En horisont där rädslan inte bor, ett bättre liv, de hoppas och tror…

Jag såg den här videon på Annas blogg förut och då jag inte följer Så mycket bättre så var det första gången jag hörde den här låten. Jag fastnade för den direkt och tycker att budskapet är fantastiskt. Vi måste förstå hur bra vi faktiskt har det och att det finns människor som flyr för sina liv som vi har en möjlighet att hjälpa. Jag skrev om Paris tidigare idag, och nu vill jag istället lyfta fram till exempel Syrien där flyktingkatastrofen är stor och där kriget rasar. Vi kan inte hjälpa alla, men vi kan hjälpa några. Vi kan faktiskt hjälpa ganska många. Tänk er människor som tvingas lämna sina hem, som kanske inte har mer än kläderna på kroppen och som inte vill något mer än få känna trygghet igen. Tillsammans kan vi kämpa för en bättre värld och ett bättre liv åt oss alla. Vi är inte värda mer än vad de är, vi hade bara turen att födas i ett land som inte befinner sig i krig. Det tål att tänkas på.
 
 
Hissa flaggan och förstå, den kan va mer än gul och blå,
Lyckolandet, vi som hade tur och fann det.
…Två barn, en mor, på havet i en båt,
De flyr ett krig, där alla släktingar gick åt,
En horisont där rädslan inte bor, ett bättre liv, de hoppas och tror.
 

Terrorattackerna i Paris, och hur det mycket väl hade kunnat varat vi.

Det har nu gått fyra dagar sedan terrorattackerna i Paris. Lite överallt har man kunnat se färgerna i den franska flaggan som ett sätt att visa sitt stöd. Många har till exempel ändrat sina profilbilder på facebook, på youtube syns färgerna i loggan och i fredags när attackerna hade ägt rum lystes olika byggnader och monument upp i blått, vitt och rött. Trots att det är skrämmande att såna här saker händer till att börja med, och kanske speciellt när det händer i ett demokratiskt land under fredstid, så är jag glad för all kärlek och stöd som en stor del av världen faktiskt visar. Kärlek vinner alltid över hat. Ljus vinner alltid över mörker.
 
I pray for Paris! ♥
 
Detta får mig dock också att tänka tillbaka till 2010 när jag fick ett sms från en vän som frågade om jag var okej. Jag förstod inte vad han menade, och det var strax efter detta som jag hörde om vad som hänt i Stockholm. Jag var i byn då och hade inte hunnit höra om det, men mitt i julhandeln hade bombdåd ägt rum och nu gick det visserligen bra och den enda som dog var självmordsbombaren. Men när jag hör om Paris nu så kan jag ändå inte låta bli att tänka på att det hade kunnat vara vi för fem år sen. Jag och många av mina vänner hade mycket väl kunnat befinna oss inne i stan den dagen inslutna i en falsk trygghet att som sagt oss att vi var trygga här; i ett demokratiskt land i fredstid. Jag tror att det kanske var just så människor i Paris kände sig i fredags och kanske är det därför som vi reagerar så starkt. För även om allt som händer i andra delar av världen är precis lika hemskt och katastrofalt nog vardag för många människor så var detta något som vi kunde relatera till på ett helt annat sätt. Vi var liksom inte lika "bedövade" till detta eftersom det mycket väl hade kunnat vara vi.
 

Tack till mina fina bloggläsare, och fler tankar om att gå vidare och att enough is enough.

Jag vill passa på att tacka er för alla fina kommentarer som ni skrev till inlägget Enough is enough. Det betyder mycket.
 
 
När jag skrev att jag behöver någon som verkligen hjälper mig så menade jag det; det är dags att jag slutar skjuta upp att ta tag i detta. Så jag kontaktade en person redan i slutet av förra veckan som jag ska börja prata med i vad som antagligen kommer att bli början av nästa år. Jag tror att det skulle kunna bli riktigt bra då jag har blivit tipsad om henne av en kvinna i kyrkan. Hon som jag ska prata med är utbildad terapeut, men hon är också kristen vilket är viktigt för mig. Tidigare har jag bara valt att prata med olika personer inom kyrkan i kortare perioder just för att jag har velat prata med någon som också kan be för mig och som kan se på situationen ur ett kristet perspektiv och på så sätt få en större förståelse för min utgångspunkt. Speciellt då hela min bakgrund faktiskt på olika sätt har påverkat min relation med Gud negativt när det gäller vissa saker, och det behöver jag få hjälp med minst lika mycket som resten av problemen som finns på grund av allt som har hänt.
 
Eventuellt kommer jag att skriva mer om detta längre fram. Men vi får se om och hur det skulle kunna se ut i så fall; på ett sätt vill jag gärna skriva om vad jag har varit med om ifall det finns ett intresse för att läsa om det och kanske kunna ge tröst och styrka till någon annan genom det. Om jag kan vara stark trots det som jag har gått igenom så kanske du också kan vara det. Men mitt problem är delvis att jag inte riktigt vet hur jag skulle lägga upp det då. Detta är trots allt en offentlig blogg där jag har valt att vara långt ifrån anonym och min uppväxt som har orsakat all skit involverar som ni kanske förstår andra människor. Andra människor som genom sitt agerande har varit grunden till att jag som tonåring var så deprimerad och fylld av ångest så att jag inte ens ville leva tillslut. Hur skriver man om något så tungt och personligt utan att hänga ut någon? Hur formulerar man sig? Men oavsett så tror jag inte att detta är något som är aktuellt riktigt än. Jag vill nog få prata mer om det först och känna mig ännu starkare än vad jag är idag. Det faktum att jag fick mardrömmar i samband med att jag skickade iväg ett mail till den terpeuten som jag nämnde säger allt. Det fick mig helt enkelt att tänka på vad jag varit med om på ett sätt som jag kanske inte gör så ofta annars i vardagen. Men det kommer att bli bra, det tror jag verkligen.
 

