I want to wake up everyday and rejoice.

Några av er kanske känner igen Liene. Hon bloggade i flera år och valde tyvärr att sluta förra månaden. Då hon har flyttat till Stockholm nyligen och går samma bibelskola som jag gick förut och även i samma kyrka som mig (även om jag har varit dålig på att gå dit den senaste tiden) så får jag möjligheten att lära känna henne bättre vilket känns jättekul. Hon skickade länken till den här videon till mig på facebook för nån vecka sen och jag tycker att den är så vacker så att jag vill dela den här med er.
 
Liene har gått igenom en del jobbiga saker, men en dag vaknade hon med tanken att hon vill vakna varje dag och glädja sig vilket är vad den här videon handlar om. Den handlar om glädje och att trots svårigheter glädja sig i Gud, oavsett vad som händer runt omkring. Det är något som vi alla behöver göra. Det ger en sådan frihet och jag vill själv bli bättre på det, och den här videon peppar mig att sträva mot det ännu mer.
 
 

Hon hade varit döv i ett år och fick efter en bön till Jesus sin hörsel tillbaka!

För ungefär två år sedan skrev jag det här inlägget. Jag skrev då att jag hade så mycket att berätta från missionsresan till Mwanza i Tanzania där vi hade en stor Jesus-festival. I det inlägget berättade jag dock bara väldigt kort. Men nu har jag bestämt mig för att jag vill berätta lite mer om ett av mina starkaste minnen därifrån. Jag vill berätta om den unga tjejen som hade varit döv i ett år och fick sin hörsel tillbaka då jag bad för henne under den fjärde festivalkvällen.
 
En selfie i lite halvt dålig kvalité som jag har för mig togs när vi kom tillbaka till hotellet efter en av festivalkvällarna.
 
Johannes hade predikat och folk hade sprungit fram när han bjöd in människor till att be en frälsningsbön och ta emot Jesus i sina liv. Detta hände alla fem kvällarna, och efter det hade vi fyra av fem kvällar bön för sjuka och det jag ska berätta om nu hände under den sista av dessa fyra kvällar. Det var fullt av människor framme vid scenen och alla i teamet som inte var upptagen med något annat bad för de sjuka. Jag hade redan hunnit be för några när jag träffade den här tjejen och omkring mig bad människor för fullt. Jag kommer ihåg att jag frågade henne vad hon ville att jag skulle be för. Hon pratade inte engelska, men jag hade tur och lyckades få tag på en av tolkarna som hjälpte oss. Med hans hjälp kom det ganska snabbt fram att hon var döv. Jag bad en enkel bön att Jesus skulle bota det som var fel som gjorde så att hon inte kunde höra. En kort stund senare bad jag tolken fråga henne om hon kunde höra något nu, vilket hon kunde. Hon berättade sedan att hon hade kommit till festivalen med sin syster och att hon hade varit döv sedan ett år tillbaka. Men den där kvällen för två år sedan gjorde Jesus ett mirakel i den här tjejens liv. Han gjorde det som ingen annan hade kunnat göra; han gav henne sin hörsel tillbaka.
 

Jesus, I can't live without you.

Okej. Jag erkänner. Pluggandet för dagen kommer inte alls att bli som planerat. Mycket beror på tokrycket som jag har inplanerat för eftermiddagen och som jag berättar om ikväll. Men det blir bra ändå. Idag lyser solen och idag känns som en bra och spännande dag. Idag ler jag. Idag ångrar jag inte att jag loggade in på facebook och att jag nu bloggar innan jag ens har öppnat den där tjocka anatomiboken och plockat fram instuderingsfrågorna. Jag är ändå alltför taggad inför eftermiddagen. Fast jag ska såklart ändå försöka få lite gjort. Jag har fortfarande någon sorts diciplin kvar i kroppen, trots allt. Hur som helst så hittade jag den här bilden på facebook. Inspiration. Kärlek. Till honom. För honom. Nu då jag har fått smaka på hans kärlek och friden som bara han kan ge, hur ska jag någonsin kunna leva utan honom? Jag kan inte. Det går inte. Han räddade mig då jag gav honom mitt trasiga hjärta för snart nio år sedan. Det var söndertrampat. Brustet. Jag kunde inte lita på någon. Den person som jag älskade över allt annat och som hade sagt de där orden till mig; I'm never gonna leave you. Hon gjorde just det. Om och om igen. Jag ville inte leva längre. Jag orkade inte. För mycket hade hänt. Minnena jagade mig med feta maskingevär. Det gjorde så ont. Jag låg på det där golvet. Det där golvet som började gå sönder i ett hörn. Jag låg där och jag grät ohämmat utan någon som tröstade. Jag var en trasig tonåring som inte såg någon framtid för sig längre. En ung tjej vars glädje hade slocknat. Men för Jesus finns inget omöjligt fall. Det finns ingen som han inte kan rädda. Jag vet, för han räddade mig. Han räddade mig från ett liv i ångest. Ett liv med mardrömmar och ensamhet. Jag vet inte vad det hade blivit av mig om han inte hade kommit in i mitt liv. Kanske hade jag tagit livet av mig tillslut. Eller kanske jag aldrig hade vågat ta det steget och hamnat i droger och tillfälliga relationer i försök att bedöva smärtan som jag kände på insidan. Nu behöver jag aldrig få veta vad som hade hänt. Tack vare honom. Tack vare Jesus.
 
