Idag började festivalen i Dodoma, Tanzania!

Jag åker inte iväg på någon festival/missionsresa den här sommaren heller. Men det betyder inte att det inte händer saker. Mission SOS anordnar årets andra festival i Dodoma, Tanzania med start idag. Jag känner flera som är på plats i Dodoma just nu och som under dagen har varit ute på gator och torg och predikat om Jesus och bett för människor. Den första festivalkvällen av fem har nu gått av stapeln och det har, om allt är som det har varit tidigare, bjudits på lovsång, predikan av vår pastor Johannes Amritzer, böner till Jesus och mirakel. Människor har fått lära känna Jesus idag och sjuka har blivit friska. Det är, och kommer att fortsätta att vara, fantastiskt. Om du vill hålla dig lite uppdaterad om vad som händer så rekommenderar jag dig att kika in här under de kommande dagarna, och om du är någon typ av bedjande person så får du jättegärna vara med och be för att många ska få sina liv förvandlade av Jesus under den här festivalen.

 

Mission SOS delar evangeliet med de onådda i Moshi, Tanzania.

Just nu är det ett litet gäng från kyrkan som befinner sig i staden Moshi, Tanzania. Moshi ligger vid berget Kilimanjaro som är Afrikas högsta berg. Där har Mission SOS nu det här årets tredje festival. En festival som handlar om att ta evangeliet om Jesus Kristus till onådda folk. Till människor som aldrig har hört.
 
Bild från festivalens första kväll i onsdags då omkring 700 människor tog emot Jesus i sina liv.
 
Förutom frälsningsunder så har sjuka blivit friska. Bland annat började en kvinna som var helt blind på båda ögonen se klart och tydligt. Många har blivit befriade från onda andar och för varje festivalkväll som går blir allt fler människors liv helt förvandlade av Jesu mirakelkraft.
 
Det är nu två festivalkvällar kvar; ikväll och imorgon. Om du vill ha fler uppdateringar om festivalen så finns det att läsa på Mission SOS hemsida och på Johannes blogg. Och var gärna med och be för att ännu fler människor ska komma till festivalen och att vädret ska vara på vår sida. Dina böner kan vara med och göra en skillnad.
 
Missionärslivet är något underbart, och jag längtar efter mer av det. Jag har hittills varit på två såna här festivaler, båda i Tanzania. Dar es Salaam förra året och Mwanza i somras. Nästa år tar Mission SOS med team till Pakistan, Tanzania och Burundi. Om du är kristen och vill dela evangeliet med de som aldrig har hört kanske du ska börja spara ihop pengar nu och hänga med på en av festivalerna? Kanske vi ses i Afrika nästa sommar!?
 

Jag har så mycket att berätta från min tid i Mwanza…

Igårmorse landade jag på svensk mark igen efter att ha varit i Tanzania i ungefär två veckor. Det har varit två fantastiska veckor och staden Mwanza vid Viktoriasjön kommer nu aldrig att vara densamma igen, för Jesus har förvandlat hela staden. Jag har så mycket att berätta från den här resan. Jag vill berätta om hur vacker staden var och hur mycket jag älskade att stå på balkongen i hotellrummet och se ut över palmerna, bergen och människorna som gick förbi nere på gatan.
 
Mwanza från mitt hotellrum.
 
Jag vill berätta om den unga tjejen som hade varit döv i ett år och fick sin hörsel tillbaka då jag bad för henne under den fjärde festivalkvällen. Jag vill berätta om hur jag insåg på ett helt nytt sätt att Gud inte är beroende av mina känslor för att under och tecken ska ske. Jag behöver inte känna något speciellt; det räcker verkligen med att jag tror på Guds löfte om helande och ber utifrån det. Jag vill berätta om att 12.000 människor tog emot Jesus som sin frälsare medan vi var där och drygt 1.000 av dem gjorde det ute på gatan då vi hade out reach. Jag vill berätta om att vi hade 70.000 människor i publiken under den sista festivalkvällen och att Johannes då undervisade om andedop vilket resulterade i att flera tusen människor blev andedöpta och började tala i tungor. Jag vill berätta om att jag följde med en av mina teamledare till en liten kyrka uppe i bergen då hon skulle predika och att vi fick åka både lokalbuss och motorcykeltaxi för att komma dit. På bussen gick människor på med både en höna och saker de skulle sälja på marknaden, och motorcykel åkte vi utan hjälm på en sandig och skumpig väg. Livet i Afrika är verkligen annorlunda, och så underbart. Jag vill berätta om hur jag dansade av glädje med afrikanerna på fältet där vi hade festivalen och hur öppna alla människor är. Jag vill berätta så mycket. Så väldigt mycket…
 

Det är nog inte rätt tid att flytta till Libanon nu.

