This is not the end. I'm pretty sure I'll be back. I might just need a break from it all…

Det har gått nästan en vecka nu, och jag tror att jag har bestämt mig. Den senaste tiden har bloggen varit långt ifrån en prioritet, inspirationen har ofta inte varit så tillgänglig, jag har mått upp och ner och jag har många gånger känt att jag inte riktigt har lust att varken blogga eller svara på kommentarer. I söndags slog därför en tanke mig. Tanken att ta en paus från bloggen för att förhoppningsvis komma tillbaka med full kraft längre fram när jag vill och orkar. Jag är inte helt säker själv på hur denna paus kommer att se ut eller hur lång den kan komma att bli. Jag vet att jag älskar att skriva och att bloggen har varit en av mina största fritidsintressen, så jag är ganska säker på att jag kommer att komma tillbaka hit förr eller senare. Ni som vill vara säkra på att inte missa detta kan lägga till mig på bloglovin' eller helt enkelt ta för vana att kika in här med jämna mellanrum. Jag har fortfarande idéer och planer för bloggen. Jag har inlägg som jag har tänkt att jag ska skriva, men jag har nog bara inte haft orken för det så mycket som tidigare. Jag. Vill. Liksom. Inte. Riktigt. Fast ändå vill jag. Bara inte nu. Men sen. Någon gång. Skrivandet är en del av mig, och det har det alltid varit på olika sätt, men jag behöver en liten paus. Jag tror att det kan vara rätt grej för mig just nu, helt enkelt. Jag behöver nog bara få vara lite. Kanske få hitta tillbaka till lite saker igen.
 
Jag har funderat lite på om den här bloggpausen, vilken för övrigt blir min första efter att ha bloggat i åtta år, ska bli total eller om det ska komma upp vissa inlägg ändå. Jag har funderat framför allt på filmrecensionerna som jag tycker om att skriva ihop efter att ha sett en film och på Veckans Citat som är något som jag hade, och fortfarande har, i min kalender redan innan jag ens startade bloggen. Men det lutar nog åt att det blir en total bloggpaus. Åt att Veckans Citat kanske "bara" blir en kort anteckning för mig i min kalender, och att filmrecensionerna kanske reduceras till enbart en rating på IMDb, eller eventuellt ett utkast eller något annat som kanske kan finnas kvar för publicering i framtiden. Delvis för att jag känner att jag verkligen vill ha en paus ändå. En riktig paus.
 
Och hur lång den pausen blir? Spontant så funderar jag på några månader. Jag funderar på att bara bestämma mig för att pausen ska vara fram till augusti-september-oktober ungefär. Om jag nu inte skulle känna innan det att jag verkligen vill komma tillbaka före. För att jag vill det. För att jag orkar det. För att min inspiration skriker åt mig att göra det. Men vi får se. Jag lämnar det nog lite öppet åtminstone…
 
Bild härifrån.
 

I'll go through the deserted land towards the light at the top of the mountain…

Jag kämpar fortfarande. Så länge jag kan minnas har jag kämpat, till och med när jag inte förstod att jag kämpade så gjorde jag det. Till och med när jag inte orkade längre. När jag ville gå ut och lägga mig i snön och sakta känna hur livet skulle rinna iväg. När Gud bar mig och kämpade åt mig. Efter alla dessa år har jag hela tiden velat intala mig själv att allt är bättre, om och om igen. På många sätt är det bättre. På andra är det inte alls bättre. Men jag kämpar fortfarande, och jag vet att jag inte behöver stå ensam och slåss mot mina demoner. Det är jag och Gud. Det är jag och Margareta. Det är jag och mina vänner. Ja, jag stänger mer eller mindre alla ute fortfarande och murarna som jag har gömt mig bakom finns kvar. Men jag kämpar fortfarande. Jag vet att jag inte är själv. Jag vet att jag kan ta mig igenom det här. Jag måste tro det. För livet är till för att levas och inte för att genomlidas. Jesus dog för mig för att ge mig liv, inte för att jag ska leva i fångenskap med depression och ångest.
 
Något i stil med detta kände jag för att skriva när jag såg den här bilden. Den här bilden inspirerar mig. Den här bilden visar ett ödsligt land, men bortom det finns det ljus. Bortom det finns det hopp.
 
Bild från unsplash.
 

Jag längtar verkligen efter att få en egen lägenhet!

Jag har redan berättat att jag har bestämt mig för att flytta och att jag, om allt går som jag har planerat, kommer att göra det i början av maj. Så snart är min tid som inneboende i en etta över. Jag känner att jag inte riktigt trivs här längre av olika anledningar, och att flytta känns därför utan tvekan som rätt beslut att ta. Jag längtar efter att få komma härifrån nu och även om jag inte har lyckats få en egen lägenhet tills det är dags att flytta, vilket tyvärr är ganska sannolikt, så kan jag bo hos min vän Susanne ett tag där det finns lite mer plats och sen borde jag kunna få en tillfällig lägenhet genom jobbet runt hösten någon gång om inte förr.
 
Men något som jag verkligen längtar efter är att få en egen lägenhet. Det är till och med så att det är en punkt på min bucketlist att få ett förstahandskontrakt här i Stockholm. Jag längtar efter att få ha en lägenhet där jag vet att jag kan få bo hur länge jag vill och där jag kan få bo själv, om jag nu inte skulle känna att jag vill ha en inneboende längre fram. Jag längtar efter att få inreda en lägenhet precis så som jag vill och verkligen ha plats för mina grejer, att till och med kunna anlita en inredningsfirma som får inreda den åt mig vilket jag har varit lite inne på. Jag längtar efter att kunna känna den där friheten som jag gissar att man känner när man har sitt egna ställe, och tryggheten man känner i att veta att man faktiskt har en egen lägenhet där man vet att man får stanna så länge som man sköter sig. Jag längtar något så otroligt mycket efter detta nu.
 