 
The only way we'll ever stand is on our knees with lifted hands
 
Nu är det dags att ta tag i den här dagen, antar jag. Om några timmar ska jag iväg och innan dess ska jag hinna plugga en stund, fixa lite grejer och äta en sån där god pasta carbonara till lunch. Men oavsett vad jag gör och vilka olika platser jag är på under den här dagen så kommer en lovsång upp till Guds tron att eka från mitt hjärta. För han räddade mig då ingen annan kunde.
 

"I will never leave you for one moment. I will watch over you day and night."



Jag älskar den här bilden och texten som hör till. Inte bara för att det är något som ser fint ut och som kanske kan ge någon tröst för en liten stund, utan för att det är något som jag har upplevt konkret så många gånger. Jag vet att Gud aldrig lämnar mig ens för ett ögonblick och att Han vakar över mig dag och natt. Jag vet det för att Hans löften i Bibeln vittnar om det och för att mitt eget liv vittnar om det. Hans är ord är något att lita på.

Det kände jag att jag rent spontant ville dela med er ikväll, och om någon vill läsa om en av alla de gånger som Gud verkligen har visat mig att Han alltid är med mig så tycker jag att du ska klicka här.


Jag tappade en lins på golvet…

För några år sen då jag precis hade börjat använda linser hände det där som bara inte får hända. Jag hade ett par månadslinser som det var meningen att jag skulle ha i ungefär en månad till, och under den tiden skulle jag på ett återbesök hos optikern så skulle vi se hur det hade gått under månaden och om allt fungerade bra o.s.v. Jag var dock fortfarande väldigt ovan med att sätta i linserna och hade den här morgonen ställt mig ute i hallen framför den stora spegeln som fanns där i min och mammas gemensamma lägenhet. Då hände det. Jag tappade en lins på golvet…

Detta hade egentligen inte varit något större problem om jag kunde hitta linsen och om den inte hade gått sönder. Då behövde ingen heller få veta hur klantig jag hade varit och jag skulle slippa skämmas inför optikern. Men den turen hade jag inte. För det första så kunde jag inte se linsen någonstans. Jag kände hur paniken kom mer eller mindre. Jag letade över hela golvet där jag hade stått och ögonen inspekterade noggrant varje liten vrå. Men ingen lins fanns att hitta. Då jag hade letat i en eller två minuter som kändes som minst en kvart insåg jag att linsen var borta. Det fanns inget mer jag kunde göra. Eller gjorde det kanske det ändå? Jag tänkte att jag kunde be Gud om hjälp. Så jag gjorde det. Jag bad en kort bön och i samma sekund som jag avslutade bönen såg jag linsen på golvet. Den låg där jag hade tittat innan. Den var hel och faktum är att den inte ens var smutsig trots dammet som ingen hade brytt sig om att dammsuga upp än.

Det jag vill säga med detta är att Gud vill hjälpa oss. Med både små och stora saker. Stora saker som att hela oss från obotliga sjukdomar och försörja oss så att vi kan göra det vi är kallade till att göra trots att vi inte har råd. Och små saker som att hjälpa någon att hitta en lins på golvet. Guds hjälp är den bästa hjälpen som vi kan få, och som vi ser i mitt exempel om linsen så gör vi människor många gånger misstaget att vänta med att be Gud om hjälp. Vi väntar tills paniken börjar komma och först går vi till Gud. Som en sista utväg. Men vi behöver inte vänta, utan istället kan vi gå till Gud först. Istället för att göra Gud till den sista utvägen kan vi göra honom till den första…


Vittnesbörd från två amerikanska skådespelare...

Om jag ska sammanfatta dagen hittills så har den varit seg precis som jag har varit. Antagligen blir kvällen seg också, och just nu intalar jag mig själv att det faktiskt inte behöver vara något dåligt. Jag ska snart ta en dusch och sen kanske det blir en film eller nåt sånt. Men först tänkte jag lägga upp två videon med vittnesbörd från två amerikanska skådespelare; Kirk Cameron och Stephen Baldwin.


Kirk Camerons vittnesbörd.


Stephen Baldwins vittnesbörd.


Tak blev botad från AIDS!

Det var längesen jag hade ett vittnesbörd i bloggen, så nu är det absolut dags igen. :)
Jag tänkte att jag skulle skriva av ett vittnesbörd från det senaste numret ur Mission SOS tidning Segerrapport som jag verkligen känner är så väldigt starkt och som jag skulle vilja dela med mig av till er. Det är skrivet av en kille i Thailand som är med i församlingen som missionsbasen där har startat.



