This is not the end. I'm pretty sure I'll be back. I might just need a break from it all…

Det har gått nästan en vecka nu, och jag tror att jag har bestämt mig. Den senaste tiden har bloggen varit långt ifrån en prioritet, inspirationen har ofta inte varit så tillgänglig, jag har mått upp och ner och jag har många gånger känt att jag inte riktigt har lust att varken blogga eller svara på kommentarer. I söndags slog därför en tanke mig. Tanken att ta en paus från bloggen för att förhoppningsvis komma tillbaka med full kraft längre fram när jag vill och orkar. Jag är inte helt säker själv på hur denna paus kommer att se ut eller hur lång den kan komma att bli. Jag vet att jag älskar att skriva och att bloggen har varit en av mina största fritidsintressen, så jag är ganska säker på att jag kommer att komma tillbaka hit förr eller senare. Ni som vill vara säkra på att inte missa detta kan lägga till mig på bloglovin' eller helt enkelt ta för vana att kika in här med jämna mellanrum. Jag har fortfarande idéer och planer för bloggen. Jag har inlägg som jag har tänkt att jag ska skriva, men jag har nog bara inte haft orken för det så mycket som tidigare. Jag. Vill. Liksom. Inte. Riktigt. Fast ändå vill jag. Bara inte nu. Men sen. Någon gång. Skrivandet är en del av mig, och det har det alltid varit på olika sätt, men jag behöver en liten paus. Jag tror att det kan vara rätt grej för mig just nu, helt enkelt. Jag behöver nog bara få vara lite. Kanske få hitta tillbaka till lite saker igen.
 
Jag har funderat lite på om den här bloggpausen, vilken för övrigt blir min första efter att ha bloggat i åtta år, ska bli total eller om det ska komma upp vissa inlägg ändå. Jag har funderat framför allt på filmrecensionerna som jag tycker om att skriva ihop efter att ha sett en film och på Veckans Citat som är något som jag hade, och fortfarande har, i min kalender redan innan jag ens startade bloggen. Men det lutar nog åt att det blir en total bloggpaus. Åt att Veckans Citat kanske "bara" blir en kort anteckning för mig i min kalender, och att filmrecensionerna kanske reduceras till enbart en rating på IMDb, eller eventuellt ett utkast eller något annat som kanske kan finnas kvar för publicering i framtiden. Delvis för att jag känner att jag verkligen vill ha en paus ändå. En riktig paus.
 
Och hur lång den pausen blir? Spontant så funderar jag på några månader. Jag funderar på att bara bestämma mig för att pausen ska vara fram till augusti-september-oktober ungefär. Om jag nu inte skulle känna innan det att jag verkligen vill komma tillbaka före. För att jag vill det. För att jag orkar det. För att min inspiration skriker åt mig att göra det. Men vi får se. Jag lämnar det nog lite öppet åtminstone…
 
Bild härifrån.
 

Time Lapse

Time Lapse är en amerikansk science fiction-thriller från 2014 med bl.a. Danielle Panabaker, Matt O'Leary och George Finn i rollerna.
 
Callie, Finn och Jasper bor tillsammans och upptäcker en dag att deras granne som bor i huset mitt emot och som har insyn till deras vardagsrum har tagit bilder av dem. Grannen är nu spårlöst försvunnen och hittas död. När det sedan visar sig att kameran som bilderna har tagits med är inställd på att fota automatiskt en viss tid på dygnet och att bilderna dessutom är tagna 24 timmar in i framtiden börjar saker att spåra ur. Speciellt när de tre vännerna försöker att bli rika och förändra saker till sin fördel, och för att göra det hela ännu mer komplicerat börjar det dessutom komma störande och otäcka bilder…
 
Jag fastnade aldrig riktigt för den här filmen. Jag känner att handlingen hade potential för att kunna vara riktigt bra, men istället blev det mest tråkigt eller åtminstone inte något som passade mig. Att jag sedan inte fastnade helt för karaktärerna hjälpte inte heller. Jag tycker egentligen inte att filmen är helt värdelös, men jag tycker inte riktigt om den så mycket heller utan det är mer en film som jag såg och som jag med all sannolikhet inte kommer att tänka tillbaka så mycket på eller vilja se igen i framtiden. Not my cup of tee.
 
Betyg: 4/10
 
Bild härifrån.
 

Sleep in peace tonight. God is bigger than anything you will face tomorrow.