 
Den senaste månaden har jag varit inne på Stockholms bostadsförmedling nästan varje dag och kollat in lägenheter och intresseanmält hej vilt. Jag har dock bestämt mig för att inte lägga min kötid, som nu är uppe i sju år, på en lägenhet som jag inte är säker på att jag verkligen vill ha. Så vi får väl se hur det går. Ni som brukar be får gärna be att jag inte behöver vänta överdrivet länge på att få en lägenhet.
 

Vad jag ångrar och inte ångrar i mitt liv.

Jag läste ett blogginlägg en tid tillbaka som handlade om vad man inte ångrar att man gjorde eller något liknande. Jag kände att jag ville göra min egen version av det och tänka tillbaka lite över vissa delar av mitt liv, så nu kommer jag att dela med mig av några saker som jag ångrar och som jag inte ångrar.
 
Jag börjar med det som jag ångrar så att inlägget kan få avslutas på ett så positivt sätt som möjligt. Det som jag känner först och främst att jag ångrar, och som på ett sätt är mitt största misstag, är att jag aldrig tog tag i hur jag hade det hemma och hur otroligt dåligt jag mådde när jag växte upp. Under en väldigt lång tid förnekade jag även för mig själv att jag inte mådde bra, men sen när jag började inse det och förstå mer som tonåring så var jag så rädd. Jag såg det liksom inte ens som ett alternativ att be om hjälp utan bet automatiskt ihop och genomled all skit i stort sett på egen hand. Jag litade inte på någon annan. Jag har fortfarande svårt att göra det och är på grund av min bakgrund något misstänksam i min natur. Men jag tror också att om jag hade tagit tag i allt detta tidigare, kanske redan när jag var 13-16 år gammal och hade det som allra värst, så kanske väldigt mycket hade kunnat sett annorlunda ut på den tiden och även nu. Kanske hade jag varit starkare nu och inte fortfarande kämpat med så mycket som jag faktiskt gör, även om jag också vill lyfta fram att jag mår bättre och ändå har det ganska bra på många sätt. Jag är på väg åt rätt håll. Men jag känner absolut att om jag hade bett om hjälp, vågat berätta för någon utomstående vuxen hur jag faktiskt hade det så kanske saker hade kunnat bli annorlunda back then. Sen ångrar jag alla gånger som jag har sett ner på mig själv. Visserligen går allt detta ihop lite med varandra, men ändå. Men samtidigt som jag ångrar detta så känner jag också att jag är glad att jag hamnade på den vägen som jag hamnade i mitt liv, med min tro och med en del andra saker, så på ett sätt kanske man ska vara försiktig med att "ångra för mycket", för vem vet hur det hade sett ut då…
 
Kanske hade jag inte behövt må så dåligt som jag gjorde under en så lång tid…
Bilden är förresten härifrån!
 
Några saker som jag absolut inte ångrar är först och främst mitt beslut att följa Jesus och att leva ett kristet liv, trots hur det har varit den senaste tiden bland annat med att jag inte har orkat med kyrkan och att engagera mig. Men jag älskar Jesus. Jag tror på honom och jag tror på det som Bibeln säger, och jag skulle aldrig vilja byta ut den tron och det livet som jag har fått på grund av den mot något annat. En till sak som jag känner att jag absolut inte ångrar och som har varit riktigt bra var beslutet att följa den drömmen som jag hade för några år sen och flytta hit till Stockholm och gå bibelskola. Inte heller ångrar jag att jag bor kvar här nu och har börjat jobba som sjuksköterska. Och sist men inte minst så ångrar jag absolut inte att jag har börjat ta tag i de problem som fortfarande finns kvar och det som fortfarande gör så att jag inte mår helt fantastiskt underbart riktigt än och har börjat prata med en terapeut. Min framtid är ljus, kanske till och med mycket ljusare än vad jag kan tänka mig just nu.
 

I'm fine. I'll be fine. I'm fine. I'm not. I'm broken.

Det är så många gånger som jag känner mig liten, ömtålig och rädd. Det är inte så ofta som jag visar det utåt, åtminstone inte medvetet. Under så lång tid som jag kan minnas, ända sen jag var liten och hela min värld började falla samman, så har jag nästan alltid försökt att hålla ihop så långt det har gått. Jag har nog inte alltid förstått det själv, men målet har liksom varit att inte låta någon se. Att inte låta någon förstå smärtan som finns på insidan. Att inte lita på någon. Att inte ge någon mitt förtroende, inte igen. Aldrig igen. Det är nog egentligen inte förrän de senaste åren som jag har börjat förstå hur illa allt verkligen har varit, och har blivit. Hur djupt såren verkligen går. De sår som jag under flera års tid till och med försökte intala mig själv att de redan var läkta. Att allt var okej nu. Jag intalade mig att allt var okej bara för att det var bättre. Bara för att jag inte längre var deprimerad, dagdrömde om att ta livet av mig och inte ens orkade med min egen vardag. Därför var det okej, därför var allt tvunget att vara helt över. Jag behövde få tro det åtminstone. Men jag antar att det är som en vän en gång sa till mig för så många år sen; att om man inte tar itu med sina problem och det som får en att må så väldigt dåligt så kommer det alltid att komma tillbaka. Det kommer att blossa upp igen, bli värre igen och det kommer aldrig att kunna bli helt bra. Jag kommer ihåg att jag inte lyssnade på henne. Jag kommer ihåg att jag tänkte att nu när depressionen och självmordstankarna hade försvunnit och allt kändes ljusare så var det över, men det visade sig att det aldrig var så enkelt. De senaste åren har det bara blivit värre igen, sakta men säkert. Jag såg det inte ens förrän det redan hade gått ganska långt. Förrän jag redan hade isolerat mig från nästan alla som potentiellt skulle kunna komma lite för nära eller som jag kanske skulle vara lite för öppen med. Förrän jag redan slutat gå till kyrkan för att jag egentligen inte ville träffa någon på fritiden och inte riktigt kunde hantera familje-känslan och gemenskapen som fanns där. Förrän murarna blivit skyhöga och jag knappt hade någon kontroll över dem längre…
 