De tre åren på högskolan…

Jag känner att jag verkligen är stolt över mig själv som har klarat mig igenom en högskoleutbildning och som kan säga nu i efterhand att det faktiskt gick bra. För er som inte vet min bakgrund så mådde jag otroligt dåligt under min uppväxt och med tiden orkade jag knappt med skolan alls. Jag hoppade av gymnasiet tre(!) gånger och brukar ibland skämta om att det måste vara någon typ av rekord. När jag hade hoppat av den första gången kommer jag ihåg hur otroligt misslyckad jag kände mig. Jag ville inte leva längre och hade svårt att se någon vettig framtid för mig själv. Några år efter detta började jag plugga på Komvux och sen hamnade jag på högskolan för att plugga till sjuksköterska…
 
 
Jag kommer ihåg i början av utbildningen hur otroligt ovan jag var vid högskolestudier. Jag tänkte liksom att man i princip var tvungen att ha all kurslitteratur och bokstavligt talat läsa alla sidor som hörde till de olika föreläsningarna. Och helst innan föreläsningen hade varit. Det var ett tag där när undrade hur i hela världen jag skulle hinna med allt. För att inte tala om hur invecklat det kändes när vi skulle börja skriva hemtentor och använda oss av APA för att referera. Varje liten punkt på rätt ställe var viktig och vi fick höra att det var lika bra att vi vande oss för i termin fem skulle vi skriva C-uppsatsen och då var det inte kul om man inte hade koll på sånt. Och på tal om man; detta var ett ord som en student absolut inte skulle använda sig av i en vetenskapligt korrekt hemtenta. För vem är man egentligen!? Sug på en en stund så får du se om du har något bra svar på det. Fast hela hetsen av att inte skriva man var egentligen ingenting jämfört med den första obehagliga salstentan. Den var i anatomi och fysiologi, och läraren hade börjat kursen med att säga att av studenterna som läste den terminen före oss så var det över hälften som inte hade blivit godkända på första försöket. Hej, tentaångest! Fast när jag väl gjorde den tentan sen så klarade jag den. Saker var faktiskt inte så farliga som de verkade ändå och rent generellt så kändes skolan rolig och jag trivdes. Med tiden lärde jag mig till och med att det inte var nödvändigt att läsa precis allt och hittade en studieteknik som fungerade bra för mig. C-uppsatsen gick bra och lämnades till och med in flera dagar innan deadline, trots att jag och Hanna nästan satt och sov på vetenskaplig metodik-kursen som vi hade haft som största förberedelsen för uppsatsen. Den kursen var nog det största undantaget gällande vad som var roligt under utbildningen, om vi säger så.
 
På min första praktik i termin två har jag för mig att jag hade ganska kul, men jag var också rädd för att göra något fel. Nu var det riktiga patienter och allt var på riktigt. Men typ tio praktiker senare var det dags att springa omkring i sjukhuskorridorerna på egen hand och mer eller mindre klara sig själv, och tro det eller ej så gick det faktiskt ganska bra. Det har varit kul att se framstegen som jag har gjort från praktik till praktik. Vissa praktiker har fått mig att inse att jag antagligen aldrig skulle vilja jobba på till exempel BB eller en vårdcentral, medan andra praktiker har gett bekräftelse på hur spännande akutmottagningen och ambulansen är även om jag kanske inte skulle vilja börja min karriär som sjuksköterska där. Men kort sagt så har jag haft tre bra år och lärt mig helt otroligt mycket.
 

Enough is enough.

De senaste månaderna har jag tänkt en del från och till på om jag ska våga berätta mer öppet om hur jag har haft det tidigare. Jag har mycket lättare att prata om det nu än vad jag hade när jag var mitt uppe i det, vilket är helt naturligt. Men på många sätt är det fortfarande ett laddat ämne, kanske speciellt eftersom jag fortfarande åtminstone till viss del är påverkad av min uppväxt och av hur dåligt jag faktiskt har mått. Bara för att jag inte längre har självmordstankar, är deprimerad, har daglig ångest och panikattacker var och varannan dag så betyder inte det att allt är bra. I vardagen kanske jag absolut skulle säga att jag mår någorlunda bra. Ibland händer det till och med att jag inte alls tänker på all skit som har hänt på ett bra tag och nästan glömmer bort det. Men jag har så otroligt svårt för att låta människor komma nära mig. Jag är fortfarande ganska skadad av allt. Det händer att jag har mardrömmar ibland. Nu har just mardrömmar aldrig varit ett stort problem för mig till att börja med, utan det har varit något som jag har haft ibland. Så det enda jag egentligen försöker säga är att jag fortfarande har mardrömmar om att inte vara trygg, om att min pappa dyker upp någonstans och jag får en panikattack så att jag knappt kan andas och om hur jag blir jagad. När mardrömmarna väl kommer så är det liksom fortfarande om samma saker. Jag har också otroligt svårt för högtider, speciellt sen jag inte längre kan träffa den enda familj som jag är riktigt nära - mormor, morfar och katterna i byn - så ofta längre. Men jag hanterar ändå det som fortfarande är jobbigt ganska bra, och i det stora hela så går det väl framåt. Jag ser en otrolig skillnad på Erica nu och Erica för tio-elva år sedan som inte ens orkade med skolan, som hade sån ångest nästan varje dag och som levde mitt i en situation som absolut inte var hållbar i längden. Men det är liksom det där sista som jag inte riktigt kan ta mig igenom och som jag under en väldigt lång tid har tänkt att det är väl okej ändå. Jag har överlevt och mår så mycket bättre idag, jag har klarat en högskoleutbildning och ska börja söka jobb, jag bor i en ny stad utan dåliga minnen, jag har vänner som finns där om jag bara kommer till dem och jag klarar mig. Jag gör verkligen det. Jag skulle mycket väl kunna leva resten av mitt liv så här och ha det helt okej, kanske till och med bra. Men jag har börjat fråga mig själv om det verkligen räcker. Nu är jag mer medveten än någonsin tidigare om vilka problem som finns kvar på grund av min bakgrund, hur det förstör för mig fortfarande och hur jag kanske faktiskt skulle kunna bli helt fri.
 
 
Så vad ska jag göra åt det? Jag måste kunna prata om det ännu mer öppet och ta kraften ifrån det, eller hur man ska säga. Det är vad det är, och när jag håller det inom mig så som jag fortfarande gör till viss del så tror jag att det gör saken värre i längden. Men först och främst så behöver jag att någon hjälper mig, verkligen hjälper mig, att komma över allt och gå vidare fullt ut. Jag ska inte behöva ha mardrömmar om detta efter alla dessa år, jag kanske alltid kommer att välja att jag inte vill ha någon relation med vissa människor i mitt förflutna men att jag ska få panikattacker av bara tanken på att de troligtvis kan dyka upp där jag är ska jag inte behöva ha, jag ska inte behöva känna att högtider är något jobbigt som jag bara vill ska ta slut så fort som möjligt och jag ska definitivt inte behöva känna att allt är så mycket lättare när jag är själv eftersom jag då inte blir påmind om hur svårt det är att släppa in andra människor i mitt liv. Enough is enough.
 