Livet rullar på i ungefär samma takt som träden börjar blomma. En dag var de liksom bara där, och jag tror att jag är ganska säker på vilket motiv jag vill ha då jag fotar nästa gång. Blommor, solsken och ett somrigt Stockholm är ord som klingar lite extra starkt just nu. Och mission förstås. Alltid mission. Helgen var intensiv och alldeles underbar. Bättre än en bal på slottet. Återigen blir jag påmind om att mission är det jag vill leva och dö för. Fast det är mycket möjligt att det inte är rätt tid för mig att lämna Stockholm och flytta till Libanon på obestämd tid i januari nästa år. Men egentligen är väl ingenting skrivet i sten än. Inte förrän den feta damen gungar, eller vad det är man brukar säga. Fast jag måste erkänna att jag i flera år trodde att jag skulle rusa fram och anmäla mig som missionär på nästa missionsbas som dyker upp inom SOS. Men jag gjorde inte det. Det var svårt att låta bli. Jag grät och mina vänner kramade mig lite extra hårt. Jag tror att de förstod. Förstod varför det gjorde så ont. Speciellt Ulla. Jag kommer ihåg i bibelskolan då jag knappt kunde vänta på att få åka ut till en missionsbas och hur segt det kändes att möjligheten inte fanns då. Jag lovade mig själv att alltid vara beredd, alltid vara redo och aldrig säga nej då chansen kom. Aldrig bli som henne. Alltid leva mina drömmar fullt ut. No matter what. Men jag tror att det är något som jag måste bli klar med innan jag kan lämna Stockholm i vad som antagligen kommer att bli flera år åt gången. Kanske till och med fler saker. Det känns som rätt sak att göra, även om en del av hjärtat redan hoppat ur kroppen och sitter på nästa flyg till Libanon. Men jag och Gud snackade om det här i söndags, och det känns okej nu. Kanske kommer jag att gråta en eller två gånger till. Men jag är okej. På riktigt. Jag bad om ett specifikt tecken innan det är för sent om det är så att jag tänker fel nu, men som det ser ut nu så stannar jag här.
 
Den här tjejen blir nog kvar i Stockholm i några år till verkar det som.
 
Jag får leva på festivaler och på att bli lite bättre på att berätta om Jesus för alla de stockholmare som inte känner honom ännu. Det är inte helt fel det heller.  Och om en månad är jag i Tanzania, i staden Mwanza vid Viktoriasjön. Där ska vi vara ute på gatorna och predika evangeliet, ha en festival och be för sjuka. Jag vill åka på minst en festival om året. Det här är livet och jag njuter av det
 

Det är dags för Mission #13 på Maximteatern i Stockholm!

Imorse vaknade jag innan klockan ringde med en känsla bättre än den man känner då man är liten och det är julafton, födelsedag eller både och. Ikväll börjar missionskonferensen som Mission SOS anordnar på Maximteatern i Stockholm den här helgen. Hela helgen kommer att ha mission i fokus. Onådda folk i fokus. Guds hjärta i fokus. Idag har jag varit sprallig och förväntansfull hela dagen, men trots det har jag försökt fokusera på att plugga så att helgen ska kunna vara pluggfri sen. Jag känner mig som ett litet barn som längtar efter att öppna julklapparna på julafton. Jag vill hoppa, dansa, gråta av glädje och tacka Gud för att han har lagt de onådda folket på mitt hjärta. Jag drömmer om att be med människor till frälsning, åka på festivaler och bo på missionsbaser. Det här är ett liv värt att leva…
 
Klicka på bilden för att komma till konferensens hemsida med bl.a. program för de olika dagarna.
 

Teamsamling inför Mwanza.

Det stora grupparbetet påbörjades den här veckan och det går bra. Det var inte så stort och tidskrävande som jag först hade tänkt mig, utan det känns egentligen ganska soft. Visst måste man lägga ner tid och energi på det, men inte riktigt så mycket som jag först hade trott. Idag var jag och gruppen i skolan och jobbade med det, och för imorgon har vi bestämt att vi tar lite självstudier fredagen till ära. Perfekt då jag var på teamsamling inför Mwanza ikväll och kom hem ganska sent. Det kändes bra att få ses i kyrkan och be, lovsjunga Gud och förbereda oss med information tillsammans. Ikväll fick vi också veta vilka mindre team vi är i och sitta och prata i teamen en stund. Jag tror att vi kommer att ha så kul tillsammans i Tanzania och att Gud kommer att göra så många mirakler. Om mindre än två månader är vi där…
 
Vårt snygga teamhäfte!
 

I sommar kommer mirakel att ske i staden Mwanza i Tanzania.

Den här veckan har det varit lite extra mycket fokus på sommarens missionsresa till staden Mwanza i Tanzania. Teamet som ska åka har tillsammans tagit tre dagars fasta och idag har vi ett bönedygn där alla har blivit tilldelade en timme att be. Så det är nog inte så konstigt att jag just idag sitter och är helt inne i missionsdrömmar. Jag är så förväntansfull på vad Jesus kommer att göra i Tanzania i sommar, och jag längtar efter att se människor rusa fram då Johannes ger frälsningsinbjudan och för alltid få sina liv förvandlade. Jag längtar efter att se sjuka bli friska. Jag vill vara involverad i mission till den dag jag dör. För det här är ett liv värt att leva!
 
I sommar kommer vi att predika och be för sjuka i staden Mwanza som ligger vid Viktoriasjön.
 
Mitt i allt missionstänkande så har jag skrivit på min bok och jag känner en inspiration igen som jag inte har känt på ett tag nu. För er som inte vet så handlar boken kort sagt om en tjej som i framtiden är med och når den allra sista onådda folkgruppen med evangeliet. Det sista folket som aldrig har hört om Jesus
 

Det finns så mycket att berätta från Tanzania.