Bild från pinterest.
 
Men att gå från att säga, och kanske också verkligen lura sig själv till att tro, att allt är bra och att man mår bra till att kunna vara helt ärlig och säga att det inte är bra är ett första steg om inte annat. Jag har redan skrivit om det innan. Jag har redan erkänt. Åtminstone lite. Men jag har fortfarande impulser av att vilja visa upp en stark front. Jag har så många försvarsmekanismer som jag kanske inte riktigt kontrollerar. Så många murar. Att släppa in någon, om så bara litegrann, gör så att något i mitt undermedvetna vill sätta sig ner på golvet och gallskrika. Lite som ett barn i en affär som inte får köpa godis. Men samtidigt känns det bra på ett sätt, åtminstone för en stund, så jag antar att det är både och. Här berättade jag att jag kontaktade en terapeut, och nu har jag börjat gå hos henne. Jag har inte skrivit nästan något om det, utan det är liksom mitt privata projekt för att må bra och eventuellt får ni inte höra så väldigt mycket mer om det förrän längre fram. Det beror lite på hur jag känner. Men jag kan säga att jag har bestämt mig för att jag på något sätt ska ta mig igenom allt detta. Även om det inte kommer att vara helt lätt, men jag måste försöka. Jag har ingen aning om hur sammanhängande detta har varit, men jag fick någon typ av skriva-av-mig-lite-impuls, så jag hoppas att de som ville ändå kunde hänga med någorlunda bra åtminstone.
 
Sometimes I feel like I'm alone, sometimes I feel like I'm not that strong, sometimes I feel nothing at all, sometimes I feel vulnerable, sometimes I feel a little fragile…
 

Från den 15:e februari 2016 till den 14:e februari 2021 kommer jag att svara på en fråga varje dag och skapa min egen tidskapsel…

Isabella bloggade om sin nya five year journal förra månaden, och jag fastnade verkligen för hela grejen med att ha en sån dagbok. En dagbok där man varje dag i fem år svarar på en fråga, och då frågan är samma för samma datum under de olika åren så kan man följa sina svar och se hur de förändras. Lite som en tidskapsel.
 
Först tänkte jag att jag kunde skriva ner detta och bestämma mig för att köpa en till början av nästa år då jag är en sån där person som gärna vill starta den här typen av grejer i början av ett nytt år. Vilket man inte alls behöver göra, och vilket jag sen kände att jag inte alls ville. Istället skickade jag efter en som kom fram i måndags förra veckan. Jag kände helt enkelt att visst, det kanske egentligen är en grej som jag normalt hade velat starta den 1:a januari bara för att, men samtidigt är det så mycket som är på gång i mitt liv nu och jag hoppas på många förändringar det här året eller åtminstone med början det här året. Jag har så många tankar om allt som är på gång och jag vill verkligen se en utveckling åt rätt håll, så självklart ska jag då börja med min tidskapsel nu och inte sen. Förra måndagen när den här fantastiska boken kom var det den 15:e februari, så det blev mitt startdatum. Från den 15:e februari 2016 till den 14:e februari 2021 kommer jag att svara på alla dessa frågor, och jag är så taggad. Om det skulle vara någon av er som känner att ni också vill göra detta så kan ni köpa boken här. Let the journey begin…
 
 

Skrivandet har liksom alltid funnits där i en eller annan form.

Tidigare den här månaden fyllde min blogg hela åtta år. För några veckor sedan la jag märke till att jag har skrivit över 5,000 blogginlägg under alla dessa år. Det är i snitt ett-två blogginlägg per dag. I åtta års tid. Behöver jag säga att jag nog inte helt har en uppfattning om hur livet var innan bloggen!? Det är här som mycket av min kreativitet hamnar. Om jag inte får skriva av mig och skapa blogginlägg så är det nog lite som om något fattas. Innan bloggen skrev jag dagbok på lunar, för er som är gamla nog att komma ihåg vad det var, och som liten hade jag en (eller flera!?) sån där liten söt dagbok med ett hänglås på. Skrivandet har liksom alltid funnits där i en eller annan form. Till och med innan jag ens hade börjat första klass. Då hade jag ett block där jag skrev som en typ av dagbok. Jag var liksom inte ens tillräckligt gammal för att få ihop några sammanhängande texter, men jag hade inga problem med att dokumentera mina dagar i form av att skriva ner exakt vad som hände. Jag gick upp ur sängen, kissade, åt frukost och så vidare. You get the picture…
 