Den här bilden delade TobyMac på facebook förut, och jag fastnade för den så pass mycket så att jag vill dela den här med er. Detta vill jag påminna mig själv om ikväll när det är dags att krypa ner i sängen ännu en gång. Jag vill påminna mig själv om att jag kan sova i frid för att Gud, som har frälst mig genom Jesus som dog för mig på korset, är större än allt som jag kan komma att ställas inför imorgon. Gud är universums skapare. Han är den som kan allt och vet allt. Han är den som är svaret på alla våra problem. Han är den som älskar oss mer än vad någon annan någonsin kommer att älska oss. Han är allt vi behöver.
 
 

I'll go through the deserted land towards the light at the top of the mountain…

Jag kämpar fortfarande. Så länge jag kan minnas har jag kämpat, till och med när jag inte förstod att jag kämpade så gjorde jag det. Till och med när jag inte orkade längre. När jag ville gå ut och lägga mig i snön och sakta känna hur livet skulle rinna iväg. När Gud bar mig och kämpade åt mig. Efter alla dessa år har jag hela tiden velat intala mig själv att allt är bättre, om och om igen. På många sätt är det bättre. På andra är det inte alls bättre. Men jag kämpar fortfarande, och jag vet att jag inte behöver stå ensam och slåss mot mina demoner. Det är jag och Gud. Det är jag och Margareta. Det är jag och mina vänner. Ja, jag stänger mer eller mindre alla ute fortfarande och murarna som jag har gömt mig bakom finns kvar. Men jag kämpar fortfarande. Jag vet att jag inte är själv. Jag vet att jag kan ta mig igenom det här. Jag måste tro det. För livet är till för att levas och inte för att genomlidas. Jesus dog för mig för att ge mig liv, inte för att jag ska leva i fångenskap med depression och ångest.
 
Något i stil med detta kände jag för att skriva när jag såg den här bilden. Den här bilden inspirerar mig. Den här bilden visar ett ödsligt land, men bortom det finns det ljus. Bortom det finns det hopp.
 
Bild från unsplash.
 

Failure is not a disgrace unless you make it the last chapter of your book.

Den här veckan har jag valt att dela med mig av ett citat som tobyMac delade med sig av på sin facebook sida ganska nyligen, och det är också därifrån jag har tagit bilden till det här inlägget.
 
Veckans Citat: Failure is not a disgrace unless you make it the last chapter of your book.
 
Vi kommer alla att misslyckas någon gång med något. Det är så livet är. Vi misslyckas, vi lär oss (förhoppningsvis!) av våra misstag och sedan vi går vidare. Oavsett vad du har som du kämpar med just nu, och där du kanske känner att du har misslyckats eller är på väg att misslyckas eller bara är rädd för att misslyckas, så är det inget att skämmas över eller att se som ett misslyckande så länge du inte låter det bli slutet. Så länge du inte låter det bli det sista kapitlet i din bok.
 
 

Maj 2016

Tro det eller ej så har det hunnit bli maj nu. Jag kanske inte kan påstå att jag har hunnit med i svängarna helt och hållet, men nu är det ju typ sommar snart… Väldigt snart.
 
Detta hände i april:
• Den första april flyttade jag ut från H:s lilla lägenhet och bor nu i min egen lilla lägenhet. Detta är visserligen också ett tillfälligt boende, men jag är glad ändå.
• Jag har fortsatt jobba och känner att jag sakta men säkert kommer in mer och mer i saker. Jag fick till och med skola in en annan sjuksköterska i att ha hand om operationspatienterna en dag. Fast ändå får jag väl erkänna att jag fortfarande kan vara lite pirrig själv, trots allt.
Vardagen har rullat på ungefär som vanligt, förutom kanske att jag verkligen känner att tiden har gått så väldigt fort. Den liksom bara rusar iväg. Men jag har kommit till ro i nya lägenheten, hunnit andats, se lite serier, läsa lite och har till och med försökt komma igång med både lite fler matlådor och gymbesök så får vi se hur det går fortsättningsvis.
 
Månadens kattbild är en gammal favorit i repris från 2010 med min lilla sötnos Loka.
 
Detta händer i maj:
• Jag kommer att fortsätta jobba och bara… fortsätta leva. Fortsätta försöka hinna med saker som känns viktiga så gott det går. Fortsätta andas en månad till. Fortsätta läsa böcker, se avsnitt av tv-serier och dricka Coca Cola ur vinglas. Fortsätta försöka ta mig framåt, typ…
 


RSS 2.0