Jag heter Tak och är med i Khon Kaen International Church. Jag är uppvuxen i Khon Kaen men levde flera år i Bangkok och Koh Samui. Under den tiden levde jag ett mycket destruktivt och perverst liv. Detta ledde till att jag blev mycket sjuk och fick då reda på att jag hade en långt utvecklad HIV-smitta. Mina värden var så pass dåliga att jag skickades hem för att dö. När jag kom hem till min familj i Khon Kaen hade jag insjuknat ännu mer och fick diagnosen AIDS. Min hud hade ändrat färg, min lungkapacitet var mycket dålig, jag hade ständigt feber och jag vägde endast 48 kg.
Min bror som hade blivit en kristen låg ofta på knä vid min säng och kämpade i bön för mig. Han berättade för mig om Jesus och hur han kunde bota sjuka. Jag bestämde mig för att bli frälst och låta döpa mig. I samband med detta så började något märkligt hända i mitt liv; istället för att bli ännu sjukare så tillfrisknade jag mycket snabbt. Läkarna förstod inte vad som hände och kunde inte förklara varför mina värden blev bättre och bättre. Sedan två år tillbaka är jag friskförklarad och har inga spår av HIV-smitta i kroppen.
Idag arbetar jag som manager för Hong Kong Bank i Khon Kaen och är ansvarig för mötesvärdarna i församlingen. Jag är så tacksam för att Jesus har gett mig ett nytt liv!






Precis som Taks bror sa så kan Jesus bota sjuka. Det tror jag verkligen på, och det här är bara ett av många exempel på det. Jesus botade inte bara sjuka på Bibelns tid - Han gör det även idag.

Om du är sugen på att läsa mer så kan du läsa ett annat underbart vittnesbörd från missionsbasen i Thailand här. Gud vill ge oss både små och stora saker om vi bara ber Honom om det och tror. :)


Det var precis som om Gud ville säga: Jag besvarade din bön.

Tänkte att jag skulle lägga upp ett vittnesbörd (ordförklaring: ett vittnesbörd är då man berättar om något som Gud har gjort i ens liv) här på bloggen nu, det var alldeles för länge sen sist. Därför klistrar jag in detta som jag skrev till toliveforchrist för inte så länge sen...



För snart två år sen kom en indisk kvinna, Esther, och hälsade på mig över dagen i Gävle där jag bodde då.

     Jag träffade henne på min missionsresa till Indien året innan och vi blev vänner och höll kontakten även efter att jag och mitt team åkt hem till Sverige igen. Så då jag fick veta att hon skulle till Sverige och vara hos en kompis i Uppsala ett tag så tog det inte lång tid förrän vi bestämde att hon skulle komma och hälsa på mig över dagen. Vi hade en jättebra dag tillsammans och det var så roligt att få träffa henne igen.


Jag och Esther väntar på att hennes tåg ska rulla in på perrongen.


Då jag lite sorgset hade vinkat av henne vid tåget och började gå hem dröjde det inte många minuter förrän det slog mig - det var ju precis det här som jag hade bett om den där kvällen i Dehradun då jag och teamet satt i taxin och precis skulle åka iväg till tågstationen för att sedan åka vidare till Delhi. Jag hade bett om att jag någon gång skulle få träffa Esther igen. Men sen hade jag glömt bort det; jag hade glömt bort att jag bad Gud om att få träffa henne igen. Men då jag gick från stationen och hem den där kvällen så kände jag hur den Helige Anden påminde mig om allt. Det var precis som om Gud ville säga: Jag besvarade din bön.


Jag har tänkt på det där en hel del sen dess. Det var inte mycket jag bad om den där gången egentligen, men ändå så ville Gud verkligen ge mig det jag bad om. Det är så Han är. Han älskar oss och vill ge oss allt som vi ber Honom om så länge det inte går emot Hans ord. Till och med de saker som vi själva kanske har glömt bort att vi har bett Honom om...


Gud ville att jag skulle åka till Indien...

Jag är missionär och vill spendera resten av mitt liv med att nå ut med evangeliet om Jesus Kristus till de som ännu inte har hört det. Jag är 20 år nu och har levt med min kallelse sen jag var 17. Det var också då som något väldigt speciellt hände, bara några månader efter att jag fått missionskallelsen. Gud kallade mig till min första missionsresa. Gud ville att jag skulle åka till Indien...


Jag vaknade en tidig februari-morgon och året var 2006. Om jag får säga en morgon i mitt liv som jag aldrig kommer att glömma så tror jag faktiskt att det blir den här...

     Väckarklockan ringde tidigt för att väcka mig lagom till morgonbönen som min församling på den tiden hade 06:00 på onsdagsmornar. Då jag vaknade fanns minnet av nattens dröm kvar klart och tydligt i huvudet. Jag hade drömt om mission. Jag hade i drömmen sett mig själv sitta vid mitt skrivbord och med en målmedveten blick skrivit ner en länk på en liten gul post-it lapp. Länken som jag skrev ner var www.missionsresor.com. Jag hade aldrig hört eller sett den förut. I mitt nyvakna tillstånd avfärdade jag det som en dröm, och inget mer. Men ändå kunde jag inte glömma den. Jag kunde inte sluta tänka på den. I kyrkan några timmar senare testade jag länken via wap på mobilen, det fungerade inte. Sen tog det inte lång tid förrän jag frågade om jag kunde få låna en dator, vilket jag fick. "Sidan kan inte visas" stirrade tillbaka på mig från skärmen. Sidan fanns inte, tänkte jag då. Nu kunde jag kanske släppa det här och acceptera det faktum att det bara hade varit en dröm, and nothing more. Men då jag ytterligare några timmar senare hade kommit hem och satt vid datorn kände jag mig tvungen att testa länken en gång till. Nu kom jag till UMU's missionssida om missionsresor för ungdomar på somrarna...