Så jag har tänkt, nu när det ännu en gång slår mig exakt hur länge den här bloggen faktiskt har hängt med, att bloggen verkligen har blivit en del av mig. Det har varit lite upp och ner genom åren med allt från bloggstress till något av en bloggkris där bloggen blev lösenordsskyddad under en ganska lång period. Men jag har alltid hittat tillbaka, och jag älskar hur kreativiteten liksom bara verkar flöda på numera. Att ha till stor del tidsinställda inlägg hjälper mig något så otroligt mycket, så det är något som jag verkligen kan rekommendera om ni har inlägg som passar för det. För mig är det skönt att kunna ta varje bloggidé och antingen lägga den på is ett tag eller planera in den för att publiceras en viss dag, skriva när jag har tid och sen utöver detta kunna skriva vanliga vardagsinlägg och eventuellt lite annat när jag har tid och lust för det. Det jag kan känna själv är en av skillnaderna med mer tidsinställt är att det blir fler inlägg som är mer genomtänkta. Eller vad tycker ni som brukar läsa här någorlunda regelbundet!?
 
En gammal nostalgibild på bloggen från när jag börjat bibelskolan hösten 2010.
 

Årets bibelord: Med min Gud stormar jag murar.

I slutet av förra månaden såg jag att några av mina vänner hade fått ett bibelord för året via facebook. Allt man behövde göra var att klicka på en länk och sen skriva in sitt namn, so easy enough. Jag gjorde detta lite som en kul grej och tänkte att det skulle vara kul att se vilket bibelord jag fick, men när jag väl läste det så visade det sig vara något som jag verkligen behöver för just det här året. Det var dessutom något som jag antagligen aldrig skulle ha sett på samma sätt annars då just den här versen nog talar till mig mer på svenska än på engelska och jag i princip bara läser på engelska annars numera. Jag kan tillägga att det oftast är tvärtom; att jag föredrar engelskan. Så detta var ett undantag. Ett perfekt undantag.
 
Jag har så många murar i mitt liv som jag har byggt upp under en så väldigt lång tid. Det mesta handlar om försvarsmekanismer för att orka hantera allt som känns jobbigt och murar för att stänga andra ute då det känns för läskigt när människor kommer för nära. Detta är saker som har funnits hos mig så länge så att jag nu har jättesvårt för att släppa det. Mina murar, mina försvarsmekanismer som ska "skydda" mig, har blivit så stora så att jag inte ens kan se över dem längre och se hur det ser ut på andra sidan. Mina murar känns trygga att ha där, och de gånger när jag kommer för nära dem och kanske nästan är på väg att ta bort en av de där tegelstenarna som sitter så hårt så är det som om mitt undermedvetna skriker och framkallar ångest så att jag backar tillbaka. Tillbaka in i min trygga zon som kanske egentligen inte är mer än ett fängelse som begränsar mig. När jag är bakom mina murar så kan jag känna mig stark, jag har illusionen av en inre styrka, men så fort jag kommer för nära att börja bryta ner dem så känner jag mig så liten och svag så att jag bara vill krypa ihop till en liten boll och lägga mig ner. Men det här året vill jag ägna åt att storma alla dessa murar, sakta men säkert. Med min Gud stormar jag murar. Så med hjälp av Gud, och även en till person, så kanske detta faktiskt kan gå vägen. Jag måste bara se till så att jag inte "gör en Erica" och stänger ute även den här personen…
 
 

Nu har jag haft inskolning i fyra veckor.

Nu har det gått fyra veckor, om man räknar bort veckan när jag var sjuk, som jag har jobbat som sjuksköterska. Under den tiden så har jag gått en vecka med en undersköterska och resterande tre veckor med en sjuksköterska. Det är några veckor kvar på inskolningen, vilket innebär att det är några veckor kvar till den dag när jag kanske kommer till jobbet nervös och svimfärdig för att jag ska klara mig helt själv för första gången. Jag misstänker att mina kollegor kommer att få utstå en hel drös med frågor från mig den dagen, heh. Men det går säkert bra det med.
 
 
Jag tänkte att jag skulle se tillbaka lite på de veckorna som har gått och berätta lite kort om hur jag har haft det. Som jag är ganska säker på att jag har skrivit tidigare så trivs jag på avdelningen och det känns utan tvekan som ett bra ställe att börja jobba som ny på. Det är många rutiner som ska bankas in i huvudet, men det får väl helt enkelt ta den tid som det tar. Något som jag har märkt är att en del rutiner är lite annorlunda från hur det har varit på praktiker, vissa saker skulle jag säga är bättre och andra kanske lite sämre. Men mycket handlar också om att vänja sig och komma in i allt. Jag måste dock erkänna att jag ser fram lite mot den dag när jag känner att jag har jobbat tillräckligt länge för att känna att saker liksom bara flyter på. Men jag har lärt mig mycket under de här veckorna och för det mesta har jag haft kul på jobbet. Jag har förresten en tanke om att längre fram skriva ett inlägg där jag berättar lite mer om hur en typisk dag kan se ut ifall någon är intresserad av det…
 

"Jag undrar när hon kommer att upptäcka att jag inte är en riktig sjuksköterska…"

En del av er kanske kommer ihåg mina förvirrade tankar inför att börja jobba och hela "Shit, det här är ju inte på riktigt!"-spontanta-tanken som dök upp där en dag under ett telefonsamtal med mormor. Nu har min alldeles utmärkta och lite knäppa fantasi varit i farten igen. Eller rättare sagt så är detta något som jag tänkte en tid tillbaka, för typ två veckor sedan kanske, men som bara inte har fått se ljuset av ett blogginlägg ännu. You know how it is.
 
