När jag inte kommer på något vettigt att säga…

Jag är ledig den här helgen, och det har varit så otroligt skönt. Det känns lite som att jag behövde det här. En ledig helg utan några direkta planer förutom att ta det lugnt och göra precis vad jag känner för att göra. Vilket inte har varit så väldigt mycket, men det har varit nice.
 
En sak som jag har lagt märke till är att jag har varit lite väl seg den senaste tiden. Jag har liksom slappat till ibland och somnat i soffan lite för ofta och snoozat/somnat om på morgonen lite för mycket. Så nu har jag bestämt mig för att bryta den dåliga vanan och det började bra imorse. På tal om ingenting, liksom. Ni märker ju hur mycket jag har att skriva den här gången. Egentligen är det ganska tomt i huvudet just nu. Det är lite som att jag ville säga något, men jag kommer inte på något vettigt. Jag orkar inte. Sorry, bloggen.
 
Instagramselfie från i onsdags.
 

Nu har jag bott i nya lägenheten i en vecka!

Idag är det en vecka sedan jag flyttade in i min nya lägenhet, och jag tänkte att vad är väl då mer passande än att dela med mig av en bild som jag tog när jag i princip precis hade kommit innanför dörren. Lägg märke till väskorna som syns ute i hallen. Som jag avslöjade redan igår så kommer ett gäng flyttlådor att klampa in genom dörren imorgon då jag får hjälp av Susanne och hennes bil efter jobbet.
 
 
Så jobb blir det alltså, för till skillnad från de flesta av er andra så har jag haft min helg nu, och när det här inlägget får se dagens ljus så sitter jag på expeditionen på avdelningen och har incheckning med några andra söta kollegor som också ska spendera helgen på sjukhuset…
 

Lite ur fas, behov av förändringar, läslust och ett tack.

Jag tror att jag idag hittade rätt ord för att beskriva den känslan som jag har och som jag har haft ett tag nu. Jag känner mig lite ur fas. Lite som att jag kanske aldrig riktigt hittade tillbaka efter den där svackan som jag hade för några veckor sedan. Eller så kanske det började redan innan det, jag är faktiskt inte helt säker och egentligen spelar det väl ingen roll in the long run. Det är lite av en diffus känsla. Jag kan liksom inte fullt ut sätta ord på den eller ge er en välskriven beskrivning av den. Jag känner mig bara lite ur fas, and that's it. Vi lämnar det så.
 
Jag går till jobbet när schemat säger åt mig att det är dags och utöver det så verkar tiden mest flyga iväg medan jag blir lite bortglömd. Lite kvarlämnad. Ibland tycker jag inte att jag hinner med något alls, fast å andra sidan har jag flyttat och kommit till ro i nya lägenheten så mycket som det är möjligt innan mina flyttlådor joinar mig på lördag. Igår var jag borta i princip hela dagen och hann med allt från ett något jobbigt terapisamtal till att äta ute och hämta nya linser, och sen blev det ett paket med utrustningen till mitt bredband mitt i allt också. Så att jag inte hinner något är egentligen inte helt sant. Det är bara en känsla, som antagligen hör ihop med hela grejen av att vara lite ur fas. Som jag nu kommer på mig själv med att skriva om trots att jag nyss inte visste hur jag ville uttrycka mig. Jag är stark och jag biter ihop samtidigt som jag är liten och rädd. Jag vill kämpa och tror att jag klarar det egentligen, men ändå vågar jag inte när det väl kommer till kritan. Jag behöver förändra saker, och då menar jag inte lokalsinnet som igår fick mig att nästan gå lite vilse på vägen hem från tunnelbanan. Utan andra saker. Större saker. Läskiga saker. Sort of face my fears, push the curtains aside, open my window and embrace the world…
 
Bild härifrån.
 
Och annars så sitter jag här i en soffa med datorn i knät och Fanta Exotic i ett vinglas och tänker på att läsa och på den tredje oskrivna bokidéen som poppade upp i huvudet imorse. En bokidé som i princip är baserad på en något obehaglig dröm som jag hade ganska nyligen om förföljda kristna som tvingas fly för sin tro på Jesus. Tre bokidéer, men ingen som helst plan på att faktiskt börja skriva på någon av dem. Inte än. Inte nu. Jag var nära att börja under påsken, men jag tror ärligt talat inte att det här är rätt tid för det. Inte när så mycket annat snurrar runt som ilskna myggor. Men rätt tid kommer väl kanske i framtiden. Att jag fortsätter få bokidéer borde väl säga mig något, antar jag. Fast ju nu vill jag nog först och främst få tillbaka min läslust. Jag saknar den. Jag läser ibland, det gör jag. Jag har alltid en bok i väskan. Men det går mycket segare än vad det gjorde förut. Jag har så många böcker som jag vill läsa, jag älskar goodreads och nu ska jag beställa Reasons to Stay Alive av Matt Haig bara för att jag tänker att bara själva grejen med att beställa en ny bok kanske ger läslusten en knuff i rätt riktning. Om inte annat så brukar jag ju bli väldigt glad när ett paket dimper ner i brevinkastet alternativt checkar in på postutlämningsstället.
 
För att avsluta det här något spontanta blogginlägget så vill jag tacka alla er som fortfarande kikar in här trots min jag-är-lite-ur-fas-period där jag liksom har haft nästan noll ork till att svara på kommentarer eller ens vara så aktiv som jag var förut. Men vem vet, jag kanske får någon typ av comeback snart. Det skulle vara trevligt.
 

Det har varit mycket den senaste tiden.