Nu ska jag vara ledig/arbetslös ett tag…

Under hela helgen har jag varit så väldigt trött. Trött på det sättet som man är när man liksom har kämpat, slitit, kanske varit lite spänd till viss del och sen klarat allt och då liksom bara slappnar av på ett helt nytt sätt som man kanske inte ens förstod att man behövde. Så därför känns det extra skönt att veta att jag kommer att få vila upp mig lite nu och samla på mig nya krafter. Den här veckan är jag, som jag har nämnt tidigare, helt ledig. Och efter det kommer jag att fortsätta vara ledig/arbetslös ett tag till. Visserligen ska jag ju återuppliva mitt CV, skriva lite personliga brev och söka jobb som verkar intressanta. Men det kommer med all sannolikhet att bli en del ledig tid mellan allt jobbsökande också.
 
Antagligen kommer jag att vilja söka flera olika jobb och gå på flera intervjuer och inte bara tacka ja till det första bästa utan verkligen känna efter lite också. Mitt mål är att jag ska ha fått ett jobb som jag verkligen vill ha och som jag tror att jag kommer att trivas med och börja jobba typ i början av januari kanske. Jag har pengar så att jag klarar mig till typ januari/februari så jag behöver inte stressa. Sen kan det ju bli så att jag börjar tidigare också om jag känner att det är en avdelning som jag verkligen fastnar för och som ger ett bra erbjudande. Men vi får se hur det blir helt enkelt. Just nu känns det mest skönt att veta att jag kan få söka jobb i lugn och ro nu när jag vet att jag är klar med allt.
 
 
Och jo, det känns fortfarande inte helt verkligt. Men jag antar att det kommer att börja göra det förr eller senare. Om inte annat så när examensbeviset kommer hem och jag kan ansöka om legitimation, och när jag kan börjar med jobbsökandet. I think this could be a lot of fun.
 

Oövervinnlig som liten. Typ.

Förra helgen när jag var förkyld och rent allmänt kände mig liten och ynklig och inte orkade speciellt mycket så började jag tänka på hur oövervinnlig man oftast var som liten. Eller ja, åtminstone hur oövervinnlig det kändes som att man var…
 
När jag var liten och blev förkyld så kunde jag ha åtminstone ganska hög feber och ändå sitta uppe och till exempel spela något spel på datorn. Visst, jag mådde inte bra, men jag var oftast inte helt däckad heller. Vad jag kommer ihåg. Man tålde liksom så mycket som liten. Inte bara när det gällde att vara sjuk, utan rent allmänt. Jag kommer ihåg att jag kunde sitta på en snurrgunga som fanns ute på en av lekplatserna och snurra runt länge utan att bli yr eller må illa. Jag badade frivilligt på sommaren trots att det inte ens var speciellt varmt i vattnet och tyckte inte att det var några problem. Nu skulle jag bli yr om jag satt på en gunga som snurrade alltför länge och är mer petig hur varmt det är i vattnet. Bara något jag tänkte på. Någon som känner igen sig?
 
(Bild från Picjumbo.)
 

Några tankar om praktiken…

Jag har tänkt ganska länge att jag skulle skriva ihop ett inlägg om praktiken. Om hur det känns, hur det har gått och bara rent generellt om hur jag tänker kring allt det nu. Dock så har jag skjutit på det mer än en gång, och nu är den snart slut. Nästa vecka är min sista vecka. Jag vet inte om jag kan säga att det har gått snabbt eller att det har gått alldeles för långsamt då det på många sätt har varit en sorts blandning. Ibland när jag är där kan jag tycka att tiden går snabbt och att dagarna tickar på i en bra fart. Men, kanske eftersom jag fortfarande går omkring och längtar så mycket till det är över, känns det verkligen som att jag har varit där i en evighet och som att det är lite av en evighet kvar innan det är slut. Jag trivs på ortopedavdelningen som jag har hamnat på, så det är nästan enbart själva känslan av att jag är så trött på studier och på att kämpa med det som gör så att jag bara vill bli klar nu. Jag vill liksom inte riktigt vara en student längre. Inte än på ett väldigt långt tag i alla fall. Kanske aldrig mer, men det får vi se längre fram.
 
Om mindre än två veckor slipper jag den här.
 
Hur som helst så har det ju gått bra under de här veckorna. Dumt nog så känns det nästan fortfarande lite konstigt att skriva så då jag så länge har gått omkring och sagt att jag tror att det går bra. Som att jag liksom inte riktigt har vågat lita på den känslan. Men nu är det väl hög tid att jag skärper mig när det gäller det. Jag blev ju, som jag berättade i söndags, godkänd på mittbedömningen. Det går bra nu. Mitt självförtroende har börjat komma tillbaka sakta men säkert. Jag har börjat ha hand om alla patienter som min handledare har, sju patienter har det varit som mest, och även om det var något överväldigande i början så har det börjat gå bättre. Det går bättre och bättre för varje pass. Känslan som jag hade efter den korta praktiken på två veckor i våras, den praktiken som jag hade innan saker började rasa ihop mer och mer, att jag nog kommer att kunna bli en bra sjuksköterska börjar komma tillbaka mer och mer. Även om jag ibland fortfarande behöver påminna mig själv om att all skit från i våras är över nu. Idag är en ny dag.
 

Min bok och en ny bokidé.

Jag har tänkt lite på min bok den senaste tiden. Den där boken som är klar egentligen, men som ändå inte är helt klar. Jag blev klar med min egen korrekturläsning i februari nån gång, och sen skickade jag den vidare till Emelie som också skulle korrekturläsa den och ge mig lite feedback. Men hon har väl haft så mycket att göra, så hon har liksom inte ens börjat. Jag har funderat på om jag bara ska fråga någon annan, men jag vet inte riktigt vem som skulle vara up for it. Fast ärligt talat så känns det inte som att det är någon brådska ändå. Jag har haft så mycket själv med stressen i våras, inte orkat ta tag i några större grejer och nu har jag praktiken. Så att leta förlag och ge mig in i hela den processen är nog något som jag skulle ha väntat med oavsett. Men jag har inte glömt boken och mitt mål är att jag ska känna mig helt och hållet klar med den någon gång, och antagligen försöka få den utgiven bara för att det skulle vara riktigt roligt att ha gjort en sån grej.
 