Jag hade känt mig kallad att åka så fort jag kom in på sidan. Jag hade inte mycket pengar, jag hade aldrig hört talas om UMU förut och jag hade ingen aning om hur jag skulle gå vidare med allt det här. Mamma tyckte att jag var galen och påminde mig mer än en gång om att jag inte hade råd. Hennes förslag var att spara ett år och åka nästa sommar. Men Gud hade andra planer för mig och i kyrkan profeterade en man att Gud skulle ge mig de pengar som jag behövde. Med det löftet blev det i april dags att bestämma till vilket land jag ville åka. Jag frågade Gud och under en lektion i samhällskunskap där jag precis hade haft tankarna på det här och än en gång ställt Gud frågan "Var ska jag åka?" började läraren berätta om då han var i Indien. Det här hände vid två olika tillfällen och det blev alltså Indien som stod på min ansökan.


Inte långt därefter fick jag brev från UMU och betalade grundavgiften på resan som var på cirka 4.000 kronor. Så långt räckte pengarna. Men då en av ledarna för resan ringde en fredagseftermiddag och berättade att flyget kostade över 7.000 och att jag hade fyra dagar på mig att betala började det kännas lite nervöst. Jag hade nämligen bara 1.000 kronor kvar.

     De första dagarna litade jag nervöst på Guds löfte och förväntade mig nästan att någon total främling skulle komma fram och ge mig pengar. Det hände inte. Tillslut var det en dag kvar och jag stannade hemma från skolan och var rejält nervös och ledsen. Jag hade börjat tvivla på att det skulle komma några pengar. Då mamma kom hem från sin praktik berättade hon, som hela tiden hade trott att detta aldrig skulle bli av, att hon hade fått en känsla under dagen att jag verkligen skulle åka till Indien. Mormor ringde också senare under dagen och berättade att hon hade drömt att jag fick pengar i ett anonymt brev. Jag sa till de att jag inte hade fått några pengar och att det inte hade kommit något brev till mig under dagen. Inom mig var det ett kaos och på utsidan var det inte mycket bättre. Sen hände något som kom att förändra allt. Klockan närmade sig 22:00 och jag skulle snart lägga mig för att orka upp tidigt nästa dag och ha nationellt prov i matte. Jag var ensam i mitt rum och tårarna kom samtidigt som jag frågade Gud vad jag hade gjort för fel eftersom Han inte hade försörjt mig som Han hade lovat några månader tidigare. Då kände jag mig manad att bekräfta min tro. Jag gjorde det. Jag sa till Jesus att jag trodde på Honom och att jag älskade Honom. Då kände jag hur något stort hände i andevärlden. En sekund senare hörde jag hur något föll ner i brevinkastet. Jag visste inte vad jag skulle känna eller göra. Då kom mamma in och skulle säga hejdå eftersom hon skulle iväg, jag frågade om det låg något på dörrmattan. Hon suckade uppgivet och tyckte att det räckte nu, hon hade redan kollat där flera gånger under dagen då jag bett henne. Jag såg på henne att hon var irriterad, men trots det sa hon att hon skulle kolla en sista gång, för min skull. Strax därefter kom hon till mig med ett vitt brev i handen. Irritationen var borta och nu såg hon istället ut som om hon hade stött på ett UFO ute i hallen. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra. Hon bara la brevet på sängen och lämnade mig ensam. Jag stirrade på det. Det var tjockt. Det fanns ingen avsändare. Det stod bara "Till Erica". Det hade kommit nyss. Sent på kvällen då porten med all säkerhet redan var låst nere. Då jag öppnade det såg jag sedlar. Det låg 7.000 kronor i brevet. Jag räknade pengarna flera gånger och märkte att det var 500 mer än vad jag behövde. Senare kom jag på att jag inte hade köpt en tågbiljett hem och gissa vad den kostade om inte 500...


Den sommaren åkte jag till Indien på missionsresa. Det blev ett minne för livet och något som bara gjorde mig ännu mer säker på vad jag vill göra med mitt liv...


Jag blev helad!

Jag var 16 år, deprimerad och hade precis hoppat av gymnasiet. Platsen var Sundsvall och jag var där tillsammans med min vän Diana i samband med en julkonsert med Carola det året som för övrigt var 2004...