Jag måste erkänna att jag inte alls har haft varken lust eller ork för bloggen den senaste tiden. Jag tänker inte be om ursäkt för det, men jag tänker berätta att jag lever och att jag inte har tagit något random beslut att avsluta bloggen. Som det ser ut nu så kommer det att komma upp lite inlägg ibland, men antagligen inte lika regelbundet som tidigare. Ifall inte riktigt än. Det känns som om det har varit mycket den senaste tiden. Den värsta svackan som jag kom in i när jag var sjuk och instängd har gått över, men jag antar att det ändå är mycket som snurrar i huvudet från och till och då inte enbart relaterat till mitt mående. Jag började gå själv på jobbet när jag kom tillbaka efter sjukskrivningen och det tar väl lite getting used to. Nästa vecka får jag nyckeln till lägenheten som jag ska få hyra tillfälligt genom jobbet och då ska det tilläggas att jag inte har orkat ta tag i att packa än. Nu har jag, som tur är kanske ska sägas vid just det här tillfället, inte så mycket grejer och jag ska hyra lägenheten möblerad så det borde inte ta mig så överdrivet lång tid att ordna med allt. Jag tänkte börja på måndag. Terapin har jag också som tar tid och energi. Jag ångrar inte för en sekund att jag tog tag i det, men det ska sägas att det inte riktigt går att sätta en bindel över ögonen och låtsas att allt är bra längre. Trots att jag stundtals ändå lyckas göra just det. Det var faktiskt en dag under förra veckan, tror jag det var, där jag till och med ifrågasatte varför jag går i terapi då jag ju faktiskt mår bra. Trots att jag bara en vecka innan hade mått så dåligt så att jag behövde ringa till min terapeut och prata med henne på telefonen i en timme. Som ni förstår så är det lite upp och ner. Jobbet har dock visat sig vara väldigt bra för mig, verkar det som. Det ger mig något annat att tänka på och ett annat perspektiv. Jag trivs där, även om jag fortfarande kan vara ganska så nervös över att gå själv och över att hinna med och allt vad det är. Min chef, bland annat, tycker att jag är för hård mot mig själv, och jag kan väl inte göra annat än att hålla med henne där. Men jag borde nog ge mig själv mer credit än vad jag gör. Och att flytta hoppas jag kommer att bli enbart positivt för mig, för nu har jag blivit så innerligt trött på att vara inneboende. Åtminstone här. So I hope this will all work out great.
 
En någorlunda ny toaselfie från Instagram ifall någon är intresserad.
 
Jag har haft turen att få vara ledig hela påsken, så det försöker jag njuta av så mycket som möjligt just nu. Jag orkar egentligen inte göra så mycket, utan låter nog mest huvudet vila från allt ett tag. Jag får ha lägenheten för mig själv och jag passar därför på att ta tid för mig själv och bara ta hand om mig själv lite extra. Nu är det bara jag och Gud. För jo, jag försöker att inte stänga ute honom trots att jag har blivit så duktig på att stänga ute allt och alla. Jag behöver Gud så mycket. Jag behöver låta Gud få vara mina pappa som jag bara kan komma till och krypa ihop i hans famn och bara låta hans kärlek skölja över mig som ett vattenfall…
 

Jag har fått en lägenhet genom jobbet!

I onsdags förra veckan publicerades ett tidsinställt inlägg om hur jag längtar efter att få en egen lägenhet. Inlägget publicerades 13:00, och 13:06 den dagen fick jag ett mail om att jag är erbjuden en lägenhet. Det är inte en egen lägenhet som i ett förstahandskontrakt, men det är en lägenhet via jobbet där jag kan få bo upp till ett år. Det är en möblerad etta som ligger på "min sida om stan" och det blir lite närmare till jobbet än vad jag har nu. Jag tackade ja till den i fredags och det är inflyttning redan den första april, so I guess I'm moving in just a few weeks. Plötsligt händer det, liksom. Nu får jag till och med möjlighet att flytta en månad innan det var tänkt, och jag som verkligen, verkligen vill flytta. Det känns bra, underbart, befriande, skrämmande, lite nervöst och som en utmaning. Allt på samma gång. Kanske speciellt eftersom detta, tro det eller ej, kommer att bli första gången som jag kommer att bo helt själv. Tidigare har jag inte alls velat bo själv, vilket också är en stor del av anledningen till att jag inte har gjort det, men nu är det nog lite så att det har blivit precis vad jag vill. Så förhoppningsvis blir jag väl nöjd med det och jag hoppas också att jag kommer att trivas i min nya, men fortfarande tillfälliga, lägenhet…
 
Bild från Unsplash.
 

…utan jag har verkligen känt mig mer eller mindre deprimerad…

Så nu sitter jag här igen. Jag sitter här och jag önskar att jag kunde säga att den här veckan blev bättre och att jag har mått känslomässigt bättre. Att jag liksom tog mig ur den där pissiga depressionskänslan och fick en helt fantastisk vecka trots att jag har varit sjukskriven. Men det är ju lätt att vara efterklok nu. Eller, det handlar väl inte egentligen om att vara efterklok. Det är liksom inte så att jag tog ett dåligt beslut eller valde att vara allmänt tjurig, utan jag har verkligen känt mig mer eller mindre deprimerad. Jag har mått riktigt dåligt och saker har bara gått utför. Inte alla saker, men ganska många saker. Jag har varken orkat eller velat göra något av det som jag hade kunnat göra trots sjukskrivningen och trots att jag inte ska ut i det fria med en luftburen smitta. Men det är också okej att inte orka eller vilja göra något. Att inte skriva tidsinställda inlägg med inspiration på löpande band, att inte se alla de där filmerna eller avsnitten av tv-serierna, att inte läsa tills ögonen går i kors och att inte låta glad och optimistisk hela tiden. Så ni behöver ju inte låta ögonen trilla ut ur ansiktet i ren chock om det nån dag framöver inte skulle dyka upp ett nytt inlägg trots mina ambitioner med tidsinställt och bra planering. Med all sannolikhet så betyder det liksom inte att jag har dött.
 
Bild från Unsplash.
 
Om sanningen ska komma fram i ljuset så har det varit så illa i veckan så att jag verkligen behövde få komma ut ur min egen misära lilla vattkoppsisolering, så jag är hemma hos Susanne och hennes familj nu och har varit här sen i torsdags. Och innan någon ringer smittskyddsinstitutet, vilket skulle vara väldigt överdrivet till att börja med, så åkte jag bil hit och alla här har redan haft vattkoppor vilket betyder noll smittrisk. Det kändes liksom som att allt bara höll på att falla samman, och jag hoppas så mycket som jag bara kan att det blir bättre när jag får komma tillbaka till min vanliga vardag igen, så Susanne var orolig för mig. Men nu har jag fått bli lite omhändertagen av den här galna och fantastiska familjen. Jag har blivit bjuden på mat, fått krama katter, se förskräckligt söta marsvin, se ett galet bra avsnitt av Beck (Vid vägs ände) vilket blev lite nostalgiskt då det är något som jag älskade när jag var yngre, suttit på en altan i solen och pratat med min "extramamma" som typ har adopterat mig litegrann, fallit för Frans vinnarlåt i mellon, druckit cola och fått i uppgift att ringa till min terapeut. Det tog emot att ringa kan jag säga. Men jag är så glad nu för att jag gjorde det. Jag tänker inte berätta något specifikt om det nu, förutom att jag bara vill få säga att jag har en fantastisk terapeut och att det är en sån otrolig fördel och privilegium att få ha en terapeut som delar min tro på Jesus.
 