 
"Jag undrar när hon kommer att upptäcka att jag inte är en riktig sjuksköterska…" tänkte jag helt spontant en dag på jobbet. Hon i den här situationen var då min chef. Oroa er nu inte och tro att det finns en risk för detta, för det gör det inte. Utan det är mer att jag inte kan låta bli att älska hur komisk min kära hjärna är ibland. Liksom, var får jag allt från!? Det är ju inte som om jag faktiskt går omkring där på jobbet och känner mig som en bedragare i sjukhuskläder. I alla fall inte speciellt ofta, hah. Det känns inte ens riktigt lika skumt att presentera mig som sjuksköterska längre, även om jag nog ändå skulle kunna råka kläcka ur mig att jag är en student om jag bara var tillräckligt trött eller så. Men liksom, förstår ni hur jag kommer att kunna skratta åt såna här saker när jag har jobbat ett tag och känner mig mer hemma med saker!? När jag har kommit över "ettårs-tröskeln" som folk pratar om. Kanske jag till och med berättar om detta för min chef på någon fikarast långt in i framtiden så kan vi skratta åt det tillsammans…
 

De två bokidéerna och hur jag inte har glömt…

Jag vet att jag har nämnt tidigare att jag har en till bokidé. Kanske har jag till och med berättat att ytterligare en poppade upp i huvudet för några månader sedan, eller när det nu var, och att jag nu har två bokidéer. Det verkar som att min fantasi vill att jag ska skriva. Skriva så att fingrarna nästan blir lite bortdomnade av allt dansande på tangentbordet. Jag blir frestad att ta tag i det ibland, det blir jag verkligen. Tills jag kommer ihåg vilket gigantiskt projekt det är att skriva en bok och där stannar jag liksom upp lite. Där fastnar jag. Jag tänker att tiden förhoppningsvis finns längre fram till att skriva fler böcker om jag fortfarande vill det då, och så tänker jag att jag säkert blir mer motiverad om jag lyckas ge ut boken som jag redan har skrivit. Tjejen som skulle korrekturläsa den har så vitt jag vet knappt ens börjat, och jag skickade den till henne för typ ett år sen. Men jag funderar på om jag ska skicka in den till någon som arbetar med korrekturläsning istället och bara få det gjort, fast i så fall kan det vänta tills jag känner att jag orkar ta tag i hela försöka-ge-ut-min-bok-processen ordentligt. Nu har jag fortfarande precis börjat på mitt nya jobb och det är även en del saker i mitt privatliv som tar tid och energi just nu. Men jag har inte glömt.
 
När det kommer till de två nya bokidéerna så har jag till och med tänkt lite på hur jag skulle kunna hitta tiden till mer skrivande, speciellt då jag just nu mer eller mindre befinner mig i en period där jag knappt vet hur jag ska hinna med allt som jag vill. Jag vet att jag inte skulle vilja vara författare på heltid, även om jag på något mirakulöst sätt skulle kunna leva på det, då jag känner att jag inte vill ha den pressen på mig. Däremot skulle ett alternativ kunna vara att gå ner i arbetstid till typ 75-80 % och skriva mer. Fast det är en lång väg dit. Vi får helt enkelt se var mitt liv tar mig, just nu ville jag bara få skriva av mig lite…
 
En av bokidéerna som den klottrades när jag först fick den. Den här gången kom titeln först och själva storyn efter, och då jag inte vill visa för mycket av det så har jag suddat ut en del, heh.
 

Jag trodde att jag skulle få lära mig ett oändligt stort antal olika tecken.

Den finns en blogg i denna till synes oändliga cyberrymd som ofta lyckas dra fram alla konstiga tankar som jag har haft tidigare alternativt har nu. Denna bloggen är Linneas blogg. För inte alltför längesedan så skrev hon något, jag kommer just nu inte ihåg vad, som av någon anledning påminde mig om en ganska så konstig tanke som jag hade när jag var liten och skulle lära mig att skriva de olika tecknen som finns för siffror. Jag trodde helt ärligt att jag skulle få lära mig att skriva ett oändligt stort antal olika tecken. Jag förstod inte alls att när man kom till tio så slog man helt enkelt bara ihop en etta och en nolla. Jag trodde liksom att det skulle fortsätta och att tecknet för tio skulle bli något helt annat. Jag trodde att det skulle finnas så många olika tecken så att jag nästan var lite orolig där ett tag för hur jag skulle kunna lära mig dem alla. Jag kommer ihåg att vi lärde oss en siffra i taget som vi sedan övade på genom att skriva just den siffran om och om igen i våra små skrivblock. Men sen när vi var klara med nio så tog det bara slut. Jag har för mig att jag blev lite besviken när jag insåg att det bara var att lägga ihop siffror som vi redan kunde efter det. Det blev liksom inte riktigt lika roligt då…
 
 

En positiv attityd kan göra hela skillnaden…

Idag tänkte jag skriva lite om hur en positiv attityd kan göra hela din dag bättre. För två veckor sedan hände det nämligen något som fick mig att fundera lite extra över just detta. Det var min första vecka på mitt nya jobb och en morgon började på ett sätt som verkligen hade kunnat förstöra mitt humör om jag hade haft en negativ attityd. När jag kom till omklädningsrummet på morgonen kände jag hur ett skavsår började uppstå, och när jag sedan skulle ta fram nyckeln till hänglåset så kunde jag inte hitta den trots att jag praktiskt taget vände upp och ner på hela väskan och tyckte mig kolla precis överallt där den skulle kunna vara. Ingenting verkade gå min väg den här kalla torsdagsmorgonen. Men jag liksom bara bestämde mig för att jag skulle ha en bra dag ändå. Jag plockade på mig lite nya pennor och fick sedan hälen omplåstrad av undersköterskan som jag gick med den veckan. När jag kom hem hittade jag dessutom en extranyckel så att jag kunde komma in i skåpet nästa gång jag skulle jobba.
 