 
Sen har jag ju också min nya bokidé som ligger lite halvt nedklottrad på en lapp i en låda och har gjort det i ungefär ett år nu. Om jag ville så skulle jag kunna börja skriva, men jag drar mig för det då jag är väldigt medveten nu om vilket hästjobb det är och hur lång tid det kommer att ta. Annars skulle kanske en ultimat tid för att börja med den boken vara när praktiken är över och innan jag har hunnit börja göra något annat. När jag har lite ledig tid där ett tag och "bara" ska söka jobb. Fast jag vet inte… Eventuellt så fortsätter jag skjuta på den här nya boken längre fram i tiden. Om inte annat så kanske jag får en lite extra boost om jag blir helt klar med den första boken och sen lyckas få den utgiven.
 

Jag kommer fortfarande på mig själv med att gå omkring och le över att jag faktiskt bor här nu…

Jag tänker fortfarande ibland på hur jag, när jag kom till Stockholm som tonåring över dagen, blev helt förälskad i den här staden. Jag kände efter att ha varit här i endast en dag att jag skulle vilja bo här någon gång. Det har gått så många år sedan den där dagen. En del av er har kanske till och med hört om den litegrann förut. Nånstans runt sju år senare hade jag packat mina väskor och flyttade hit för att gå bibelskola. Speciellt i början kunde jag ibland verkligen komma på mig själv med att bli sådär barnsligt lycklig över att jag bodde här nu. I Stockholm. Det var en av mina drömmar som hade blivit uppfylld. Nu, efter att ha bott här i över fem år, kan jag fortfarande vid vissa tillfällen känna av den där glädjen som är lite som den man kände som barn när det var dags för julafton. Jag inser att för mig var det nog så mycket mer än att "bara" få flytta till den stad som jag drömt om att bo i så länge, utan det var också vetskapen om att jag hade överlevt. Jag hade tidigare bott i en stad som för mig var fylld med dåliga minnen som skulle kunna räcka för en hel livstid, och i byn kunde jag inte stanna för alltid. Så för mig blev Stockholm och flytten hit mer än att bara flytta till den stad jag helst ville bo i; det blev ett slags bevis på att jag överlevt all skit och nu var fri på ett helt nytt sätt. Det var lite av en ny början på att våga fortsätta följa mina drömmar. Så kanske är det därför som jag fortfarande, efter fem år, kommer på mig själv med att lite som ett barn på julafton gå omkring och le för mig själv över att jag faktiskt bor här nu. Det händer lite då och då. När jag är inne i stan med en vän, när jag sitter på tåget på väg hem eller när jag bara vaknar på morgonen och vet att det inte bara är en dröm längre. Jag är här nu. Jag är här, och jag är så överväldigad och tacksam över det.
 
 
Jag kanske inte kommer att bo här hela livet då jag har tänkt länge att jag nog kommer att bo utomlands åtminstone ett tag någon gång i framtiden. Men Stockholm är i så fall staden jag vill komma tillbaka till efteråt. Jag känner mig som hemma här. Jag trivs här.
 
Har ni något ställe där ni verkligen vill bo eller kanske till och med redan bor? Vad är er dröm när det gäller en stad att bo i? Tell me!
 

Visualisera målet; se det framför dig.

I fredags skrev jag om hur jag faktiskt dagdrömmer om den dagen när min praktik är slut några veckor från nu. Jag dagdrömmer om hur jag har klarat den och hur jag är godkänd, och om allt annat går smidigt också kanske är klar med hela sjuksköterskeutbildningen då. Jag har tänkt på vad jag vill göra den dagen när jag går från praktiken. Jag kommer med all sannolikhet att vara lite sliten efter en praktikvecka, så jag menar inte att jag har planerat in något fenomenalt för den dagen. Om det skulle bli något firande eller typ gå ut och äta eller nåt så blir det antagligen inte ens just den dagen. Men jag tänker på den dagen ändå. På hur det kommer att kännas, på hur glad jag skulle vara, på hur jag skulle kunna dansa av glädje…
 
(Bild från Unsplash!)
 
Dessa tankar har fått mig att tänka lite mer generellt också. Att tänka på hur bra det kan vara att försöka att visualisera ett mål som man har eller kanske bara något som man längtar efter, speciellt om det skulle kännas lite tufft på vägen dit. När man ser målet framför sig och när man nästan kan känna hur det kommer att kännas när man når det målet så är det något som peppar, ger styrka och som stärker motivationen. Vill du ta dig igenom en praktik och bli godkänd och snart bli klar med din utbildning? Vill du få ett jobb? Vill du hitta ett nytt ställe att bo på? Vill du resa jorden runt? Vill du uppfylla någon av alla de drömmar som du har? Oavsett vad det är så visualiera det, se det framför dig, känn det. När du tar de där extrapassen på jobbet för att kunna ha råd med din resa runt hela jorden, så visualisera hur du faktiskt står där på flygplatsen redo att stiga på det där planet. Jag kan lova dig att detta kommer att hjälpa dig att ta dig igenom det som eventuellt kanske är jobbigt, eller tröttsamt eller vad det nu kan tänkas vara, på vägen mot att nå ditt mål. Och du, en sak till. Ge inte upp. Ge aldrig någonsin upp.
 

Det är viktigt att det inte blir för mycket och för överväldigande just nu.