För att berätta lite kort om min bakgrund så kan jag säga att jag har haft en jobbig uppväxt med psykisk misshandel hemma och periodvis mobbing i skolan. Då jag kom upp i tonåren blev jag inte mobbad längre, och mannen som biologiskt sett är min pappa flyttade. Allt var över, skulle man kunna tro. Men så var det inte. Mamma, som nu var särbo med mannen som jag då inte längre orkade träffa, var nästan aldrig hemma och jag kunde spendera en hel dag framför teven med en banan eller choklad som "middag". Mamma sov borta mycket och jag som hatade att vara ensam kunde ibland ligga på golvet ute i hallen och gråta i timmar efter att hon hade gått. Gråta över min situation, min ensamhet och alla jobbiga minnen som vägrade försvinna. Jag mådde mer och mer dåligt ju mer tid som gick och fick ingen hjälp på något sätt eftersom jag var den enda som visste om allt det här, och senare även Diana då vi blev riktigt bra kompisar. Många gånger tänkte jag på hur det skulle vara att dö, att slippa leva och att bara försvinna från den här planeten med all skit. Skolan orkade jag inte med och efter att ha skolkat mer än jag varit där hoppade jag av mitt första år på gymnasiet.


Den där dagen i december 2004 befann jag mig alltså i Sundsvall och det var dagen efter en helt underbar julkonsert.

     Kvällen innan hade varit ganska dålig för mig trots lyckan jag känt på konserten. Jag hade brutit ihop på kvällen och dragit mig tillbaka till hotellet innan Diana som stannade på signeringen. Jag klarade inte av att träffa Carola eller någon annan, jag såg mig själv som värdelös och som om jag inte dög till nånting. Jag tyckte inte om mig själv. Jag var frälst och visste att Jesus älskade mig sen ungefär ett år tillbaka, men jag kunde inte älska mig själv, det gick bara inte. På hotellet satt jag och bara mådde dåligt. Under natten sov jag sen några timmar innan vi vaknade. Det blev frukost och sen åkte vi in till stan innan vi skulle med tåget tillbaka hem. Kvällen innan och under morgonen hade några annorlunda saker hänt, men det var inget vi tänkte mer på sen, t ex så ringde Dianas väckarklocka en halvtimme tidigare utan att hon ställt den på den tiden och sen så hade vi frågat efter Dianas kompis i receptionen och kvinnan där sa att hon inte bodde på det hotellet och inte heller hade gjort det trots att hon och Diana gått tillbaka tillsammans kvällen innan. På grund av alla de här små sakerna kom vi iväg tidigare till stan. Jag bröt ihop igen, jag mådde så sjukt dåligt. Vi var på en liten gata vid Carolas hotell och jag satt själv vid en ingång till nåt hus medan Diana bl a hade träffat på andra fans som skulle från hotellet och till tåget. Jag orkade inte vara social. Jag orkade inte prata med nån. Jag hade velat träffa Carola som några andra pratat med inne på hotellet, men jag pallade inte. Jag ville bara vara ifred. Efter ett tag såg jag att Diana kom och gick med någon åt mitt håll och stannade till en stund, jag tänkte att jag med hela mitt hjärta hoppades att de inte var på väg mot mig som verkligen inte var på humör. Strax därefter hörde jag Carolas röst, jag tittade upp och hon satt där på huk framför mig. Vi pratade några minuter och det krävdes väl inte direkt ett geni för att se att jag var ett nervvrak som verkligen inte mådde bra, så Carola frågade om vi skulle be. Då kom också Diana och en tjej som var med Carola och vi ställde oss i en ring och höll om varandra där på trottoaren. Det regnade lite och ingen annan var där. Medan vi bad kände jag hur någon var närvarande där mitt ibland oss, jag kände Guds närvaro så starkt. Det var som om det blev lite ljusare, trots att jag blundade. Sen kände jag hur något bokstavligt talat förändrades på insidan. Jag kände hur Jesus Kristus, Guds son, lyfte av mig en stor börda och jag kände en otrolig frid på insidan och en enorm glädje. Då bönen var slut och jag öppnade ögonen så kände jag mig helt annorlunda. Vi sa hejdå till Carola och den andra tjejen och började gå mot tåget. Vi sa knappt nånting på hela vägen eller under tiden som vi satt och väntade på att det skulle gå. Några korta meningar bara. Det här kändes så stort för mig. Jag kunde knappt förstå vad som faktiskt hade hänt. Jag hade blivit helad...


Dagarna efter fick jag höra av Diana, som var den enda som egentligen vetat exakt hur dåligt jag hade mått, att jag var annorlunda. Hon tyckte inte att hon behövde trösta mig hela tiden längre eftersom jag var gladare. Jag var inte ledsen hela tiden och jag pratade mig inte längre varm om hur värdelös jag var och hur hemskt allt var.

     Med tiden sa också mamma att hon tyckte att jag var annorlunda. Jag verkade gladare och pratade mer.


Allt det här var snart fyra år sen nu. Tiden har gått.

     Jag tänker inte påstå att allt har varit en dans på rosor sen dess, men det som förändrades inom mig den där dagen var något bestående. Gud utförde ett mirakel i mig och helade mig från depressionen och även från att ha haft så dålig självkänsla...


Jesus är den bästa trösten.