Tidigt imorse landade jag på svensk mark efter att ha varit på resande fot i nästan två veckor. Det känns skönt att vara hemma igen och antagligen så kommer det att ta ett tag innan jag faktiskt förstår vad som har hänt under de här veckorna. Jag har dansat under den afrikanska solen, varit med i drama ute på gatorna, bett för sjuka, svettats något så otroligt mycket och njutit av festivalen som under den sista kvällen bestod av en publik på ungefär 65.000 människor. Det finns så mycket att berätta från Tanzania. Jag kommer ihåg den första festivalkvällen då jag bad för en kvinna som hade HIV. Av naturliga skäl kunde jag inte testa hennes helande då, men jag sa åt henne att gå till läkaren och få det bekräftat att hon nu är frisk. Jag tror att Jesus helade henne. Om jag åkte till Tanzania bara för att be för henne så var det värt allt. Jag kommer ihåg känslan av att se alla människor rusa fram på frälsningsinbjudan, speciellt på festivalkvällarna men även då vi hade out reach på olika platser under dagarna. Jag kommer ihåg hur jag då vi satt på bussen från flygplatsen på väg till vårt hotell den första dagen i Dar es Salaam älskade svetten och hur ansiktet kändes alldeles fett bara för att det på något sätt har blivit en del av missionsresor för mig. Jag älskar det här livet.

Dar es Salaam: Festival Update #4 from Mission SOS on Vimeo.



Det här är en video från Mission SOS hemsida om festivalen. Hoppas att den fungerar här på bloggen bara. Den får avsluta det här inlägget för jag orkar inte skriva mer nu. Jag är väldigt trött idag efter en hel natt på planet. Ärligt talat så har jag inte ens orkat packa upp allt än. Men då jag har skrivit om resan i min missionsdagbok (än så länge har jag bara lite kladd i ett block) så ska jag berätta lite mer.


Rastlös innan det är dags att åka till Arlanda…

Snart är det dags att åka ut i världen på en missionsresa igen. Om mindre än en timme ska jag och min roomie Evelien gå hemifrån för att börja ta oss till Arlanda. På vägen möter vi upp både Helena och Gisela, och på flygplatsen ett helt gäng av ännu fler vänner. Tillsammans ska vi ta Dar es Salaam för Jesus.

Då det är så här nära att gå hemifrån blir jag lätt rastlös. Allt är nerpackat förutom mobil och nycklar. Det finns ingenting mer som jag behöver göra innan jag går och jag har svårt att sätta mig ner och koncentrera mig på något, och då kom jag på att jag kan sitta och skriva här. Ord efter ord och mening efter mening. Kanske kan jag skriva ur mig rastlösheten. Annars försvinner den så fort vi kommer utanför dörren, så det är ingen fara.

Äntligen får jag åka på en festival med Mission SOS. Med min familj. Hos dem stannar jag för resten av mitt liv. SOS är en familj som är starkare än blodsband. Johannes brukar skämta om att vi är tajtare än maffian, och jag tror att det är sant. I love them forever! ♥



I Dar es Salaam kommer människor att bli frälsta, helade och upprättade. Blinda kommer att se, döva kommer att höra, lama kommer att resa sig upp ur sina rullstolar och kasta ifrån sig sina kryckor, tumörer kommer att försvinna och AIDS-sjuka kommer att bli fullkomligt botade. Hallelujah. This is what the gospel is like…


Förbi ormar, genom en djungel och fram till ett onått folk…

Inatt drömde jag om ormar, mörka människor och ett sunkigt hotell vid en sandstrand. Jag och teamet gick längs en ganska bred stig och bland det första vi såg var en stor orm som någon dödade. Någon drog efter andan, men vi fortsatte att gå. Det var inte den första ormen vi såg, men dem andra var åtminstone mindre och inte riktigt lika uppseendeväckande. Efter ett tag kom vi fram till vår destination. Vi var vid en sandstrand. Inte en sådan där vacker strand som man ser i olika resemagasin, utan en ganska ordinär sandstrand där det fanns mörka människor som intresserat iakttog oss. Vi hälsade på dem och blev varmt välkomnade, och fick våra rum på ett sunkigt hotell som var precis där vid stranden. Några i ett rum bredvid verkade vara några äventyrare som var där på någon form av semester. Men inte vi. Vi var där för att nå ett folk med evangeliet. Jag vet inte hur länge vi planerade att stanna, men jag har känslan av att det var början på ett stort äventyr. Ett missionsäventyr som skulle fortsätta genom livet…



Det var ett tag sen jag drömde om mission nu. Men det är alltid lika spännande att göra det. Spännande inte bara för att det var en cool dröm om som jag gick omkring och var lite sådär halvt hög på resten av dagen, utan spännande för att jag kan stå där i verkligheten en dag. I det här fallet ta mig förbi ormar, genom en djungel och fram till en strand där ett onått folk står och väntar. Man vet aldrig. Vi kommer inte att bo ute i bushen i juni då vi ska till Tanzania eftersom festivalen kommer att hållas i huvudstaden, men kanske får vi ta oss igenom en liten djungel med några ormar på väg till en out reach en dag. I Indien gick vi faktiskt förbi en stor orm som en kvinna höll i mitt inne i en stad, så det skulle inte vara en helt ny upplevelse, ha ha…


Drömmar och onådda folk.

För en liten stund sen kom jag hem från kyrkan. Jag brukar alltid tycka att våra celebrations är fantastiska och jag brukar njuta av att vara där. Men idag var något lite annorlunda. Idag var det inte fantastiskt. Det var mer än så. Så otroligt mycket mer än så. Emma predikade om drömmar och det var mycket fokus på de onådda. Jag kände hur berörd jag blev av budskapet. Jag märkte hur jag blev påmind om mina drömmar och jag insåg att en del av passionen jag tidigare har känt för mission kom tillbaka. Jag hade inte ens märkt att den hade försvunnit litegrann. Eller försvunnit kanske är fel ord. Men jag vet inte exakt hur jag ska förklara det bättre. Men som att det blivit något man tagit för givet. En del av vardagen som man egentligen inte alltid reflekterar över så mycket längre. 'Jag är missionär, jag vill vara med och starta missionsbaser bland de onådda folken och vill leva mitt liv på onådda platser i världen.' Det har varit min dröm att vara missionär bland onådda folk i sex år nu och jag har aldrig slutat drömma om det eller sluta gå mot det målet. Men ikväll kom något tillbaka. Jag inser nu att ju mer jag försöker förklara det desto sämre går det, så jag ska sluta försöka och istället låta er se den här videon. Jag har visat den förut, för ett halvår sen ungefär, men den är så bra så att ni får se den en gång till…




Sök till SOS Missionsbibelskola!