Slutligen tänkte jag bara berätta att planen är att jag ska åka hem igen imorgon och om ingenting går helt till skogs så ska jag börja jobba som vanligt på måndagmorgon. Jag ska väl egentligen bara kolla igenom så att jag är säker på att jag är smittfri nu. På tisdag kommer det förresten upp ett inlägg med goda nyheter, så håll utkik efter det om ni är intresserade. Själv ska jag gå och lägga mig nu. Det går ju inte att fortsätta ha dygnet vänt åt det här hållet med jobb och allt sen, så ja… godnatt då!
 

88-årsdagen som firas med blombud!

Idag är det ingen vanlig dag, för idag fyller min morfar Torsten 88 år. Då jag tyvärr inte har någon aning om när jag får en möjlighet att träffa honom nästa gång och dessutom länge har tänkt att det skulle vara roligt att skicka blombud till någon så får hans födelsedag helt enkelt firas med just blombud. Det hade såklart varit kul att se hans min när han får sin överraskning, men jag får helt enkelt höra allt av mormor i efterhand istället. Ni kan se på bilden längst ner vad han får, plus att han får en söt liten nalle som jag la till också. Det är han värd, min gullemorfar. Han är liksom en så fantastisk, snäll, generös och ödmjuk människa så att han helt enkelt är värd det absolut bästa.
 
 

And isn't it ironic, don't you think…

Den här veckan har jag inte mått så bra. Eller, egentligen har jag inte alls mått bra. På ett sätt känns det nästan lite ironiskt att säga så då jag inte blev så väldigt sjuk av vattkopporna. Vuxna kan nämligen bli väldigt sjuka av vattkoppor och brukar drabbas mycket värre än vad barn gör. Jag har som mest känt mig trött, lite hängig och tung i huvudet. Värre än så har det inte varit, om vi inte räknar med att jag har fula prickar på lite olika ställen på kroppen då såklart och att det har kliat lite. Men det är liksom en till grej. Det har kliat lite. Det har inte kliat så att jag har blivit galen och har behövt ta receptbelagd medicin för att kunna stå ut med det. Därav ironin över att jag inte alls mått bra denna vecka. Istället för att ligga helt däckad av vattkopporna har jag börjat undra om depression är en bieffekt av den här sjukdomen. Jag har varit väldigt deppig över att jag har känt mig instängd hemma, att jag har känt mig som om jag skulle vara smittad av pesten med tanke på att viruset är luftburet och smittar väldigt lätt, att jag skulle vara ful och äcklig (och då har jag ändå långt ifrån prickar över hela kroppen!) och att jag missar jobbet (igen!) med inskolning och intressanta saker som händer där. Vilket innebär mer ironi då jag, även om jag inte tycker att det är kul att vara sjuk, inte alls brukar ha något emot att vara hemma och mysa med till exempel godis och en bra serie. Men den här veckan har helt plötsligt ingenting känts speciellt roligt. Allt som känns jobbigt annars har förstärkts också, så det har inte varit något party hemma hos mig direkt. Jag har dessutom nästan skämts lite över att jag har vattkoppor, vilket är hur dumt som helst då det verkligen inte är mitt fel. Sen har jag tyckt att det har varit konstigt då jag har känt mig "för frisk för att vara sjuk". Men när jag tänkte lite mer över detta och insåg att anledningen till varför jag ändå har fått det så lindrigt med mina vattkoppor antagligen beror på att det finns människor som ber för mig så kan jag ändå inte låta bli att le lite. Jag vet flera som har bett sen jag märkte att jag hade fått vattkoppor. Tyvärr kan jag väl inte säga att jag har varit så bra på att be själv, överhuvudtaget, men nu har jag trots det ändå något att tacka Gud för. Ja, vuxna brukar kunna bli väldigt sjuka och brukar även få väldigt mycket prickar över hela kroppen. Men det är väl som det står i Bibeln att även om tusen faller vid din sida så ska det inte drabba dig. Gud svarar när vi ber till honom.
 
Bild härifrån!
 
Till jobbet kommer jag dock ändå inte att kunna gå på ett bra tag till då jag fortfarande är så väldigt smittsam. Jag fick skjuts till vårdcentralen igår av Susanne och först kollade en sjuksköterska och bekräftade att det verkligen var vattkoppor, sen kom en läkare och kollade och konstaterade snabbt att jag skulle få ett sjukintyg för hela nästa vecka. Så nu får jag väl helt enkelt bara bestämma mig för att nästa vecka inte behöver vara lika pissig som den här veckan var. Jag ska försöka att se det på den ljusa sidan och tänka att jag får mer tid till att läsa och se på tv-serier och filmer. Inte för att tycka synd om mig själv och sitta och sura.
 

Så det är väl ganska säkert att säga nu att jag har fått vattkoppor…

Förra veckan var nog inte min allra bästa vecka i livet. Den började inte så pjåkigt i och för sig. Jag jobbade måndag och tisdag, och var sen ledig i onsdags och hade då en härligt lugn och ledig dag där jag fick vila upp mig ordentligt då det också var min enda lediga dag under förra veckan. Förra veckan var nämligen vad jag skulle kalla för en "monstervecka" bara för att jag jobbade sex dagar av sju. I torsdags var jag och en till av de nya sjuksköterskorna på avdelningen på en utbildningsdag för nyanställda på sjukhuset med till stor del intressanta föreläsningar och en HLR-utbildning.
 
Bild härifrån!
 