Inatt precis innan jag skulle gå och lägga mig kände jag mig deppig, for no special reason. Bara allmänt liksom. Allmänt deppig. That's never fun.



Därför bläddrade jag lite i Bibeln innan jag la mig, det brukar ofta få det att kännas bättre. Jag slog upp på måfå, läste ett av mina favoritbibelord och lite så. Det kändes lite bättre efteråt, men inte helt och hållet. Då jag hade lagt mig låg jag och bad ett tag. Först visste jag inte ens vad jag skulle säga, det var lite som om jag var tom på ord på nåt sätt. Men tungotal funkar ju alltid, så jag körde på det, och efter ett tag så släppte det och jag visste precis vad jag behövde säga till Gud. Det kom av sig självt liksom, och då jag hade sagt orden Jag lägger ner det vid korset, jag överlämnar allt till Dig. så kände jag mig inte det minsta deppig längre. Det bara försvann, bokstavligt talat. Sen somnade jag typ på en gång och sov jättegott hela natten. Jesus är den bästa trösten. :)
     Det här påminde mig förresten lite om det jag berättade om här. Jag tänkte faktiskt på det inatt, jag ville att Jesus skulle trösta mig så igen. Den gången var det ju tusen miljoner gånger värre och jag var deprimerad, men man behöver ju inte vara på gränsen till ett sammanbrott för att bli tröstad. :)



Nu är det morgon och jag känner mig glad och lite förkyld. Men förkylningen verkar bara bli bättre och bättre nu, så det är ingen fara med mig. I'll live. ;)

Tankar om svaghet...

Inatt kände jag mig, som jag ju lite halvt nämnde då, lite paranoid och rädd och svag o s v.
     Ibland kan jag känna mig väldigt ledsen på grund av vissa saker, eller till och med rent allmänt, bara för att det har hänt så mycket och för att det helt enkelt har tagit på mina krafter. Även om jag inte är deprimerad längre och även om saker är bättre, så betyder det inte allt är frid och fröjd helt och hållet. Det är speciellt på kvällar/nätter som känner så om jag gör det, och inatt var det lite så faktiskt…

Innan jag skulle krypa ner i sängen satt jag och bad. Jag har tänkt att jag verkligen måste börja vända mig mer till Jesus då jag mår sådär istället för att stänga in mig och bara vända mig inåt. Jag kan säga vad som helst till min Gud, men är man van att vända sig inåt och har gjort det under en väldigt lång tid då det känns som värst så slutar man inte bara genom att knäppa med fingrarna. Men jag ska verkligen anstränga mig med det. Jesus kan göra det bättre, men då måste jag vända mig till Honom också och inte bara sitta och tycka synd om mig själv. Han har redan helat mig från det värsta, så att Han kan hjälpa mig vet jag.
      Anyway, så satt jag där och bad och då kände jag att Gud sa Filipperbrevet 4:13 till mig. Det bibelordet känner jag igen. Det är där det står att man klarar av allt eftersom Herren Jesus ger en kraft. Jag la mig på soffan och läste det om och om igen. Jag läste det, tackade Jesus och talade i tungor om vartannat. Vet inte hur lång tid som gick men tillslut började jag känna mig rätt trött och la mig i sängen istället. Fortsatte be en stund där och tillslut så låg jag typ och fnissade för mig själv. Låter kanske konstigt, men jag kände mig så.. hm.. jag tror att trygg och glad är rätt beskrivet. Det är så Jesus får mig att känna. Jag vill alltid komma till Honom. Alltid. Låg och tänkte att jag säkert kommer att skratta åt allt det här sen då jag är ute i världen och missionerar och lever livet, jag kommer skratta av glädje av hur otrolig Gud är som kan ta de som är svaga från början och sen bara vända på det. Allt till Hans ära. Sitter och ler för mig själv nu bara av tanken på det. :)

Det här är förresten en del av det som jag läste i Bibeln imorse enligt min bibelläsningsplan:
Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. (1 Kor 1:27-29)
     Man känner ju verkligen igen sig. ;p Svag, oansenlig och nästintill föraktad har jag varit. Jag var det då jag lärde känna Gud efter att ha förnekat Honom. Jag trodde inte att Han fanns. Jag ville ha sanningen och jag trodde att Gud var för människor som behövde tro för att få tröst. Jag behövde tröst, men tröst i en lögn var inget för mig. Men guess what.. Han är ingen lögn… Den jag har blivit idag har jag blivit på grund av Honom. Han sa missionär och gav mig drömmar för en hel livstid. Han sa åt mig att åka till Indien och missionera och försåg mig ekonomiskt, året efter bar det av till Thailand. He's got this big plan for me, and all I really have to do is to trust Him. ♥

Det här inlägget blev en aning längre än vad jag hade tänkt, men det bara kom. Nu ska jag gå ut och läsa och sola. Ville ju skriva ner lite tankar här först, hehe. ;p

(Det här inlägget hör kanske mer hemma under Vittnesbörd, flyttar det dit. :p)

Jesus tröstade mig.