Förra veckan var det en tanke som slog mig; hur mycket som jag egentligen skulle vilja göra. Först och främst tänker jag nog på alla de saker som jag känner att jag behöver jobba på med mig själv. Jag vill prata om allt jobbigt som jag har gått igenom och få hjälp med att bearbeta det som fortfarande inte är bearbetat och som fortfarande påverkar mig negativt. Jag har kommit långt på många sätt, men det jag menar är att det fortfarande är en bit kvar att gå. Jag vill jobba med att börja våga låta människor komma nära mig då det är något som jag ofta har väldigt svårt för efter att ha blivit sviken och lämnad så många gånger. Jag vill jobba mer på min relation med Gud som tyvärr har blivit lidande på olika sätt under de senaste åren. Jag vill få mer tid för saker som jag egentligen skulle vilja göra mer av. Och on top of it all så vill jag fortsätta jobba med mig själv och göra förändringar för att motverka att jag ska ha så höga krav på mig själv och lätt bli så uppstressad över saker. För att sammanfatta skulle man kunna säga att jag vill så mycket samtidigt som jag tror att det är viktigt just nu att det inte bli för mycket på en gång och för överväldigande. För jag tror inte att jag orkar med det då jag fortfarande känner mig känslig på många sätt efter i våras. Efter att jag nästan kraschade av stress. Då förstod jag det inte. Då erkände jag det inte för mig själv. Men nu vet jag bättre. Det får inte bli för mycket på en gång. För mycket planerat, för många tankar, för många krav…
 
 
Jag behöver hitta kontrasten mellan tåget som rusar fram och lugnet i naturen, om jag så snyggt ska koppla det jag säger till bilden. Svaret är ganska enkelt egentligen. Jag får prioritera lite extra mycket just nu, speciellt med den kommande praktiken som börjar på måndag. I längden kanske jag vill väldigt mycket, men jag får fråga mig själv vad som är viktigaste just nu. Och det är att ta mig igenom praktiken och göra så gott jag kan på den, och det är att komma närmare Gud. Så de närmsta veckorna medan jag gör praktiken, och då kanske speciellt den första halvan av praktiken när det fortfarande är nytt för mig att komma tillbaka till en någorlunda normal vardag igen, så kommer dessa två saker att vara mina främsta prioriteringar. Resten får liksom komma beroende på hur trött jag är och vad jag orkar med. Bland annat har jag tänkt att en idé skulle kunna vara att inte planera in andra grejer alls i den mån det går de dagar när jag har praktik. Orkar jag så är det en sak, men jag vill inte overdo it utan i så fall känna efter lite dag för dag. Under en praktikdag kommer jag ändå i princip att vara iväg nästan 12 timmar om jag bara räknar in resan och själva praktiken. Då tycker jag att det är helt okej om jag bara vill åka raka vägen hem, kanske laga lite mat och sen lägga mig i sängen och glo på en serie och liksom bara stänga av all seriös tankeverksamhet. Så lite så tänker jag om det…
 

Nu närmar sig praktiken…

Med mindre än två veckor kvar kan jag verkligen säga att praktiken närmar sig. Jag har varit i lite kontakt med skolan så att jag ska veta vad som gäller, jag ska prata med en sjuksköterska på studenthälsan nu på fredag och jag har fått lite information från avdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset där jag ska ha praktiken. Så med det sagt tänkte jag att jag skulle skriva av mig lite om hur jag känner kring allt som har med detta att göra.
 
Det som känns jobbigt är framför allt att jag tror att jag fortfarande är känslig när det kommer till stress och att, trots att jag visserligen har mått i stort sett bra de här fyra månaderna som har gått sen jag avbröt praktiken, jag inte kan veta hur det kommer att vara och kännas förrän jag faktiskt är mitt uppe i det. Det är då som det kommer att märkas. Det är inte förrän då som jag verkligen kan känna mig helt säker på att jag kommer att kunna ta mig igenom detta. Jag skulle tro att det kommer att gå bra, men det är bara läskigt att inte veta. Speciellt då man bara får en chans till att göra om en praktik (åtminstone utan krångel som att söka om till utbildningen och då eventuellt(!) få fortsätta där man var). Sen känner jag fortfarande att jag tappade så otroligt mycket självförtroende i våras, och jag har på grund av det inte riktigt samma tilltro till mig själv och min förmåga som sjuksköterska som jag hade tidigare. Jag kommer ihåg innan vi hade den korta praktiken på två veckor, den som var innan den långa på sex veckor som jag avbröt och nu ska göra om, att jag och många andra i klassen kände oss lite osäkra på att snart vara klara sjuksköterskor och att vi inte hade haft en "vanlig" praktik på så länge. Men efter den kändes det bra, som att jag nog kommer att fixa detta och bli en bra sjuksköterska. Jag fick höra på bedömningen att de tyckte att jag var duktig. Men efter stressymtomen, black outs och att ha varit disträ och fått svårt att fokusera och bara känna att pressen blev för stark på sista praktiken så försvann alla bra känslor som jag haft innan. Jag kände mig helt dum i huvudet. Och nu behöver jag hitta tillbaka till att tro på mig själv igen, vilket jag tror kommer när jag börjar praktiken och om jag känner då att det går bra och jag mår bättre och klarar det här. När jag får se att jag faktiskt kan något trots allt ändå. Så det som känns jobbigt är egentligen ingenting som jag kan göra så mycket åt just nu, utan jag får helt enkelt försöka ha en positiv inställning och så kan jag prata om det här på fredag hos studenthälsan också.
 
Nu kan jag förhoppningsvis bli klar med utbildningen snart. Första bilden är från mina anteckningar från vår första föreläsning för ungefär tre år sen och den andra bilden är från min och Hannas lilla resa där vi var i byn och skrev på C-uppsatsen.
 
Det som känns bra är att jag får göra den här praktiken på en helt annan avdelning som dessutom är mer som en vanlig avdelning då den förra var en akutavdelning. Så det kommer på det sättet att vara en lugnare avdelning. Det är en ortopedisk avdelning med främst planerade operationer som till exempel höftoperationer, och det är precis en sån avdelning som jag hade den där kortare praktiken som jag nämnde på. Så det känns tryggt på ett sätt. Något mer som känns bra är att jag är motiverad till att klara detta så att jag blir klar med utbildningen och kan börja jobba sen. Jag ser så mycket fram emot att slippa känna mig fattig och att kunna göra alla de sakerna som jag vill göra när jag vet att jag har en regelbunden inkomst som inte enbart kallas för studiebidrag. Av det lilla intryck jag har fått av avdelningen hittills genom information via mail tror jag dessutom att det är en bra avdelning. Jag hoppas att det intrycket stämmer. Och jag hoppas att jag får bra handledare!
 