Men i fredags var nog när det började. Det dåliga. Dagen innan hade jag till och med varit på gymmet en kort sväng och liksom fått för mig att ta lite nya tag där, eller att åtminstone börja ta mig dit lite oftare igen. Jag kände mig ganska så pigg och glad. Sen i fredags så började jag känna mig lite hängig och ha lite huvudvärk. Men inget konstigt med det, tänkte jag, då jag visste att detta skulle bli en av de lite tuffare veckorna. Jag var helt slut när jag kom hem den dagen. I lördags fortsatte det i samma stil och jag var så otroligt trött så att jag bara ville lägga mig ner när jag kom hem. So powernap it was. Senare blev det pizza och serietittande med min roomie innan jag sov länge, länge eftersom jag hade ett kvällspass igår och inte behövde gå upp halv fem som jag gör när jag jobbar dag. Jag åkte till jobbet som vanligt. Jag kände mig visserligen lite seg, men ingen fara, liksom. Förrän jag började inbilla mig att jag höll på att få vattkoppor, och google lugnade ju inte direkt ner mig heller. Dagen innan hade jag sett som en liten blåsa på överkroppen och inte tänkt mer på det. Kan tillägga att inget kliade och att jag mådde alldeles utmärkt utöver att jag var väldigt trött och hade lite huvudvärk. Jag trodde liksom bara att det var något helt random. Men när jag såg något liknande på överarmen igår så började jag noja mig. Fast egentligen tänkte jag väl att jag bara var lite hypokondrisk. Det kliade ingenstans, åtminstone inte förrän jag började tänka på det. På jobbet gick jag under eftermiddagen in på toaletten och var tvungen att kolla om det verkligen var något då det kliade på sidan. Det var som en röd fläck där, och då blev jag ju orolig på riktigt. Efter det tyckte jag mig se åtminstone början till röda prickar på lite olika ställen. Jag var så rädd så att jag berättade allt för mina kollegor med en sån där rådjur-i-strålkastarljuset-blick. Någon tyckte att en blåsa med rodnad omkring liknade borrelia och någon sa att den andra som precis började bli en blåsa såg lite misstänkt ut. Vi hade liksom värsta diagnostisera-Erica-möte inne på expeditionen. Senare på kvällen gick jag hem då jag började känna mig mer hängig och hade dessutom haft lite feber. Från att jag åkte från jobbet till jag kom hem hade det kommit fler röda prickar och jag var på riktigt rädd för att jag skulle vakna och se ut som en prick-i-korv idag. Det gjorde jag inte. Men det kliar på några ställen och prickarna blir fler och vissa har blivit eller håller på att bli blåsor. Så det är väl ganska säkert att säga nu att jag har fått vattkoppor. Just my luck. Great, liksom. Så mycket för att jag slapp det som barn. Jag ringde förresten till vårdcentralen som tyckte att det lät som det, men de sa att jag inte behöver komma dit om inte klådan blir värre då de ändå inte kan göra något.
 
När såna här saker händer vill jag bara tillägga att det är bra med vänner som Susanne. Den här helt fantastiska människan erbjöd sig att handla åt mig på vägen hem från sin praktik. Så nu har jag lite mer mat så att jag klarar mig ett tag, godis, läsk, juice och lite andra bra saker.
 

Jag behöver få sova trötthetsruset av mig…

Just nu är jag så trött så att jag knappt vet mitt eget namn ifall någon skulle fråga. Sådär trött så att det liksom går riktigt djupt in i både kropp och själv och helgen är mer än välkommen. Jag sov fem timmar inatt, och jag har misstänkt lite att jag kanske inte sov så bra under de timmarna. För så här trött brukar jag inte vara. Inte ens när jag jobbat ett dagpass direkt efter ett kvällspass, vilket innebär att jag i princip bara åker hem och vänder för att sova några timmar som jag gjorde natten till idag. Idag har jag liksom varit lite borta i huvudet för att jag har varit så trött, åtminstone lite från och till. På jobbet hade vi klinikdag idag med massa folk från urologen i både Huddinge och Solna. Kanske var det delvis för att jag satt stilla mycket mer än vanligt på jobbet, men jag hade verkligen svårt att hålla mig vaken där ett tag. Jag satt bokstavligt talat på föreläsningar och var rädd för att jag skulle nicka till. Så som man kan göra i några sekunder trots att man inte ligger ner eller ens sitter i en överdrivet bekväm stol. Jag kämpade verkligen för att hålla mig vaken vissa gånger, och det berodde inte på att det var tråkigt utan helt enkelt bara på att jag var så extremt trött. Så fort jag fick röra på mig och liksom slapp sitta ner längre perioder så var det helt okej, men inte annars. På något sätt kom jag i alla fall hem och lyckades till och med komma ihåg att jag hade tänkt handla och att brödet och frukten nästan var slut. Jag rusade typ genom affären för att jag bara ville hem så snabbt som möjligt. Nu är det helg. Nu får jag vila. Jag har redan lyckats somna i sängen en stund nu på kvällen och planerar att lägga mig någorlunda snart och sen sova trötthetsruset av mig riktigt ordentligt. Nästa vecka blir intensiv, så det behöver jag. Det var förresten intressant med klinikdag, så jag hoppas att jag inte känner mig som sleeping beauty nästa gång jag är med på en sån. Vi blev till och med bjudna på lunch, plus att jag träffade en gammal klasskompis som jobbar på urologen på Solna-sidan. Så det var långt ifrån en tråkig dag.
 
Bjuder på en gammal bild på min söta nalle Linus. Känns passande med tanke på mitt nuvarande tillstånd. Jag måste dock erkänna att jag skäms lite över att han ligger i en flyttlåda i en garderob för tillfället. Förlåt, Linus.
 
I helgen har jag inget speciellt planerat. Jag har lovat att hjälpa en av våra grannar att rasta hennes sötnos till hund imorgon på eftermiddagen, men utöver det tänker jag nog mest bara ta det som det kommer. Jag kommer nog inte ens ihåg när jag var så här trött senast. Just nu är jag verkligen väldigt glad för att jag jobbar nästa helg och inte den här helgen. I övrigt har jag nog inte så väldigt mycket mer att säga, förutom att jag fick hem två paket under veckan som har gått. Ett innehåll en kristen bok som handlar om Guds faderskärlek till oss, Experiencing Father's Embrace av Jack Frost, och det andra innehöll en väldigt speciell typ av dagbok som jag kommer att berätta mer om i ett eget inlägg på tisdag.
 

Jag har bestämt mig för att flytta.