En kväll för flera år sen var jag väldigt ledsen. Jag var det ofta back then. Det var vanligare att jag var ledsen än att jag var glad, om vi säger så. :p
     Just den här kvällen så hade jag precis gått och lagt mig. Jag låg där under täcket och tänkte på hur mycket jag önskade att jag inte skulle vakna nästa dag, att livet bara skulle vara över en gång för alla så att all smärta kunde försvinna. Jag kände ingen livslust överhuvudtaget. Efter bara ett litet tag började tårarna rinna för fullt och jag kände mig så otroligt övergiven. Det kändes som om ingen skulle kunna få det att kännas bättre igen. Jag blundade för att trots allt försöka sova samtidigt som jag började viska Jesus tyst för mig själv, om och om igen... Det kändes så tryggt och bra. Då helt plötsligt kände jag hur någon stod där i rummet bredvid min säng. Jag blundade ju, men trots det så kände jag hur det blev ljusare i rummet trots att det var mitt i natten och alla lampor var släckta. Precis i den stunden slutade jag gråta och kände mig helt plötsligt lycklig och fridfull, jag tror inte ens att det gick en sekund innan jag somnade...
     På morgonen då jag vaknade satt det fridfulla kvar och allt kändes bra.

Jag kommer aldrig att glömma den händelsen. Jesus tröstade mig fast allt kändes hopplöst. Nu vet jag mer än någonsin förr att hur ledsen jag än är och vad som än har hänt så kan Jesus alltid trösta mig. :)

Min väg till frälsning.

Då jag var liten hade jag en barnatro.
     Det tror jag nog att de flesta har mer eller mindre. Man tror på tomtar och troll och lite allt möjligt. Man är otroligt öppen för att tro på saker då man är barn. Jag trodde på Gud bl a. Inte för att jag fick höra mycket om Honom eller om Jesus eller så, utan helt enkelt för att jag var ett barn som hade lätt för att tro på olika saker.
     Mormor och morfar är frälsta, men de pratade trots det inte så mycket med mig om Gud. Mamma har en gudstro men är inte frälst och jag kommer ihåg att hon bad tillsammans med mig ibland. Det kändes tryggt. Fast ärligt talat så tror jag nog att det trygga låg lite mer hos mamma än hos Gud. Det var mamma som var min trygghet då vi bad, och den platsen kunde Gud aldrig ta trots att jag trodde att Han fanns.

Åren gick och ju äldre jag blev, ju mindre trodde jag på Gud.
     Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle då jag var 8-9 år frågade min pappa om det fanns en Gud. Hans svar var: Nej, då hade man ju kunnat se Honom flyga omkring däruppe bland molnen. Han är ateist och jag trodde honom då han sa så, det lät så logiskt.
     Trots hans kommentar växlade jag lite mellan att tro och att inte tro. Man kan nog säga att jag var agnostiker där ett tag. Jag hade aldrig haft en stark tro, så den lilla tro jag hade från början dog därför lätt ut tillslut. Det han sa var början på slutet för min barnatro.

I åttan konfirmerar de flesta ungdomar sig. I min klass på Stenebergsskolan var det bara några få som valde att inte göra det - jag var en av de.
     Jag tyckte helt enkelt inte att det verkade intressant och vid det laget trodde jag inte på Gud alls längre - jag hade blivit ateist. Möjligtvis så kunde det vara ett mysigt sätt att umgås lite mer med sina klasskompisar och åka på konfirmationsläger o s v, men jag hade inte direkt några kompisar i klassen. Presenter fick man ju förstås, men jag hade ingen lust att genomlida tio gudstjänster och massa träffar på veckorna för att få lite presenter.
     Det var några i klassen som försökte övertala mig några gånger. En av de gångerna kommer jag ihåg speciellt. Vi hade friluftsdag i Hemlingby och en tjej tyckte att jag också skulle konfirmera mig och kom med argumentet att man får presenter om man gör det. Jag svarade att jag inte trodde på Gud och inte ville. Sekunden efter att jag hade sagt så tänkte jag inom mig: Tänk om Han finns ändå? Det var nästan som om jag kände att Gud hade hört mig säga att jag inte trodde på Honom, som om någon lyssnade. Den tanken försvann dock lika snabbt som den kom. Men trots det kommer jag ihåg det så tydligt eftersom det var den första gången som jag öppnade mitt hjärta för möjligheten att Gud skulle finnas efter att ha blivit ateist...

Jag började må mer och mer dåligt. Det brukar ju vara vid såna tillfällen många vänder sig till Gud, men jag gjorde inte det. Trots att det mesta i livet kändes skit så tänkte jag inte ens tanken på att be.
     Däremot kunde jag sitta i nästan en timme ensam i mitt rum och fundera på vad som fanns ute i universum, vad som skulle hända om jorden sögs in i ett svart hål, vad som skulle hända med mig då jag dog och om det fanns någon mening med att jag ens existerade. Jag hade ganska många mörka och deprimerande tankar som snurrade omkring i huvudet. Jag kommer ihåg alla gånger jag satt i Barknåre i den gröna fåtöljen inne i mitt rum där och grubblade tills huvudet var alldeles tomt på tankar...
     Nu efteråt vet jag att Anette bad för mig back then. Hon såg att det lyste på mitt rum här en gång då hon och hennes man var i stugan bredvid mormor och morfars hus hos hennes föräldrar. Då tänkte hon att jag är ju hennes kusinbarn och hon kände så starkt att hon skulle be för mig. Kanske var det en av de kvällarna då jag satt och grubblade och tänkte mina mörka tankar om livet och inte ens gav en tanke åt att släppa in Gud i mitt liv.