För ett år sen den här tiden var det mindre än två veckor kvar till jag skulle ta några väskor, hoppa på ett tåg och flytta ner till huvudstaden för att plugga ett år på SOS Missionsbibelskola. I flera år hade jag drömt om det, planerat och längtat. Snart skulle jag äntligen kastas ut i något nytt, i ett liv som skulle bli ett stort steg mot mitt äventyrsliv som onådda folk-missionär någonstans i världen. Det skulle börja i Stockholm och förväntningarna var skyhöga. Men trots det var jag inte orolig för att bli besviken, tvärtom så visste jag inom mig att den här fantastiska skolan skulle vara allt som jag hade drömt om och lite till. Det var den.

Det senaste året har jag lärt mig så väldigt mycket. Jag hade varit frälst i över sex år då jag kom dit. Jag trodde att jag hade koll på det mesta, men i verkligheten hade jag aldrig ens hört talas om blodsförbundet. Jag trodde att jag var van vid att prata med okända människor om Jesus, men i verkligheten hade jag aldrig ens vågat bjuda in folk på bussen till kyrkan. Jag trodde att jag visste så himla mycket. Det gjorde jag inte egentligen. Mitt bibelskoleår lärde mig mer än vad jag hade kunnat drömma om. Det förvandlade mitt liv.

Sök till SOS Missionsbibelskola! Du kommer att få ett år i en av världens bästa städer, vara en del i en internationell församling som fokuserar på mission, få de onådda folken på ditt hjärta, börja tänka mer utåtriktat, lära dig om din auktoritet i Kristus och lära känna helt underbara människor som kan bli vänner för livet.


Förra året sökte jag, och nu är din tur!

Har du ingenstans att bo i Stockholm!? Inte pengar till skolan!? Känslor som säger att du aldrig skulle våga lämna allt för att flytta till en helt ny stad och börja på en ny skola!? Andra anledningar till att inte söka!? Skit i allt det! Om du tar steget att söka så löser Gud resten! Se bara på mig, jag hade ingenstans att bo bara dagar innan jag skulle flytta men det var inget problem för Gud! Allt ordnar sig, so go for it! Du kommer inte att ångra dig! Av alla bibelskolor jag har hört om eller läst om så är detta den enda som jag aldrig kunde glömma och inte kunde låta bli att drömma om! Jag rekommenderar den verkligen med varje liten del av hela mig, och hoppas att jag ser dig på skolan i höst ;p


Det finns över 6 000 onådda folkgrupper i världen idag, och det behövs arbetare till skörden…

Igårmorse hade Nina i ledarskolan hand om böneskolan. Temat var onådda folk och att det behövs arbetare till skörden. Det är precis det här som jag brinner som mest för. Det är precis det här som jag lever för; att onådda folk ska få höra evangeliet. Jag vill åka till platser som är helt onådda och berätta för människor att det finns en Gud som dog för dem. Jag vill berätta att vägen till Gud är öppen genom Jesu blod. Det behövs människor som gör det. Det behövs mer än vad du ens kan tänka dig. Det finns över 6 000 onådda folkgrupper i världen idag samtidigt som det finns ungefär 100 000 missionärer och bland dem är det bara 3 % som jobbar bland dem onådda

Nina visade oss en video som berörde mig helt otroligt mycket. Jag får gåshud och tårar i ögonen varje gång jag ser den. Därför tycker jag att ni också ska få se den.




En intensiv missionspraktik has come to an end...

Nu har jag börjat komma tillbaka in i vardagen igen. Skolan började som vanligt igen idag. Saker börjar bli lite så som de brukar vara, om vi bortser från det faktum att det nu bara är två veckor kvar i bibelskolan. It feels like the end of an era. Men mer om det en annan gång, för nu tänkte jag berätta lite om hur jag har haft det den senaste tiden. Det har hunnit hända helt otroligt mycket och en intensiv missionspraktik has come to an end

Kvällen innan praktiken började hade jag samma känsla av förväntan och glädje som jag hade innan jag åkte till Indien och Thailand på missionsresa, trots att jag inte skulle någonstans den här gången. Det var en underbar känsla, och i sju dagar var jag bara hemma för att sova. I sju dagar gick all min tid ut på att nå Stockholm med evangeliet. Vi träffades i skolan på morgonen för att ha bön och lovsång och sen skickades vi ut på out reach på ställen som t.ex. Rinkeby och Medborgarplatsen. Vi hade out reach på förmiddagen, på eftermiddagen och på kvällen. Människor blev frälsta, döpta, andedöpta och helade i min stad. Jag var ansvarig för follow up under veckan. Jag bad med en en söt tjej till andedop i Södertälje en dag och bara en stund senare stod jag nere vid vattnet och skrattade av glädje där Bella precis hade döpt en annan tjej i vatten. Vi pratade med en hel drös med fina människor både ute på gatan och på tunnelbanan. Vi åt ute varje dag och det blev en hel del kebab. Vi hade det väldigt bra, och jag måste erkänna att det var skönt att slippa laga mat på en hel vecka. Det blev inte så mycket sömn under veckan, fast det blev ändå mer än vad jag hade trott. På lördagen och söndagen blev det party. All Nations Café med arabiskt tema och en söndag med middle east-tema. Sen avslutades allt med en fest hemma hos en av pastorerna i Tumba på söndagkväll. Men de intensiva dagarna tog inte slut där