Förra veckan lyckades jag istället med konststycket att ha en läckande matlåda, som dock åtminstone hade legat i en platspåse i väskan, och ha sönder dragkedjan till min ena sko. Och jo, jag gick med ena skon öppen både till och från jobbet den dagen. Det var liksom inte så mycket annat att göra då den gick sönder precis när jag skulle iväg och inte hade tid att fixa fram andra skor.
 
 
Vad jag försöker säga är att jag hade liksom kunnat vara världens tjurskalle på grund av detta, men jag var inte det. Det var nästan så att jag förvånade mig själv lite där. Inte för att jag brukar gå omkring och vara tjurig, men å andra sidan brukar jag inte känna mig som en olycksfågel heller, heh. Nu planerar jag dock att inte vara klantig, ha otur, tappa bort grejer och liknande denna vecka. Jag tänker liksom att det är roligare så trots allt, även om en positiv attityd i sådana situationer kan göra hela skillnaden och man ändå kan ha en helt fantastisk dag. Det är liksom bara att ta ett djupt andetag, tänka på allt som ändå är bra fortfarande och le lite åt sig själv och alla andra.
 

Det är som om världen helt plötsligt har förändrats och den uppfattning som vi tidigare har haft om tiden nu inte längre stämmer…

I ungefär en månad, flera veckor innan jag ens började jobba så det kan vi inte skylla på, har jag känt att tiden verkligen bara rusar iväg. Inte bara när jag har gjort något roligt, utan i princip hela tiden. Folk brukar kunna säga ibland att tiden går fort, men detta börjar bli lite absurt. Det är liksom nästan som om någon någonstans skulle ha fått för sig att speeda upp tiden av någon anledning. Det är som om världen helt plötsligt har förändrats och den uppfattning som vi tidigare har haft om tiden nu inte längre stämmer även om det inte är något som det pratas så mycket om, utan allt går helt enkelt bara fortare och vi hinner inte med lika mycket som vi en gång gjorde. När jag var på väg hem från jobbet en kväll förra veckan så tyckte jag dessutom att månen såg ut att vara ovanligt stor, den såg nästan ut att vara lite närmare jorden än vanligt, och jag började tänka på hur detta kanske skulle hänga ihop med tiden. Är jag bara helt galen eller finns det någon mer som känner samma sak!?
 
En förklaring i mitt fall skulle i och för sig visserligen kunna vara att jag har så lätt för att fastna i idéer och tankar många gånger. Min inspiration och allt som liksom får mig att gå igång på saker kan ganska lätt bära iväg med mig och helt plötsligt har det liksom bara råkat gå en timme. Bara sådär. Fast å andra sidan så har jag väl alltid mer eller mindre varit så, så jag vet inte. Kanske är det ändå någon typ av tidskonspiration på gång!?
 
 

Jag tror att den här personens liv verkligen har öppnat mina ögon för hur viktigt det är att leva sitt liv, att drömma, att hoppas och att våga.

Jag kände en gång en person vars livsöde har satt djupa spår i mig. En person som, som jag upplevde det när jag observerade personens liv utifrån, inte verkade ha några drömmar eller mål för framtiden. Åtminstone inga drömmar eller mål som talades ut i det öppna. Som erkändes och uppmärksammades. Som det fanns en tro och ett hopp bakom. Jag vet inte om den här personen någonsin var uppriktigt lycklig. Jag misstänker att det kanske fanns så väldigt mycket svaghet, underkastelse, rädsla och brist på hopp hos den här personen så att några drömmar inte riktigt var att tänka på. De fick kanske inte riktigt plats mitt bland allt det andra som det skulle kämpas med. Det fanns kanske inte riktigt plats för ett eget liv där drömmar kunde vara drivpunkten och styrkan. Kanske trodde den här personen att drömmar och ambitioner inte hade förtjänats, att dennes liv inte var värt tillräckligt mycket. Jag vet inte hela historien. Jag vet bara att när jag en gång försökte ge den här personen förslag på en dröm och ett mål utifrån vad denne verkade tycka om, och kanske till och med brinna lite för, så kunde det inte tas emot. Det kunde inte tas emot för det upplevdes nog som något omöjligt för denne. Det fanns så mycket kan-inte-mentalitet. Lite som att livet inte skulle levas utan bara överlevas. Under en lång period är jag ganska säker på att det inte heller fanns vänner. Det som fanns var isolering, att låta någon annan bestämma och ge efter för hur det nu än blev. Det är en vuxen människa jag skriver om här. En människa som inte verkade kunna se sitt eget värde utan istället tog emot all skit som kom dennes väg. Som blev trampad på om och om igen, men som trots detta aldrig verkade söka något annat. Något bättre. Jag var så ung själv. Jag ville hjälpa trots att min egen värld var vänd upp och ner. Trots att jag också levde i rädsla och trots att, även om jag började hitta min styrka, fortfarande kände mig så väldigt svag. Men den hårda sanningen är att du kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Du kan inte öppna fönstret och låta en vacker fågel flyga mot sin frihet om den inte är villig att lämna sin bur trots att det är helt öppet. Trots att ett annat liv finns precis inom räckhåll.
 
