt än och har börjat prata med en terapeut. Min framtid är ljus, kanske till och med mycket ljusare än vad jag kan tänka mig just nu.
 

Fotoinspiration från Unsplash.

Idag tänkte jag tipsa lite om en fotosida som heter Unsplash. Det är en sida där foton i bra kvalité läggs upp och som man får använda hur man vill helt gratis. För mig har det blivit en sida där jag kan hämta inspiration, ta bilder när jag inte har några passande själv eller när inspirationen inte har varit på min sida och där jag bara kan sitta och titta ibland när jag inte har något annat för mig.
 
Här är några av de bilder som har lagts upp där under de senaste veckorna…
 
 

I'm fine. I'll be fine. I'm fine. I'm not. I'm broken.

Det är så många gånger som jag känner mig liten, ömtålig och rädd. Det är inte så ofta som jag visar det utåt, åtminstone inte medvetet. Under så lång tid som jag kan minnas, ända sen jag var liten och hela min värld började falla samman, så har jag nästan alltid försökt att hålla ihop så långt det har gått. Jag har nog inte alltid förstått det själv, men målet har liksom varit att inte låta någon se. Att inte låta någon förstå smärtan som finns på insidan. Att inte lita på någon. Att inte ge någon mitt förtroende, inte igen. Aldrig igen. Det är nog egentligen inte förrän de senaste åren som jag har börjat förstå hur illa allt verkligen har varit, och har blivit. Hur djupt såren verkligen går. De sår som jag under flera års tid till och med försökte intala mig själv att de redan var läkta. Att allt var okej nu. Jag intalade mig att allt var okej bara för att det var bättre. Bara för att jag inte längre var deprimerad, dagdrömde om att ta livet av mig och inte ens orkade med min egen vardag. Därför var det okej, därför var allt tvunget att vara helt över. Jag behövde få tro det åtminstone. Men jag antar att det är som en vän en gång sa till mig för så många år sen; att om man inte tar itu med sina problem och det som får en att må så väldigt dåligt så kommer det alltid att komma tillbaka. Det kommer att blossa upp igen, bli värre igen och det kommer aldrig att kunna bli helt bra. Jag kommer ihåg att jag inte lyssnade på henne. Jag kommer ihåg att jag tänkte att nu när depressionen och självmordstankarna hade försvunnit och allt kändes ljusare så var det över, men det visade sig att det aldrig var så enkelt. De senaste åren har det bara blivit värre igen, sakta men säkert. Jag såg det inte ens förrän det redan hade gått ganska långt. Förrän jag redan hade isolerat mig från nästan alla som potentiellt skulle kunna komma lite för nära eller som jag kanske skulle vara lite för öppen med. Förrän jag redan slutat gå till kyrkan för att jag egentligen inte ville träffa någon på fritiden och inte riktigt kunde hantera familje-känslan och gemenskapen som fanns där. Förrän murarna blivit skyhöga och jag knappt hade någon kontroll över dem längre…
 
Bild från pinterest.
 
Men att gå från att säga, och kanske också verkligen lura sig själv till att tro, att allt är bra och att man mår bra till att kunna vara helt ärlig och säga att det inte är bra är ett första steg om inte annat. Jag har redan skrivit om det innan. Jag har redan erkänt. Åtminstone lite. Men jag har fortfarande impulser av att vilja visa upp en stark front. Jag har så många försvarsmekanismer som jag kanske inte riktigt kontrollerar. Så många murar. Att släppa in någon, om så bara litegrann, gör så att något i mitt undermedvetna vill sätta sig ner på golvet och gallskrika. Lite som ett barn i en affär som inte får köpa godis. Men samtidigt känns det bra på ett sätt, åtminstone för en stund, så jag antar att det är både och. Här berättade jag att jag kontaktade en terapeut, och nu har jag börjat gå hos henne. Jag har inte skrivit nästan något om det, utan det är liksom mitt privata projekt för att må bra och eventuellt får ni inte höra så väldigt mycket mer om det förrän längre fram. Det beror lite på hur jag känner. Men jag kan säga att jag har bestämt mig för att jag på något sätt ska ta mig igenom allt detta. Även om det inte kommer att vara helt lätt, men jag måste försöka. Jag har ingen aning om hur sammanhängande detta har varit, men jag fick någon typ av skriva-av-mig-lite-impuls, så jag hoppas att de som ville ändå kunde hänga med någorlunda bra åtminstone.
 
Sometimes I feel like I'm alone, sometimes I feel like I'm not that strong, sometimes I feel nothing at all, sometimes I feel vulnerable, sometimes I feel a little fragile…
 

Mars 2016

Tiden går undan. På ett sätt kan jag inte riktigt förstå att det redan är mars, om jag ska vara helt ärlig. Men det är det och det är officiellt årets första vårmånad och vi kan redan se hur det blir ljusare ute. Jag gillar den här tiden på året.
 
Detta hände i februari:
• Första veckan under förra månaden var jag förkyld, hostade och hade mig. Den veckan kan jag säga att det blev mycket mer lathet än vanligt, av förklarliga skäl.
• Jag fortsatte med inskolningen på jobbet. Det går framåt och jag börjar sakta men säkert komma in lite mer i hela grejen med att jag jobbar som sjuksköterska nu.
• Det där stora beslutet som jag pratade om att jag eventuellt skulle ta under februari är taget, och resultatet är att jag har bestämt mig för att flytta. Jag trivs inte riktigt längre som inneboende där jag bor nu och känner att jag behöver lite mer plats och mer frihet. Så den 1:a maj är det sagt att jag flyttar. Var jag hamnar är fortfarande oklart, men jag är välkommen till en av mina andra vänner om det behövs (vilket det är en stor risk att det kommer att göra under en period!).
• Och annars så börjar väl vardagen lugna ner sig lite. Jag är nöjd med mitt beslut att flytta, jag söker aktivt lägenheten även om det är som det är i Stockholm och jag är fortfarande ganska så trött ibland när jag har jobbat men jag kommer in i det och vänjer mig.
 
Månadens kattbild är det min söta prins Petrus som bjuder på. ♥
 
Detta händer i mars:
• Jag kommer att jobba vidare och blir klar med inskolningen och börjar gå själv i mitten av månaden, så på det sättet blir väl mars lite speciell för mig. Kanske lite extra nervositet och komma in i att stå på egna ben och hela den biten. Men det går nog bra.
• Den 11:e fyller min kära morfar 88 år. Då allt är som det är med min familjesituation, min bakgrund och hela den biten så kommer jag med all sannolikhet inte ha någon chans att få träffa honom varken då eller någon gång inom den närmsta framtiden. Men jag planerar ett litet firande ändå, men vad det är kommer att förbli en överraskning än så länge.
• Även påsken hinner komma och gå, och då blir jag lite "långledig" med hela fyra lediga dagar i sträck. Det kommer säkert att kännas helt fantastiskt skönt.
• Och vardagen kommer att rulla på den med. Precis som vanligt, typ…
 


RSS 2.0