Den här veckan har jag varit tillbaka på jobbet igen efter att ha varit sjuk, och det har känts bra att komma tillbaka in i rutinerna igen. Att på något sätt känna att jobbet inte bara var en praktik på några veckor som jag hade och som tog slut när jag blev sjuk, utan att jag får komma tillbaka dit. Jag antar att en del av min hjärna fortfarande försöker anpassa sig till att jag jobbar nu. Hur som helst så gick det förvånansvärt bra med att kunna prata och att inte hosta hela tiden. På jobbet åtminstone. Däremot så gick det väl lite mindre bra när jag i onsdags efter jobbet hade planer som innebar att jag pratade ganska mycket och ganska så konstant. Jag började nästan direkt att hosta mycket och halsen blev som sandpapper. När jag åkte hem den kvällen körde jag med strepsils och när jag hade kommit hem tog jag av den starka hostmedicinen. Men som tur är så återhämtade halsen sig sen igen, heh.
 
Throwback till en av mina flyttar.
 
I början av veckan tog jag förresten ett ganska så stort beslut. Det är något som jag har tänkt på fram och tillbaka under en ganska lång tid egentligen. Jag har bestämt mig för att flytta. Detta beror på en hel del olika saker, men kort sagt så är jag så trött på att vara inneboende i en etta så att jag i princip känner att jag inte riktigt pallar längre. Även om jag bor med en vän. Om jag ska vara helt ärlig så är jag nog till och med trött på att vara inneboende överhuvudtaget. Jag har ändå varit det, på lite olika ställen, ända sen jag flyttade hemifrån. Det känns liksom inte kul längre. Jag vill ha mer plats, mer frihet och jag vill gärna ha mitt egna ställe. Jag står just nu i två bostadsköer; den stora bostadskön som finns i Stockholm och så en bostadskö genom jobbet där man kan få en lägenhet tillfälligt i upp till ett år. Som det ser ut just nu så borde jag kunna få en lägenhet genom jobbet typ senast i höst nån gång om jag inte har en väldig otur, om jag nu inte har fått en annan lägenhet innan dess. Men flytta är det planerat att jag ska göra i början av maj, och ja, utan att eventuellt ha en mer permanent bostad att flytta till. Men jag har en annan vän som jag kan vara inneboende hos, där jag i så fall skulle få ett eget rum och lite mer space, tillfälligt tills det löser sig i längden. Så eventuellt att det blir några månader där. Det löser sig, det tror jag verkligen.
 

Vi får väl se om jag kanske drömmer om en trollsk drömskog med små söta svampar…

Jag har börjat piggna till lite nu och känner rent generellt att jag mår bättre jämfört med hur det var innan. Det känns skönt att vara på bättringsvägen. Öronen känns fortfarande något skumma, men de värker åtminstone inte som de gjorde förut. Hostar gör jag dock ganska mycket fortfarande, även om jag åtminstone har lyckats övertyga hostan om att jag kanske kan få sova natten igenom, och att prata funkar väl sådär. Min roomie frågade mig igårkväll om jag skulle jobba idag. Först försökte jag svara men hon kunde inte urskilja vad jag sa. När jag försökte svara igen började jag hosta och hon hörde fortfarande inte vad jag sa. Då frågade hon istället som om hon utgick från att jag inte skulle jobba och att hon ju knappt kunde förstå mig och jag lyckades kraxa fram ett "Exakt!". Efter det föreslog hon att jag skulle vila min hals. No shit, liksom, heh. Så nu vilar jag halsen, har tagit drastiska steg och faktiskt hällt i mig lite av den där starka hostmedicinen (istället för den receptfria som för övrigt smakar ganska gott!) och på tisdag måste jag typ till jobbet så planen är väl att faktiskt kunna prata åtminstone till viss del som en normal människa fram till dess. Antingen det eller så får jag väl lära patienterna teckenspråk. Eller stryk det där. Jag får lära mig själv teckenspråk och sen lära patienterna. Det är ju alltid bra att ha en nödplan, liksom.
 
Idag är planen att se serier och kanske nån film också, eventuellt äta upp resten av godiset som jag köpte i fredags och helt enkelt inte göra så väldigt mycket. Jag börjar känna mig lite seg av hostmedicinen så vi får väl se om det blir en tupplur också och om jag i så fall drömmer om rosa elefanter på glittriga vingar eller varför inte en trollsk drömskog med små söta svampar…
 
Bild från unsplash.
 

En sjuk sköterska i ordets alla bemärkelser…

Så numera är jag en sjuk sköterska i ordets alla bemärkelser, if you know what I mean. Jag har varit hemma från jobbet sen i tisdags, och i måndags när jag väl var där var det mer än en person som frågade om jag kanske skulle gå hem istället. Så rolig har alltså min vecka varit hittills. Jag har hunnit med att både hosta så att halsen nästan krampat, och då självklart speciellt på nätterna när jag vill sova, och inatt värkte ena örat något så otroligt så att jag låg och läste in på småtimmarna för att försöka tänka på något annat än hur ont det gjorde. Idag pallrade jag mig iväg till vårdcentralen för att innan helgen passa på att kolla så att jag inte hade en öroninflammation igen. Det hade jag inte, däremot sa läkaren att jag hade vätska bakom örat. Så det var alltså därför det lät som om någon blåste i örat/vågor slog mot örat inatt. Men eftersom han inte kunde se någon inflammation eller att det skulle vara några bakterier inblandade så ordinerade han nässpray som jag ska ta i två veckor, och blir det inte bättre inom en vecka så skulle jag komma tillbaka. På Apoteket plockade jag även på mig lite halstabletter och hostmedicin. Egentligen har jag ganska så mycket kvar av en hostmedicin som jag fick utskriven förut, men jag blir typ halvt drogad av den så den tar jag typ bara i nödfall, tror jag. Och självklart ordinerade jag en påse godis till mig själv… Nu ska jag försöka att inte ha något dåligt samvete för att jag är sjuk och istället bara ta hand om mig själv och vila mycket. Det känns lite segt att vara sjuk nu speciellt under inskolningen, men blir man sjuk så blir man. Tyvärr så frågar ju aldrig förkylningar om det passar att de kommer på besök, fast på tal om att passa så behövde jag i alla fall inte missa mitt "projekt" (och ja, jag ska berätta om det längre fram och dela med mig lite då det har fått sjunka in lite mer hos mig och jag känner mig redo att skriva mer om det) då jag inte ska dit förrän nästa vecka.
 
Så det är vad jag har haft för mig de senaste dagarna. Jag hoppas att ni har haft det bättre. En lite komisk grej är förresten när man tänker att nu när man är sjuk så kanske man faktiskt kan hinna få lite gjort med till exempel bloggen och alla kommentarer som varit uppe i hundratalet flera gånger nu. Men egentligen så vill jag ju liksom bara krypa ihop så bekvämt som möjligt i sängen och glo på en serie eller film. So sorry, guys. Man får göra det man orkar med helt enkelt och det får ta den tid det tar.
 