För fem år sen. Om fem år…

När jag bestämde mig för att jag ska börja spara pengar för att åka till Las Vegas om fem år och gå på Star Trek Las Vegas-eventet som är varje år och som är det största Star Trek-eventet som finns så kunde inte tankarna låta bli att glida iväg till hur mitt liv såg ut för fem år sen. Grejen är att fem år känns som en så otroligt lång tid. När jag tänker tillbaka till vad jag gjorde för fem år sen så hade jag precis börjat på SOS Missionsbibelskola och alldeles nyligen flyttat till Stockholm. Jag var 22 år och mitt liv kändes lite som ett äventyr. Jag var tjejen från landet som hade flyttat till huvudstaden för att följa sin dröm. Det var Erica för fem år sen. Jag skulle inte ens ha kallat mig ett fan av Star Trek på den tiden. Jag hade bara sett Star Trek: The Next Generation från och till när det gick som repris på tv när jag var tonåring, visserligen hade jag gillat det då men jag hade ingen koll på att det fanns så många fler serier eller tänkte att jag skulle se det igen. Jag hade ingen aning om att jag skulle börja plugga till sjuksköterska, utan tvärtom så ville jag inte alls plugga vidare utan tänkte bara gå två år på bibelskolan och sen vara färdig med pluggande för alltid. På vissa sätt var jag nog lite modigare back then, om jag ska vara ärlig. Det är något som jag vill hitta tillbaka till igen. Jag har blivit alldeles för bekväm nu. Å andra sidan var jag inte lika medveten för fem år sen om att jag fortfarande mådde dåligt och hade saker kvar att jobba med. Jag tror helt enkelt att det var en period där jag på något sätt behövde få tro att allt var bra. Även om det inte var helt och hållet sant så var det på något sätt en ganska vacker illusion, för hjälp vad jag skrattade back then.
 
En bild från 2010 där jag antagligen precis var klar för att åka till bibelskolan på morgonen.
 
Om fem år kommer jag att vara 32 år. Bara det gör att det känns som en halv evighet dit. Nu fyllde jag 27 för ungefär en månad sen. Jag tänker inte spekulera alltför mycket i hur jag tror att mitt liv ser ut om fem år. Men några saker kan jag ändå nämna. Jag skulle tro att jag jobbar som sjuksköterska, om det nu inte är så att jag har valt att åka ut till en missionsbas och jobba där. Skulle jag ha gjort det så är det i och för sig mycket möjligt att jag inte kan åka till Las Vegas som jag hade tänkt. Inte för att jag inte tror att jag kan ta semester en vecka, utan för att själva sparandet skulle bli lite svårare om jag istället för att jobba lever på sparade missionspengar. Men som det ser ut och verkar just nu så tänker jag fortfarande att det blir Vegas, baby! om fem år. Jag hoppas och tror också att det som jag fortfarande mår dåligt över är helt bearbetat. Att det liksom inte finns något gammalt skit kvar som döljer sig kvar i skuggorna och kommer fram och spökar ibland. Jag gissar att jag har läst alla Star Trek: Voyager-böcker som jag är ungefär halvvägs igenom nu. (Det finns ungefär 50 såna böcker.) Så vi får se hur det är om fem år. Vem vet, kanske jag till och med har kvar den här bloggen då…
 

Jag önskar att jag hade gjort saker annorlunda. Jag kan göra det annorlunda nu.

Ibland brukar jag tänka att jag verkligen önskar att jag hade gjort vissa saker annorlunda. Jag antar att det är tankar som de flesta av oss har ibland. Och jag vet hela den grejen med att om saker inte hade hänt så som de har gjort så hade jag kanske inte varit den jag är idag, and so on. Men när det gäller vissa saker kan jag ändå känna att om jag hade gjort annorlunda så hade mitt liv inte behövt vara så jobbigt som det har varit. Det är något som jag reflekterar över ibland, och inte bara för att jag tänker på vad som hade kunnat vara utan också för att det påminner mig om att jag kan välja att göra saker annorlunda nu.
 
 
När jag var yngre så vågade jag fler gånger än vad jag kan minnas inte erkänna för någon hur dåligt jag egentligen mådde och hur jobbigt jag hade det hemma. Oftast erkände jag det inte ens för mig själv. Inte ens när jag låg på golvet ute i hallen hemma i lägenheten och grät under en panikattack. Istället reste jag mig upp efteråt och fortsatte låtsas. För mig kändes det då som det enda sättet att överleva på. Men jag önskar att jag hade tagit mig ur allt det där tidigare. Att jag hade bett någon om hjälp. Vågat försöka, liksom. Jag har förlorat så mycket tid på att må dåligt. Alldeles för mycket tid. Nu mår jag mycket bättre, men jag vill inte att det ska finnas andra saker om exempelvis fem eller tio år som jag känner att jag önskar att jag hade hanterat annorlunda. Visst, det kommer väl alltid att finnas saker som vi ångrar mer eller mindre, men nu menar jag stora saker. Som att till exempel inte be om hjälp och jobba för att ta mig igenom saker som fortfarande är jobbiga. Bara för att det inte är regelbundna panikattacker, i princip daglig ångest, självmordstankar och depressioner så betyder det inte att det inte är av betydelse. Allt som kan förändra våra liv till det bättre är av betydelse. Av stor betydelse.
 

Nu pratar vi stress igen, och om när man vill göra allt på en gång fast man inte alls måste.