...för på måndag och tisdag hade vi lediga dagar tillsammans med amerikanarna. Eftersom det var lediga dagar så fick man ju såklart göra vad man ville, men eftersom de skulle flyga tillbaka till USA tidigt på onsdagmorgon så ville jag såklart hänga med mina nya amerikanska vänner de dagarna. Vi shoppade, var på en fest hos tjejerna i Alby, åkte Djurgårdsfärjan och bowlade på Heron City i Skärholmen. Det var helt fantastiska dagar och det var kul att vara lite som en turist ett tag. Jag förstår nu mer än någonsin förr hur vackert mitt älskade Stockholm faktiskt är och hur lyckligt lottad jag är som har blivit kallad hit nu och får bo här i en stad där det också finns onådda folk lite överallt

Igår ville kroppen sova ut.
Så på nåt sätt lyckades jag stänga av snoozandet och somna om då klockan ringde tio. Nästa gång jag öppnade ögonen var klockan tre och jag trodde i några sekunder att det var ett skämt. Jag kommer inte ens ihåg när jag sov så länge sist. Jag har varit mer eller mindre trött sen dess, men börjar sakta men säkert komma tillbaka till mitt vanliga pigga jag

And by the way, jag har redan planerat en resa till Pittsburgh för att hälsa på mina nya vänner där. Antagligen så blir det nästa sommar. Jag ska sova hos Suzette och jag kommer att ha helt galet roligt. Nu är det bara att börja spara ihop pengar


Missionspraktiken 2011 i Stockholm.

Vi trodde att vi skulle till staden Faisalabad i Pakistan och ha en stor festival. Vi trodde att vi skulle få äta ris och kyckling nästan varje dag, gå omkring och svettas i 40 graders värme och klä oss i kläder med indisk stil. Så blev det inte. Förra månaden släpptes en bomb över klassen. Då fick vi veta att vi på grund av problem med visumen inte kommer att åka till andra sidan jorden för att nå in i Pakistan med evangeliet. Den pakistanska ambassaden kunde inte garantera säkerheten för en så stor grupp, så därför blev planen istället att försöka få in ett mindre team till Pakistan medan majoriteten av bibelskolan och ledarskolan i år kommer att ha sin missionspraktik i Stockholm tillsammans med klassen i USA som fick veta redan runt jul att de inte skulle få sina visum. Det är svårt för amerikaner att få visum till Pakistan, men tyvärr gick det alltså inte så mycket bättre för oss trots att vi hade haft väldigt hög säkerhet om vi hade fått åka

Min spontana reaktion då jag fick höra detta var att jag ville åka direkt hem för att lägga mig i sängen och gråta och tycka synd om mig själv. Jag hade längtat så mycket och nu skulle inget bli som jag hade tänkt mig. Jag skulle inte få åka till Pakistan och min dröm om att åka på min första festival med Mission SOS den här månaden gick upp i rök på bara några minuter. Helt utan förvarning. Men jag plockade snabbt ihop bitarna av mitt brustna hjärta. Jag visste att jag inte kunde förändra situationen och att jag som drömmer om att vara en stark ledare inte kan bete mig hur som helst bara för att jag blir besviken. En missionär måste kunna vara flexibel. Jag bad en tyst bön och sen förvandlades hela min attityd och det var en glad och förväntansfull Erica som lämnade skolan den dagen. Jag insåg hur mycket jag har förändrats och hur stark jag har blivit. Jag försökte muntra upp någon annan som inte hanterade det så bra. Jag började längta efter ett förvandlat Stockholm.


Petter - Stockholm i mitt hjärta

På måndagmorgon landar ett gäng från USA och klockan tio börjar det här årets missionspraktik för SOS Missionsbibelskola. Vi kommer att ha praktik sent in på kvällen och börja tidigt på morgonen. Vi kommer att ha out reach flera gånger om dagen och en middle east weekend under helgen. Vi kommer att satsa på att nå människor från onådda folk i Stockholm samtidigt som vi är med och förändrar att det ska vara så svårt i Sverige. Vi kommer att inta Stockholm. Vi kommer att hänga både i förorter och inne i city. Stockholm kommer aldrig att bli detsamma igen efter vår intensiva vecka. Människor kommer att bli frälsta, helade och upprättade i min stad. Vi har alla förberett en kort predikan och ska predika på Stockholms gator. Vi kommer att dela ut gratis fika, ha drama, sång, dans och berätta om vad Jesus har gjort i våra liv. Vi kommer inte att ge upp vad som än händer. Vi kommer att fortsätta kämpa trots att vi kommer att bli trötta och ha tio gånger lättare för att bli irriterade. Vi kommer att vara ute oavsett väder. Vi kommer inte att klaga. Vi kommer att ta oss igenom veckan på bästa sätt och vi kommer att ge allt.