 
Jag vill även passa på att ge er en sista påminnelse om att svara på min bloggenkät om ni inte redan har gjort det. Jag kommer förhoppningsvis att sammanställa svaren på måndag och de borde i så fall komma upp i ett blogginlägg i slutet av nästa vecka.
 

Efter en vecka som varit lite intensiv sitter jag nu här och hoppas att ljuset ska börja skina lite starkare i mitt liv snart.

Den här veckan visade sig bli lite intensiv för mig. Speciellt i början av veckan mådde jag väldigt dåligt av lite olika anledningar, det var nån dag där när jag i princip bara mådde bra när jag var på jobbet och fick något annat att tänka på. Men jag är okej nu. Tror jag. Åtminstone så känns inte det som var jobbigt riktigt lika nattsvart längre, även om jag fortfarande längtar väldigt mycket efter något som jag på ett sätt har längtat efter väldigt länge nu. Och mindre kryptisk än så tänker jag inte vara, i alla fall inte idag. Men jag kan ju säga så mycket som att i den takt dagarna verkar ticka på och och i den takt tiden fortfarande verkar rusa iväg mer eller mindre så kanske jag kan vara lite positiv och tänka att det som känns jobbigt förhoppningsvis "snart" är över. Plus att när man har en så fin vän som Susanne så gör bara det saken lite lättare.
 
En favorit i repris bara för att jag längtar efter vår och sol, och kanske också bara för att jag hoppas att ljuset ska börja skina lite starkare i mitt liv snart.
 
Hur som helst så har bloggen blivit lidande igen, beroende på hur man ser på saken. Fast vet ni, jag tycker faktiskt inte att det är hela världen. Det går inte alltid att hinna med allt och resultatet blir att jag nu sitter här med 98 nya kommentarer som jag inte har hunnit svara på, och trots att kreativiteten verkar flöda fortfarande så får vi helt enkelt se om jag tidsmässigt hinner med att ordna med så pass många tidsinställda inlägg så att ni får något nytt att läsa varje dag. Men annars så måste jag säga att jag tycker att nästan varje dag inte skulle vara så illa pinkat det heller. Och på tal om att tidsmässigt inte riktigt hinna med så har det hittills gått väldigt segt framåt i boken som jag började i för drygt tre veckor sedan. Fast det är ju det där med att jag känner att tiden går mycket snabbare nu också, så det är väl kanske inte så konstigt…
 
Just nu har jag ont i halsen och känner mig lite hängig, men ändå inte direkt febrig och dundersjuk. Jag kanske till och med orkar gå till jobbet imorgon så länge det inte blir värre. Fast på ett sätt vill jag nästan att det ska bli värre. Inte för att jag egentligen vill vara sjuk, men för att jag är så himla trött på att gå omkring och känna mig som att jag är på väg att bli förkyld från och till mer eller mindre varje vecka. Det skulle vara nice att bara få det over with i så fall, om ni förstår vad jag menar.
 
Och avslutningsvis vill jag påminna er om att svara på min bloggenkät om ni inte redan har gjort det. Jag har sett att ganska många har svarat och det känns jättekul, så jag hoppas att ännu fler svarar. Planen är att jag ska sammanställa era svar i ett blogginlägg om ungefär två veckor eller så.
 

Så nu har jag börjat jobba som sjuksköterska… Det ni! ;)

Och så har jag börjat jobba… På riktigt. Jag kände mig nog lite som en student de första dagarna, trots att jag (otroligt nog) började känna typ två dagar innan jag började att det började kännas lite verkligt ändå. Trots allt. Det började liksom sjunka in lite då, så jag kan något stolt berätta att jag kom dit och sa att jag skulle börja jobba där och presenterade mig för patienter som sjuksköterska. Det blev ingen student-blunder, heh.
 
Förra veckan jobbade jag sex dagar och det var dessutom mycket nytt så jag var verkligen inte världens piggaste Erica hela tiden. I princip så spenderade jag den största tiden till att jobba, äta och vila/sova. Men det har varit kul också. Jag känner redan nu att jag antagligen kommer att trivas väldigt bra på den här avdelningen. Personalen, eller ja, mina nya kollegor kanske jag ska säga, har varit jättegulliga och jag känner mig välkommen. Flera stycken har sagt att det tar tid att komma in i att vara sjuksköterska när man är helt ny och att jag får fråga hur mycket jag vill, och att jag inte ska stressa utan ta tid för att lära mig allt. Det verkar som att det är vanligt att det tar ungefär ett år innan man känner att man verkligen har kommit in i arbetet helt och hållet, och en sjuksköterska sa att hon var så himla nervös första dagen då hon skulle gå helt själv så att hon nästan ville kräkas. Så jag känner absolut att jag inte behöver stressa upp mig och tro att jag måste vara någon typ av perfekt sjuksköterska direkt efter inskolningen, även om jag antagligen också kommer att vara ganska så nervös första gången det är dags att gå själv och ha hela ansvaret för patienter själv. Men att jag får vad som känns som världens bästa inskolning hjälper nog lite åtminstone. Jag får sex-åtta veckor och gick med en undersköterska första/förra veckan. Plus att jag ska få se hur det är på dagvården, njurstensenheten och lite annat och liksom verkligen förstå hur allt funkar och hänger ihop på kliniken. Jag har även tre administrativa dagar under inskolningen där jag ska få lära mig massa grejer. Och jag får dessutom en sjuksköterska som kommer att vara min mentor hela mitt första år. Så det här blir nog bra… Trots att jag kände mig som en klumpig elefant när jag skulle ta bort några stygn idag, heh. Och trots att saker inte går så snabbt nu i början. Jag byter inte ens om snabbt, eller så pratar jag bara för mycket, men den sjuksköterskan som jag går med nu hann idag byta om medan jag plockade ur mina fickor, plockade bort skyltar och klocka samt tog av mig ena skon. Haha.
 