Det gick ungefär ett år och sommaren då jag hade fyllt 15 var jag på Grönan i Stockholm tillsammans med mamma och mormor. Det var den 8:e augusti 2003.
     Vi hade tänkt åka en vecka innan egentligen, men det blev ändrade planer, det blev den 8:e augusti istället. Då vi kom dit såg mormor att Carola skulle ha en konsert där samma kväll. Vi tänkte inte så mycket mer på det utan tjoade runt bland alla karuseller och hade antagligen riktigt roligt. Ju närmare konserten det blev, ju mer kände jag hur jag drogs mot scenen av anledningar som jag inte kunde förstå då. Tillslut stod jag till allas förvåning nästan längst fram med en Carola T-shirt på mig och väntade på att det skulle börja. Mamma och mormors förvåning var total eftersom jag aldrig hade gillat Carola speciellt mycket tidigare. En halvtimme innan konserten började kom Carola ut på scenen för att testa mikrofonen, hon sa typ: Ett, två tre... eller nåt liknande. Alla jublade. Men jag bara stod där som förstenad och förstod inte riktigt vad som hände, för helt plötsligt kändes det som om Carola på något mystiskt sätt hade blivit min favorit-artist - innan hon ens hade börjat sjunga...

En vecka senare köpte jag min första skiva med henne.
     Inom några månader hade jag tre skivor och hade hört några av hennes kristna låtar. De var bara ord för mig, ord som inte betydde någonting eftersom jag inte trodde att Gud existerade. Då jag lyssnade på julskivan var det samma sak där, texterna betydde ingenting för mig.

Den 13:e december samma år, 2003, var jag på två av Carolas julkonserter i Gävle.
     På den sista av de hände det något. Då Carola läste julevangeliet så var det inte längre den där sagan som folk brukar läsa på julen, jag kom på mig själv med att tro på det hon läste, det var kraft i hennes ord. Då hon sjöng så märktes det att hon trodde på varje ord och de julsånger som tidigare bara varit ord fick en betydelse. Men det som berörde mig mest av allt var den enorma kärleken jag kände som var närvarande där mitt ibland oss - Guds kärlek. Det kändes så underbart och jag bara satt där och tog emot. Jag kunde inte förneka det jag kände, det var så klart helt plötsligt - Gud fanns och Bibeln var sann.
     Från och med den kvällen hade jag Jesus i mitt hjärta och i mitt liv. Då jag gick hem från konserten den kvällen tillsammans med mamma kändes något annorlunda på insidan.

Det här var min väg till frälsning.
     Trots att jag flera gånger förnekade Jesus så älskade Han mig. Han dog för mig medan jag fortfarande var en syndare. Eftersom Han har älskat mig först så älskar jag Honom nu.
     Rom 5:8. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.
     1 Joh 4:19. Vi älskar därför att han först har älskat oss.

Jag kände ingen annan kristen i början, förutom mormor och morfar alltså. Och de hade ju aldrig pratat med mig om Gud så mycket innan, så det blev inte av att de sa något. Jag var inte så öppen i början heller, jag trodde men jag hade ingen församling eller nån som undervisade mig.
     Men med tiden har jag kommit närmare och närmare Gud. Jag döptes i Korskyrkan den 22:a januari 2006, drygt två år efter att jag hade blivit frälst. Det var då jag kom dit, till den församlingen, som det kändes som att jag hade hittat hem. Innan jag kom dit drev jag mest omkring och var inte hemma någonstans, men nu har jag hittat hem. :)

Min tro blir bara starkare och starkare hela tiden. Jag har fått uppleva så otroligt mycket med Gud redan, trots att jag bara har varit frälst i snart 4,5 år. Jag har fått bönesvar, blivit helad, fått mirakler o s v. Jag har lärt mig så otroligt mycket om Gud och om Bibeln. Jag får upptäcka mer och mer varje dag hur Guds Ord verkligen håller - genom allt.
     Och nu förstår jag ju förresten vad det var som hände den där dagen på Grönan. Jag förstår varför det blev ändrade planer så att vi åkte precis då Carola hade konsert där. Gud använde Carola för att nå mig. Min bön är att jag själv en dag ska få bli använd för att nå många människor. :)

I och med det här inlägget startar jag en ny kategori - Vittnesbörd.
     Jag har ju pratat om det ett tag nu, men nu har mina ord blivit till handling. ;) Här kommer jag med tiden att publicera mer, jag kommer att berätta om specifika saker som Gud har gjort i mitt liv.

God is awesome...

/ Erica



RSS 2.0