Jag fortsätter att ta det lugnt, och det känns fortfarande lika skönt och bra på så många sätt. Jag känner mig inte stressad längre. Åtminstone inte speciellt mycket mer än vad jag gjorde innan jag började känna mig så stressad så att jag började må dåligt av det. Men jag märker ibland att jag gärna vill göra mycket på en gång när det kommer till saker som jag vet att jag behöver göra, och att jag ibland kan börja stressa lite över det fast jag inte alls behöver. Nu menar jag bara stressa litegrann och inte stressa ner mig i en hemsk spiral, men jag märker liksom grejer i min personlighet som lätt leder till stress rent generellt. Ironiskt nog så handlar det ofta om att jag vill göra alla de där grejerna på en gång för att kunna ta det lugnt sen och kanske vara helt ledig då. Det kan till exempel vara att jag åker till gymmet, uträttar ärenden, handlar, städar och fixar några tidsinställda blogginlägg på samma dag. Att fixa tidsinställda blogginlägg är visserligen kul, men min poäng är att jag väljer att göra något som kanske inte är direkt vila på det sättet efter att ha gjort allt det där andra, och det behöver nödvändigtvis inte alls handla om bloggen utan kan vara ett fotoprojekt eller God knows what. Bara för att som exempel nästa dag faktiskt kunna vila helt och hållet och göra precis det jag känner för och orkar med. Och skulle någon (denna någon kan ibland även vara jag själv!) mot all förmodan får mig att tänka på något som jag behöver göra eller som jag borde göra när jag vilar så börjar hjärnan direkt att tänka på det och planera in det för att jag inte kan släppa det annars. Bloggen, fotoprojekt och såna saker kan visserligen vara avslappnande om man gör det för att det faller en in och blir något som man liksom småpysslar lite med. Men när man "vill få det gjort" för att man hade en bra idé tidigare och fick inspiration och vill göra det bara för att det ska bli av, fast man kanske egentligen inte riktigt orkar just då, så är det inte avslappnande alls. Jag kommer ihåg när jag gick i högstadiet och gymnasiet och vissa dagar kunde plugga till sent på kvällen bara för att jag ville ha helgerna lediga. Så jag tror att det kanske blir lite väl mycket bergochdalbana. Liksom att det blir stress, vila, stress, vila, stress, vila. Det blir mycket, lite, mycket, lite, mycket, lite. Istället för att det är en jämn nivå hela tiden. Jag kan liksom bli stressad av att höra att något måste göras bara för att jag känner då att jag vill göra det på en gång för att få det gjort, trots att det mycket väl kan vänta till nästa dag eller dagen efter det om det egentligen skulle passa mig bättre.
 
 
Det som jag har beskrivit här handlar i princip bara om min lediga tid eftersom jag har tänkt lite på det då jag har lagt märke till saker nu när jag är ledig och egentligen inte borde ha någon som helst stress alls. Jag har liksom all tid i världen, eller något liknande åtminstone. Stress för att prestera bra i skolan går liksom in lite under en annan kategori. Det är liksom en sak att vilja göra något väldigt, väldigt bra och kanske inte alls alltid samma sak att vilja göra allt på en gång trots att det inte påverkar resultatet i sig.
 
Jag brukar få höra att jag tänker för mycket och planerar för mycket, vilket jag åtminstone delvis håller med om. Men jag funderar på om jag ska börja planera lite mer. Eller planera och planera, men skriva ner fler saker i min kalender och försöka få det lite jämnare. Bara för att styra upp lite, liksom. Jag har ändå alltid en dag per vecka, en vilodag, där jag inte har några måsten. En sån dag räcker egentligen. Jag behöver inte tro att jag ska hinna med hundra saker idag för att få det lugnare imorgon när vilodagen är på söndag, för att ta ett exempel. För det är liksom inte att jag stressar för att hinna ha en helt ledig dag överhuvudtaget, utan mer att jag får för mig att jag vill göra allt på en gång för att slippa det sen. Typ. Vet inte om ni har hängt med i alla mina tankar fram och tillbaka här, men jag har fått tänka efter och skriva av mig i alla fall och det var nog ändå det viktigaste. Kort sagt så vill jag tillåta mig själv att vara lite som en snigel ibland när det faktiskt inte är någon brådska egentligen och det i vissa fall kanske inte ens finns en deadline överhuvudtaget. Allt måste inte alltid bli gjort på en gång.
 

Är det inte värt att åtminstone försöka!?

Jag har tänkt lite från och till den senaste tiden på hur människor låter olika saker hindra dem från att göra det som de verkligen vill i livet. Hur jag ibland låter olika saker hindra mig från att göra det som jag verkligen vill. Det kan vara att man är orolig, eller till och med rädd, för att det bara kommer att gå åt skogen sen i alla fall. Att man kommer stå där och se dum ut. Istället för att ta ett djupt andetag och låta det bära eller brista så börjar man tänka på de egentligen så onödiga små orden; tänk om. Tänk om det blir fel. Tänk om jag kommer att framstå som världens mest korkade människa. Tänk om det bara blir värre. Tänk om det inte går. Tänk om jag misslyckas. Och så låter man bli att ens försöka för att man inte förstår att det är det som är det verkliga misslyckandet. Ett misslyckande i att tro på sig själv och sina drömmar. Att nedvärdera sig själv innan man ens har vågat försöka. Och nu menar jag inte när det kommer till saker som är ouppnåeliga just nu, som till exempel att springa ett maraton när man inte ens orkar springa till närmsta busshållplats. Jag menar mer det tänket där man kanske drömmer om att springa ett maraton men inte ens börjar med något så enkelt som powerwalks för att få upp konditionen för att man är så rädd för att misslyckas.
 
Liksom, vad är det värsta som egentligen kan hända!? Är det inte värt att åtminstone försöka!? Jag tycker att det är det! De gånger som det fortfarande händer att jag låter oro eller rädsla hindra mig eller när jag börjar tänka tänk om så vill jag sluta med det. Jag tror att det är det som in the end gör oss starkare. Att våga ta det där steget…
 
En gimme five från min katt Tirsah till oss alla! Nu gör vi det som vi vill och drömmer om!
 

Lite tankar om reklam och kommentarer i bloggar.

Jag tycker verkligen om att blogga. I perioder skulle jag till och med gå så långt som att säga att jag älskar det. Jag älskar att skriva, och jag gillar hur jag verkligen kan skriva om precis vad som faller mig in i bloggen. Jag kan skriva när jag vill, hur jag vill och orkar jag inte så gör det liksom inget. Det är inte ett lika stort projekt som att skriva en roman, liksom. För hur kul det än är att skriva en roman så får min nästa bokidé vänta till det finns lite mer ork för den.
 
Men nu till det som jag egentligen tänkte skriva om idag; hur ganska många tänker när det kommer till kommentarer och statistik i bloggen. Jag, även om jag skriver främst för min egen skull, tycker att det är jättekul när andra vill läsa och kommentera. När människor tar till sig det jag skriver och tycker att det är intressant, spännande, givande eller roligt. Jag tycker också att det är jättekul när statistiken visar att jag har haft många besökare eller åtminstone fler än vanligt. Jag skulle dock inte vilja ha en så stor blogg som till exempel Kenza eftersom jag inte vill vara känd på det sättet, men annars så. Det som jag dock kan störa mig på är när allt för mycket i bloggvärlden börjar handla om reklam…
 
 
- När någon undrar om "vi ska följa varandra" på Bloglovin'.
Jag tänker inte börja följa någon annans blogg bara för att den personen ska följa min. Jag är av den åsikten att om någon verkligen vill följa min blogg för att personen gillar den så gör det, och annars låt bli. Följ de bloggar du tycker om, helt enkelt! Själv är jag medlem på Bloglovin' sen många år tillbaka, men jag är inte aktiv där och följer inte bloggar via den sidan.
 