 
Nu har ni åtminstone fått veta lite hur jag har det, och att jag lever. Ni som har koll på hur mycket tidsinställt jag har numera kanske har funderat lite då jag inte har svarat på kommentarer på över en vecka. Jag har liksom varit så uppe i allt annat. Men gymmet har jag pallrat mig iväg till två gånger i alla fall. Det har liksom bara känts pinsamt att inte ta itu med det när jag kan byta om direkt efter jobbet och bara gå till andra sidan gatan. Jag har 96 nya kommentarer nu, och jag är så glad för varenda en av dem. Men svara på dem börjar jag nog ändå ta itu med tidigast imorgon, eller eventuellt senare ikväll om jag hinner innan jag lägger mig. För nu mina fina bloggläsare ska jag betala en grej på internetbanken och sen slappna av en stund med lite choklad och förhoppningsvis hela två avsnitt av Alias. Imorgon är jag ledig, men jag ska iväg på en grej på förmiddagen och det är en bit att åka dit så det finns inte överdrivet mycket tid kvar ändå, hah. Så jag hoppas att ni har tålamod med mig. ;)
 

Tänk er snölyktor ute på stigarna som skulle uppstå i tunnlarna som grävdes genom snön…

Idag snöade det flingor nästan lika stora som tefat i flera timmar på morgonen och förmiddagen. Det kändes så vackert och fridfullt för mig som kunde stå här hemma innanför fönstret i värmen och se ut på snön som liksom verkade invadera Stockholm idag. Jag stod där och lät tankarna bära iväg mig på rosa små moln alldeles fluffiga av kreativitet och fantasi. Efter en stund kom jag på mig själv med att stå och tänka på hur det skulle vara om det inte skulle sluta snöa. Om det liksom skulle fortsätta i en vecka eller en månad, eller in i all oändlighet. Jag kunde se framför mig hur hela Stockholm blev insnöat. Hur kaos uppstod till en början, men sen när den värsta chocken hann lägga sig hur människor skulle göra det mysigt. Tänk er snölyktor ute på stigarna som skulle uppstå i tunnlarna som grävdes genom snön. Hur alla vaggades in i ett lugnt liv där man bara behövde göra det nödvändigaste, och för människor med jobb där man inte kunde lösa det på annat sätt än genom att man tog sig dit skulle helikoptertaxi införas om man jobbade en tillräcklig bit bort från hemmet. Jag har aldrig åkt helikopter tidigare, så det skulle ju vara en upplevelse i sig. En sån värld skulle nog vara ganska mysig och speciell att leva i, åtminstone för ett tag.
 
 
Utöver mina fantasier om en mysig vintervärld, och jag som påstår mig inte ens tycka om iskall vinter och snö till att börja med, så kämpade jag emot alldeles för deppiga tankar och framför allt känslor lite i onsdags och en del igår. Det händer mig ibland. Jag kom fram till att jag som tänker och känner väldigt mycket, vilket också är en del i min kreativitet där jag kan fastna för en idé eller tanke och sen spinna vidare på det i säkert en timme utan att jag knappt märker att tiden går, också därför lättare fastnar i minnen från mitt förflutna. Ibland är det som att jag nästan blir paralyserad. Jag känner mig liksom bortkommen i ett grått moln av deppighet och minnesbilder poppar ibland upp i huvudet ungefär som popcorn i en micro. Har man, som jag, då inte helt kommit över allt som hände och var back then så blir det svårt att hantera detta. Jag trycker undan väldigt mycket för att orka med, för att jag är så rädd att falla isär annars. Men jag kommer att få hjälp med detta. Jag försöker dessutom på egen hand bli bättre på att stoppa hela tankeprocessen och den känslomässiga delen av bergochdalbanan, den där många skriker med händerna i luften, innan den hinner rusa iväg med mig helt. Sluta tänka eller grubbla, och börja be och stoppa tankarna istället, är väl lite det som är mottot. Just stop.
 
Planen var att åka till gymmet igår. Jag gjorde inte det. Tiden rusade iväg i deppighetens tecken, och sen när jag hade ryckt upp mig och hittat tillbaka allt som är bra i livet så kände jag bara att jag inte hade någon lust att åka iväg till gymmet och kände att hela dagen skulle försvinna lite då. Det var liksom redan lunchtid. Jag pallade inte. Jag åkte "bara" och handlade istället, med tillräckligt många lager för att nästan inte ens känna kylan trots att det var tio minusgrader. Jag förvånade mig själv. Jag är en person som vanligtvis brukar frysa. Hur som helst så får jag se om jag tar mig iväg till gymmet på söndag istället, eller om jag bara börjar köra nästa vecka när jag har börjat jobba. Det är ju då jag kommer att ha gymmet på andra sidan gatan. Det kommer väl dock alltid att finnas ursäkter om man är på det humöret, men jag hade en diciplin angående detta förut och jag hoppas kunna hitta tillbaka till den, helt enkelt. Bara för att vi alla mår bra av att få röra på oss regelbundet.
 

goodreads

Jag fick höra om goodreadsLenas blogg i slutet av förra året. Egentligen hade jag väl sett det lite på facebook innan när någon delat på sin tidslinje att de har betygsatt nån bok där, men då har jag liksom aldrig gett det någon mer tanke. Men Lena hade lagt upp sitt bokår som hon hade fått som en sammanfattning från goodreads, och det var det jag fastnade för först. På den sammanfattningen kan man se hur många böcker man har läst under året, hur många sidor och helt enkelt roliga fakta. Nu när jag läser ganska mycket i och med Star Trek-böckerna så känns den här sidan riktigt kul! Man får dessutom rekommendationer på böcker baserat på betyg man har satt på andra böcker samt vilka böcker man har lagt till i sin att-läsa-lista, så nu har jag redan hunnit hitta några kristna böcker med undervisning och inspiration som jag vill läsa längre fram. Som om inte min läs-lista var tillräckligt lång ändå, hah. Och som ni ser på bilden här nedan så finns det (självklart) också en app till goodreads som är riktigt bra. Det går att scanna in ISBN-koder på böcker för att automatiskt hitta den bok man läser på goodreads utan att behöva söka manuellt. I like it.
 
 
Jag kände att jag ville få skriva av mig lite om detta, heh. Ni som är medlemmar där får förresten jättegärna lägga till mig som vän, och ni som inte är medlemmar men som tycker om att läsa kanske borde gå med här. Jag tror att ni skulle gilla det. ;)
 

Jag insåg att nyår är min favorithögtid på året…

Både julen och nyår är över. Jag har ätit, och äter fortfarande, vörtbröd typ varje dag. Jag har insett att jag älskar vörtbröd med russin i. Egentligen så har jag väl insett en hel del saker, och speciellt runt nyår. Nästan lite som att jag inte kände mig själv helt innan och nu börjar lära känna mig själv. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det annars, även om jag erkänner att det låter lite konstigt. Jag har också insett att jag faktiskt tycker om, väldigt mycket till och med, hallonlakritsen i Paradis-asken.
 