Jag har dock inte glömt Pakistan helt bara för att jag inte åker dit den här gången. Tvärtom så känner jag att det landet alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. Det är inte möjligt att be så mycket för ett land, lära sig om kulturen och lyssna på musik därifrån och sen bara släppa allt. Jag tror på ett förvandlat Pakistan och då jag får höra om allt som kommer att hända där nästa vecka så kommer jag att känna att det är min seger också. Nån gång vill jag åka dit. Människorna i Pakistan behöver Jesus. Människorna i Stockholm behöver Jesus. Den här gången har Gud satt mig i Stockholm och jag har valt att göra Hans vilja till min vilja. För det är inte mig det handlar om. Det handlar om dem andra. Det handlar om dem som inte känner Jesus än, men som om en vecka kommer att ha bett en frälsningsbön och fått sina liv förvandlade. Missionspraktiken handlar bara om dem. Jag är bara ett redskap som är glad att Gud vill använda mig


Jag hör hemma i Mission SOS.

Då jag insåg att det är missionär som jag vill vara, att det är att nå de onådda folken med evangeliet som jag vill spendera mitt liv med att göra, så kunde jag ibland känna mig lite udda med tanke på hur de missionärer jag hade hört talas om arbetade. För det var inte så jag ville arbeta. Jag hörde om människor som åkte till ett ställe och sen spenderade i princip hela sina liv där. Men själv kände jag alltid att jag ville vara lite mer som Paulus och vara på ett ställe i kanske några år och sen åka vidare. Jag visste ingen annan som arbetade så, om vi bortser från bibliska exempel, och kände mig därför annorlunda och fattade nog inte riktigt hur jag passade in i allt.

Då jag hörde talas om Mission SOS kände jag direkt att jag drogs till dem. I flera år planerade jag att jag skulle gå deras bibelskola och sen på något sätt arbeta tillsammans med dem med mission. Nu går jag bibelskolan, SOS Missionsbibelskola, och då jag mer och mer förstår hur de arbetar så inser jag att det är här jag hör hemma. Här startar man missionsbaser på onådda platser och jobbar för att nå folket, sen då en församling är etablerad och det finns starka lokala ledare att lämna över arbetet till så gör man det och kan åka vidare. Man jobbar så som jag har drömt om att göra ens innan jag visste vad Mission SOS var, och nu förstår jag varför Gud har lagt det på mitt hjärta att jag ska jobba så i framtiden.



Jag känner mig så väldigt hemma i SOS. Jag känner att det är här som jag ska vara. Jag vill vara kvar i SOS efter bibelskolan. Jag har redan gått med i deras församling i centrala Stockholm, SOS Church, och har sökt till ledarskolan till hösten. Drömmen är att någon gång få vara med och starta en ny missionsbas och sen stanna där tills det är dags att lämna över arbetet till lokala ledare. Jag vill jobba som missionär på olika baser på olika platser i världen. Jag vill vara en Mission SOS-missionär.


I maj kommer staden Faislabad i Pakistan att förvandlas.

Igår hade vi vår första teamsamling inför missionsresan till Pakistan i maj. Det var med andra ord en ganska annorlunda, men helt underbar, skoldag. Nu känns det att vi åker snart. Det känns i luften. Med mindre än tre månader kvar till avresa pratar vi om vad vi ska packa, hur ska klä oss då vi är där, vilka vaccinationer vi behöver och hur grymt bra det kan vara att ha med sig djungelvrål att äta i värmen

Pakistan Trailer 2011 from Mission SOS on Vimeo.



I maj kommer staden Faislabad i Pakistan att förvandlas. Människor kommer att få höra evangeliet för första gången, sjuka kommer att bli friska och rullstolar kommer att stå tomma. Många kommer att bli befriade och få hela sina liv förvandlade. Guds kraft kommer att ligga som ett täcke över hela staden då tusentals män, kvinnor och barn med en längtan efter Gud säger sina första ord till sin Mästare. Det kommer att vara mäktigt. Det kommer att vara underbart. Det är precis ett sånt här liv jag vill leva; ett liv som missionär bland onådda folk. Ett liv precis som i Apostlagärningarna.


Intervju med en missionär.

För ganska längesen skrev jag intervjufrågor till en tjej i min förra församling, Karin, som har jobbat som missionär i ett annat land i två år. För ungefär en månad sen hade hon tagit sig tid för att sitta ner och svara på dem och nu lägger jag upp intervjun här.

Av säkerhetsskäl har jag varit tvungen att ta bort allt som avslöjar var Karin jobbade nånstans.




När kände du dig först kallad till mission?
När jag var åtta år och hörde en missionär på besök i en kyrka som visade ett cirkeldiagram på hur många i världen som ännu inte hört talas om Jesus.

Vilken var din första missionsupplevelse?
Jag var 18 år och tågluffade till Makedonien med några vänner för att besöka missionärer där. En oförglömlig upplevelse där vi träffade massor av människor på caféer, studenthem, flyktingläger, i hem och i kyrka. Många nyfrälsta, unga människor som lärt känna Jesus och var passionerade över det. Det var väldigt lätt att prata om Gud med folk där.

Varför blev det just -- som du åkte till?
Jag hörde en annan missionär tala om -- när jag var ca 16 år och bland allt annat man hört då och därefter så var det något med -- som fastnade i minnet och i hjärtat. I flera år så hade jag tankar om att vilja leva/se/göra något där. När jag var 26 och hamnade i en jobbig situation kände jag att jag inte var nöjd med hur mitt liv då såg ut och jag kom ihåg den där drömmen om -- jag hade haft. Jag kände till en missionärsfamilj som arbetade i -- och som hade varit med och startat en skola där för missionärsbarn. (Det var några av de missionärer jag tidigare träffat i Makedonien som senare flyttat till --, --). Jag ville dit! Men jag kontaktade inte dem utan jag ville pröva om Gud ville bekräfta att jag skulle dit. Jag ringde till EFK och frågade om de behövde en lärare för missionärsbarn någonstans i världen. För mig själv bad jag "Om det visar sig att det behövs någon i -- så åker jag dit!" Någon annanstans tänkte jag inte åka till. Några veckor senare hade jag fått ett meddelande på min telefonsvarare. En kvinna från EFK (Marie Sprak) talade om att de hade behov av en lärare och i så fall gällde det --. Var det något jag kunde tänka mig? Så började processen som tog mig till -- ett halvår senare. Där var det meningen att jag skulle bo i ett år.