- När någon lämnar reklam för sin egen blogg/meningslösa kommentarer i kommentarsfältet trots att det tydligt står att jag inte vill ha det.
Min blogg är helt enkelt inte ett forum för reklam eller ett ställe där du kan chatta med mig. Jag har full förståelse för om någon vill sprida information om att den har en tävling i bloggen, men jag har valt att jag inte vill ha någon reklam då det ofta bara blir för mycket vilket på ett sätt är lite trist men det är så det är. Jag har också tydligt skrivit att jag anmäler sådant som spam. Och om någon vill svara på något som jag har skrivit så föredrar jag blogg.se's svarsfunktion, men har egentligen ingenting emot att få svarskommentarer som en kommentar. Så länge det är ett vettigt svar på något som jag skrev! Personer som skriver tack, okej, undrar hur jag mår eller vad jag ska göra i helgen är antingen ute efter att jag ska besöka deras blogg alternativt så vill personen bara prata. Då kan jag säga att om du vill att jag ska besöka din blogg så tappar jag ofta helt lusten till det när jag får en sån kommentar och läser hellre bloggar där personen faktiskt läst och kommenterat något vettigt om mitt inlägg. Vill du prata med mig för att du kanske verkligen tycker att jag verkar vara en intressant person så går det jättebra att fråga om du kan lägga till mig som vän på facebook.
 
Jo, jag sa ju att jag gillade att få kommentarer på mina inlägg och när statistiken ökar. Men jag vill inte ha tomma kommentarer och tom statistik. För det ger inte mig något om jag får till exempel flera hundra eller flera tusen besökare där inte ens hälften kommer för att läsa vad jag har skrivit utan istället bara vill att jag ska besöka deras blogg. Jag skämtar inte när jag säger att jag några år tillbaka var med om att regelbundet få kommentar som "tack", "okej" eller till och med "mm" eller ":)". Nu har det blivit bättre, vilket åtminstone delvis nog beror på att jag inte pallar att besöka bloggar som lämnat sådana kommentarer längre.
 
Vad tycker ni om det här? Har ni också tänkt på det? Vad föredrar ni själva när det kommer till er egen blogg?
 

Jag har tillåtit tankarna att glida iväg mot hösten och den sista praktiken…

Jag njutar av sommaren och jag vilar för fullt. Det gör jag verkligen. Men jag har ändå tillåtit tankarna att stundtals glida iväg mot hösten och den sista praktiken på sjuksköterskeutbildningen som väntar då. Den där praktiken som jag påbörjade för snart tre månader sedan och som jag efter ungefär halva hoppade av på grund av att stressen liksom tog över. Det jag har tänkt är att jag, trots att jag vet att jag tog rätt beslut då, inte riktigt kan låta bli att känna att mitt självförtroende när det gäller praktiken verkligen har fått sig ett hårt slag i ansiktet.
 
En del av mig känner att jag inte vet om jag kommer att klara det då heller. Inte nödvändigtvis för att jag fortfarande skulle vara stressad och må dåligt, utan för att jag helt enkelt inte har vad som krävs för att bli en bra sjuksköterska. Jag tror inte egentligen att det är så, men som jag skrev så fick självförtroendet lida av det som hände i våras. Sen kan jag också fundera över hur jag egentligen kan veta att jag mår bra nog för att göra en praktik på heltid i sex veckor. Nu är jag ju ledig. Nu vilar jag. Men hur kan jag veta att stressymtomen inte kommer tillbaka när jag slutar vara ledig!? Det kan jag kanske inte veta. Men det jag kan göra är att lita på att jag fortfarande kan allt som jag har lärt mig under nästan tre års tid. Att säga allt det som jag tänker och känner till studenthälsan och lita på att de har träffat tillräckligt många stressade studenter för att kanske hjälpa mig att få tillbaka självförtroendet om jag inte har lyckats helt med det själv innan hösten kommer. Att lita på att den stress som jag kände då inte är lika med att jag blev dum i huvudet. Att de märker när de träffar mig om jag kanske behöver vila lite till innan jag gör praktiken. Även om jag egentligen inte alls vill det. Jag tänker också att det bästa jag kan göra nu är att fortsätta vila, stänga ute allt som stressar för mycket och inte tänka för mycket på hösten nu. För om jag gör det så tror jag nog egentligen att det här kan bli bra…
 
Jag får helt enkelt gå lite extra på den lugna vägen fram till hösten.
 

Jag ser fram emot nya äventyr.

Jag har tänkt lite den senaste tiden på att jag ser fram emot nya äventyr. Det är så mycket som jag vill hinna göra i livet. Så många saker att se och uppleva. När jag tänker på detta går tankarna även nästan lite automatiskt till den där listan som jag har som ska fortsätta fyllas på med saker som jag vill göra innan jag tar mitt sista andetag. På den listan står liksom alla de stora grejerna, och små. I och med att tiden går så känns även vissa grejer som en gång hade sin självklara plats på listan inte längre så självklara. Några kanske kommer att strykas framöver. Dock inget som jag redan har bockat av. Det skulle liksom bli "dumt" att stryka något sådant, även om vissa saker långt ner på listan kanske känns lite ovärda nu.
 
Jag har tänkt på att hela grejen med att göra alla de här sakerna som jag verkligen vill göra delvis har legat lite på is de senaste åren. Eller åtminstone så känns det så då jag har pysslat med saker som visserligen finns på listan men som tar tid att genomföra. Lång tid. Men jag har inte glömt listan. På ett sätt finns den med mig hela tiden precis som drömmarna gör. Allt det där som jag vill göra. Jag vill hoppa fallskärm. Jag vill fira jul i Betlehem. Jag vill åka till Hawaii. Jag vill åka London Eye. Jag vill så mycket…
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg

RSS 2.0