Det största som jag har insett är att nyår är min favorithögtid på året, följt av påsken. Att nyår är min favorithögtid kan ha en del att göra med att jag har svårt för stora högtider nu, men just nyår kan man liksom göra så stort eller litet som man vill och det är nog egentligen ingen som "förväntar" sig att man ska fira på ett visst sätt. Man kan äta en fin middag med sin familj, gå på fetaste festen i snyggaste klänningen, hänga på något typ av nyårsevent, vara med en eller flera vänner och bara umgås eller så kan man göra som jag gjorde i år och ensam i mysbyxor fira tolvslaget med att umgås med Gud och sen kika på fyrverkerierna från fönstret här hemma. Mina nyår brukar kunna se lite olika ut, men en sak som har varit lite återkommande är att jag verkligen gillar att be in det nya året. Jag har inte alltid gjort det, men många gånger har jag gjort det. Själv, tillsammans med någon/några andra eller på ett nyårsevent som någon kyrka har ordnat. Sen är jag också ett stort fan av att sammanfatta året som varit, utvärdera, tänka tillbaka och sätta upp mål och planer för det kommande året. Jag gillar att göra listor av olika saker; som till exempel Spotify-listan med vad jag har lyssnat mest på under året. Jag har redan idéer för listor och sammanfattningar som ni antagligen kommer att få se här på bloggen i slutet av december, hah.
 
 
I söndags var jag ute på en promenad i snön och kylan. Jag ville egentligen inte gå ut för att det var så kallt, hah, men jag kände att jag nog ville ta en promenad ändå. Så det är från den promenaden som dessa bilder kommer från. Det var ganska mysigt ändå. Jag hade mina stora hörlurar på mig över mössan, lyssnade på lovsånger och njöt av hur vackert allt var med snön även om jag hoppas att det blir varmare igen snart.
 
Det är min sista lediga vecka nu, så jag försöker att bara njuta av den och har inte något speciellt inplanerat vilket känns väldigt skönt. Idag har jag bland annat städat, hängt i tvättstugan, fotat lite för kommande blogginlägg och nu är planen att om en liten stund värma en pizza i micron och se nåt avsnitt av Days
 

Och så var det bara två lediga veckor kvar och fortfarande känns det overkligt…

Nu kan man väl säga att julen typ är helt över, tror jag. För min del känns det bara skönt. Jag hade en helt okej jul och det var till och med lite mysigt, men har man svårt för stora högtider så har man och kanske speciellt när man inte kan fira så som man egentligen skulle vilja med dem man älskar. But when life gives you lemons you make lemonade. Typ. Julen handlar ändå om Jesus som kom till den här världen för vår skull, och inte om allt det där andra runtomkring. So enough about this now, 'cause life will go on. In fact, it already has.
 
Här ser ni min nya favorittröja som jag älskar. Det syns inte så tydligt här men dragkedjan är i guld. Så snyggt.
 
Nedräkningen fortsätter och nu är det bara två lediga veckor kvar för mig innan jag börjar på mitt nya jobb som sjuksköterska, så jag kör på som tidigare och njuter så mycket som jag kan av att få vara just ledig. Det är så skönt att inte ha några måsten eller alltför mycket inplanerat och istället kunna ta en dag i taget och bara låta det som händer hända. Jag fick förresten mitt schema precis innan jul, och fortfarande känns det overkligt. Jag är helt enkelt lite trög när det kommer till att förstå att jag inte bara är helt klar med min utbildning utan dessutom har fått en tillsvidareanställning på en avdelning där jag förhoppningsvis kommer att trivas bra och lära mig massor. Men jag tänker att så länge jag pallrar mig dit på min första dag så lär väl resten lösa sig med tiden. Så länge jag inte börjar presentera mig som student i telefonen och för patienter och anhöriga så går det säkert bra. Så pinsam ska jag väl inte lyckas vara åtminstone, heh. Eller, helt ärligt, höjden av pinsamhet skulle väl egentligen vara om jag kommer dit och presenterar mig som Erica som ska ha praktik där. Det skulle liksom ge ett sådär lagomt professionellt intryck till mina nya kollegor som jag kan tänka mig att folk skulle skämta om en lång tid framöver. Den nya anektdoten som berättas på personalfesterna. Fast nej, tro nu inte att det faktiskt finns en risk för det. Jag må vara mycket lite disträ ibland, men jag är faktiskt ganska smart också. Jag lovar.
 

Tiden springer iväg och vädret lever sitt eget liv.

Det känns som om tiden bara springer iväg numera. I full fart. Jag vet inte riktigt vad som händer. Jag vet bara att det nästan är så att jag inte hinner med vissa dagar. Som tur är så har jag inte direkt några måsten nu när jag är ledig, men det är väl bara den där känslan att tiden går så mycket fortare på något sätt som känns lite udda. Det har varit så i typ en vecka nu. Fast det kanske bara är jag… När mormor frågade mig igår hur långt det är kvar tills jag börjar jobba och jag svarade tre veckor så kändes det verkligen som att det är riktigt snart bara för att tiden har gått så våldsamt fort det senaste. Fast hela grejen med att jag börjar jobba snart känns fortfarande lite overklig, så jag kanske inte ens ska blanda in det, hah.
 
Vädret kanske jag ska säga något om också. Jag gillar den här typen av vinter. Jag gör verkligen det. Jag ogillar starkt att frysa och när det blir för kallt. Igår kunde jag gå till affären (en halvtimme fram och tillbaka) i skinnjacka och converse. Ute var det strax under tio plusgrader. Den 21:a december. Klockan var två-tre och solen var på väg ner. Helt galet. Jag läste dessutom på en annan blogg att det i söndags var lika varmt här i Stockholm som det hade varit på midsommarafton. Trist bara att det är på bekostnad av klimatet. Det är liksom inte värt det egentligen för att jag ska få en lite mer behaglig vinter, även om jag absolut inte klagar när jag går där i skinnjacka och tycker att det känns som oktober.
 
Mobilbild från igår.
 

Tidigare inlägg

RSS 2.0