Light a candle for every soul that faces life without a goal.
 
 
Jag skrev i början av det här inlägget att den här personens livsöde har satt djupa spår i mig. Jag tror att det länge, kanske till och med så länge som jag kan minnas, har funnits en rädsla hos mig att samma öde skulle drabba mig även om jag inte alltid har haft någon direkt anledning till att tro det. Jag bröt mig fri från en stor del av mitt fängelse som drog ner mig. Jag lärde känna Jesus, jag åkte på min första missionsresa till Indien när jag bara var 17 år, jag flyttade till Stockholm för att gå bibelskola och följde mina drömmar, jag har nyligen blivit sjuksköterska och jag har en tillsvidareanställning från och med den här månaden. Jag är inte arbetslös, underkastad andra, svag så till den grad att jag inte längre lever mitt liv utan drömmar och utan hopp. Jag tror att den här personens liv verkligen har öppnat mina ögon för hur viktigt det är att leva sitt liv, att drömma, att hoppas och att våga. Jag är så tacksam för den lärdomen. Jag är fortfarande skadad av min egen bakgrund, men jag flyger ändå även om det blir lite vingligt ibland. Jag vågar ha hopp för framtiden och på att jag en dag inte längre ska må dåligt av en bakgrund som är, precis som det låter, något som ligger bakom mig. Jag har mina drömmar och mina ambitioner för framtiden, och jag ska försöka kämpa för att nå varenda en av dem.
 
Vill ni kämpa med mig? Vill ni tro med mig att ni alla är värdefulla individer med så mycket förmåga och kraft i er än vad ni kanske ens är medvetna om? Vill ni ha drömmar och ambitioner för era liv och gå efter dem med allt vad ni är? Vill ni leva era liv fullt ut? För vi kan alla fortsätta flyga mot den framtid vi drömmer om även om vi skulle vara lite skadade. Även om det blir vingligt ibland. Även om våra vingar inte längre är så perfekta och hela som de en gång var. Come on, fly with me 'til we reach the sky…
 

Nu har vi varsitt ljus som påminner oss om varandra.

En av julklapparna som jag fick av mormor, morfar och katterna var det här lilla ljuset. Mormor berättade sedan något som fick mig att uppskatta den här söta lilla gåvan ännu mer än vad jag redan gjorde. Hon sa att hon hade ett likadant och att vi nu har varsitt. Det kändes som en så otroligt fin gest samtidigt som det påminde mig om något. Ni vet när man var liten och delade såna där bästishjärtan som fanns som halsband!? Jag kommer inte ihåg om jag hade ett sånt, men jag vet att jag däremot delade troll med någon för längesen. Vi hade helt enkelt varsitt litet troll, ett sånt där som var populärt att sätta på sin penna för hundra år sen, med olika färger på håret. Hon hade en med gult hår och jag en med lila hår, och så sa vi att vi skulle spara dem och alltid ha dem med oss på resor när vi var ifrån varandra. Mitt lilla troll var därför på besök i både Indien och Thailand på missionsresa om jag inte minns helt fel. Men det var längesen nu. Sist jag hörde något så hade hon tappat bort sitt troll. Mitt ligger i någon av flyttlådorna med grejer som jag har nedpackade på grund av platsbrist och att jag inte använder det så mycket i alla fall. Jag har helt enkelt inte haft hjärta att kasta det, trots att den här personen inte ens finns i mitt liv längre. Jag hade inte ens tänkt på det där halfsmutsiga, sketna, söta, lilla trollet på väldigt länge. Nu när jag gör det så känns det både nostalgiskt och lite sorgset. Men nu har jag och mormor en liknande grej, inte för att jag planerar att släpa med mig mitt lilla batteridrivna ljus när jag är ute och reser, men när jag tittar på det och när jag tänder det så kommer jag att tänka henne och morfar precis som de tänker på mig när de tänder sitt…
 
 

…ett kontantlöst samhälle där alla springer omkring med sina bankkort i högsta hugg och observerar sedlar bakom glas på ett museum.

En tid tillbaka såg jag i ett blogginlägg, där en bild visades på vilka julklappar någon hade fått, att personen hade fått en tusenkronorssedel. Jag kommer ihåg att min första tanke var att det var väldigt ovanligt. Eller är det kanske så att det bara är jag som tycker det med tanke på att jag nästan aldrig använder kontanter längre? Och på den tiden när jag gjorde det spelade det i princip ingen roll hur mycket pengar du valde att ta ut från bankomaten, för du fick ändå femhundrakronorssedlar. Alltid. Det var det som måste ha varit normen. Det kan eventuellt vara så att jag aldrig har ägt en tusenkronorssedel i hela mitt liv, och jag är 27 år. Inte heller har jag ägt en tiotusenkronorssedel, men med tanke på att de togs ur bruk år 1991 så är det kanske inte så konstigt. Ärligt talat så hade jag inte ens vetat att de senare existerat om det inte hade varit för att min lågstadielärare nämnde att hon en gång hade ägt en under en väldigt kort period. Och fråga mig inte varför jag kommer ihåg det av all information som genom årens gång kommit och gått i min hjärna…
 
Bilden kommer från Sveriges Riksbank och föreställer de äldre sedlarna.
 