Hur kändes det att leva i ett land som är så annorlunda från Sverige under en så lång tid?

I -- klarar man sig inte på engelska så jag behövde lära mig -- och jag tog språklektioner. Samtidigt började jag direkt arbeta på skolan och där var min uppgift att undervisa i historia mm på engelska. Jag var ovan och inte särskilt bra på engelska vid den tiden så det var en väldig ansträngning för mig. Jag arbetade på att utveckla två språk samtidigt och jag skulle klara mig i en helt ny miljö där jag inte kände en enda människa tidigare. Jag blev väldigt trött och första halvåret var riktigt tufft. Mycket tårar och en hemlängtan som jag aldrig tidigare känt trots att jag rest en hel del tidigare och bott på olika platser i Sverige. Efter 6-7 månader började allt gå lättare och jag kände att jag hade landat. En mörk kväll var jag på väg hem i en "dolmus" - minibus. Traditionell -- musik strömmade som alltid ur högtalarna och jag satt och tittade ut över miljonstaden --. Där och då kände jag för första gången att jag älskade landet. Då var mitt år snart slut och jag skulle åka hem till Sverige. Jag funderade på framtiden och kände att när jag lagt ner flera månaders tufft arbete för att lära mig att leva här så ville jag få mer användning av allt detta. Jag ville stanna längre. Men vad ville Gud? Jag funderade över om jag gjorde någon nytta i landet. Jag var ju där för att stötta missionärsfamiljer i att undervisa deras barn. Jag själv var inte så involverad i missionerande förutom att jag var med i en lokal församling och deltog i deras cafékvällar mm. Efter en tids bön upplevde jag att själva huvudsyftet för min egen del att vara i -- var att lära mig -lära om församlingsplantering, om att leva i nära relation till Gud och om Guds rikes ubredande. Jag stannade alltså ett extra år.

Vad arbetade du med under dina två år där?
Som lärare för ett antal familjer som samarbete med att ge hemundervisning till sina barn. Det var ingen registrerad skola men vi hyrde en lokal och hade 12 elever. Dessutom undervisade jag svenska en eftermiddag i veckan för några svenska barn som gick i en -- skola. På "fritiden" var jag som sagt med i en församling.

Hur försörjde du dig?

Jag hade ingen lön. Jag fick två stipendier på 10 000 kr styck under det första året. Under det andra året levde jag av pengar jag fått igenom ett arv, av gåvor som damp ner i min postlåda lite då och då och av att ge extralektioner i piano till några ungdomar och konversationslektioner i engelska till en advokat (en av -- mest framstående advokater fick jag veta i efterhand). När jag undervisade de svenska eleverna fick jag timlön ifrån EFK i Sverige. Många bäckar små...

Om jag ber dig sammanfatta din tid där, vad säger du då?

Jag fick fantastiskt goda relationer med mina elever och deras familjer. Jag fick lära känna människor från hela världen. Efter mina två år kände jag en enorm tacksamhet för allt jag fått vara med om. Allt jag fått lära mig. För att jag fått vänja mig vid att leva i ett annat sammanhang och lärt mig att se saker ur ett annat perspektiv än det svenska. Jag fick en levande och nära relation med Gud, särskilt under mitt andra år.

Har du något speciellt minne därifrån som du vill dela med dig av?
1 000. De starkaste minnena är relationer med människor jag lärde känna. Jag fick uppleva mycket av landet också. Jag reste mycket i --. Något annat jag minns tydligt och fortfarande kan känna är frustration. Frustration över att så många miljoner människor inte har upplevt Jesus frälsningskraft och frustration för att de kristna motarbetas. Jämfört med Makedonien var det svårt att prata om Jesus med människor i --. Landet är ju muslimskt och många tänker att muslim föds man till och det går inte att ändra på. Många av de som faktiskt kommer till tro får det tufft i sina familjer och i sin omgivning. Därför väljer en del av dem att inte berätta för någon om sin tro vilket ofta leder till att tron till slut vissnar. Några får verkligen möta Gud och får kraft att vittna om det. En del av dem har blivit hotade. Min --lärare blev till exempel brutalt misshandlad för att han blivit kristen. En tysk missionär jag träffade mördades för två år sedan tillsammans med två -- kristna. De är exempel bland flera liknande fall.

Varför åkte du hem och hur kändes det att komma tillbaka till Sverige igen?
Jag upplevde att jag var färdig med det jag kommit dit för denna gång. Om jag skulle stanna längre så skulle jag ha behövt ett nytt mål med att vara där och en långsiktig försörjning. Det var konstigt att komma tillbaka till Sverige. Något jag minns särskilt var att jag blev arg på mycket jag såg här. Jag upplevde att människor var ganska otacksamma. Jag kom hem precis vid Sveriges nationaldag och på radion pratade folk om att nationaldagen var väl inget att fira. Den dag då Sverige var bättre på det ena och det andra, då kunde de tänka sig att fira men inte nu. I -- firar man sitt land hela tiden och jag upplevde att Sverige hade så mycket mer att fira, - rikedom och frihet att få tycka och tro det man vill, till exempel. Jag minns också att jag reagerade på tv och löpsedlar. Negativa budskap och skitsnack om olika människor slog emot mig på ett starkare sätt än tidigare. Under lång tid efter att jag kommit hem kände jag mig som en betraktare som stod vid sidan av och tittade på Sverige. Jag saknade -- varenda dag i ett par år. Samtidigt var det avslappnande att komma tillbaka. Jag kunde slappna av när jag rörde mig på stan och jag stack inte ut längre, som jag gjort i --. Jag njuter också av friheterna jag har här, som kvinna och som kristen.

Hur ser ditt liv ut nu?
Jobbar fortfarande som lärare. Är gift med Joakim sedan juli 2010. Har vant mig vid Sverige igen.

Har du några planer på att åka ut som missionär igen?
Vi vet inte hur vår gemensamma framtid ser ut. Vi kanske åker någonstans om Gud talar om det för oss.
___

Ord från missionsdagboken från ett år sen och en frid som övergår allt förstånd.

Precis som jag skrev igår så är det mycket som händer nu. Ibland kommer en halvt stressande känsla krypande, men för det mesta njuter jag. Speciellt nu då jag är mer eller mindre utvilad. Igårkväll var jag så trött så att myskvällen aldrig blev av; istället somnade jag på soffan och sov i över tre timmar. Kanske var det precis vad som behövdes. Jag vaknade kvart över nio och åt middag före tio. Kvällen blev inte alls som jag hade tänkt mig.

Igår kändes det inte alls som att det skulle bli fredag idag. Idag känns det helt annorlunda. Nu har jag helgkänsla. Nu tänker jag tillbaka på hur livet var för ett år sen. Då jag var här och hälsade på i bibelskolan och gick på SOS julshow
___Nu bor jag i Stockholm. Nu går jag på bibelskolan. Ikväll ska jag på årets julshow med Diana och om några dagar är det dags för Carolas julkonsert igen. Därför kan jag inte låta bli att sitta här och tänka tillbaka medan jag minns förra året. Jag kommer ihåg att jag skrev i missionsdagboken innan nyår. Så här skrev jag då:

För ungefär två veckor sen var jag i Stockholm och hälsade på i SOS Missionsbibelskola. Då jag kvällen innan satt och bloggade i ett hus ute i Huddinge tänkte jag på hur det kändes lite som en början. Jag har vetat sen flera år tillbaka att jag vill gå just den skolan och sen, åtminstone till att börja med, jobba på nån av Mission SOS baser ute i världen. Jag har fastnat för Mission SOS, och att gå deras bibelskola och sen jobba med de känns självklart för mig nu. Det känns rätt. Men det var inte förrän nu som jag var där och hälsade på, och kanske speciellt eftersom jag har följt de så länge och ska söka till skolan till hösten, så kändes det lite som en början. Snart kommer det att vara så mycket mer än bara drömmar och tankar, nu har jag varit där och om ungefär åtta månader börjar jag där. Det är dags att börja förbereda sig snart nu. Ansökan ska skickas in, jag ska kolla upp vem jag eventuellt kan hyra rum hos, det är några saker som jag vill be och fasta för och mitt i allt det här ska jag njuta av att vara på väg mot ett delmål. Jag vill tacka Gud för att Han har varit med mig så här långt och fortsätter att vara med mig. Jag tror att det här kommer att bli riktigt bra. Snart lever jag min dröm

Då jag jämför vad jag tänkte då med hur jag tänker nu så kan jag konstatera att jag kände efter att ha hälsat på att den här skolan var helt underbar, men nu då jag är en av eleverna och får komma dit varje dag så känner jag att det är mer underbart än vad jag hade kunnat ana. Och jag känner inte längre att jag vill jobba på nån av Mission SOS baser åtminstone till att börja med, istället känns det självklart att stanna kvar i Mission SOS for life. Det här är mitt hem nu, and I'm lovin' it. Stockholm, Mission SOS, SOS Church och SOS Missionsbibelskola is the most wonderful home I can think of. This is where my heart is.



Innan jag avslutar det här inlägget och ganska snart åker ut i den juliga natten (haha, ja, det känns lite som natt) för att möta upp Diana måste jag bara berätta lite om en frid som övergår allt förstånd
___Jag blev frälst i december, i juletiden. Då kände jag hur Guds kärlek kom in i mitt liv. Det är drygt sju år sen nu och livet med Jesus blir bara bättre och bättre. Igårkväll kände jag så starkt att den helige Ande ville vara med mig. Han viskade så underbara saker till mig och jag kände mig så älskad. Det här kan du också få uppleva. Allt du behöver göra är att se igenom alla tomtar och julstress och se på Jesus. Han är fridsfursten som kom till jorden för din skull. ♥

(Dagens Bibelord är Ps 47:7.)

Snart är det min tur.

Idag såg jag på det tredje avsnittet av God's Adventurers, och det kändes som ett speciellt avsnitt. Ett sånt avsnitt som just jag verkligen fastnade för. Den del i avsnittet där man får se ett klipp från olika festivaler påminde mig om den här videon, och några av er kommer kanske ihåg att jag fastnade riktigt ordentligt för den.



Tänk att jag ska få åka på en festival med Mission SOS om ungefär fem månader. Det känns helt otroligt underbart. Snart är det min tur. Snart är det jag som är där på festivalen och berättar för ett onått folk om vem Jesus är och vad Han kan göra i deras liv. Snart är det jag som leder människor till frälsning. Snart är det jag som ber för sjuka och ser de bli friska i Jesu namn. Snart är det min tur.


Tidigare inlägg

RSS 2.0