Och nu har det ju kommit nya sedlar också; främst till utseende med även en helt ny valör. Jag fick en (eller var det två!?) av mormor och morfar. Dock så använder jag, som jag nämnde tidigare i inlägget, nästan aldrig kontanter längre. Ironiskt nog, med tanke på de nya sedlarna, så känns det lite out dated. Jag brukar dock alltid se till att ha åtminstone några mynt i plånboken, ifall det nu skulle behövas någon gång. Men rent generellt så föredrar jag utan tvekan att betala med kort. Jag är en sån där nymodig typ som går in på Pressbyrån och kan köpa ett frimärke och betala med kort. Jag är långt ifrån den Erica som jag var när jag började använda bankkort och då i princip alltid tog ut pengar som jag sedan använde. That time is long gone by now. I min värld är det nästan lite så att jag redan har rusat iväg mot ett kontantlöst samhälle där alla springer omkring med sina bankkort i högsta hugg och observerar sedlar bakom glas på ett museum. Typ. Det blir ju så mycket enklare så.
 
Hur gör ni? Vad tycker ni om kontanter kontra bankkort? Har ni någon gång ägt en tusenkronorssedel? Och hur är det med bankomaterna nu; får man en tusenkronorssedel om man tar ut tusen kronor!?
 

"Shit, det här är ju inte på riktigt!"

Nu är det inte många dagar kvar till jag börjar jobba. Fast nej, jag har nog fortfarande inte förstått det helt. I måndags, någon gång efter att ha pratat med mormor en stund, så satt jag och tänkte och insåg att jag om exakt en vecka skulle vara på jobbet. Min reaktion på det var denna: "Shit, det här ju inte på riktigt!"… Det säger allt. Det har inte sjunkit in ännu. Polletten har inte trillat ner. Alla knivar befinner sig inte i bestickslådan. Alla hästarna finns inte i stallet. Typ. Ni fattar.
 
Men oavsett hur bra, eller i det här fallet inte alls bra, jag är på att fullt ut förstå vad som pågår i mitt liv så börjar jag jobba som sjuksköterska på måndag. Jag ska visserligen gå inskolning i sex-åtta veckor innan jag kommer att kastas ut helt på egna ben, som en fisk på sandstranden, och inte längre ha en handledare som alltid finns där i bakgrunden. Men däremot så kommer det ju att finnas kollegor där hela tiden, och tur är väl det, heh. Jag hoppas hur som helst att allt kommer att gå bra. Och jag hoppas att hästarna börjar springa tillbaka mot stallet snart så att jag slipper spendera första veckan, eller God knows how long, på jobbet med att känna mig som en student eller som om jag är en bedragare i sjukhuskläder. Ni vet som i filmer och tv-serier där skurken ska försöka smälta in i omgivningen… Fast anställningsbeviset ser i alla fall ut att vara på riktigt, so it's all good.
 
 
:) <-- Nervöst leende!
 

Så var det dags att komma igång regelbundet med träningen igen då…

Det där långa träningsuppehållet som egentligen inte alls var planerat, men som liksom bara fortsatte som ett tåg som det inte går att få stopp på riktigt, är nu över. Planen är att från och med nästa vecka komma igång regelbundet med träningen igen. Lagom till det nya året va, tänker ni. Lagom till jag börjar jobba med gymmet tvärs över gatan, tänker jag. Eller okej, kanske lite för att ett nytt år faktiskt är en ny start på så många sätt. För jobba börjar jag ju inte göra nästa vecka. Jag har en ledig vecka kvar. Men jag känner helt enkelt att det är hög tid att komma igång igen, så varför vänta. Dock så ville jag väl inte behöva släpa mig iväg till gymmet just över jul och nyår utan ville få vara helt ledig från massa måsten, speciellt då jag redan varit helt ledig från gymmet under så många månader. Men ja, det var en annan historia det…
 
Ni som vill och orkar får gärna peppa mig lite extra de kommande veckorna med hur bra det är med träning och hur bra jag kommer att må av det. Påminn mig om att jag faktiskt tyckte att det var kul när jag väl var där förut. Och jag tror väl att jag ska kunna få upp motivationen igen då jag har lyckats med det tidigare, plus att jag som jag redan nämnt kommer att ha gymmet på andra sidan gatan från jobbet. Jag kommer liksom inte ens att behöva åka vidare någonstans. Det skulle vara så lätt att bara byta om direkt till träningskläder och gå dit när jag har slutat till exempel.
 
 

Ah yes, the past can hurt. But the way I see it, is that you can either run from it or, learn from it.

Detta är ett av mina favoritcitat från Lejonkungen. Jag om någon vet hur mycket det förflutna kan göra ont. Efter depressioner, självmordstankar, panikångest som under en period på säkert flera år kom i princip dagligen, återkommande mardrömmar och ångest som var en så stor del av min vardag så att jag knappt tänkte på det längre så är jag medveten om exakt hur mycket det förflutna kan göra ont. Jag mår inte längre så dåligt som jag precis beskrev här. På många sätt mår jag bättre nu, även om jag inte helt ärligt kan säga att jag mår bra fullt ut. Det har jag inte gjort sen jag var så liten så att jag knappt har något minne av det. Många gånger har jag sagt, och trott, att allt är helt bra nu eftersom jag liksom inte har förstått vad "helt bra" faktiskt skulle innebära. Jag har liksom inget tydligt minne av det. Ingen tydlig referenspunkt att förhålla mig till. Men jag är tacksam för att det helvete som jag levde i som tonåring är över. Jag är tacksam för att jag aldrig mer behöver komma tillbaka till det. Till viss del springer jag fortfarande, men sakta men säkert kommer jag att sluta göra det. Jag hoppas att nästa år kommer att bli en ny tid av läkande för mig.
 
 

Tidigare inlägg

RSS 2.0